Insprängd mellan två kyrkogårdar i västra Edinburgh ligger puben Diggers. Egentligen heter den Athletic Arms, men ingen kallar den för det. Förr i tiden var det hit som gravgrävarna gick för en pint eller två på lunchrasterna, numera är det Heartssupportrar som kliver in genom dörrarna för att stilla sin nervositet inför matcherna på Tynecastle Park och för att svära över fördelarna som domarna alltid verkar ge Old Firm-klubbarna.

Och lite oftare på sistone: för att fira efter vinster på arenan som ligger ett par minuters promenad bort.

Om drygt två dygn är det knökfullt här. Rutorna kommer att vara immiga timmarna före avsparken mot Celtic, kanske droppar det kondens från det rödmålade taket, och skulle det bli tre poäng på söndag är det inte märkligt om man funderar på om puben står kvar på måndag. Kommer de mer än hundra år gamla väggarna hålla när ett vinrött guldvittrande hav väller in?

De som bor i lägenheterna ovanpå puben har klagat på att det blivit mer högljutt på Diggers de senaste månaderna. Ägaren tycker att de kan dra åt helvete men har trots allt satt upp några lappar på träbänkarna där besökarna uppmanas att inte banka för hårt med fötterna i golvet när det sjungs segersånger sent på kvällarna.

Vad kan grannarna förvänta sig när det svindlande och nästan ouppnåeliga är på väg att hända? Hearts kan vinna ligan. Hearts kan bli den första klubben som inte heter Celtic eller Rangers att vinna ligan på 41 år.

»Skulle Hearts lyckas vinna guld i år försvinner ett 40 år gammalt trauma.«

På Diggers väggar hänger svartvita fotografier på de spelare som representerade klubben när första världskriget bröt ut, som åkte och slogs för britterna men som aldrig kom tillbaka. Det finns ett inramat intyg på att pubägaren är delägare i Hearts och det finns tidningsurklipp från cuptitlar som bärgats efter att stadsrivalen Hibernian besegrats i finalen. Men det finns inget som påminner Diggers besökare om lördagen den 3 maj 1986.

Exakt noll stammisar på Diggers vill prata om den dagen. Men alla har den gnagande i sina huvuden, som en parasit som aldrig vill ge med sig. Det går inte att inte tänka på vad som hände då, och på vad som kan hända den här gången.

Precis som under pågående säsong inledde Hearts 1985/1986 på ett osedvanligt fint sätt. Vinsterna avlöste varandra, man bortabesegrade till och med Rangers och Celtic. När man nått den sista omgången i maj hade Hearts två poäng mer än Celtic, och dessutom betydligt bättre målskillnad. Hearts hade råd att förlora mot Dundee FC på bortaplan så länge Celtic inte lyckades vinna med minst fyra mål borta mot St Mirren.

Efter 45 spelade minuter stod det 0–0 på Dens Park i Dundee. Celtic ledde med 4–0. Det räckte precis för att Hearts skulle vinna ligaguldet.

I andra halvlek bytte Dundee in en spelare som få av de 5 000 tillresta Heartssupportrarna hade hört talas om: Albert Kidd. Med sju minuter kvar av matchen ordnade yttern med yvig frisyr en hörna. Den slogs in i Hearts straffområde, och på en retur dunkade Kidd in 1–0 till Dundee. Samtidigt ledde Celtic nu med 5–0.

Med bara minuter kvar av matchen, och efter att Hearts skickat in varje boll i Dundees straffområde som om deras liv hängde på det, kom Albert Kidd loss vid mittlinjen. Han sprang, tog sig förbi ett par försvarare och närmade sig straffområdet. Ett hårt, lågt skott. Förbi målvakten. 2–0. Heartsspelarna föll ihop. Det blev knäpptyst på Dens Park.

»Det var omöjligt från den dagen att hålla mig borta från Hearts.«

Det sägs att flera tusen Celticsupportrar åkte till Dundee den kvällen för att fira och sjunga om Albert Kidd. Deras oväntade hjälte var för alltid inskriven i Glasgowklubbens historia, men kanske var det förlorarnas ärkerival Hibs som njöt mest. Än i dag sjunger Hibssupportrarna sånger om Kidd, en spelare som aldrig gjort en match för Hibernian. Det finns till och med halsdukar och t-shirts med Albert Kidds ansikte att köpa utanför Easter Road när Hibs spelar hemma.

Så givetvis ska de som vill stilla sin nervositet på Diggers få sjunga så högt de bara vill. Om någon bankar lite för hårt med fötterna i trägolvet får det väl vara så.

Skulle Hearts lyckas vinna guld i år försvinner inte bara ett 40 år gammalt trauma – en blöt kilt som legat över skotsk fotboll i fyra decennier rycks dessutom bort.

MARTIN GEISSLER KLIVER in på Diggers. 54-åringen växte upp i kvarteret som ligger mellan puben och Tynecastle och kan än i dag minnas suget i magen han kände på kvällarna när han som sexåring låg i sin säng och såg ett ljust orangeliknande sken på himlen – ett magiskt sken från strålkastarna som reste sig över Tynecastles plåttak.

Han fantiserade om hur det var att se Hearts spela. Han visste hur det lät när Hearts gjorde mål, det kunde han höra om han smög upp ur sängen efter läggning och öppnade sitt sovrumsfönster. Martin Geisslers fotbollsointresserade pappa gav till sist med sig och tog med sin son till en match.

– Efteråt sa han att det inte skulle bli fler matcher, säger Martin och tar av sig sin tweedkeps. Han tyckte att de som var på läktarna betedde sig fruktansvärt, att svordomarna haglade och att det inte var något för en sjuåring att se och höra. Han hatade det. Jag var däremot fullkomligt såld, det var omöjligt från den dagen att hålla mig borta från Hearts.

Martin löste det genom att gå med sin kompis pappa på matcher och några år senare satt han själv på tåg, knappt tonårig, och reste genom Skottland för att även se Hearts bortamatcher.

