I måndags morse klev Fredrik Tillberg in på redaktionen i sin lila Fiorentinatröja. Nintendo på bröstet och Batistuta på ryggen.
– Roma borta i kväll, sade han och sjönk ner vid sitt skrivbord.
Han berättade att han skulle se Serie A-premiären på den lokala sportpuben tillsammans med en Romakompis.
Sedan följde en fem minuter lång monolog om sommaren som hans klubb gjort. Inao Oulaï in från Trabzonspor, Atta från Udinese, Pellegrino från Parma, en ung brasse från Gremio, Mastantuono på lån från Real Madrid, Mário från Juventus, Drăgușin från Spurs …
– Oj, sade jag.
– Ja, sade Fredrik och konstaterade att det var i princip ett helt nytt lag.
När jag följde upp med att fråga om det var rimligt att tänka att Fiorentina är ett lag för den övre halvan sade han att det snarare handlar om att knipa en Europaplats.
– Grosso, då? undrade jag. Är han bra?
Jag lade till att jag förstått att Fiorentinas nya tränare gjorde det hyfsat bra i Sassuolo i fjol, men det sade jag bara för att jag läste det i sociala medier i helgen.
– Elva förra säsongen, som nyuppflyttade i Serie A, svarade Fredrik. Det är en annan grej att få Viola att flyga, men man har väl haft sämre känslor för nya tränare än man har för Fabio.
Vilket fotbollsliv han lever just nu, Fredrik. Vinstmaskinen Arsenal ena dagen, ett hårdsatsande och spännande Fiorentina den andra kvällen. Ett lag som alla pratar om, med 72 mittbackar och 27 mittfältare som de flesta är avundsjuka på och som kan vinna allt. Och så ett annat lag som slår ur underläge, som … ja, jag vet inte.
Jag vill också ha ett lag till förutom mitt Liverpool. Ett lag som jag kan ha andra förväntningar på, där inte varje förlust känns som en hård knytnäve i magen. Där det mest är lite mysigt och halvnervöst. Där det är okej att slåss om en kvalplats till Conference League.
För många år sedan gjorde jag ett tappert försök att få känslor för ett nytt lag. Jag var inte lika ambitiös i mina ansträngningar som Johan en gång var när han försökte hitta en klubb att omfamna på alla nivåer (det slutade med att han åkte till Freiburg).
Jag var mer bekväm. Jag siktade in mig på Italien, landet som jag och min familj helst åker till när det vankas semestertider. Jag kände på Roma, jag nosade på Napoli. Det slutade med att jag bestämde mig för Fiorentina. Lite på grund av Batistuta, men mest för att det var en klubb från Toscana, regionen som jag gärna dör i.
Jag sajnade upp mig för kanalen som sände ligan, satte mig ner och såg några matcher. Läste in mig, lyssnade på ett par Serie A-poddar. Jag fantiserade om att jag, ett gäng år fram i tiden, skulle bosätta mig i ett hus några mil söder om Florens. Ute bland vingårdarna och där lavendelbuskar växer i det vilda. När jag och min fru var där skulle vi ta tåget in till Firenze, njuta av en aperitivo, dricka ett par glas kallt, knalla till Stadio Artemio Franchi, se mitt lag kryssa mot Palermo, ta två glas vin på vägen tillbaka till tågstationen, åka hem till vårt hus och vara så lyckliga man kan vara på ålderns höst.
Men jag kände ingenting när jag ansträngde mig. När Borja Valero satte en strut, när Alberto Aquilani (enligt Fredrik gjorde han succé som tränare för Fiorentinas Primaveralag för några år sedan och har nu tagit över Sassuolo efter Fabio Grosso!) slog en genomskärare eller när kapten Manuel Pasqual vann bollen efter en glidtackling betydde det ingenting. När däremot Liverpools högst begränsade ytterback Jon Flanagan vann en närkamp mot Swansea City kunde jag nästan flyga upp från fåtöljen.
