Medan hans startande lagkamrater värmer upp med ruscher och passningsövningar slår Kristoffer Olsson nonchalanta höjdbollar med sin mjuka högerfot. När bollen som skickas tillbaka till honom blir några meter sned bryr han sig inte om att hinna upp den. Om en halvtimme spelar Norrköpings­laget Sleipner match, men deras klart mest meriterade spelare behöver inte förbereda sig.

Efter två raka starter som offensiv mittfältare i Sleipners säsongsupptakt har Kristoffer Olsson placerats på bänken i bortamatchen mot Fittja IF. Han hade det lite på känn efter att ha blivit utbytt i paus i föregående match. Kristoffer känner inte heller att han har briljerat under årets första matcher i Division 2 Södra Svealand. Visserligen har laget 3–0 i målskillnad med honom på planen. Utan honom? 0–4. Men han trivs inte som »tia«.

– Jag vill vara med tidigare i speluppbyggnaden, säger 30-åringen. Det är där jag kan göra mest nytta med mina passningar. Nu har jag känt mig ganska isolerad.

Sleipners manager Calle Svensson har sagt att han vill se mer »power« i Kristoffers spel om han ska ge honom en större roll på mittfältet. 

– Min explosivitet är inte riktigt på samma nivå som före sjukdomen. Men jag har jobbat på att få in mer power i spelet, går in i fler närkamper och tycker att jag har blivit bättre. Samtidigt har mitt spel aldrig byggt på styrka eller snabbhet. Jag är en bollspelare som förlitar mig på mitt passningsspel.

Han går in i omklädningsrummet med nedsänkt huvud, som vilken division två-reserv som helst. Om barnen på Fittja bollplan hade fått höra att en av bortalagets avbytare har gjort 47 A-landskamper hade de förmodligen inte trott på det. Att en annan tidigare AIK-spelare, Nabil Bahoui, varvar ner i Fittja efter en lång proffskarriär vet däremot de flesta här. Bahoui startar som anfallare och är affischnamnet i nykomlingen från Stockholms södra förorter. 

Kristoffer Olsson tycks nästan ha glömts bort. 

Varje litet steg efter den akuta hjärnsjukdomen i februari 2024 följdes med stort intresse av medier och människor från hela fotbollsvärlden. Han tillhörde Midtjylland då, och den danska klubbens supportrar öste kärlek över sin mittfältsstrateg under hans månader på sjukhus och behandlingshem. När klubben firade den danska mästerskapstiteln fördes Kristoffer Olsson in på planen i rullstol till stående ovationer från publiken. Nästan lika glada blev de rödsvarta från Herning när han fyra månader senare syntes bära fotbollsskor igen. 

»Kristoffer Olsson ser sig som vilken division två-talang som helst – detta är hans skyltfönster för att nå proffsdrömmen.«

När Kristoffer Olsson flyttade hem till Norrköping i mars 2025 lade IFK:arna gamla svartgulfärgade svek åt sidan och stöttade mittfältarens comebackförsök. Men intresset svalnade och få reagerade när han skickades vidare till sin moderklubb Sleipner för att fortsätta uppbyggnaden. Där gjorde Kristoffer Olsson i juli förra året mål i sin debut, 14 minuter in i en träningsmatch mot Österåker. »En liten saga«, sade sändande Norrköping Tidningars kommentator, som knappast kunde anklagas för att överdriva med tanke på den livshotande olycka som hållit spelaren borta från matchspel de senaste 17 månaderna.

För Kristoffer Olsson var målet i Sleipner­comebacken en vändpunkt och starten på något nytt. För de flesta andra fungerade det som en tillfredsställande epilog på en otäck historia. Ett avslutande kapitel som visade att man inte längre behövde oroa sig för den gamla landslagsspelaren. Folk kunde gå vidare med sina liv. 

Bortom allmänhetens intresse har Kristoffer Olsson fortsatt med sin fotboll i Sleipner. Han spelade samtliga tolv matcher från start under division två-hösten och har använt vintern till att bygga upp kroppen ytterligare, samtidigt som flera Superettanklubbar har visat intresse. Så, borde det inte lossna nu?

 

Sleipnerspelarna tänker nog inte på det, men den 11 april är en idyllisk fotbollslördag i Fittja. Solstrålar glittrar i Albysjön hundra meter bort, och längs vattenbrynet sitter äldre herrar med fiskespön. Modern hiphop dånar från idrottsplatsens högtalare, det doftar kebab från grillen och på en höjd bakom ena målet myser Erkan Zengin i en solstol, samtidigt som långsidans läktare börjar fyllas. 

Fittjas allra första division två-match, mot Syrianska, besöktes av 476 åskådare. Den här dagen har 355 personer – också det en stark siffra i division två-sammanhang – tagit sig till idrottsplatsen. Pyroteknisk rök fyller läktaren när spelarna tågar in på planen, och en medelålders man som skämtsamt kallar sig huligan kämpar med enmansramsor i en megafon.

När spelet blåses igång sitter Kristoffer Olsson med armbågarna pressade mot låren och hakan lutandes mot handflatorna. Nabil Bahoui nickar över från ett farligt läge tidigt i matchen och »huliganen« ropar: 

– Allt under kontroll. Helt enligt planen, Fittja!

