Med 0–0 på tavlan och en minut kvar av tilläggstiden i den avgörande kvalmatchen mellan Jamaica och Curaçao pekade domaren på straffpunkten. Supportrarna till Jamaica, som behövde tre poäng för att passera Curaçao i gruppen och kvala in till VM, jublade som om segern var säkrad. Sedan grep videodomarna in, straffen dömdes bort och Curaçao hade för första gången kvalat in till VM. En av många som firade den 19 november 2025 var Remko Bicentini, en 57 år gammal fotbollstränare som varit med innan landslaget ens hette Curaçao. 

– Det var fantastiskt, säger han. Curaçaos landslag var mitt stora projekt. Jag är så glad för spelarnas skull, för hela ön och människorna där. 

»Det är ett sätt att hålla dem borta från kriminalitet.«

Remko Bicentini föddes i Nederländerna. Hans pappa Moises var från Curaçao och blev 1957, när han skrev på för NEC Nijmegen, öns första fotbollsproffs i Europa. Hans hårda skott gjorde honom känd som »kanonen« och det finns gott om skrönor om målramar som knäckts. Moises Bicentini spelade också landslagsfotboll för Nederländska Antillerna, en önation där Curaçao ingick. Även sonen Remko blev en duktig fotbollsspelare och gjorde 22 A-lagsmatcher för NEC Nijmegen, men han nådde aldrig landslaget. 

– Under uppväxten berättade pappa mycket om Curaçao, säger Remko Bicentini. Jag har alltid burit med mig lärdomarna jag fått från honom om kulturen, den hårda disciplinen och sättet att leva. 

När Moises Bicentini hastigt avled 2007 lovade sonen Remko att hedra hans minne och ge tillbaka till curaçaoisk fotboll. Han startade stiftelsen »Bicentini foundation« och byggde en fotbollsanläggning i öns huvudstad Willemstad. 

– Vi har ett program för skolbarn, så varje dag efter skolan hämtar vi dem från olika delar av landet till vårt fotbollsprojekt. Det är ett sätt att hålla dem borta från kriminalitet men också för att skapa glädje och gemenskap. 

Med tiden har stiftelsen också blivit en viktig kraft i landets fotbollsutveckling. Remko Bicentini har infört en flexibel 4–3–3-modell som ska genomsyra hela ungdomsfotbollen. Och Curaçao, vars invånare traditionellt är mest intresserade av baseboll, börjar mer och mer bli ett fotbollsland.

2008 tillfrågades Remko Bicentini om att bli assisterande tränare för Nederländska Antillerna. 

– Förbundskaptenen frågade mig för att han visste att min pappa var en av de mest populära fotbollsspelarna på öarna och att folk skulle älska om hans son var med i ledarstaben. Det var så min tränarkarriär började. Tyvärr hade han redan dött då, men jag vet att pappa hade varit stolt över mig om han fått följa min resa med Curaçao. 

»Det var ett väldigt stolt ögonblick för mig som förbundskapten. Vi förlorade med 7–0.«

Snabbt visade det sig att Remko hade fler goda egenskaper än sitt efternamn och växlade mellan roller som assisterande tränare och interimtränare. 2010 upplöstes Nederländska Antillerna och ombildades till flera mindre stater.

– Från och med 10-10-10, den tionde oktober 2010, har vi hetat Curaçao, minns Remko Bicentini. På den tiden hade vi fortfarande få professionella spelare i landslaget, så förändringen var inte särskilt stor. Arbetet fortsatte med att leta jorden runt efter spelare som hade rötter i Curaçao.

Mellan 2016 och 2020 var Remko Bicentini permanent förbundskapten. Han byggde upp en starkare trupp bestående av spelare uppväxta i Europa, men såg alltid till att plocka med en eller två inhemska spelare för att motivera öborna att träna hårt och våga drömma. 2017 ledde han laget till guld i karibiska cupen, vilket då var lika historiskt som det annalkande VM-deltagandet. Flera gånger kvalade laget också in till Guldcupen, Concacafs svar på EM, där de 2019 spelade kvartsfinal mot USA. 

Ändå är det kanske en förlust i en träningsmatch som betytt allra mest för den förre förbundskaptenen. 

Efter ett par tränaruppdrag i Nederländerna och Kanada återvände Remko Bicentini 2022 till Curaçao. Kort därefter hörde Argentinas fotbollsförbund av sig. 

– De bjöd in oss att komma till Argentina och spela. För mig var det en signal att de såg Curaçao som ett seriöst land som spelar bra fotboll. Det var ett väldigt stolt ögonblick för mig som förbundskapten. Vi förlorade med 7–0. 

Han skrattar till, men lägger snabbt till att det stod 0–0 i paus. 

– Vi spelade vår fotboll som vi alltid spelar, med högt självförtroende. Många i Argentinas organisation gav oss beröm. Jag tror att våra spelare lärde sig mer av 90 minuter mot Argentina än de kan lära av 20 landskamper mot lagen vi vanligtvis möter. 

Hur skulle du beskriva skillnaderna mellan Curaçao och Nederländerna?

– Kulturen i Curaçao är väldigt familjär. I den nederländska fotbollen, och samhället, är allting lite mer egoistiskt. I Curaçao tar man hand om varandra och hjälps åt. Så har jag alltid velat ha det i landslaget också. Även om vi bara samlas några gånger om året ska vi bry oss om varandra och vara som en enda stor familj.

Vad tror du om VM?

– Jag tror det kan gå bra. Vi möter Tyskland, men det är fortfarande bara elva mot elva. De flesta i laget debuterade när jag var tränare, och jag säger alltid till dem: »Njut av situationen, gör ditt allra bästa för dig själv, laget och landet, men var inte rädd för någon. Tro på dig själv!«