Jag konstaterade redan då, säsongen 2013–2014, att det nog är lika svårt att känna något för ett nytt lag som det är att få nya kompisar i vuxen ålder.
Sorgligt, men kanske också rimligt. Det finns ett litet fönster när man är ung där man kan bli förälskad i mer än en klubb. Men i vuxen ålder tror jag inte det går att bli kär i mer än en. Eller så är det som Cat Stevens sjöng: »The first cut is the deepest.«
Samtidigt … Jag när fortfarande ambitioner om att ha ytterligare ett lag att bry mig om. Jag vill följa med i italiensk fotboll. Det är bra inför en framtida flytt till Toscana.
Så i måndags morse, när Fredrik studsade in i sin Batistutatröja, bestämde jag mig. Jag gör ett nytt försök. Kanske ett sista. Strax före 20.45 på måndagskvällen slog jag på TV:n. Fiorentinaspelarna vandrade in på ett fullsatt och vinrött Stadio Olimpico. Fint helvitt bortaställ på Fiorentina!
Lite senare kom min äldsta son upp från sitt rum och undrade varför jag inte tittade på Fulham–Chelsea. Han sade att Pedro gjort 1–0 efter en minut och att Palmer såg ruggigt het ut. Det kliade i fingrarna, fjärrkontrollen låg där och såg inbjudande ut. Skulle jag ändå inte växla över och kika lite på hur Xabi Alonsos spel såg ut?
Nej! Hur svag får man lov att vara?
Efter 27 minuter gjorde Roma 1–0. Dybala och Malen hade lekstuga. Det slutade med att Fiorentina förlorade med 4–0. Det var en överkörning. Fabio Grosso stod vid sidlinjen och såg förvirrad ut. Drăgușin hängde givetvis inte med.
Hemmamatch på lördag mot Frosinone (Fabio Grossos son tillhör Frosinones A-trupp!). Avspark på Stadio Artemio Franchi 18.30.
Vi får se hur det här slutar. För Fiorentina. Och för mig.
Men här och nu: Forza Viola!
Veckans …
… låt
Can’t you see av The Marshall Tucker Band.
… Offsides podcast
Johan har sett svenska valaffischer och undrar hur det står till med språkkunskaperna, och jag funderar på om en förmögen italienare bara är snäll eller slipad när han värvar Ronaldinho. Dessutom: kvartsamtal, Siriusbröder, alla till Mjällby, svensk fotbolls välmående och några golfande engelsmän som tittar på en sågad dokumentär i min soffa.
… drama
Efter 2 x 90 minuter, samt förlängningstid, väntade det straffar när Hearts hade åkt till Wien för returen mot Rapid Wien (österrikarna kvitterade i 119:e minuten). En plats i Conference League stod på spel. Och Hearts vann!
På lördag väntar St Johnstone på Tynecastle. Den som vill lära sig mer om Edinburghklubben får gärna läsa mitt och Daniel Nilssons reportage från tidigare i år.
… bok
Turbulence av David Szalay.
… brandtal
HBK:s huvudtränare Stuart Baxter höll ett tal på medlemsmötet i veckan. Så här lät det, enligt Hallandsposten:
»Jag ser en kultur som har varit för svag. Vi måste hitta grunden för våra spelare och vad vi står för. Häromdagen använde jag mig av en ganska drastisk jämförelse. När jag var i Sydafrika hade vi inbrott i vårt hus. Plötsligt stod det en man med en pistol och riktade den rakt mot mig. Jag tog ett samurajsvärd och sa skjut mig din jävel. Du kommer inte förbi mig för bakom mig fanns något som jag älskar. Jag sa att ett sånt engagemang vill jag se från er spelare. När vi kliver in här måste vi bestämma oss för att det finns någonting som vi älskar. Och det måste vara Halmstads BK. Många gånger ser vi bra spel i matcherna, men insatserna dalar när det är något negativt som händer. Den kulturen måste vi ändra på.«
Inbrottsförsök i Sydafrika, en pistol, ett samurajsvärd … Biter det här bättre än senast det rapporterades om ett brandtal av Baxter i HBK (som vi pratade om i Offsides podcast i avsnitt 614)? Då slutade det med en förlust mot Sirius med 2–0.
