Första gången jag träffade Janne Andersson hämtade han mig vid tåget i Halmstad. Jag var en ung och osäker kvällstidningsreporter, han en erfaren allsvensk fotbollstränare. Bara att han gjorde sig det besväret, plockade upp mig på stationen, sade något om honom. Han var hygglig.
Dessutom var han rolig att prata med. Han drog anekdoter som var tacksamma att återge i text, han citerade biskop Brask, han kunde skratta åt sig själv men också snabbt ställa om till allvar när stunden krävde det. Han var ordningsman och spjuver i samma halländska paket. När han fick små utbrott vid sidlinjen under matcherna såg han mer komisk än skräckinjagande ut. Man kunde lätt föreställa sig honom i rollen som den snarstuckne bonden i en sommarfars på den lokala parkteatern.
Jag gjorde många fler intervjuer med Janne Andersson efter det första besöket på Örjans vall. Fler i Halmstad, några på tränarkontoret i Norrköping, ett antal på telefon och ett par på Svenska fotbollförbundets kansli. Senaste gången vi satt en längre stund var på sensommaren 2022. Då var han inte lika uppsluppen längre men – det bör påpekas – frågorna var också tuffare. Efter VM-kvartsfinal och EM-åttondel hade resultaten börjat gå emot hans landslag. Nederlaget mot Polen i VM-playoffet var fortfarande relativt färskt och de tre senaste landskamperna, i Nations League, hade förlorats. Nyckelspelare var skadade eller petade i sina klubblag och Janne medgav att han under sommaren haft stunder då han tyckt synd om sig själv. Det skrev jag i texten, och när intervjun kort senare kom på tal under en landslagspresskonferens bjöd Janne på ett citat som Anders efter vissa poddinspelningar överväger att tatuera in på armen:
»Sitter man med Johan Orrenius i två timmar måste man få tycka synd om sig själv i fem minuter.«
Nu läser jag Janne Anderssons landslagsmemoarer, författade tillsammans med Henrik Johnsson, en fotbollsvariant av Erik Fichtelius dokumentärklassiker Ordförande Persson.
Kapten Anderssons bok bygger på dagboksanteckningar och berättas till skillnad från statsministerskildringen baklänges. Starten blir därför vemodig. Efter sista landskampen stämplar Janne ut från förbundet, besviken över att den nya ledningen inte bryr sig. Fredrik Reinfeldt håller sig borta, vill inte ens ta en jävla korv på avtackningen, och varken generalsekreteraren Andrea Möllerberg eller fotbollschefen Kim Källström verkar vilja tanka av honom på information. Det är inget personligt, försäkrar han, men nog borde mannen som i ensam regi lett Sverige i flest landskamper (94 stycken) ha något värdefullt råd till sin efterträdare?
Boken är som roligast när Janne likt Ulf Lundell blandar jobbfunderingar med andra tankar.
Janne petar favoriten Marcus Berg till en viktig match: »Visade att jag är beredd att ändra på saker.«
Janne vrider och vänder på Natofrågan: »Det finns ju något i att Finland går med.«
Janne får hemliga Italienrapporter av en ovanligt fotbollskunnig hotelldirektör: »Hade vi röjt vår taktiska källa hade han fått ett helvete.«
Janne övertänker en förfrågan från programledarduon Filip och Fredrik: »De är roliga och begåvade, men jag vill inte sitta i studion om det t.ex. kommer in en naken hen som spelar fotboll i div 5 och sen ska vi spela man mot hen. Det skulle bli rörigt.«
Flera gånger känner han sig ensam och missförstådd. Vi journalister fattar inte hur han har det, saknar både kunskap och respekt för hantverket, bara en annan fotbollstränare kan förstå. När hans tidigare bollplank Lars Lagerbäck i rollen som TV-expert uttrycker åsikter om landslaget från andra sidan tycks han uppfatta det som ett svek.
Ibland får läsningen karaktären av ett försvarstal. Janne nyanserar förluster, poängterar att vinstprocenten trots allt är rätt bra och förklarar mer än gärna hur beroende han är av vad som sker i spelarnas klubblag. Begår han själv några fel? Säkert. Han har bara lite svårt att komma på några konkreta exempel.
»Jag får passa mig för att inte fastna hur det rapporteras om mig och oss, för då blir jag bitter«, skriver han.
Så slutar det för nästan alla förbundskaptener, även för dem som får fira stora triumfer. I slutet är de nednötta, vansinnigt trötta på näsvisa frågor och rubriker. Om Janne tar en lunch med Graham Potter är det kanske det han borde påtala? My dear Graham, just nu går du på vatten över Atlanten – men till slut ska jobbet nöta ner även dig. Var beredd på det. Samma TV-nyllen som tindrade mot dig vid ståbordet på Strawberry Arena efter Polenmatchen ska du en dag förakta.
