Allt skiter sig för Kim

Första gången jag kom i kontakt med Kim Björkegren, förbundskapten för Ghanas damlandslag, var en månad efter kaosfinalen i herrarnas Afcon mellan Senegal och värdnationen Marocko. Senegal fick först ett mål bortdömt och sedan en straff emot sig långt in på tilläggstid. Senegaleserna lämnade planen i protest medan supportrar försökte storma planen. När matchen återupptogs klev Brahim Diaz fram för att slå straffen, men misslyckades med sin »panenka«. Istället fick Senegal sista ordet och i förlängningens slutminuter sköt Pape Gueye titeln till Senegal.

När jag ringde upp Kim Björkegren den 20 februari var det mindre än en månad kvar till damernas turnering där Kims Ghana skulle premiärspela mot Kap Verde. Wafcon skulle, precis som herrarnas mästerskap, spelas i Marocko och känslan var att de flesta, åtminstone i Europa, hade lämnat herrarnas kaosfinal bakom sig. Men i Afrika hade upprorsstämningen kring finalen långt ifrån lagt sig. Kim Björkegren svarade inte på mitt samtal utan skrev istället ett meddelande på Whatsapp som svar på min intervjuförfrågan:

»Hey! Det kan gå bra. Finns lite om och men kring turneringen i detta nu. Men borde veta mer om någon dag eller två.«

Jag blev förundrad över meddelandet. Det var mindre än en månad kvar till premiären och hur kunde det då vara »lite om och men kring turneringen«? Lasse Granqvists klassiska Ghana-referat från VM 2010 kändes passande: »Oh mon dieu, my god, what is going on?« Tanken slog mig att det kunde ha att göra med hur herrarnas final hade utspelat sig och efterdyningarna kring den. Dagen därpå ringde Kim upp mig för att förklara det kryptiska meddelandet.

– Det verkar som att Marocko har satt sig på tvären och nu vägrar arrangera mästerskapet, förklarade Björkegren i telefonen. Vi ska till Dubai imorgon på vårt förläger och möta Hongkong, Ryssland och Tanzania. Jag vet inte om mästerskapet kommer att spelas, men vi förbereder oss för att så blir fallet.

Vi bestämde oss för att fortsätta hålla kontakten och jag bad Kim uppdatera mig så fort han visste mer. I förbifarten nämnde Björkegren att han, utöver sitt uppdrag som förbundskapten för damlandslaget, också fungerade som assisterande tränare till herrlandslagets förbundskapten Otto Addo. Jag försökte sätta mig in i den svenske tränarens situation. Han var alltså förbundskapten för ett landslag som varken visste när, var eller om turneringen skulle spelas. Samtidigt var han även assisterande för Ghanas herrar som laddade för VM i USA, Mexiko och Kanada. Hur fick han ihop allt? Och tänk om mästerskapen krockade?

I samma veva gick USA och Israel till attack mot Iran och dödade landets högste ledare ayatolla Khamenei. Det rapporterades också om hur missiler flög över Dubai, där Kim och Ghanas landslag förberedde sig för att eventuellt spela ett viktigt mästerskap om bara några veckor.

Det gick några dagar innan telefonen lyste upp på skrivbordet igen. Kim hade skickat ett nytt meddelande.

»Hej! Läget är lite samma samma. Nigerias spelare har fått till sig att turneringen inte ska spelas nu. Men från vårt förbund är infon att det ska spelas… Sydafrikas tränare hade heller ingen annan info. Så högst oklart.«

Den 5 mars, med tolv dagar kvar till premiären, kom till slut beskedet. Wafcon flyttades fram till juli – precis efter herr-VM. Det afrikanska fotbollförbundet Caf förklarade att beslutet var nödvändigt på grund av »oförutsedda omständigheter« och poängterade att det gjordes för att »försäkra att damernas viktiga turnering kan arrangeras framgångsrikt«.

»Det blir inte så många lediga dagar i sommar.«

Det uppstod också stor förvirring kring om Marocko fortfarande skulle stå som värdnation. Sydafrikas vice idrottsminister Bertha Peace Mabe gick ut med att hennes land istället skulle arrangera turneringen. Två dagar senare kom Sydafrikas idrottsminister Gayton McKenzie med nya besked och förklarade att hans kollega blivit missförstådd och att mästerskapet inte alls skulle spelas i Sydafrika. Caf:s president Patrice Motsepe slog därefter fast att Marocko fortfarande var arrangör. Senare tilldelades landet också retroaktivt titeln i herrarnas Afcon, trots att Senegal vann finalen.

Man behövde inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att misstänka att de två sakerna hängde ihop.

