Övertidsminut 17. Straff till Irak mot Förenade Arabemiraten i den avslutande matchen av Asiens VM-kval. 65 000 på läktaren och 45 miljoner irakier som höll andan. Du tog straffen och gjorde mål. Vad minns du? 

– Inget. Det är helt svart. Total blackout. Det var först flera timmar efter matchen som jag förstod vad som hade hänt. Jag såg videor på folk som grät och min familj var väldigt rörd. Det blev tydligt att hela landet lever för fotboll. 

Din straff tog er till en direkt avgörande VM-kvalmatch mot Bolivia i Monterrey. Vad gick genom huvudet inför karriärens viktigaste match? 

– Jag laddade upp genom att kolla Sveriges match mot Polen. Den spelades vid lunchtid i Mexiko och var perfekt som avkoppling. När jag såg Sverige fira med supportrarna tänkte jag att det där ska vara vi om några timmar.

Din mamma är från Palestina och din pappa från Irak, men du är född och uppvuxen i Sverige. Har dina känslor för Irak förstärkts sedan du började spela för landslaget? 

– Jag har alltid känt starkt för både Sverige och Irak. Mina rötter från Irak med kultur, religion och språk har alltid varit en del av mig. Samtidigt är jag tacksam för att mina föräldrar flyttade till Sverige. Det är landet som har gett mig möjligheten till utbildning och att vara mig själv. Jag är stolt över min bakgrund.

»Vi stod i hissen och jag kollade runt mig och tänkte: ›Jag ska få åka till USA med mina vänner för livet.‹«

Du är en landslagshjälte i Irak men betraktas i Sverige som en spelare i mängden. Hur upplever du kontrasten? 

– Som en skön balans. Det är kul att ha den statusen när jag kommer till Irak. Många känner igen mig och vill ta bilder. Samtidigt är det väldigt skönt att bara få vara människan Amir när jag landar i Sverige eller Polen [han tillhör den polska klubben KS Cracovia]. Där är jag som vem som helst och det är ingen som jagar mig. Jag kan vara i lugn och ro med familjen.

Både i Halmstad och nu i Cracovia har klubbens kommentarsfält fyllts av hyllningar och stöd från landsmän i Irak. 

– Det är häftigt att få känna den kärleken från irakier även i klubblaget. Irakier har full koll på alla spelare som spelar utomlands. I Irak vet de flesta vilka Halmstad är och att Amir har spelat där. 

Det är få svenskar som följer allt som Jesper Karlström eller Herman Johansson gör i sina klubblag. Varför tror du att man som landslagsspelare blir så stor i Irak?

– När landslaget spelar samlas och enas sunnimuslimer, shiamuslimer, kaldéer, assyrier, kristna och kurder. I Irak kommer Gud på första plats och fotboll på andra.

Ni är flera svenskirakier som är aktuella för att spela VM i sommar. Hur är det att dela den upplevelsen med dem? 

– Under den senaste samlingen tänkte jag faktiskt på det. Vi stod i hissen och jag kollade runt mig och tänkte: »Jag ska få åka till USA med mina vänner för livet.« Landslaget har blivit som en familj för mig. Jag och Peter Gwargis växte upp på samma gata i Öxnehaga och Kevin Yakob spelade jag med i Göteborg. Vi är ett kompisgäng som ska spela VM i USA. Det är svårt att ta in.