Andra generationens VM-dröm

När Abderrazak Neffatis mamma hittade honom på en fotbollsplan i 1970-talets Tunisien stegade hon in på planen, skällde och drog honom i örat. Lagets tränare bad henne gå därifrån, varpå kvinnan svarade med brinnande ögon och hotfulla uppmaningar om att tränaren gjorde bäst i att knipa igen. »Du får inte spela fotboll«, sade hon till sin son. Kort senare flyttade familjen för att sonen inte skulle fortsätta med sitt »problematiska« fritidsintresse.

– Bilden av fotboll i Tunisien på den tiden var att bara dåliga människor spelade, säger Abderrazak Neffati.

Hans son Moutaz, högerback i IFK Norrköping, lägger till: 

– Fotbollsspelare sågs som gatubarn, hemlösa som inte hade något bättre för sig.

– Det var okej om man var riktigt duktig och spelade i landslaget, säger Abderrazak. Annars ansågs man bara slösa bort sitt liv på en lek. Det var bättre att utbilda sig eller skaffa ett jobb. 

Abderrazak fortsatte att spela fotboll i hemlighet. Han började som seniorspelare i en lägre division och tog så småningom plats i storklubben Etoile Sportive de Sahel från staden Sousse. Historien om hur han fick chansen första gången har sonen Moutaz fått höra många gånger. 

– Den har alltid inspirerat mig när saker känts tuffa, säger 21-åringen. Kan du inte berätta hur det gick till?

Pappan nickar och ställer ner sin kaffekopp på soffbordet.

– Den ordinarie vänsterbacken blev skadad, säger han. Jag fick tävla mot en annan kille i flera uttagningstester. Han var mycket bättre på allt. När jag hade sprungit en halv planlängd var han redan på andra sidan. Men så sträckte han en muskel.

Abderrazak Neffati fick ytterbacksplatsen han trott var förlorad. Hans skor var för stora och för att fylla ut dem drog han på sig dubbla strumpor. Första gången bollen slogs mot honom lyckades han inte få kontroll över den. Abderrazak tänkte: »Detta blir min första och sista match.«

Men han spelade upp sig och gjorde en minnesvärd debut. Dagen efter stod det i tidningen att Abderrazak Neffati hade varit bäst på planen. En resa mot landslaget påbörjades. Inför en stormatch fick hans mamma höra att hennes son skulle synas på TV. Hon trodde att det var ett skämt men bänkade sig ändå framför sändningen. Abderrazak blev liggande efter en smäll och TV-kameran zoomade in hans ansikte. Modern kunde inte tro sina ögon. 

– När jag kom hem efteråt brast mamma ut i gråt, säger Abderrazak. Fram till den dagen hade hon trott att jag var på jobbet när jag spelade fotboll. Nu sa hon bara: »Förlåt för allt. Jag borde ha stöttat din fotboll istället, jag borde ha trott på dig.«

Vänsterbacken nådde det tunisiska landslaget och följde med till VM i Argentina 1978 men fick ingen speltid. Från läktaren såg han landet vinna sin allra första VM-match, 3–1 mot Mexiko. 

»Tunisierna har en stolthet över att spela för sitt land som jag tror att vi i Sverige inte riktigt kan förstå.«

1981 spelade Abderrazak sin sista match, en cupfinal i Tunisien. Hans fotbollskarriär hade bara börjat när han flyttade till Norrköping för kärleken. Han provtränade med IFK Norrköping, men på grund av bland annat språkförbristningarna fick han inget kontrakt med klubben. Reservplatsen i VM blev höjdpunkten på en karriär som kunde ha nått längre.

Nu är han pensionerad spårvagnschaufför medan hans son kämpar för att klara av ytterligare ett trappsteg och bli tunisisk VM-spelare. Landslagsdebuten är redan avklarad och den 1 april startade Moutaz Neffati borta mot Kanada.

– Det är okej, säger pappa Abderrazak. 

Medveten om att det låter som en underdrift ler han.

– Jag uttrycker inte mina känslor så mycket och kan ibland säga att landslaget inte är så speciellt. Men det är klart att det är stort och att jag ändå blir lite rörd.

 

Far och son Neffati sitter i 21-årige Moutaz lägenhet, som han delar med sin fru, mittemot Norrköpings idrottspark. IFK:s högerback har bott här i två år men växte upp i miljonprogramsområdet Hageby. 