Men det syns snabbt att Sleipner är bättre, och efter 18 minuter gör lagets målkung Oliver Matic 1–0. Senare frispelas planens bästa spelare Liam Olausson av den 37-årige tidigare allsvenska poänggöraren Maic Sema och placerar in 2–0. 

»Koffe vill väldigt mycket och jag fattar det, men han får inte glömma bort hur långt han redan har kommit.«

I paus är Kristoffer Olsson en av de första att jogga in i omklädningsrummet. Där sitter han kvar när andra halvlek startar, och först med 20 minuter kvar av matchen lunkar han ut igen, nyduschad och ombytt till civila kläder.

– Jag fick problem med magen, säger han. Det är ingen fara, men så klart tråkigt när man har åkt hela vägen hit och är sugen på att spela. 

Han berättar att magen har strulat ofta den senaste tiden. Enligt de danska läkarna som behandlade honom under våren 2024 kan immunförsvaret vara nedsatt i ett par år efter sjukdoms­perioden. Kristoffer har tänkt att magens krångel kan bero på det men har också teorier om att han blivit laktosintolerant.

Han går ner till bortabåset för att se Sleipner vinna med 2–1 efter en nickreducering av Bahoui och bråkiga slut­minuter med dubbla utvisningar. Den bänkade mittfältaren kramar om grabbarna som löste tre poäng och fastnar därefter i samtal med Fittjas ­målskytt, som spelade i AIK under halva guld­året 2018. Han nickar när Nabil Bahoui, omgiven av storögda bollkallar, talar sig varm om fotbollsglädjen i division två och om hur fint det känns att lämna elitfotbollen utan att gå miste om den gemenskap som det innebär att tillhöra ett lag. 

Kristoffer förstår vad 35-åringen menar, men beskrivningen stämmer inte riktigt in på honom. Han varvar inte ner, spelar inte enbart för att det är kul. Kristoffer Olsson ser sig som vilken division två-talang som helst – detta är hans skyltfönster för att nå proffsdrömmen. Skillnaden från alla andra som vill uppåt är att han redan varit där en gång.

 

När Sleipners spelare har bytt om efter segern i Fittja bjuds de på snabbmat av en ledare som hunnit förbi en pizzeria. Maic Sema skrattar när en lagkamrat påpekar att han förmodligen är långsammast i Sverige på att äta. Sema tittar ner på sin söliga kebabrulle och svarar att mat lagad med kärlek förtjänar motsvarande omsorg i förtäringsprocessen. Sedan kisar den bollbegåvade lagpappan mot basketplanen där den sju år yngre Kristoffer Olsson leker i väntan på att spelarbussen ska avgå mot Norrköping.

– Hans pappa tränade mig i Sylvia en gång i tiden, säger Maic Sema. »Koffe« var med oss på träningarna ibland. Han var liten, till och med för sin ålder, men kunde göra magiska saker med bollen. Jag blev säkert förnedrad både en och två gånger, trots att han bara var en liten skit då.

Maic Sema visar upp sitt omisskännligt varma pojkleende. Sedan rynkar sig pannan och hans ansikte får en allvarligare skepnad. Sema sänker rösten.

– Jag säger till honom varje dag: »Vilken resa!« Koffe vill väldigt mycket och jag fattar det, men han får inte glömma bort hur långt han redan har kommit. Det är viktigt att ha perspektiv och tålamod. 

En Fittjaknatte tar mod till sig och ber om att få tillbaka basketbollen som Kristoffer Olsson övar lay-ups med. 

– Oj, är det din? svarar Sleipnerspelaren. Sorry, jag visste inte. 

Kristoffer återvänder till sina väntande lagkamrater och säger att han inte minns senast han spelade basket. 

– Väldigt många år sedan, alltså. Kul med Dolphins nu förresten. Tror ni att det blir final?

Han utbildar lagets yngre garde om basket­konstnären Gee Gervin som charmade Norrköpingspubliken i början av 2000-talet. Kristoffer Olsson har alltid dragits till lirarna och spelfördelarna. I årets IFK Norrköping uppskattar han mittfältaren Axel Brönners flytande bolltransporter. Medan Sleipner befunnit sig i Fittja har klubben som Kristoffer lämnade för Arsenal som 16-åring vunnit med 1–0 borta mot Ljungskile i Superettan. Han gick på de flesta hemmamatcherna förra säsongen och har ibland tillåtit sig fundera på om IFK hade degraderats även med honom själv i laget.

»Det är mer synd om min familj som var där och upplevde allt.«

När Maic Semas kebabrulle äntligen är uppäten kan bussresan söderut påbörjas. På E4:an i höjd med Södertälje överröstas plötsligt alla samtal av sydslavisk folkmusik. Förvirring uppstår och till slut går en spelare fram till busschauffören för att fråga vad som pågår. Musiken tystnar. 

– Det här var till er, ropar föraren ut i sin mikrofon. Grattis till tre poäng!

