De flesta som varit på semester vet att upplevelsen av resan ofta förändras efter att man kommit hem. Vissa episoder som i stunden präglat vistelsen, som en högljudd rumsgranne eller en irriterande förkylning, förträngs i efterhand. Andra minnen, kanske av en måltid eller en utflykt, förstärks gradvis.
Något liknande händer med berättelser om idrottsliga bragder: Under tävlingens gång fylls medierna av sakliga rapporter och nyfikna artiklar om vitt skilda aspekter av de tävlandes handlingar. Efter hand utkristalliseras en slags kanon. För varje gång den upprepas mals vissa anekdoter ner i glömska medan andra detaljer – som i stunden kan ha upplevts som betydelselösa – slipas till byggstenar i berättelsen om bragden.
Den historia om Danmarks EM-guld som polerats fram under decennier börjar den 1 juni 1992 när förbundskaptenen Richard Møller Nielsen tapetserade om sitt kök i Kerteminde. Danmark hade misslyckats med att kvalificera sig till det EM som skulle börja tio dagar senare, och han hade tänkt ägna sommaren åt renovering. Då ringde telefonen.
En representant från Uefa berättade att man uteslutit Jugoslavien ur EM på grund av inbördeskriget i landet. Kunde Danmark samla ihop en trupp på tio dagar och ta Jugoslaviens plats?
Historien om vad som hände de följande dagarna har återberättats så många gånger att den stundom liknar en saga. Ibland sägs det att spelarna låg på karibiska stränder när de nåddes av budskapet från bartendern som sett nyheten på TV. Andra hävdar att spelarna tyckte så illa om Møller Nielsen att han hade svårt att överhuvudtaget få ihop en trupp.
»För första gången i min karriär sa jag, vad fan, vi prövar något nytt, vi spelar minigolf.«
Även om många av berättelserna är överdrivna är det sant att spelarna hade semester och att Møller Nielsens stränghet och defensiva systemtänkande gjort honom impopulär bland såväl fans som spelare. Michael Laudrup hade till och med hoppat av landslaget i protest mot hans ledarskap.
När laget väl samlades på Ystad Saltsjöbad var stämningen märklig. Flera spelare plågades av att de tagit platsen från de jugoslaviska spelarna. Alla visste dessutom att nyckelspelaren Kim Vilfort skulle tvingas pendla mellan matchstäderna och Rigshospitalet i Köpenhamn, där hans leukemidrabbade dotter låg för döden.
Till den etablerade berättelsen om Danmarks EM hör därför att flera av de solbrända danskarna gick in i turneringen med en loj, nästan uppgiven, attityd. Om Frankrike, med Papin och Cantona, var turneringens stora favoriter var Danmark laget som ingen förväntade sig något av överhuvudtaget.
I den första matchen, mot England, var David Platt och Tony Daley nära att avgöra flera gånger, men stoppades gång på gång av Peter Schmeichel. När domaren blåste av firade danskarna 0–0-resultatet som en seger.
»Genom bussfönstret fick ›Faxe‹ Jensen syn på en McDonald’s-skylt. Han frågade Møller Nielsen om de fick köpa varsin meny.«
I den andra gruppspelsmatchen, mot Sverige, raderades danskarnas stjärna Brian Laudrup ut av Jonas Thern och Stefan Schwarz. Matchens enda mål kom efter en snedträff av Tomas Brolin.
Än var det dock inte över. Det fanns en minimal chans att gå vidare, men då krävdes seger mot favorittippade Frankrike.
På bussen från den sista träningen inför matchen fick anfallaren Henrik Larsen syn på en skylt med texten »minigolf«. Trots att han kände sin stränge förbundskapten skickade han fram en av de yngre spelarna för att fråga om de fick spela en runda. Møller Nielsen har efteråt berättat att han inte vet vad som flög i honom: »För första gången i min karriär sa jag, vad fan, vi prövar något nytt, vi spelar minigolf.«
En minigolfturnering kan verka obetydlig, men spelarna betonade efteråt hur de oväntade timmarna på minigolfbanan verkligen stärkte sammanhållningen.
Dagen därpå vann Danmark efter att inhopparen Lars Elstrup gjort det avgörande 2–1-målet.
De blixtinkallade reserverna var plötsligt i semifinal mot de regerande Europamästarna från Holland.
»Inför förlängningen höll Møller Nielsen ett inspirationstal som blivit legendariskt just för att det stred mot alla regler om hur man inspirerar ett lag.«
Den mest återberättade anekdoten i berättelsen om Danmarks EM utspelar sig i bussen från en träning på Nya Ullevi. Efter succén med minigolfen hade Møller Nielsen funderat på nya sätt att hålla spelarna på rätt humör. Dagen före semifinalen mot Holland uppenbarade sig chansen på ett märkvärdigt bekant vis. Genom bussfönstret fick »Faxe« Jensen, som tröttnat på landslagsläkarens kalvkött och varma spenat, syn på en McDonald’s-skylt. Han frågade Møller Nielsen om de fick köpa varsin meny. Förbundskaptenen tvekade. McDonald’s dagen före en EM-semifinal? Det stred mot allt han trodde på, men efter en stunds betänketid beordrade han ändå bussen att stanna vid snabbmatsrestaurangen.