Att damernas mästerskap nu skulle spelas i sommar fick mig att tänka tillbaka på telefonsamtalet med Kim Björkegren en månad tidigare. Trots att telefonsamtalet inte var speciellt långt märktes det att Kim såg fram emot att åka med herrlandslaget till VM i USA, Mexiko och Kanada. Jag skrev ett meddelande till Kim och frågade hur det skulle bli nu när turneringarna nästan krockade. Han svarade dagen därpå:

»Hej! Det löper om vartannat ganska skapligt, även om det är lite beroende på resultat i VM. Men det är klart, det blir inte så många lediga dagar i sommar.«

Sedan gick det ett par veckor innan telefonen började surra igen. Den 31 mars, 72 dagar före VM-premiären mot Panama, meddelade Ghana att herrlagets förbundskapten Otto Addo fått sparken. Under marssamlingen hade landslaget förlorat träningsmatcherna mot Österrike och Tyskland. Kim Björkegren satt bredvid Otto Addo på tränarbänken i både Wien och Stuttgart och fick från första parkett se tränaren som tagit Ghana till VM göra sina sista landskamper.

Kort därefter presenterades den 73-årige portugisiske mästerskapsräven Carlos Queiroz som ny tränare för herrlandslaget. Vad betydde det här för Kim? Whatsapptråden, som tappat fart sedan förlägret i Dubai och beskedet om att Wafcon flyttats till juli, vaknade till liv igen. Jag frågade Kim om han fortfarande skulle vara en del av staben under VM.

»Hej! Ja, det lutar åt det. Är nog lite upp till mig själv. Så får avvakta ett par dagar, tills jag vet hur övriga staben ser ut. Vill inte bara åka dit och plocka koner, om du är med på vad jag menar… Vi är uppe i diskussion. Blir nog klart om någon dag eller två. Återkommer.«

»Jag är en person som gillar lite galna äventyr.«

Min magkänsla var att det kändes osannolikt att Queiroz, med tränaruppdrag i Manchester United, Real Madrid och Portugals landslag i bagaget, inte skulle vilja ta med sig sina egna betrodda assisterande. Och mycket riktigt. Ett par dagar senare kom nästa hälsning från Kim:

»Hej! Nya coachen tar med sina egna assisterande. Vi har diskuterat en annan roll, men det är inte klart ännu. Kanske blir det av, kanske inte.«

Vår lågintensivt puttrande konversation på Whatsapp fick mig att undra hur Kim Björkegren egentligen hade mått under våren. Ett mästerskap som flyttas bara dagar före premiären och ett drömupplägg där han skulle kombinera jobbet som förbundskapten för damerna med en roll som assisterande i herrlandslaget under VM hade ryckts ifrån honom.

När jag i början av juni ringer upp honom för intervjun som egentligen skulle gjorts redan i februari inför damernas afrikanska mästerskap låter han nästan provocerande sansad.

– Jag är en person som gillar lite galna äventyr, säger Kim Björkegren. Jag har alltid varit sugen på att träna ett afrikanskt lag och jag visste premisserna när jag tog det här jobbet. 

Men är det inte frustrerande med den ständiga ovissheten?

– Vi svenskar är vana vid ordning och reda. Men det finns många styrkor i den afrikanska mentaliteten och jag tror att det är positivt att inte alltid vara så fyrkantig och ängslig som människa. Det finns något härligt i impulsiviteten och att leva mer i stunden. Jag vill inte bli en person som går runt och gnäller över att saker inte är lika välorganiserade som i Europa. Jag vill också hylla hur mina spelare har hanterat alla svåra situationer vi ställts inför. Det hade varit förståeligt om de visat missnöje och börjat klaga, men de bara kör. Där tror jag att europeiska spelare har lite att lära.

Blir det inte väldigt svårt att bedriva en seriös landslagsverksamhet när förutsättningarna hela tiden ändras?

– Det är klart att det ibland är svårt att planera allt i minsta detalj, men det är också upp till mig att då vara flexibel och öppensinnad i mitt ledarskap. Det viktigaste för mig är att hela tiden anpassa mig efter vad som händer.

När du tänker tillbaka på förlägret i Dubai, med osäkerheten kring mästerskapet och oroligheterna i närområdet – vilka känslor väcks i din kropp?

– Det var läskigt och obehagligt. Vi vaknade på nätterna av smällar från byggnader i närheten. Dessutom bodde vi på ett amerikanskägt femstjärnigt hotell och jag tänkte att det kanske inte direkt var till vår fördel. Vi var runt 50 personer på plats och jag var ytterst ansvarig. Det ringde föräldrar, syskon, pojkvänner, tränare och sportchefer och undrade varför spelarna inte hade kommit hem än. Samtidigt fick jag besked om att flygplatsen hade bombats och hade själv en klump i magen. Jag hade säkert kunnat flyga hem tidigare, men jag ville inte vara kaptenen som lämnar skeppet först. Jag kände ett ansvar för att alla andra skulle komma hem innan jag själv gjorde det.

»Utan att gå in på för mycket detaljer kan jag väl säga att det var lite extra fickpengar och några skjortor.«

Hur kändes det att i sista sekund bli fråntagen möjligheten att få vara med som assisterande tränare under herrarnas VM?