»De kan ha en spelare på bänken som kostar mer än hela vår startelva.«

Martin Geissler är ett känt ansikte i Skottland. I drygt 20 år jobbade han som utrikes- och krigskorrespondent, och de senaste åren har han varit anställd av BBC som programledare för samhälls- och politikprogram, men också för morgonshower.

Han pekar mot Diggers ena hörn.

– Det är där jag står. Alltid på samma plats inför matcherna. På söndag kommer jag att stå där och skaka.

Under Martins livstid har han fått uppleva tre cuptitlar, men majoriteten av säsongerna som passerat har handlat om uppgivenhet, sorg och frustration. Klubben har hängt mot repen flera gånger och varit dagar från konkurs. Nästan varje sommar har den kommande säsongen känts körd redan före premiären eftersom Celtic eller Rangers haft bättre reservspelare än Hearts centrallinje.

Därför vet inte Martin hur han ska hantera den rådande situationen. Med två tredjedelar av säsongen avklarade leder hans lag ligan, sex poäng före både Celtic och Rangers.

– I nästan 50 år har jag följt den här klubben och är det nu det händer? Jag vet inte vad jag ska tro. Men oavsett hur det slutar är det en otrolig sak att få uppleva, att vi har det i våra egna händer, att Old Firm-klubbarna är efter oss trots att de är så enormt mycket före oss i allt.

Martin poängterar att han inte överdriver när han säger »enormt mycket«.

– Avståndet mellan dem och oss har aldrig varit så stort om man tittar på alla siffror och all statistik. Varje år drar till exempel Celtic in 50 miljoner pund i matchdagsintäkter. Vi drar in sex miljoner. De kan ha en spelare på bänken som kostar mer än hela vår startelva.

»Vi klarar inte av en sådan besvikelse en gång till. Våra hjärtan har upplevt tillräckligt mycket.«

Han sippar på sin soda med en limeskiva i. Ölen får vänta till söndag. Martin berättar om den 3 maj 1986. Hur han satt på tåget hem från Dundee och tittade håglöst ut genom fönstret. Hans kletigt vinrödvitmålade ansikte reflekterades i fönstret. Han kunde se hur hans tårar hade rullat ner för kinderna och smetat ut färgen.

– För ett par veckor sedan var jag tillbaka på Dens Park, säger han. Vi hade 4 000 supportrar på plats och när vi var på puben inför avspark pratade jag med ett gäng Heartssupportrar som jag inte känner särskilt väl. Flera av dem sa att det här var första gången sedan 1986 som de var tillbaka i Dundee. De hade inte ens klarat av att besöka staden sedan den där jävla eftermiddagen för 40 år sedan. Men nu vågade de. Jag vet inte vad det säger om vår situation, men något säger det.

Han sveper näven över sin skalliga hjässa.

– Jag vet inte … Skulle vi falla på målsnöret igen vet jag inte hur många som kommer att hamna där.

Han pekar ut mot andra sidan gatan, i riktning mot kyrkogården.

– Då får de börja gräva nya gropar. Vi klarar inte av en sådan besvikelse en gång till. Våra hjärtan har upplevt tillräckligt mycket.

HEART OF MIDLOTHIAN FOOTBALL CLUB grundades 1874, ett år före stadsrivalen Hibernian FC. »Hibs« byggde bo i Edinburghs norra utkanter, i stadsdelen Leith med huvudstadens hamn som epicentrum, och blev arbetarklassens klubb. Många irländska emigranter bosatte sig i kvarteren runt Easter Road och än i dag gillar Hibssupportrarna att påminna sina fiender i de sydvästra delarna om att de är »blue collar« medan Hearts är bankmännens, advokaternas och de universitetsutbildades klubb. De menar att Heartsfolket anser sig vara snäppet finare, vilket provocerar något enormt. Och ännu vansinnigare blir Hearts anhängare när de tvingas höra Hibssupportrar påstå att de dessutom är klubben för stadens poeter, romantiker och bohemer.

Hearts menar att de har minst lika många sådana.

Sanningen är att Hibs och Hearts politiskt, kulturellt och socialt skiljer sig ganska lite åt. Ingen av klubbarna kan heller skryta om att de meritmässigt är avsevärt mycket bättre än den andra. De har fyra ligatitlar var – Hearts senaste kom 1960, Hibs 1952 – medan Hearts har vunnit skotska cupen åtta gånger jämfört med Hibs tre.

Talande är kanske att manusskrivarna till den amerikanska TV-serien Succession skrev in en scen i säsong två som skvallrar om hur svårt det kan vara att skilja klubbarna åt. När patriarken i familjen fyller år vill hans son ge honom en fin present, så han berättar att han köpt Hearts till honom. »Hearts? Hearts Football Club? Varför?« säger pappan. »Varför?« svarar sonen. »Du håller ju på Hearts!« Pappan tittar då iskallt på sin son och säger: »Jag är Hibs.«

Det finns emellertid en sak som Hibs inte kan konkurrera med: de kan inte skryta om att de är Storbritanniens största medlemsägda klubb. Och om några månader kan Hearts möjligen också säga att de är den klubb i Skottland som vunnit ligan flest gånger efter Celtic och Rangers.

CELTIC OCH RANGERS har 55 ligatitlar var. 110 av totalt 129 ligasäsonger har någon av Glasgowklubbarna vunnit ligan. De 19 gånger som någon annan klubb vunnit inträffade i några fall för så länge sedan att ingen som upplevde det lever i dag. Den senaste klubben som tillfälligt bröt maktbalansen var Aberdeen, som under Alex Fergusons sista år i klubben blev ligamästare. Det var 1985. 41 år har passerat och för varje säsong som avverkats har klyftan mellan Old Firm-klubbarna och övriga ökat.

När journalisten och programledaren Martin Geissler kastar fram sina jämförelser på en pub i västra Edinburgh har han inte fel. Olika undersökningar visar att omkring hälften av Skottlands 5,5 miljoner invånare håller på antingen Celtic eller Rangers, vilket gör att deras intäkter – oavsett hur det går sportsligt – alltid kommer att vara rejält mycket större än övriga klubbars.