Kristoffer Olsson skakar på huvudet och stoppar in en tobaksfri snusprilla. Han har snusat sedan Emil Krafth frestade med en öppnad dosa i U21-landslaget men försökte sluta för fem år sedan när sonen Jamie föddes. Nu är hans flickvän Alice gravid med Kristoffers andra barn och bara några veckor från beräknad förlossning. Återigen går han i tankar på att försöka bli kvitt beroendet. 

– I Midtjylland hade vi som snusade ett special­möte, säger Kristoffer. Vi kom överens om att aldrig snusa öppet, för vi ville inte att unga spelare skulle ta efter. Det var lite samma när Alice blev gravid. Jag fick börja snusa mer diskret så hon inte skulle bli avundsjuk.  

Han placerar dosan i förvaringsnätet på sätet framför. 

– När jag blev sjuk snusade jag inte på två och en halv månad. Kaffe var jag inte alls sugen på, men snus bad jag mina föräldrar om varje gång de besökte mig. Till slut kom en islänning och en norrman från laget och gav mig en prilla. Då kände jag mig lite mer som en människa igen. 

Han säger det slängigt och oberört, men att Kristoffer Olsson tidigare inte riktigt kände sig som en människa är skrämmande nära sanningen. 

– Jag minns ingenting av dagarna före och veckorna efter sjukdomsförloppet. Min syster har sagt att det bara är positivt. Det är mer synd om min familj som var där och upplevde allt.

Sedan börjar Kristoffer Olsson, med hjälp av sina föräldrars dagboksanteckningar och senare återgivelser, berätta om natten som kunde ha blivit hans sista.

»Efter ett snabbt möte, där sju eller åtta läkare deltog, konstaterades det att sjukdomen satt i hjärnan och att det var akut, rentav livshotande.«

 

När den danska ligan gick till vinter­uppehåll säsongen 2023/24 var Kristoffer Olsson i sitt livs bästa form, åtminstone fysiskt. Han hade spelat sju raka 90-minutersmatcher och FC Midtjylland hade bara tappat två poäng under dessa. 

Kristoffer kände sig starkare än tidigare på planen och hans pappa, Mats Olsson, reagerade på sonens fysik.

– Kristoffer har aldrig varit den som byggt mycket muskler, säger Mats. Men just då var han faktiskt lite bitig, hade grymt bra test­värden och allting. Jag minns att han sa: »Fan, det känns svinbra nu.« 

Efter ungdomsproffsåren och ett par A-lagsframträdanden i Arsenal hade Kristoffer Olsson genomfört en första, halvlyckad, vända i Midtjylland, vunnit SM-guld med AIK och utsetts till Allsvenskans bästa mittfältare, tjänat miljoner i ryska Krasnodar och via ett år i Anderlecht återvänt till Herninglaget. Den sista tiden i Belgien hade varit jobbig och han såg återkomsten till danska ligan som en möjlig språngbräda ut mot de större igen.

Det fanns även en landslagsplats att konkurrera om. Efter att ha varit ordinarie i Blågult mellan 2019 och 2022, med en lysande insats i kvalsegern mot Spanien hösten 2021 som höjdpunkt, placerades Kristoffer Olsson allt oftare på bänken. I Janne Anderssons tre sista landskamper spelade mittfältaren totalt fem minuter. 

»I ambulanstransporten gick det upp för mig att det var riktigt skarpt läge.«

I början av februari 2024 åkte Midtjylland på träningsläger i Portugal. Den formstarke Kristoffer Olsson laddade för jakten på den danska mästerskapstiteln och hoppades få se sitt namn i den kommande förbundskaptenens första landslagstrupp. Efter lägret kände han sig krasslig och oroade sig för helgens serieuppstart. Laget fick tre dagar ledigt och Kristoffer åkte hem för att hälsa på sonen Jamie som bodde hos sin mamma, Kristoffers exfru, i Norrköping.

– Det enda minnet jag har från dagarna i Sverige är att jag tog en bild med Jamie, säger Kristoffer. Han var förkyld och jag tänkte att vi skulle se tillbaka på hur risig han såg ut. När jag ser bilden i dag inser jag att det snarare var jag som såg sjuk ut. 

Kristoffer återvände till sitt hem i Silkeborg och kände sig kraftlös, men han tränade ändå med laget torsdagen den 15 februari. Därefter förvärrades hans influensaliknande symptom. Hög feber tvingade honom att lämna återbud till matchen mot Bröndby den 18 februari. Han fick antibiotika utskrivet.

Dagen efter tränade Kristoffer vid sidan av laget, höll igång med enkla övningar. På eftermiddagen kom hans föräldrar på besök tillsammans med Jamie, som skulle bo med sin pappa under sportlovet. Då låg Kristoffer och sov i soffan. Han visade inte heller sin vanliga energi och glädje över att träffa sin son. Pappa Mats märkte snabbt att Kristoffer inte mådde bra. 

– Det var nästan så att man kunde bränna sig på hans brallor, säger Mats. Så varm var han. 

Klockan sex på kvällen gick Kristoffer och lade sig. Någon timme senare kollade föräldrarna till honom. Han sov som en stock. Jamie fick dela rum med sina farföräldrar för att inte bli smittad. 