– Jag har stor respekt för att Queiroz vill ta in människor som han känner väl och litar på till hundra procent. Han kom in med kort varsel och det tar tid att bygga upp ett starkt förtroende. Jag hade förmodligen gjort samma sak själv. Det finns verkligen inga hard feelings. Sedan är det klart att det är tråkigt på ett personligt plan. Jag stod Otto [Addo] nära och det hade varit väldigt kul att få vara hans assisterande under ett VM. Det är väl allas pojkdröm att få vara med om ett VM i fotboll?

Har du pratat med Queiroz sedan han anställdes?

– Nej, vi har faktiskt inte pratat med varandra. Däremot har jag haft en bra dialog med förbundets president.

Efter ett och ett halvt år som förbundskapten har Kim Björkegren verkligen omfamnat tillvaron i Ghana. Förra sommaren ledde han, tillsammans med sin vapendragare Ronnie Bergdahl från Linköping, Ghana till ett brons i Wafcon. Mästerskapet skulle egentligen ha spelats 2024, men med knappt två veckor kvar till premiären flyttades turneringen fram. Caf hade då insett att Wafcon krockade med OS.

Bronsmedaljen sågs som en enorm bedrift eftersom damlandslaget hade ett tungt decennium bakom sig, med grupputtågsfiaskot i hemma-Wafcon 2018 och ett missat mästerskap 2022 fortfarande färskt i minnet. Medaljen gick inte obemärkt förbi på hemmaplan. Morgonen efter straffsegern mot Sydafrika i bronsmatchen väntade ett storslaget mottagande på flygplatsen i huvudstaden Accra.

– Det var tusentals dansande människor som tog emot oss när vi kom hem. De var extremt stolta över vår prestation och det märktes verkligen att vi hade åstadkommit något stort. Det var också väldigt ärofyllt att bli hyllad med goda middagar och gåvor av landets president.

Vad var det för gåvor som presidenten gav er?

– Utan att gå in på för mycket detaljer kan jag väl säga att det var lite extra fickpengar och några skjortor. Det var mest för att visa uppskattning för vad vi hade lyckats uträtta i mästerskapet.

Kim Björkegren berättar att ledarstaben blev inbjudna till parlamentet där ett livligt och medryckande firande ägde rum.

– Det diskuterades högt och brett om allt möjligt. Sedan var det någon högt uppsatt minister som tog fram en påse kontanter, hällde ut sedlarna över bordet och skrek: »Det här förtjänar damerna.« Det är klart att pulsen ökade lite i de sammanhangen, men det var verkligen ett minne för livet. Det är ingen hemlighet att det underlättar att ha goda relationer med människor på höga maktpositioner – både politiskt och i förbundet.

»Religionen genomsyrar allt vi gör och vi ber både före och efter träningarna. Jag tycker faktiskt att det är väldigt härligt.«

När Kim väl kommer in i historieberättandet avlöser anekdoterna varandra.

– Om det är bättre flyt och mindre trafik i den motsatta färdriktningen byter vi ofta sida och kör mot färdriktningen. Då kommer polismotorcyklar och styr om trafiken så att lagbussen kommer fram. Det känns alltid livsfarligt, men samtidigt är det ganska häftigt att få vara med om.

Lars Lagerbäck har i olika sammanhang berättat om de starka religiösa inslagen under tiden som förbundskapten för Nigeria i VM 2010. Religionens betydelse är något som även Kim Björkegren har fått erfara.

– I Ghana handlar allt om fotboll, politik och religion. Det finns egentligen inget annat. Jämför jag med vardagen hemma i Sverige är det en enorm skillnad. Religionen genomsyrar allt vi gör och vi ber både före och efter träningarna. Jag tycker faktiskt att det är väldigt härligt. Det skapar en »vi-känsla«, gemenskap och respekt för det vi vill göra tillsammans.

Lagerbäck har berättat att spelare i Nigeria ibland förklarade dåliga matchresultat med att »Gud inte var på vår sida«. Är det något du känner igen?

– Absolut. Det gäller att ha fingertoppskänsla och på ett respektfullt sätt försöka förklara att om vi inte arbetar hårt och följer vår matchplan så spelar det ingen roll om Gud är på vår sida. Det ställer krav på mitt ledarskap och ju mer jag har lärt känna spelarna desto mer har de förstått att jag enbart har goda avsikter.

Trots att våren har varit minst sagt turbulent blickar Kim Björkegren fram emot sommarens mästerskap med tillförsikt. I gruppspelet väntar Kap Verde, Kamerun och Mali. Utöver prestigen i Wafcon kvalificerar sig dessutom de fyra bästa lagen till VM, vilket höjer insatserna ytterligare.

– Jag tycker att vi ska kunna utmana och förhoppningsvis göra det ännu bättre än förra året. Vi kanske inte har samma extrema spets med världsstjärnor som vissa andra afrikanska lag, men vi har ett väldigt välfungerande kollektiv och en bra bredd. Afrikansk fotboll är på uppgång, både på herr- och damsidan. Vi känner verkligen kärleken hemifrån och vill ge något tillbaka att glädjas åt.