När det är utsålt på Celtic Park och Ibrox Stadium – vilket det är match efter match – har de tillsammans 108 000 åskådare. Övriga tio klubbar i ligan kommer inte ens tillsammans upp i så många. De två Glasgowklubbarna drar in fem, sex gånger så mycket i matchdagsintäkter och har tio, femton gånger så höga sponsorintäkter. Totalt hade Celtic i fjol intäkter på 124 miljoner pund. Hearts drog in 20 miljoner pund. Lönekostnaderna i Celtic och Rangers uppgår till cirka 65 miljoner pund. Hearts: 1,5 miljoner.

»Om 15 000 Heartssupportrar skänkte lika mycket varje månad som en pint på Diggers kostade skulle klubben kunna vara kvar på Tynecastle.«

I decennier har det debatterats om huruvida Celtic och Rangers hjälper eller stjälper övriga klubbar i Skottland. I ena ringhörnan står de som menar att ligan inte är någonting utan de två stora, att det är de som gör att det trillar in hyfsade TV-intäkter och bidrar till acceptabla publiksiffror, att det är de som kan köpa spelare från de andra klubbarna och att det är de som håller uppe Uefakoefficienten. Det är Old Firm-klubbarna, menar man, som gör att det finns någon som helst attraktionskraft för The Scottish Premiership.

I andra ringhörnan står de som undrar vad fan poängen är med ett duopol och som slåss för att Celtic och Rangers ska tvångsflyttas över gränsen till England och delta i Premier League. Utan de två giganterna skulle det bli en jämnare och mindre förutsägbar liga. I olika slags desperata försök att hänga med och visa sig konkurrenskraftiga, och i somliga fall när det handlat om att opportunistiska utländska investerare varit naiva och trott att just de haft en formel för hur man ska kunna konkurrera med jättarna från Glasgow, är det många klubbledningar och ägare i de skotska högstadivisionerna som lever över sina tillgångar. Sedan år 2000 har 14 klubbar hamnat i så kallad »administration«, det vill säga att de stått vid ruinens brant och där utomstående i ett sista försök att rädda klubbens existens klivit in och tvångsförvaltat klubben.

2013 var det Hearts tur.

RUNT MILLENNIESKIFTET HADE Hearts hamnat i liknande bryderier många säsonger, man stod på gränsen till likvidation efter att ha rekryterat dåligt och presterat ännu sämre. Ansvariga hade försatt klubben i en förödande situation efter år av dåliga beslut, och 2003 konstaterade en av kreditgivarna att Hearts hade noll pund i egna tillgångar, att allt var belånat och att det i princip var kört. Den dåvarande ordförande i klubben, Chris Robinson, hade ett sista drag: han försökte sälja Tynecastle Park, arenan som varit Hearts hem i över hundra år. Tanken var att hyra in sig på den intilliggande stadion Murrayfield, Skottlands nationalarena för rugbylandslaget med en kapacitet på 70 000.

Supportrar rasade och protesterade, och i bakgrunden organiserade sig en liten grupp personer för att få komma till tals i ett beslut som de menade skulle förgöra klubben för alltid. En idé i gruppen var att samtliga supportrar skulle donera fem pund i månaden. Om 15 000 Heartssupportrar skänkte lika mycket varje månad som en pint på Diggers kostade skulle klubben kunna vara kvar på Tynecastle, samtidigt som skulderna inte behövde bli större. Det delades ut lappar på stan om supporterinitiativet och några initiala möten och donationer började komma in.

Så dök Vladimir Romanov upp.

Den ryske affärsmannen, som vid tidpunkten ägde Litauens största bank och var majoritetsägare i fotbollsklubben FBK Kaunas, sade sig vara villig att ta över Hearts. Hans löfte var att säkerställa att klubben kunde vara kvar på Tynecastle och att betala av alla skulder. Han påstod dessutom att han skulle göra Hearts till en titelutmanare och att Champions League-deltagande var målet. Många supportrar trodde att någon hade spetsat deras drinkar, det här lät för bra för att vara sant.

»Jag vill påstå att skotsk ligafotboll är som ett mentalsjukhus.«

När Romanovs köp av Hearts gick igenom sommaren 2004 lades supportrarnas donationsplaner på is. Vad de inte visste var att tio bisarra år skulle följa.

Omedelbart började det rulla in bussar med litauiska registreringsskyltar till Tynecastle, fullastade med litauiska fotbollsspelare som Romanov hoppades skulle imponera på ledarstaben i Hearts. Få imponerade på ledarstaben i Hearts. Men det värvades också inhemska spelare, namn som klubben inte hade varit i närheten av att kunna attrahera de senaste åren. När säsongen 2005 sparkade i gång visade det sig att Romanovs nya lagbygge – som faktiskt innehöll ett par litauer i startelvorna – inte var så pjåkigt. Med tränaren George Burley i spetsen vann Hearts de åtta första omgångarna och spelade oavgjort i ytterligare två. Hearts gjorde sin bästa ligastart på 114 år och det sjöngs ramsor om Vladimir Romanov på läktarna. Supportrar började klä sig i ryska pälsmössor på hemmamatcherna. Tränaren George Burley var likaså omåttligt populär och utsågs i oktober till Månadens tränare i ligan. Dagen efter utmärkelsen fick han sparken av Romanov. Supportrarna fattade ingenting.

När Romanov tillfrågades om skälet uppgav han att Burley hade problem med alkoholen, men lokala journalister ifrågasatte påståendet. När de fick reda på att Romanov bara några dagar tidigare hade skrivit ett brev till det skotska fotbollsförbundet och frågat varför de inte delade ut utmärkelsen »Månadens ägare«, föll bitarna på plats. Vladimir Romanov klarade inte av att andra fick uppmärksamhet och erkännande. Han ville att allt ljus skulle falla på honom.