Morgonen efter, tisdagen den 20 februari, hittades Kristoffer täckt av sina egna spyor i sängen. Pappa Mats och mamma Lena försökte utan framgång få kontakt med honom. 

– Han låg bara där och hickade, säger Mats Olsson. Vi sa till Jamie att pappa hade ont i magen och skulle åka till doktorn. Jag var lite naiv och tänkte: »De skakar nog liv i honom, så är han frisk och pigg på en vecka.«

Kristoffer Olsson kördes i ambulans till sjukhuset i Viborg. Mats följde med medan Lena stannade och tog hand om Jamie. Efter ett snabbt möte, där sju eller åtta läkare deltog, konstaterades det att sjukdomen satt i hjärnan och att det var akut, rentav livshotande. Han skickades vidare till Århus universitetssjukhus, som är specialiserade på hjärnsjukdomar. 

– I ambulanstransporten gick det upp för mig att det var riktigt skarpt läge, säger Mats. Jag hade inte föreställt mig innan att det skulle vara så illa. 

Kristoffer Olsson lades i respirator, och teori efter teori om vad felet var började uteslutas. Läkarna misstänkte först att han hade fått i sig en bakterie, kanske under träningslägret i Portugal. Tidigt talades det också om en blodpropp i hjärnan. Efter omfattande undersökningar drogs slutsatsen att Kristoffer hade fått en infektion i lungorna som sedan förflyttades till hjärnan, förändrade vävnaden och påverkade hela det centrala nervsystemet. En möjlig förklaring var att han hade tränat trots sjukdom, men tillståndet var mycket sällsynt och att Kristoffer hade drabbats var också en extrem otur. 

»Under veckorna i respirator hade Kristoffer tappat tolv kilo. Musklerna var som förtvinade.«

Det dröjde flera dagar innan han gav några som helst livstecken. Sjukvårdspersonalen nöp honom i fingertoppar och tår, utan att få någon reaktion. 

– I början var man bara glad över att han fortfarande levde, säger Mats Olsson. Sedan började man fundera på om han skulle kunna leva ett vanligt liv igen. 

Sakta men säkert togs de första stegen mot ett tillfrisknande. Kristoffer började göra små rörelser med fingrarna och öppna ögonen. 

– Man tänkte: »Känner han igen oss nu?« Men det var en tom blick, och senare har vi insett att det dröjde ganska många veckor innan Kristoffer förstod vad som pågick. 

I nästan två veckor var Kristoffer Olsson helt beroende av en respirator. Därefter började maskinen kopplas från i kortare stunder. Läget förbättrades och han klarade att andas på egen hand. Den 11 mars, nästan tre veckor efter att han skrevs in, fick Kristoffer Olsson lämna sjukhuset och flytta till Hammels rehabiliteringscenter. Men han kunde fortfarande inte tala.

– När jag flyttades från sjukhuset trodde jag att jag var på väg till ett träningsläger, säger Kristoffer. Så tittade jag mig omkring. »Oj, vad är det här för människor? Och där är pappa, vad gör han här?« Sedan upptäckte jag att jag satt i en rullstol. Då förstod jag att det här handlade om något annat.

Kristoffers föräldrar hade sjukskrivit sig från sina jobb, tagit in på hotell i Århus och suttit vid honom från morgon till sen eftermiddag varje dag under sjukhusvistelsen. I och med flytten till centret kunde de bo i sonens hus i Silkeborg. De besökte honom fortfarande dagligen. 

Mats Olsson berättar:

– Vi läste för honom och spelade musik, någon hade hittat hans spellista på Spotify. Vid ett tillfälle började han nynna med i en låt av Kapten Röd. Varje sådan händelse gav ett lyckorus. 

Kort efter nynnandet kom också talet. Först: Hej, ja och nej. Sedan hela meningar och snart riktiga, vanliga konversationer. Mats och Lena förde dagbok under sjukdomens första ­månader. När Kristoffer läst den i efterhand har han reagerat på den glatt överraskade tonen när han kunde böja ett finger eller, senare, att han kunde stå upp utan hjälp i fem minuter.

Under veckorna i respirator hade Kristoffer tappat tolv kilo. Musklerna var som förtvinade. Om han skulle sitta på en bänk behövde någon placera kuddar på vardera sida för att han inte skulle ramla ihop. Steg för steg fick han lära sig att gå, springa, sparka på mjuka bollar och greppa saker med händerna.

»Jag var nära att dö. Om man inte förändras då vore det konstigt.«

Efter en månad på Hammels rehabcenter kunde Kristoffer gå självmant och flyttade till en ny avdelning där fokus låg mer på kognitiva förmågor. 

– Där delade jag rum med andra, berättar han. Man tänker att då kan vi bli vänner. Men vi snackade nästan inte alls med varandra. Jag var lite uttråkad. 

Under lång tid fick Kristoffer inte lov att använda sin mobil. Istället läste han böcker och lyssnade på musik nästan hela tiden. 