… skryt
Med tre omgångar kvar att spela stod Önnereds P16-lag som seriesegrare i Division 1 Västra Götaland. Om tre veckor drar slutspelet igång, där det står en plats i Pojkallsvenskan på spel. Men först: ett par, åtminstone för oss, betydelselösa seriematcher. Först ut är Varbergs Bois på söndag.
… mera skryt
På mindre än ett år har Önnered skickat två spelare till landslaget. Först var det vår mittfältare Dennis som redan gjort ett gäng landskamper för futurelandslaget, nu är vår målvakt Victor (född 2011) uttagen till samma landslags första samling.
… konstigaste
Enligt Frederic Pavlidis (Headlines på Fotbollskanalen), som återberättar vad den belgiska tidningen Het Nieuwsblad rapporterar, finns det klubbar i Zweite Bundesliga som är intresserade av Gustaf Nilsson. Men tydligen ska den 29-årige svensken inte vara särskilt sugen på att lämna Club Brügge.
Vad är det som händer? I fjol fick han totalt 108 minuter i den belgiska klubben. Brügge må vara en dunderstad, men här handlar det om något annat. Och ett så sanslöst bra kontrakt kan han väl inte sitta på i Belgien?
… norrmän
Bodø/Glimt tog sig igenom kvalet och är klara för Champions League. Som alltid när det går bra för det där gänget är det läge att påminna om Fredrik Tillbergs och Daniel Nilssons reportage om klubben från 2022.
Men så knep även Viking en plats i Champions Leagues gruppspel, detta efter att ha besegrat Dinamo Zagreb. Mäktigt för Norge, trist för oss i Sverige.
… inhoppare
Niclas Eliasson hoppade in för Internacional i den 77:e minuten när de tog emot Atletico Mineiro i lördags. Matchen slutade 0–0, och poängen var viktig för svenskens nya klubb. När det här skrivs ligger de precis över nedflyttningsstrecket i brasilianska Serie A.
… span
Har ett litet öga på Amazon Primes dokumentärserie om Manchester City och Pep Guardiola, men lurar lika mycket på att ge mig in i samma streamingtjänsts dokumentär om Novak Djokovic.
… film
The Deer Hunter.
… sämsta
Liverpools trupplanering.
… tunnaste
Liverpools bredd.
… tips
Liverpool har budat på Brightons Minteh, de har hört sig för om Crystal Palaces Sarr, de har kollat läget med PSG:s Mbaye. De tvingas spela Rio Ngumoha som högerforward trots att han har noll egenskaper som säger att han kan vara högerforward. Klubben agerar utifrån desperation trots att de vetat i ett halvår att Salah skulle lämna. Det är så klart sanslöst uselt av alla inblandade.
Min lösning: lägg krutet på att värva en kontrollerande och smart mittfältare och flytta Szoboszlai till högerkanten. Ungraren är för svag som central mittfältare – om han inte har en mer kontrollerande partner än Gravenberch bredvid eller bakom sig. Som högerytter/högerforward kan han utnyttja sina egenskaper bättre. På köpet får Liverpool dessutom ett mittfält som kanske fungerar.
… möte
När AIK tar emot Hammarby på söndag är det också dags för Rydström vs. Carlstrand, del 2.
Senast Hammarbytränaren försökte få kontroll över en Carlstrandare var när Offside bad Henrik att porträttera Linus Carlstrands pappa, L-G Carlstrand. De hade haft sina duster som spelare på allsvenska fotbollsplaner och när pappa Carlstrand fick höra att Offside bett Rydström att skriva om honom, sade Carlstrand: »Det är den största picken jag vet.«
L-G tog med sig sin japanska stridshund Milton till intervjun med Rydström. Det blev ett väldigt fint porträtt. Vi får se om det blir lika fint på söndag.
- Mer:
- Fredagsbrevet
- Serie A