»Snart upphörde löneutbetalningarna till spelarna och de anställda i Hearts.«

Ett par styrelsemedlemmar lämnade klubben i protest. Romanov ersatte dem med ryska släktingar. Hans son, Roman Romanov, anställdes som ny VD. Det spreds rykten om att Romanov letade efter ett stort tränarnamn. Claudio Ranieri, Lothar Matthäus, Ottmar Hitzfeld, Bobby Robson och Kevin Keegan var namn som snurrade runt i spekulationerna. Istället blev det Graham Rix som tog över efter George Burley. Supportrarna trodde att de deltog i en sketch. Rix, med över 350 matcher på Arsenals mittfält på 70- och 80-talet, hade inte haft en strålande eller lovande tränarkarriär. Hans senaste klubb, Oxford United, hade sparkat honom efter en svag säsong i League Two. Men mer problematiskt: Rix hade dömts till tolv månaders fängelse för att ha haft sex med en 15-årig tjej.

Det dröjde inte många veckor innan medier rapporterade att Rix hade noll inflytande över vilket lag som togs ut till Hearts matcher. Det rådde inga tvivel om att Romanov anställt en tränare som han kunde kontrollera, som spelade de spelare som ägaren ville öka värdet på inför framtida försäljningar.

»När Celtic och Rangers är så överlägsna behöver vi något att skratta åt.«

Rix fick sparken, sedan anställdes en litauer, därefter en portugis och så fortsatte det. Romanov körde på i sin alldeles egna stil. Han köpte en dagstidning hemma i Litauen och var och varannan dag var det hyllande artiklar om hans insatser som klubbägare i Skottland. Litauer kunde bland annat läsa att Romanov hade simmat fram och tillbaka över sjön Loch Ness (35 kilometer) och längs vägen slagits med »något slags odjur«.

När toppstriderna uteblev, intäkterna och de budgeterade spelarförsäljningarna lös med sin frånvaro, tappade Romanov sitt intresse för klubben. Och när den globala finanskrisen, som först såg ljuset på USA:s lånemarknad 2007, svepte över Atlanten och in i Europa gick det ännu fortare. Romanovs bank i Litauen fick stora finansiella problem och snart upphörde löneutbetalningarna till spelarna och de anställda i Hearts. Grävande journalister kunde avslöja att Romanov aldrig hade betalat Hearts skulder, han hade enbart fört över skulderna till ett konto i Litauen. Ingen visste att det var Hearts FC som stod som låntagare. Hearts satt i skiten, ännu en gång.

Martin Geissler kan redogöra för Romanov-åren i sömnen. För två år sedan var han med och gjorde en uppmärksammad poddokumentär i nio delar för BBC – »Romanov: Czar of Hearts«.

– Som Heartssupporter var det fullkomligt galet under de här åren, säger Martin. Som journalist, att få intervjua alla som var med under Romanovs år i Hearts, var det fantastiskt. Men det är talande för skotsk fotboll att något sådant här kan hända. Jag vill påstå att skotsk ligafotboll är som ett mentalsjukhus. Det är helt galna saker som händer, konstant. Konstiga ägare, intriger, bråk, konspirationsteorier. Jag måste säga att jag ändå kan finna en viss glädje i kaoset som alltid tycks omgärda fotbollen här. När Celtic och Rangers är så överlägsna behöver vi något att skratta åt.

»Några supportrar vill nog stena honom om de ser honom på gatorna här igen.«

Precis som många andra Heartssupportrar har Martin svårt att bestämma sig för hur han ska se på Romanovs tid i klubben i dag. Å ena sidan: klubben var bankrutt och hamnade i administration när han lämnade 2013. Å andra sidan: det var han som räddade klubben när den var på väg in i administration 2004. Det var Romanov som trots allt såg till att Hearts kunde vara kvar på Tynecastle. Ryssen, som i dag är eftersökt av Interpol och har skulder på 300 miljoner dollar, lämnade Hearts i ungefär samma skick som klubben var i när han anlände.

– Några supportrar vill nog stena honom om de ser honom på gatorna här igen, säger Martin. Andra vill att vi reser en staty över honom utanför Tynecastle. Själv är jag någonstans i mitten.

BBC-teamet som arbetade med dokumentären lyckades få en intervju med Vladimir Romanov. Över länk, Romanov befann sig på hemlig adress någonstans i Moskva, fick de en tre timmar lång intervju med ryssen. Han berättade att han ibland bodde på en ubåt som låg »någonstans i Sibirien«. Det var samma ubåt, sade han, som han tjänstgjorde i under sin tid i den ryska armén.

– När jag hade ställt alla mina frågor och han kopplade bort oss från sin skärm föll jag ner på golvet, säger Martin. Jag har aldrig varit så utmattad i hela mitt liv. Det var en helt bisarr intervju där han sade de mest otroliga saker du kan tänka dig. Det var konspirationsteorier, anklagelser om att skotska fotbollsförbundet var efter honom, att samtliga domare i landet var korrupta, att han aldrig hade sparkat George Burley – han hade suttit i ett möte med Burley när Burley sagt att han skulle ut och ta en cigg och sedan hade han, enligt Romanov då alltså, bara sprungit därifrån … och aldrig kommit tillbaka! Det var overkligt vilka versioner av olika händelser som han presenterade.

»Det var en helt orimlig värdering av en klubb som hade belånat varenda pryl och kvadratcentimeter.«

När Martin Geissler ser tillbaka på Romanovs tid i klubben är han åtminstone övertygad om en sak:

– När supportrar började organisera sig 2004, när allt såg ut att gå åt helvete, var de inte redo. Det hade aldrig funkat om medlemmarna tagit över klubben då. Det var för splittrat. Men med åren under Romanov, särskilt efter ett par år då vi förstod att det inte skulle bli som vi inledningsvis trodde och drömde om, fick supportrarna tiden på sig som behövdes. När skiten hade träffat fläkten 2013 var vi redo.

DET SÄGS ATT Garry Halliday någon dag kommer att få en staty rest över sig utanför Tynecastle Park, men den pensionerade muraren är alldeles för ödmjuk för att ens umgås med tanken.