– I början hade mina föräldrar mobilen och lät mig använda den i några minuter, så jag kunde svara på några meddelanden och ­videosamtala med Jamie. Sedan var det att man fick låna den från receptionen i några timmar, men vissa dagar tänkte jag inte ens på att göra det. Man fick så mycket perspektiv på olika saker i livet, och det meningslösa skrollandet är ett bra exempel. Det var skönt att avvänja sig.

I slutet av maj flyttades han till en tredje avdelning på centret där han fick klara sig mer på egen hand. Under samma period visade han upp sig för Midtjyllands supportrar igen, i samband med klubbens guldfirande. Då skjutsades han in i en golfbil med pokalen i händerna, och väl på gräsmattan reste han sig för ett litet ärevarv.

De sista två månaderna på centret levde Kristoffer Olsson ett ganska normalt liv, med allt längre permissioner. Till slut började han tröttna och kände en frustration.

– Jag är evigt tacksam för all hjälp jag fick, säger han. Men jag minns att jag ofta gnällde på att jag kände mig som ett barn. Man skulle liksom hitta skillnaden mellan fyra bilder, och ibland var det löjligt lätt. Samtidigt hände det att jag inte klarade av att sätta ihop ett enkelt legobygge. När jag lyfte på handen kunde jag inte röra ordentligt på lillfingret. Det var många såna små problem man fick kämpa mycket med. 

I slutet av augusti 2024, sex månader efter insjuknandet, skrevs han ut för gott. Han led fortfarande av viss hjärntrötthet men var till synes återställd. Redan då hade Kristoffer sagt i flera intervjuer att han absolut skulle återvända till fotbollsplanen. 

»Vad fan, jag har kunnat spela fotboll i ett år. Att jag står på benen är väl ingen överraskning längre.«

 

Sleipners spelarbuss rullar genom det välbärgade området Kneippen i Norrköping när Kristoffer Olsson ler uppgivet. 

– Vissa tror att jag är sjuk fortfarande, säger han. På IFK Norrköpings matcher har det hänt flera gånger att gubbar kommit fram till mig.

Han levererar en perfekt imitation av en äldre sorts Norrköpingsdialekt. »Tjena Krejstoffer, kul å se rej på benen igen döh!«

– De vill så klart väl. Men vad fan, jag har kunnat spela fotboll i ett år. Att jag står på benen är väl ingen överraskning längre.

Det har också stört honom när kompisar påpekat att han har förändrats, utan att förklara på vilket sätt. 

– Jag var nära att dö. Om man inte förändras då vore det konstigt. Samtidigt tror jag att jag har blivit mer egoistisk, det vill säga att jag prioriterar min familj, att vara en bra son, pappa och pojkvän före allt annat. 

Du tar ingen skit längre?

– Nej, i dag skulle jag aldrig träna sjuk för att vara en god soldat. Och jag har inga problem med att säga vad jag tycker. När livet händer förstår man vad som är viktigt. För mig är det att må bra så att min omgivning kan må bra. Det låter som en klyscha, men klyschor stämmer ju oftast.

»Kroppen visste hur den skulle göra, men styrkan saknades. Alla finter och sånt fanns kvar någonstans men gick långsammare.«

Bussen har stannat vid Idrottsparken. ­Kristoffer Olsson kliver av, lassar ut väskan och besöker omklädningsrummets toalett innan han traskar vidare mot sin svarta ­Porsche ­Cayenne. 

– Det har blivit en vana att alltid ta en »stödpiss« innan jag ska någonstans, säger han. Nu klarade jag mig hela bussresan, men efter att jag legat i respirator och haft kateter tog det lång tid innan jag kunde kissa normalt. Det är som när man ska lära ett barn att kissa själv efter att de har slutat med blöja. 

Var det samma med fotbollen, att du behövde lära dig allt från början igen?

– Första gången jag skulle slå lite längre crossbollar fick jag ingen kraft i tillslaget. Jag fick inte ens upp bollen. Kroppen visste hur den skulle göra, men styrkan saknades. Alla finter och sånt fanns kvar någonstans men gick långsammare. Jag har fortfarande en lång väg kvar, men det är mycket enklare att börja här, med erfarenhet av en massa elitmatcher och 47 landskamper, än att komma från ingenstans.

 

I september 2024 började Kristoffer Olsson träna fotboll individuellt med FC Midtjylland. Klubben hjälpte honom att bygga upp kroppen och vänja sig vid bollen igen, men han saknade att delta i spel och tyckte att de var överdrivet försiktiga med honom. 

– Jag sa till tränaren att han inte skulle tänka på vad jag gått igenom, utan behandla mig som vilken spelare som helst. Men det kändes på sätt och vis som att jag hade längre uppförsbacke än någon som kommer tillbaka från korsbandsskada. 

Ett år efter olyckan kallades Kristoffer Olsson och hans pappa till ett möte med Midtjyllands tränare, sportchef och vice sportchef. De meddelade att han inte skulle få träna med A-laget och uttryckte att det vore bäst för alla att bryta kontraktet. Beskedet gjorde honom besviken. Kristoffer kände att han aldrig fick en ärlig chans att komma tillbaka. Han upplevde också, likt på rehabcentret, att han behandlades som ett barn. 