Till berättelsen hör att spelarna sedan verkligen betedde sig avslappnat för att vara i EM-semifinal. Vid ett tillfälle ställde sig Brian Laudrup utanför holländarnas straffområde och trixade med bollen fem gånger innan han drämde upp den i ribban.
Efter full tid var ställningen 2–2. I pausen inför förlängningen höll Møller Nielsen ett inspirationstal som blivit legendariskt just för att det stred mot alla regler om hur man inspirerar ett lag. Istället för sedvanligt storslagna ord sade han bara: »Om vi förlorar nu har vi fortfarande tagit oss till semifinal i en turnering vi inte ens kvalificerat oss till. Så ta det lugnt, gå bara ut och spela.«
Mycket tack vare Peter Schmeichel orkade danskarna ändå stå emot Hollands anstormning under hela förlängningen.
Inför straffläggningen satte sig de danska spelarna runt mittcirkeln och höll varandra i hand. Efter att Larsen, Poulsen, Elstrup och Vilfort satt sina straffar, medan Schmeichel räddat van Bastens, låg ödet på backen Kim Christoftes axlar. Han stegade fram till straffpunkten, rättade till bollen två gånger och backade tre korta steg. Så tog han ett snabbt andetag och gjorde en kroppsfint. Hans van Breukelen slängde sig åt höger. Christofte sköt åt vänster. Två sekunder senare låg han underst i en hög av vrålande lagkamrater.
»Säg aldrig igen att hela laget låg på stranden, det är skitsnack. Vi var inte dumma.«
Ytterligare en mytisk beståndsdel i bragdberättelsen utspelade sig tre dagar före finalen. En av spelarna drog Møller Nielsen åt sidan och berättade att killarna hade problem: Eftersom ingen trott att de skulle nå så långt hade spelarnas fruar inte bokat hotell i tid. Skulle de kunna bo på spelarnas rum?
Møller Nielsen beslöt att ge dem lov, på villkor att fruarna lämnade hotellet före frukosten på finaldagen.
Den tyska tidningen Bild uppmärksammade Danmarks avslappnade uppladdning genom att publicera ett uppslag med en bild där danskarna kramade sina fruar i hotellbaren – och en där Karl-Heinz Riedle hälsade på sin son genom ett järngaller.
Tyskland dominerade sedan hela finalen, men det var en sådan dag då allt tycktes gå Danmarks väg. Schmeichel gjorde parad efter parad. »Faxe«, som aldrig tidigare gjort mål i landslaget, fick på en lyckoträff – och i den 78:e minuten snurrade Kim Vilfort, som tillfälligt återvänt från sin dotters sjuksäng, bort Andreas Brehme och Thomas Helmer innan han sköt ett skott som studsade stolpe in.
Sedan dess har berättelsen om »feriedrengerne« som skojade sig igenom turneringen blivit återberättad så många gånger att deltagarna i efterhand känt sig tvingade att nyansera bilden av sig själva.
»Till och med i minigolfturneringen, där priset var en ost, ville alla vinna.«
Häromåret skällde Peter Schmeichel ut en brittisk journalist som frågade om EM-uppladdningen: »Säg aldrig igen att hela laget låg på stranden, det är skitsnack. Vi var inte dumma, vi läste tidningarna, och eftersom vi förstod att det fanns en liten chans att Jugoslavien skulle uteslutas höll vi oss i form.«
I Martin Davidsens bok Drømmeland från 2012 säger massören Allan Poulsen: »Alla var otroligt professionella. Till och med i minigolfturneringen, där priset var en ost, ville alla vinna. Och har man den attityden när det är lek kommer man att ha den också när det blir allvar.«
Anmärkningsvärt många lyfter dock fortfarande fram de där burgarnas betydelse för att skapa harmoni i truppen. »De tyska spelarna förväntades vara så superladdade hela tiden att de glömde bort de där småsakerna som i slutändan kan få marginalerna att tippa över på rätt sida«, säger mittfältaren Johnny Mølby i Drømmeland. »McDonald’s-besöket blev ett sätt att bryta mönstret och skapa energi.«
Richard Møller Nielsen dog 2014 men förhöll sig själv mer ödmjuk till sina infall under turneringen. 2010 sammanfattade han sina tankar i Odense kommuns årsbok. Under rubriken Ham vi ikke skulle ha haft slog han fast att han, mest av allt, hade haft tur: »Att jag lät dem äta hamburgare är sådant som – efter att vi blev Europamästare – fick folk att säga: ›Richard, han känner den danska mentaliteten. Han säger inte: Håll käft och ställ dig i ledet.‹ Men vad skulle de människorna ha sagt om vi inte vunnit? Då hade jag blivit uthängd som världens största amatör.«