– Vi är 8 300 personer som i så fall ska få varsin staty, säger han på den bredaste skotskan som existerar.

Han serverar en kopp kaffe och landar med sina nästan två meter på en stol i ett av rummen på Tynecastles bottenvåning. I rummet intill fotograferas Hearts nyförvärv Marc Leonard – mittfältaren lånas in från Birmingham City – och om någon timme kommer övergången att bekräftas på klubbens hemsida.

Ingen supporter i västra Edinburgh är obekant med Garry Halliday. Han var den som var mest drivande i att organisera supportrarna redan 2004 när Tynecastle höll på att säljas. I princip varje dag, även efter att Romanov tagit över som ägare, kallade han till möten och delade ut lappar.

– Samma dag som Romanov sparkade Burley, efter att vi gjort vår bästa säsongsinledning på över hundra år, förstod jag att jag hade rätt, säger han. Det här skulle, förr eller senare, sluta illa.

I bakgrunden arbetade Garry och ytterligare en handfull personer under alla Romanovs år för att vara redo. En dag skulle de behövas. Den dagen kom när Romanov plötsligt var försvunnen 2013. Ryssen var bara borta och kvar hade han lämnat en klubb som hade hundratals miljoner i skulder.

Det var dags att trycka på knappen för att ta över klubben. Eller snarare: det var hög tid att ta tillbaka klubben.

Genom stiftelsen Foundation of Hearts, som Garry Halliday var ordförande i från att den grundades 2010, skulle klubben göra något som ingen annan skotsk klubb hade lyckats med tidigare: rädda klubben från konkurs och samtidigt försöka ta över ägandeskapet för all framtid. Idén var enkel i teorin – Hearts medlemmar skulle bli majoritetsägare. I praktiken var det en enorm röra. När Garry och ett par till satte sig in i klubbens finanser började de gråta. Det såg nattsvart ut.

»När vi vinner matcher är alla glada. Förlorar vi en match har jag 500 mejl från supportrar dagen efter.«

Med nästan 8 000 supportrar som redan betalade så mycket de hade råd med varje månad, samt ett antal lokala affärsmän med hjärta för Hearts, hade de under åren samlat på sig en betydande summa. Det skulle visa sig att Romanovs konkursförvaltare ville ha betydligt mer än de hade för att släppa kontrollen och aktierna i Hearts.

– Första förslaget från Romanov var på 50 miljoner pund, säger Garry och ler med hela ansiktet. Vi hade inte ens en miljon pund. Det var en helt orimlig värdering av en klubb som hade belånat varenda pryl och kvadratcentimeter. Hearts hade skulder på över 20 miljoner pund vid den här tidpunkten.

En lokal affärskvinna, Ann Budge, kontaktades. Garry skrev ett handskrivet brev till henne och förklarade situationen. Han berättade vad Hearts betydde för människorna i västra Edinburgh, att Hearts var en klubb som var mer än en fotbollsklubb, att det handlade om att ge människor en gemenskap och ett sammanhang. Att allt höll på att förloras. Ann Budge blev intresserad, och efter en rad möten lovade hon att lägga ut de pengar som behövdes för att köpa klubben från Romanovs konkursbo. Men hon var tydlig: målet var att klubben en dag skulle överlämnas till Foundation of Hearts. Medlemmarna skulle i framtiden äga klubben. Så fort dessa hade fått ihop de cirka 40 miljoner kronor som hon betalat för ägandeskapet av klubben skulle hon tacka för sig.

2021 inträffade det. Samtliga aktier skrevs över till stiftelsen. Sedan dess är det cirka 9 000 medlemmar som äger Hearts, vilket gör klubben till den största medlemsägda klubben i hela Storbritannien. Med mindre än 48 timmar kvar till avsparken mot Celtic på Tynecastle är Hearts cirka 220 000 pund ifrån att ha samlat in 20 miljoner pund från medlemmarna sedan grundandet av stiftelsen 2010.

Garry Halliday, som klivit av posten som ordförande i stiftelsen sedan ett par år tillbaka, ursäktar sig och ropar in Claire Hammond.

– Claire är Hearts framtid, säger han. Jag tillhör det förflutna.

Clarie sitter i dag i Foundation of Hearts styrelse och är en av två från stiftelsen som dessutom sitter i själva fotbollsklubbens styrelse. Det är dessa två personer som säkerställer att klubbens styrelse aldrig glömmer bort vilka det är som äger Hearts: medlemmarna. Alla stora beslut måste diskuteras med Foundation of Hearts styrelse, de har alltid rätt att lägga in sitt veto i frågor när de känner att klubbledningen är på väg i riktningar som går emot det som medlemmarna önskar.

»Vi behöver vara transparanta och lyhörda på ett sätt som få andra klubbar i Storbritannien behöver vara.«

Claire berättar att hon lägger mycket tid på att kommunicera med medlemmarna. Det är regelbundna intervjuer med personer inom klubbledningen som streamas för allmänheten, otaliga möten där ekonomin i klubben presenteras, tillställningar där supportrar får möjligheter att ställa frågor till de som tar besluten, familjeaktiviteter för att engagera barn och ungdomar. Claire undrar om det finns någon klubb i Storbritannien där avståndet mellan klubbledning och supportrar är så kort.

Hon säger att det är hektiska dagar. En vecka kvar av transferfönstret, många skador på nyckelspelare, allt nervösare supportrar när ligatiteln är inom räckhåll. Men hon säger det med ett leende på läpparna.

– Som supporter och delägare, men också som styrelsemedlem i både Foundation of Hearts och i klubbens styrelse, kan jag säga att vi aldrig har mått så bra som vi gör i dag.

Garry skrattar:

– Så säger du bara för att vi leder ligan! Det spelar ingen roll vad vi gör om vi inte vinner. När vi vinner matcher är alla glada. Förlorar vi en match har jag 500 mejl från supportrar dagen efter. »Dags att sparka tränaren!« »Varför i helvete bytte vi ut Shankland [Hearts bästa målskytt de senaste säsongerna och skotsk landslagsspelare]?« »Ni måste träna på inkast!«

Claire ler.