– Det kändes lite konstigt att de ville att min pappa skulle vara med, säger han. Som om jag inte var en självständig person. 

»Jag vill motbevisa alla som tror att det inte går.«

Kristoffer köptes ut från sitt kontrakt, som gällde fram till sista december 2026. Han fick hela sin resterande lön utbetald och flyttade hem till Norrköping tillsammans med sin nya flickvän. 

Alice och Kristoffer hade dejtat under en period före sjukdomen men inte haft kontakt på flera månader, bortsett från ett par SMS på Alla hjärtans dag. När Kristoffer insjuknade höll hans syster kontakt med Alice och senare pratade han med henne i telefon. 

– Det kändes konstigt, säger han. Jag tyckte att hon hade förändrats, men det berodde ju bara på att jag fortfarande inte riktigt var mig själv. När vi väl träffades flera månader senare … den kramen. Då visste jag. 

Alice hann bo med Kristoffer i Silkeborg i en månad innan de flyttade tillbaka till Sverige. Där hade IFK Norrköping lovat att hjälpa till med hans återuppbyggnad. Efter några förvirrade veckor, där klubbens sportchef Magni Fannberg påstod att han höll kontakt med Olssons agent medan spelaren själv uttryckte besvikelse över att han inte hade hört något från IFK, blev han en del av tränings­vardagen på Parken. 

– Efter ett tag kände jag mig riktigt bra i IFK, säger han. Jag spelade ganska enkelt men kunde hänga med i det höga tempot. När jag och Alexander Fransson spelade ihop på träningarna behövde man inte ens tänka. Vi kände varandra sedan tidigare och allt bara flöt på. 

»Jag är bara så glad att Kristoffer kan leka med sin son och ha ett vanligt Svensson­liv.«

Samtidigt förstod han att IFK hade sina egna problem och behövde prioritera spelarna som tillhörde klubben. Om det saknades yttermittfältare eller anfallare i motståndarelvan på träning fick Kristoffer ta den platsen. Och han saknade fortfarande vissa egenskaper i spelet. 

– Ett tag var jag försiktig i dueller, säger han. Och jag slog inte så många avgörande passningar som tidigare. 

Sommaren 2025 uttryckte Kristoffer en vilja att börja spela matcher. Ett kontrakt med IFK Norrköping hade ännu inte varit på tapeten. Istället kom de fram till lösningen att han kunde spela med Sleipner men fortsatt få träning och hjälp av IFK:s fysteam. 

Kristoffer hade saknat att spela match mer än något annat och njöt av division två-hösten, men han ville inte binda upp sig på något långsiktigt och spelar fortfarande utan kontrakt med Sleipner. Under vintern hoppades han på en ny dialog med IFK Norrköping. Den nye sportchefen Henrik Jurelius, som han kände sedan deras gemensamma tid i AIK, lovade att han skulle höra av sig »när saker lugnat ner sig«. De enades om att ta en lunch längre fram.

 

Efter en degradering till Superettan med total ombyggnation av truppen som följd tenderar saker att inte lugna ner sig. Kristoffer Olsson var fortfarande tacksam för IFK Norrköpings hjälp, särskilt den från fystränaren Pálmar Hreinsson. Och han insåg att Jurelius hade en egen tanke med vilka nyförvärv som var viktigast att prioritera. Ändå kunde han inte undgå att känna sig besviken igen. 

– Fyra Superettanklubbar har ändå hört av sig, säger han. De tror att jag kan tillföra något på den här nivån, men från IFK har jag inte hört ett ljud. Det finns ändå en spelare här i Norrköping som bara är 30 år och har gjort 47 landskamper. Axel Brönner och de andra är jätte­duktiga. IFK gör rätt i att satsa på dem, men ingen där har 47 landskamper.

Det sista säger han skämtsamt, medveten om hur uppblåst det låter. Han uttrycker om och om igen att han »har en väg att vandra«, utan att specificera hur lång eller brant den kan tänkas vara. Kristoffer Olsson har sett några av sina matcher från tiden före sjukdomen i efterhand och vet att det han presterade i 2–1-segern mot Spanien 2021 var bättre än nivån han håller just nu. Efter att länge känt att det var jobbigt att se landskamper – han saknade det för mycket – har han nu accepterat att den blågula comebacken förmodligen aldrig kommer ske. När Sverige säkrade sin VM-plats mot Polen jublade Kristoffer Olsson som en vanlig supporter på nationalarenans läktare. 

»Det är lika sannolikt att det händer någon annan som att det händer mig en andra gång.«

Men han vägrar umgås med tanken på att ge upp. 

– Jag vill motbevisa alla som tror att det inte går, säger han. Fotboll är min första stora kärlek och har varit en jättestor del av mitt liv. Det går inte att sluta bara för att allt inte flyter på. Jag tränar extra nästan varje dag och gör allt jag kan för att återvända till den högsta nivån. 

Varför är det så viktigt att spela högt upp igen? 

– Är man elitidrottare vill man alltid vara så bra som möjligt. Man vill spela de stora matcherna. Förra säsongen kände jag mig lite odödlig två gånger. Det var när vi mötte Smedby och när vi mötte Sylvia. I derbyna. Det är den känslan jag eftersträvar. 