Under barndomen spelade han fotboll med grannbarnen, och stora delar av sommarloven tillbringade han i faderns hemland Tunisien. Medan lagkompisarna i Norrköping spelade cuper deltog Moutaz Neffati i prestigefyllda gatumatcher mellan olika kvarter. Stenar fick agera målstolpar och regelbok saknades. Det formade honom till en aggressiv och tuff spelare som, trots att han aldrig var sin åldersgrupps största talang i Pekings akademi, tog sig hela vägen upp till A-laget. I dag är han given som högerback och har i Christoffer Nymans frånvaro burit lagkaptensbindeln. 

– Just att vara aggressiv är väldigt utmärkande för spelare från Tunisien, säger Moutaz Neffati. Det sitter på något sätt i mitt DNA. Tunisierna har en väldigt stark mentalitet, men också en stolthet över att spela för sitt land som jag tror att vi i Sverige inte riktigt kan förstå. 

Hur menar du?

– Allt handlar om hjärta, att representera och försvara ditt land. Fotbollen betyder så mycket mer där än vad den borde kunna göra. Jag märkte det själv när vi var i Tunisien på sommarloven. Många människor har det tufft och lever i fattigdom. Jag har sett att en seger för Tunisien kan göra hela deras dag. 

 

Han säger att bortapubliken i träningsmatchen mot Kanada i Toronto gjorde starkt intryck. Några tunisiska supportrar hade kört bil i 15 timmar, från USA eller andra sidan Kanada, för att se matchen. 

– Folk skiter i politik och viktigare saker, säger Moutaz Neffati. När landslaget spelar är allt sådant obetydligt.

Pappa Abderrazak berättar om fotbollsprogram i radio och TV som aldrig tycks ta paus, om detaljerade analyser av tunisiska spelare i Europa och vilken startelva landslaget borde ställa upp med härnäst. Om extrema ytterligheter, där man snabbt går från hjälte till utskälld i de engagerade och ibland påstridiga medierna. 

– Det är inte så konstigt, säger Abderrazak. De har bara fotbollen. I Sverige finns hockey och basket och mycket annat som folk intresserar sig för. Hemma i Tunisien … folk påminner mig fortfarande om en viktig rensning jag gjorde i en cupsemifinal. Och det är 50 år sedan!

»Jag känner en enorm stolthet över att representera Tunisien.«

 

Samtidigt som hans IFK Norrköping jagar en återkomst till Allsvenskan behöver Moutaz Neffati prestera och hålla sig skadefri för att bli VM-aktuell. Han försöker fokusera på nuet och brasklappar om att hans supporterskap till Tunisien inte kommer att förändras av en trupputtagning, men han bjuder ändå på ett betänksamt, nästan gåtfullt, leende när han ombes prata om den första gruppspelsmatchen mot Sverige.

– Det känns speciellt, säger han. Jag började heja på Tunisiens landslag under VM 2018 och har följt dem noga sedan dess. Sedan bryr jag mig så klart mycket om Sverige också. Jag föddes och växte upp här, gick i skolan och blev en elitspelare i min klubb. Det betyder något. Men jag känner också en enorm stolthet över att representera Tunisien. 

Vad tror du om gruppen i VM?

– Vi slår underifrån och det kommer att passa bra. I ett VM är det väldigt farligt att underskatta något lag, för allt avgörs i en enda match. Det handlar om vilka spelare som är bäst i 90 minuter just där och då, inte vilka som har finast klubbadresser. Holland har ett av världens bästa lag sett till spelarna, men jag tycker inte att de fungerar som en enhet. 

Men de är ändå favoriter?

– Jag vet inte … Japan är nästan gruppfavorit i mina ögon. De har otroliga spelare och kan gå hur långt som helst. Jag tror att folk underskattar dem väldigt mycket. Sverige är svårbedömda men kan också bli starka. Ingen räknar med oss och det ska vi utnyttja.

»Vi ska slå Sverige.«

 

Pappa Abderrazak Neffati ser plågad ut när han tänker på Tunisiens VM-premiär i Monterrey den 15 juni. Han hade gärna sluppit välja mellan sina två hemländer. När lagen möttes i OS 1998 hoppades han på oavgjort och gladdes åt resultatet 2–2. Nu kommer han heja på sin sons lag men lär inte bli lika besviken som vanligt över en förlust.

Moutaz Neffati blickar ner på den röda tunisiska matchtröjan som han snart ska fotograferas i. Än har han inte bytt tröja med någon motståndarspelare eftersom han hellre velat ge sina landslagsklenoder till familjemedlemmar och vänner, som i sommar kommer att tvingas välja mellan den röda och gula tröjan. Den 21-årige högerbacken har redan gjort sitt val och säger:

– Vi ska slå Sverige. Sedan hoppas jag att båda lagen går vidare!