– Jo, det är så klart sant. Eftersom vi har nästan 9 000 delägare känner många att deras röst ska bli hörd i nästan alla frågor. Riktigt så fungerar det ju inte. Det går inte. Men det är klart: vi behöver vara transparanta och lyhörda på ett sätt som få andra klubbar i Storbritannien behöver vara.

»Att hjälpa Rangers var självplågeri. Och jag visste innerst inne att det aldrig skulle gå.«

Garry nickar medhållande. Han delar Claires åsikt om att Hearts mår bra. Han berättar att han de senaste åren blivit kontaktad av fler supporterorganisationer till fotbollsklubbar i Skottland och England än han kan räkna på sina fingrar. Motherwell, Inverness och Partick Thistle är bara några av de skotska klubbar som sökt upp honom för att höra hur Hearts lyckades bli en medlemsägd klubb, hur det fungerar i praktiken och vad man bör tänka på. Ordföranden i Newcastle Uniteds största supporterorganisation kom under Mike Ashleys sista år som ägare var och varannan vecka till Edinburgh för att sitta ner med Garry och förstå vad som krävs för att man ska lyckas. Samma dag som Saudiarabien köpte Newcastle slutade han höra av sig. Till och med Rangerssupportrar kontaktade honom efter att de tvångsdegraderats till fjärdedivisionen 2012.

– Det tog emot, det måste jag säga, säger Garry. Att hjälpa Rangers var självplågeri. Och jag visste innerst inne att det aldrig skulle gå. Rangers är en för stor klubb, med för många splittringar inom supportergrupperna. De skulle aldrig kunna organisera sig och hitta en samsyn.

Garry säger att han tvingats kompromissa med sig själv på sistone. I somras sålde Foundation of Hearts, efter att medlemmarna röstat igenom det, 25 procent av aktierna för tio miljoner pund. Att inte äga hundra procent av klubben var inget som han trodde att han skulle gå med på för bara ett år sedan. Aldrig igen, tänkte han, ska supportrarna släppa in någon utomstående. Men det gick inte att värja sig för Tony Bloom.

– Det var tufft för mig, säger han och klappar med sin stora näve på sitt hjärta. Det kändes här inne. Men efter att vi pratat med honom och förstått hans drivkraft var det omöjligt att inte tänka om. Första gången jag träffade honom sa han en sak som gjorde intryck på mig: »Min drivkraft är att krossa Celtics och Rangers dominans.« Det räckte för mig. Jag var såld. Och när han dessutom sa att han inte ville ha någon rösträtt i styrelsen var jag beredd att rulla ut den röda mattan.

TONY BLOOM. ENTREPRENÖREN, pokerspelaren, miljardären och numera multiklubbsägaren från Brighton betraktas redan som en frälsare i västra Edinburgh. Det finns inte en supporter som inte nämner honom när de pratar om dagens och framtidens Hearts. Sedan han klev in som delägare sommaren 2025 är supportrarna och medlemmarna övertygade om att de har »the secret sauce«, som Martin Geissler utryckte det på Diggers. Blooms analysverktyg, Jamestown Analytics – en avancerad algoritmdatabas som kartlägger och bryter ner underliggande data och spottar fram oupptäckt eller undervärderad potential i fotbollsvärlden – omtalas i supporterkretsar som om det vore ett trollspö. Det är det som, menar supportrarna, kommer göra att Hearts även på sikt kan konkurrera med Celtic och Rangers.

Än så länge finns det få skäl att tro att det inte kan bli så.

I somras värvade Hearts elva spelare, de flesta på fri transfer från ligor och klubbar som Heartssupportrarna aldrig hört talas om. Säsongens bästa spelare, portugisen Cláudio Braga, hämtades in för fem miljoner kronor från den norska andradivisionen. Ett halvår senare snackas det om att utländska klubbar är beredda att betala tio gånger så mycket för honom i sommar. En annan offensiv poängspelare för Hearts i år, greken Alexandros Kyziridis, hittade Tony Blooms analytiker i botten av den slovakiska ligan. Han kom på fri transfer. Det var också Blooms mytomspunna Jamestown Analytics som konstaterade att 54-åriga Derek McInnes, en tränare som varken stuckit ut åt det ena eller andra hållet under sina år som tränare i klubbar som Aberdeen, Kilmarnock och St Johnstone, var den optimala personen att leda den typ av spelare som Blooms rekryteringsteam såg potential i.

»Varenda supporter i Skottland – förutom kanske Hibs då – håller tummarna för att vi lyckas vinna ligan i år.«

För Garry Halliday låter det mest som hokus pokus. Han har svårt att förstå hur en databas och en massa siffror kan visa sig så avgörande och betydelsefullt. Samtidigt: han har aldrig under sina nästan 60 år som Heartssupporter sett sin klubb spela så rolig och dominant fotboll som den här säsongen. Och han har aldrig varit med om så god stämning på klubbens kontor, i styrelserummen och i supporterkretsarna.

Och han vet vad Tony Bloom gjorde med belgiska Union Saint-Gilloise. Efter att 2018 ha klivit in som ägare i Brysselklubben och implementerat samma modell som i Brighton, gick USG från andradivisionen till att bli ligamästare i fjol.

– Innan Tony Blooms inträde innebar en riktigt bra säsong för Hearts att komma trea i ligan, säger Garry. Det hade nästan varit en överprestation. Med Blooms kontakter, erfarenhet och framför allt hans enorma driv att krossa Celtics och Rangers dominans, är jag inställd på att snart behöva omvärdera vad en lyckad säsong innebär.

Han reser sig upp och sträcker på sin långa kropp.

– De kommer inte säga det rakt ut, men jag vet att varenda klubb och varenda supporter i Skottland – förutom kanske Hibs då – håller tummarna för att vi lyckas vinna ligan i år.