Tror du att du är tillräckligt bra för IFK?

– Ja. Eller, alltså kvaliteten finns där. Något borde jag kunna bidra med. Sedan har jag en bit kvar. Det är också svårt att skina i division två med min spelstil. Jag är inte den som dribblar förbi tre man och gör mål. Jag behöver smarta spelare runt mig, såna som tänker fotboll som jag. 

Pappa Mats Olsson erkänner att han följer Kristoffer Olsson på ett annat sätt än förut. De pratar fortfarande efter varje match, men feedbacken är mindre kritisk. 

– Jag väljer att fokusera på det positiva, säger Mats. Det känns onödigt att grotta i någon felpassning. Jag är bara så glad att Kristoffer kan leka med sin son och ha ett vanligt Svensson­liv. Det låter skittråkigt men kändes som en utopi när han låg i respirator. Att han kan spela fotboll också är bara en bonus, och jag stöttar honom i det. 

Mats är osäker på hur mycket Kristoffers spel påverkas av det som han har gått igenom. 

– Jag tycker att han inte är lika snabb på att vända upp som tidigare. Kristoffer har alltid varit bra på att vrida och vända på små ytor, ta snabba beslut, men besluten tar lite längre tid nu. Det är svårt att veta vad som har med sjukdomen att göra, vad som sitter i hjärnan respektive kroppen, och vad som beror på att han vant sig vid ett lägre tempo. 

»Borde inte allt han gjorde på en fotbollsplan gå att lära sig igen?«

 

Många frågor har uppstått under åren som följt de otäcka rubrikerna i februari 2024. Förstår Kristoffer Olsson själv vad som drabbat honom? Hur kunde han ställa upp i en jippoboxningsmatch mot Maic Sema förra året, med risk för att få smällar på huvudet? Och är det verkligen realistiskt att tro att han ska spela elitfotboll igen?

En del funderingar hade nog kunnat undvikas om han svarat mer genomtänkt och utförligt på vissa intervjufrågor. Kristoffer Olssons obekymrade och emellanåt skojfriska sätt att uttrycka sig har ibland missuppfattats. Men även lättsamheten har sin förklaring. 

– Jag har bestämt mig för att inte grubbla så mycket på vad som hade kunnat hända, säger han. Det var en jävla tur att mina föräldrar var på besök den dagen, och om jag hade varit sämre tränad kanske jag inte hade klarat mig. Men nu är jag här och försöker leva mitt bästa liv. Jag vet hur det här kommer låta, men det är lika sant för det. Meningen med livet – det är livet. Och nu lever jag livet. 

Den inställningen underlättas av att Kristoffer snabbt förstod hur låg risken var att drabbas av samma sjukdom igen. En läkare förklarade genom att börja skriva ner siffror på ett papper. 

– Noll komma noll, noll, noll, och så vidare. Jättemånga nollor. Och i slutet en etta. Det är lika sannolikt att det händer någon annan som att det händer mig en andra gång. 

Till skillnad från efter en hjärnskakning finns det ingen särskild fara med smällar mot huvudet. Det förklarar både uppvisningsmatchen i boxning förra året (den slutade oavgjort) och Kristoffers oräddhet på fotbollsplanen. 

Men en fråga kvarstår, och det är samma fråga som brukar ställas om lovande talanger som börjar visa framfötterna: Hur bra kan han bli?

»Om jag är kvar hela säsongen kommer vi gå upp till ettan. Det är jag säker på.«

Kristoffer Olsson tror att han snart spelar elitfotboll igen. Han är fast övertygad om att motbevisa både FC Midtjylland och andra tvivlare. Men faktum är att inte ens han kan veta. Det kan ingen. 

Den färska bänkningen i Sleipner talar knappast till hans fördel. Mer än två år har gått sedan sjukdomen och känslan utifrån är att utvecklingen har avstannat, kanske till och med gått bakåt. Samtidigt: på några veckor gick han från att inte kunna röra sig till att prata och gå. Det var ett steg bakåt och två framåt, han hade bättre och sämre dagar, men till slut var han frisk och stark. 

Så, varför skulle inte samma logik kunna gälla fotbollsspelaren Kristoffer Olsson? Borde inte allt han gjorde på en fotbollsplan gå att lära sig igen?

 

Två minuter före utsatt tid anländer Kristoffer Olsson till lunchrestaurangen i Norrköpings centrum. På morgonen har han lämnat sin son Jamie på förskolan – i det nya Svensson­livet ingår det att sonen bor hos honom varannan vecka. Annars har han sällan ett späckat schema. Sleipner tränar kvällstid, och eftersom Kristoffer varken vill eller behöver jobba med något annat än fotboll sitter han mest hemma. Han tränar styrka, träffar vänner och familj och skriver lite på en bok som ska handla om sjukdomen, fotbollslivet och kärleken. 

Det har gått fem dagar sedan bortamatchen mot Fittja. Kristoffer har känt sig stark under träningsveckan och hoppas på speltid i helgens möte med BK Forward. Samtidigt är han ständigt beredd på ett samtal från Alice om att de behöver åka till förlossningen. 