Personligen gillar jag inte tanken på att Janne Andersson har tränat sitt sista lag. Vi lever trots allt i en fotbollsvärld där 78-årige Roy Hodgson leder Bristol City, och Janne har inte ens nått pensionsålder än. Snart är det VM och Ghana är ledigt, annars dyker det säkert upp något annat. Han har pengar så han klarar sig, men han är också typen som väljer trapporna framför hissen, en lutheran som trivs bäst när han får ta i och som kan dra ett skämt medan han gör det.
Åtminstone är det så jag fortfarande vill föreställa mig honom.
Jag läser gärna fler böcker av författaren Janne Andersson, men jag vet var jag hellre ser honom: 1–1 och tio minuter kvar av matchen, Janne i något tjafs med fjärdedomaren samtidigt som han förbereder ett forwardsbyte, totalt närvarande i stunden, i sitt rätta element.
Veckans …
… Skadesorg
Precis när Gustav Lundgren hade blivit mer än en grönsvart skatt, när hela landet lärt sig uppskatta killen som verkade lite för bra för hela fotbollsindustrin – då brast hälsenan. Jag kan inte minnas senaste gången en skada gjorde så många svenskar nedstämda. Inget VM, inget Europacupspel med Gais. Mörker.
… Apropå Janne Andersson
Det har någonting att Sverige under Jannes ledning trillade ner i Nations Leagues C-division. Det var ju genom att vinna mot de inte alltför starka länderna där som den osannolika VM-fallskärmen till slut kunde vecklas ut.
… Motala AIF
Serien har inletts med en vinst och en förlust och det är nog så det kommer att bli: en ojämn säsong med blandade prestationer. Ska försöka se hemmamötet med Tord i helgen.
… Offsides podcast
Viss mental baksmälla i ljudstudion efter vårt dagliga poddande under Sveriges VM-jakt. Men det kändes också fint att vara tillbaka i tryggheten. Anders berättar om en blåsig premiär där ett nyttigt Malmösvin härjade runt, jag pratar om en polsk utfrysning utan boll. Och så blir det lite Ghanastök med en svensk i ofrivillig biroll.
… Konstnär
Degerfors gamla målvakt Alfie Whiteman har lämnat både Tottenham och fotbollen, men gör minst sagt spännande saker ändå.
… Låt
Summertime Sadness – Lana Del Rey.
… Stress
Ingen rast och ingen ro på Offsides redaktion – nu trampar vi gasen i botten för att göra ett riktigt bra VM-nummer!
… Spelarbuss
Nestorn Leonard Jägerskiöld Velander återvänder till bussen och möter en högprofilerad hemlig gäst.
… 16-åring
Fanny Peterson, Hammarby.
… 40-åring
Manuel Neuer, Bayern München.
… Tillgängliga undantag
Det fanns en tid när nästan alla allsvenska spelares telefonnummer stod med i den mediaguide som vi journalister får inför varje säsong. Förra året bjöd fyra allsvenska lag (Elfsborg, Häcken, Halmstad och Öster) fortfarande på sina spelares telefonnummer i guiden, i år är HBK ensamma om att göra det. Inte undra på att stackars Rami Kaib fick journalistsamtal dagen efter han blev uppsnurrad av AIK:s supertalang Zadok Yohanna.
… Film
Världens värsta människa.
… Målvaktsfrukost
Örebro, vars osannolika 2025 vi tidigare skildrat i en lång artikelserie, premiärvann hemma mot Landskrona med 1–0 efter lysande målvaktsspel av Jakub Ojrzyński. Polacken var så bra att ÖSK-profilen Ahmed Yasin efteråt frågade vad lagkamraten ätit till frukost. Svaret: »Smoothie och pasta bolognese.«
… Superettaläsning
Helsingborg trånar som vanligt efter Allsvenskan och nye managern Stevie Grieve fick en drömpremiär genom 4–1 mot Öster. HIF har gett Grieve stort mandat och om någon behövde en bra start så var det nog den frispråkige skotten som inte direkt legat lågt i snacket före säsongen. Missa inte Jonatan Häggström Weddings reportage från Helsingborg!
… Daily Mail-rubrik
»Daniil Medvedev smashes racket SEVEN times in 40-second Monte Carlo meltdown as tennis’ ultimate tantrum tyrant suffers worst loss of his career«
… TV-förhoppning
Vore fint att åtminstone hinna se någon runda av US Masters från Augusta – den ultimata sportavkopplingen.