I DECEMBER 2013 var jag i norra Glasgow för ett reportage om klubben som levt hela sitt liv i skuggan av Celtic och Rangers: Partick Thistle. Då låg de näst sist i högstaligan, och hade det inte varit för Hearts – som inledde den säsongen med 15 minuspoäng eftersom de befann sig i administration – hade Thistle legat sist. Ordföranden i klubben sade till mig att de inte värvat en spelare där det krävts en övergångssumma på över tio år, tränaren berättade att de inte hade någon egen träningsanläggning och att de tvingades åka runt i Glasgow och leta efter lediga planer och gräsplättar – och supportrar sade att det enda som var positivt med att hålla på Thistle var att det aldrig riktigt kunde bli så mycket värre. De var redan på botten och hade vant sig vid det. Att hålla på Thistle var inte för vem som helst.

24 timmar före Hearts avspark mot Celtic är jag tillbaka på Firhill Stadium. När matchen mot Ayr United sparkar i gång är det ligatvåan som tar emot ligafyran i den skotska andraligan. Thistles maskot, ett slags obehaglig sol som döpts till Kingsley och som röstats fram till den fulaste i Storbritannien, försöker veva i gång de 3 977 åskådare som trotsat de iskalla januarivindarna den här lördagseftermiddagen. Det går sådär.

De första minuterna är bollen i luften mer än på det regnblöta gräset, och det grymtas från läktarna. Reportern bredvid mig spelar Candy crush på sin mobiltelefon.

Efter mitt besök i Glasgow lyckades Thistle hålla sig kvar i högstaligan i fem säsonger. Sensationellt med tanke på förutsättningarna, men kanske också talande för hur skotsk fotboll mådde. En misskött klubb, på en risig stadion som hade i princip noll sponsorintäkter på grund av Celtics och Rangers dominans och attraktionskraft, lyckades överleva i landets bästa liga.

Då, 2013, ägdes klubben av en kinesamerikansk ägare.

I den tionde matchminuten sprintar forwarden Logan Chalmers loss på vänsterkanten efter en precist slagen djupledsboll. En hård placering intill stolpen. 1–0 till Thistle!

Avbytarna flyger upp från sina stolar och firar. Bakom dem, på långsidan som döpts till »The Colin Weir Stand«, är det bortsett från ett 50-tal Ayrsupportrar helt tomt.

Att Colin Weir fick en läktare uppkallad efter sig är lika självklart som att det tre meter framför mig sitter en skotsk gubbe i lagets kortärmade rödgula matchtröja trots att det inte är mer än två plusgrader.

»Ingen som vill ta den enkla utvägen håller på Partick Thistle.«

2011 vann Colin Weir och hans hustru ofattbara 161 miljoner pund i lotteriet Euromillions. Det var den största lottovinsten någonsin i Storbritannien. Paret Weir levde livet och köpte ett 50-tal lyxbilar, gods, hästar, yachter, slott och smycken. Men de köpte också det finaste Colin Weir visste: Partick Thistle FC.

2019 löste Colin ut den tidigare ägaren – ingen vet vad köpet kostade – och omedelbart efter att aktierna var paret Weirs skänkte de ägandet till en stiftelse som supportrarna hade initierat några år tidigare.

Sedan dess är Partick Thistle också en medlemsägd klubb. Garry Halliday pratade varmt om just Thistle när vi sågs och sade att han lade lite extra tid på att assistera deras stiftelse när de undrade hur Hearts hade lyckats växa och frodas även under de jobbigaste åren.

Bara några månader efter att Colin Weir gjort sig odödlig i Thistlekretsar och skänkt klubben till medlemmarna dog han. Hans löften om att finansiera en träningsanläggning var inget som familjemedlemmarna var intresserade av att ta vidare, och än i dag – 15 år efter mitt besök – tränar laget på olika gräsplättar runtomkring Glasgow. Inför matchen mot Ayr hyrde de in sig på Glasgowpolisens område.

Det må vara vackert och romantiskt att ha kontrollen över sin egen klubb, men enkelt är det inte. Å andra sidan: ingen som vill ta den enkla utvägen håller på Partick Thistle. Det är sedan gammalt.

När slutvisslan ljuder har temperaturen krupit under nollstrecket. Gubben i kortärmat på raderna nedanför mig flyger upp från sin stol, höjer näven i luften och vrålar:

– Fucking get in, Thistle!

Det blir en vinst med 2–1. Häng i toppen av tabellen. Det sista jag hör innan jag lämnar min plats är hur klacken bakom ena målet, samtidigt som spelarna är på väg ut i omklädningsrummet, skanderar:

– We’re going up, we’re going up, we’re going up – fucking hell – we’re only joking.

MED FEM MINUTER kvar till avsparken på Tynecastle är Garry Halliday så nervös att han behövt kissa tre gånger den senaste timmen. Martin Geissler har också besökt toaletten fler gånger än brukligt den senaste timmen, men det handlar mest om att han svepte ett par snabba pints på Diggers.

Både Garry och Martin, och de andra drygt 19 000 personerna som ställer sig upp med sina vinrödvita halsdukar sträckta mot söndagseftermiddagens gråa himmel när spelarna kliver ut på planen, vet vad den här matchen betyder. En vinst mot Celtic och de har nio poäng mer än laget som vunnit 14 av de 15 senaste ligatitlarna. Är Celtic avhängda vid en vinst? Det enda man med säkerhet kan slå fast är att de har en genomusel säsong bakom sig, med två sparkade tränare och interna stridigheter i klubben. Supportrar har öppet visat missnöje under hemmamatcher och krävt att klubbledningen avgår. Topplocken i supporterleden ryker till höger och vänster på grund av dåliga värvningar inför säsongen, höjda biljettpriser och märkliga uttalanden av styrelsemedlemmar, och när lilla Hearts dessutom leder ligan och spelar bättre fotboll än de själva är det inget annat än förnedrande.