Kristoffer börjar äta och berättar att han efter fotbollskarriären vill jobba som tränare. 

– Helst assisterande, säger han. Då får man en annan relation till spelarna. Jag tror inte att huvudtränare passar mig. 

Han säger sig inte ha tänkt så mycket på vad som skulle hända om spelarkarriären aldrig lyfter igen. Det är en dag i taget och ingen stress, men också en klar förvissning om att det kommer gå bra. 

– Vi får se om det blir i Sleipner eller någon annanstans, men jag ska spela högre upp snart. Om jag är kvar hela säsongen kommer vi gå upp till ettan. Det är jag säker på. 

Efter lunchen köper Kristoffer med sig en matlåda till sin sambo och tar bilen hem till villa­området Björkalund i södra Norrköping. Han berättar anekdoter från åren i Ryssland och visar upp sin trädgård, som ligger på en höjd med utsikt över en skog. Det finns en pool och en konstgräsmatta. Kristoffer känner på en mjuk boll med sulan. Hans son vill lattja med den ibland men tycker att dans är roligare än fotboll. 

Höggravida Alice kommer ut och sätter sig mitt emot Kristoffer i solen. Hon berättar hur hon upplevde hans sjukdomsperiod från avstånd. 

– Jag känner en djupare Kristoffer nu än före olyckan, säger hon och vänder sig till sin kille. Mer fokuserad på livet, men fortfarande med samma brinnande driv för fotbollen som förut. Om inte mer. Du kanske var mer en typisk fotbollskille innan, om man ska vara lite elak. 

Båda fnissar. Kristoffer berättar att han efter tiden på rehabcentret bjöd hem sina närmaste vänner till Norrköping. Sedan berättade han naket om vad han gått igenom och förklarade hur det hade förändrat honom. Det ledde till att fler öppnade upp sig. Sent in på natten satt kompisarna och pratade om sina liv och relationer. Efteråt sade en av dem: »Vi har varit vänner sedan vi var typ åtta år men har aldrig pratat om så här djupa saker förut.«

Nära döden-upplevelsen har också fått Kristoffer att tro på något större. 

– Jag ser en massa tecken runt mig, säger han. Av en slump flyttade jag och Alice till Norrköping på dagen två år efter att vi hade träffats första gången. Då känns det som att någon vill säga något till oss. Likadant när jag skulle köpa en ny bil, plötsligt såg jag den Porschen överallt. Samma dag som jag hade provkört bilen körde en exakt kopia av den förbi här utanför huset. Då kunde jag inte göra annat än att köpa den!

Tillsammans berättar Alice och Kristoffer om fler märkliga tillfälligheter som de tror kan vara mer än tillfälligheter. 

– När jag träffade Alice efter sjukdomen sa jag att nu är jag Kristoffer 2.0. Sedan hade jag nummer 20 i Sleipner och gjorde mål direkt. Jag har haft 20 i landslaget och Anderlecht men inte gjort ett enda mål. Som Kristoffer 2.0 räckte det med en kvart för att göra mål med det numret. 

Skrattande konstaterar Kristoffer Olsson att det inte har blivit många mål för honom sedan dess. Sedan blir han allvarlig igen, tittar bort mot den lilla bollen på konstgräset i trädgården. 

– Det roligaste som finns är att sparka på en boll, säger han. Jag kommer nog alltid att känna så, oavsett vilken nivå det är på. Men jag saknar när det stod ännu mer på spel, när en full arena vrålade. Adrenalinet. Att göra mål i ett derby.

»Jag har hunnit åka och träna ett par gånger. Alice säger att jag behöver det för att inte klättra på väggarna hemma.«

 

Det blir varken mål eller någon speltid i den oavgjorda matchen mot BK Forward. 90 minuter på bänken. Tre dagar senare, den 22 april, föds Kristoffers och Alices son Leon, och mitt i bebisyran hinner Sleipner vinna med 2–1 mot Nacka.

– Allt har gått bra, berättar Kristoffer en knapp vecka efter förlossningen. Vi är lyckliga. Jag har hunnit åka och träna ett par gånger. Alice säger att jag behöver det för att inte klättra på väggarna hemma. 

När Sleipner besegrar division tre-laget Åby IF i Östgötacupen spelar Kristoffer Olsson hela matchen. Fyra dagar senare är han återigen petad när stadsrivalen Lindö står för motståndet i seriespelet. Sleipner leder med 3–2 när Kristoffer Olsson byts in. Han hinner spela en minut, rör inte bollen en enda gång. 

»Självklart tråkigt att bara få en minut, men vi vann!« messar han tillsammans med en tumme upp efteråt.  

Han kör hem från Lindö och lyssnar på Kapten Röd, Göteborgsrapparen vars textrader har gett namn åt ett av kapitlen i hans påbörjade självbiografi. 

Ju mer de spottar på mig

Desto snabbare kommer jag blomma

Förutom att Kristoffer gillar låten skänker den honom tändvätska och hopp. Folk får tro vad de vill. Hans dröm lever.