Det enda som muntrar upp den här säsongen är att Rangers också har en kaosartad säsong, där även de har sparkat en tränare och förlorat match efter match i Europa League. Skulle Rangers förlora eftermiddagens match mot Dundee FC samtidigt som Hearts slår Celtic är båda Glasgowjättarna nio poäng efter.

När domaren blåser i gång matchen utbrister ett av de högsta vrålen jag någonsin upplevt. Det är som om de nästan 20 000 personerna inne på Tynecastle är 100 000. Tre minuter senare skruvar Benjamin Nygren in 1–0 på en frispark för Celtic. De 687 tillresta Celticsupportrarna är de enda som hörs i fem, tio sekunder. Sedan: ett nytt, nästan djuriskt vrål, som studsar upp och ner från de branta läktarna. Det vibrerar i bänkskivan framför mig på pressläktaren. Vrålet är ett stridsrop som beordrar spelarna att resa sig, att slåss för sina liv. Det är som det står skrivet på väggen i spelargången: »Blood doesn’t show on a maroon jersey.« Nu jävlar är det dags att kriga.

Och mycket riktigt. Hearts skruvar upp intensiteten. Spelarna flyger in i varje situation, publiken rycks med och 73-årige Martin O’Neill, som Celtic kallade in som huvudtränare i december när klubben var i desperat behov av lite lugn och ro, vankar oroligt fram och tillbaka i sina Copa Mundial-skor i den tekniska zonen. Hans spelare är under konstant press, och varje gång som han får tillfälle att kommunicera med sina spelare gestikulerar han att de ska lugna ner sig, vilket spelarna delvis verkar tolka som att de ska maska, vilket i sin tur gör att Hearts supportrar blir skogstokiga.

Martin Geisslers pappa hade kanske ändå rätt: att gå till Tynecastle är inte för de fromma. Salivstänkta svordomar haglar runtomkring mig och när den mexikanska ytterbacken Julián Araujo ska ta ett inkast strax före halvtidspausen undrar jag om det är tillåtet att hemmasupportrarna ställer sig och vrålar allt vad de kan i ansiktet på honom, bara tio centimeter från spelaren.

I halvtidspausen försöker Hearts tränare Derek McInnes lugna ner sina spelare. Han menar att kampen har tagit överhand, att de behöver fokusera mer på det tekniska för att sätta den sista passningen. Att de behöver andas med bollen i lite längre perioder. Han berömmer nyförvärvet Marc Leonard, killen från Birmingham som Tony Blooms algoritmer upptäckte och som presenterades för bara en dag sedan. Han är den ende där ute som är lugn med bollen.

Tre minuter in i den andra halvleken får Hearts en hörna. Mittbacken Stuart Findlay, även han en spelare som Tony Blooms Jamestown Analytics-team upptäckte och lånade in från Oxford United under sommaren, smyger vid den bakre stolpen. När bollen har passerat Kasper Schmeichel i mål står han där, fri, och kan nicka in bollen i mål. Det är mittbackens femte ligamål den här säsongen.

Hearts är Skottlands motsvarighet till Arsenal, åtminstone när det kommer till mål på fasta situationer. 1–1-målet är lagets 17:e mål på en fast situation. Vem som rekryterade klubbens – och ligans – första »set piece coach«? Tony Bloom.

Hearts tar över spelet helt och hållet. Celticspelarna ser slitna ut och inte ens Benjamin Nygren, som var bortalagets överlägset bästa spelare i första halvlek, är involverad i något. Men så kontrar gästerna in 2–1 i den 62:a minuten. Celtic får sedan en spelare frilägesutvisad, två spelare i Celtic blir varnade för maskning och Tynecastle är på gränsen att explodera av frustration på grund av domarens insatser, osportsliga motståndare och brända lägen. När Cláudio Braga drar in 2–2 på halvvolley efter kalabalik i straffområdet återstår endast några minuter av ordinarie tid. Tre Heartsspelare rusar in i målet för att hämta bollen så att Celtic kan sparka i gång matchen igen. Hearts går för strupen. Celtic ska sänkas.

Men så blåser domaren av. Matchen slutar 2–2.

DET DUGGAR ETT stillsamt regn över Tynecastle när supportrarna lämnar sin stadion och Celtics spelarbuss rullar ut från området. Det är varken jubel eller misströstan i luften, snarare är det en melankolisk, trevande stämning som säger »kanske, kanske är det i år som det till sist händer«. Hearts har kvar sin sexpoängsmarginal till Celtic och även om Rangers hämtade in två poäng eftersom de besegrade Dundee under eftermiddagen, är de flesta medvetna om att de egentligen lever i en dröm. Det ska inte vara möjligt, det som händer just nu är för bra för att vara sant. Med en tredjedel kvar att spela av säsongen har de redan tagit fler poäng än de tog på hela fjolårssäsongen. Och det snackas om ytterligare nyförvärv innan januarifönstret stänger. Tony Bloom är inte klar. Han har bara precis börjat. Och om det går som Garry Halliday och Claire Hammond vill, liksom alla andra som jobbar för att medlemmarna ska bli ännu mer involverade och engagerade, kommer Hearts snart ha 10 000 delägare.

Regnet tilltar när jag tar mina första steg tillbaka mot centrala Edinburgh. Jag svänger upp på Angle Park Terrace och ser vinrödklädda personer kliva in på Diggers. Det är imma på fönstren och kondens i taket. Och i hörnet, där bardisken svänger och det är lite lugnare, står Martin Geissler.

När han ser sitt ansikte reflekteras i spegeln bakom bardisken är det inga tårar som rullar ner för hans kinder. Den här gången ser han bara ett stort, fånigt leende.

Du har väl inte missat?

Porträtt

Vem orkar älska Partick Thistle?

Ständigt hånade för sitt lilla prisskåp och alltid i skymundan av Glasgows två stora klubbar.

Fredagsbrevet

Aldrig tidigare hade jag tänkt att supportrar kan vara ensamma

I veckans Fredagsbrev skriver Anders Bengtsson om isolering och utanförskap i sjungande folkhav där ensamhet är det sista man brukar tänka på.