Med handflatorna torkar Johan Larsson sina tårfyllda ögon. 

– Förlåt, säger han. 

På köksbänken bakom honom i det nyrenoverade köket i tegelvillan i Borås står en enorm vodkaflaska. En slatt på kanske 30 centiliter finns kvar i femlitersflaskan. 

Få i Johans närhet hade kunnat säga särskilt mycket om han kvällen före unnat sig en rejäl bläcka, men även om hans senaste år – nästan 18 månader – innehållit mer mörker och fler sömnlösa nätter än han någonsin varit med om under sina tidigare 35 år, behöver ingen göra en orosanmälan. Flaskan, ett pris för Matchens spelare under åren i Bröndby, står där för att han på söndagskvällen använde en skvätt till den pastarätt som han lagade till familjen. 

Nu är det måndag förmiddag. Hustrun Frida är på jobbet och hans två söner är avlämnade på förskolan. 

»Han, tränaren, har inte gillat mig. Men jag vet fortfarande i dag inte varför. Varför jag blivit irrelevant.«

Han harklar sig, petar upp en dubbelsnus under läppen och berättar vad hans femårige son Viggo frågade tidigare i år när Johan inte fick åka med laget på en bortamatch, när han inte ansågs vara tillräckligt bra för tränaren Oscar Hiljemarks trupp. 

– »Pappa«, sa han. »Gillar de inte dig på jobbet längre?« »Vad menar du?«, undrade jag men förstod ändå vad han menade. Jag försökte köpa mig lite tid. Han fortsatte: »Du får ju bara vara på den där sittbänken hela tiden, och nu får du inte ens åka med i bussen. Är någon dum mot dig?« Vad fan ska man säga i ett sånt läge?

Han grimaserar och säger med en papparöst:

– »Ja, min son. De är dumma mot mig.« Nej, det går ju inte. Jag försökte säga något i stil med »det är så här när man är vuxen fotbollsspelare, ibland är man omtyckt, ibland är man det inte«. 

Johan Larsson tar ett djupt andetag.

– Men det var givetvis en lögn. Han hade rätt. Man har inte gillat mig på snart 18 månader. Eller »han«, tränaren, har inte gillat mig. Men jag vet fortfarande i dag inte varför. Varför jag blivit irrelevant. 

»Det finns en stor risk att mina barns enda minnen av mig som fotbollsspelare är att jag inte var tillräckligt bra.«

Han fortsätter:

– Det gör ont i mig att det finns en stor risk att mina barns enda minnen av mig som fotbollsspelare är att jag inte var tillräckligt bra. Att jag bara satt på den där »sittbänken« och kom hem efter matcher och mest var låg. Att Elfsborg spelade fotbollsmatcher, och dessutom var riktigt dåliga på det, och jag inte fick vara med.

Johan fingrar på sin guldiga vigselring. Det återstår åtta matcher av hans fotbollskarriär, sedan är den äntligen över. Att han skulle räkna ner dagarna till sin sista match kunde han inte i sina vildaste fantasier föreställa sig.

 

Den 16 april 2024 meddelade Elfsborg att Oscar Hiljemark var klubbens nya huvudtränare. Eller manager, som titeln blev, med ansvar för både tränarskap och truppbygge. Den avgående Jimmy Thelin var på väg till skotska Aberdeen och Johan Larsson skrev i samma veva på ett nytt avtal med klubben, ett kontrakt som löpte till december 2025. För både klubb och spelare var det en självklarhet. Johan var given lagkapten och kände att han fortfarande var en nyckelspelare i truppen – föregående säsong hade han startat 29 av 30 matcher och noterats för elva poäng i Allsvenskan för ett Elfsborg som förlorade SM-guldet till Malmö FF i sista omgången – och under säsongsstarten 2024 gjorde han 90 minuter i match efter match som högerback. 

»En dag brast det bara för mig, jag började gråta när jag kom hem från en träning.«

På avstånd hade han följt Hiljemarks nybakade tränarkarriär i danska Ålborg. Johans gamla lagkamrat i Elfsborg, två år yngre än han själv, utmålades som en driven, påläst och lovande ledare. »Det här blir nog bra«, var Johans omedelbara tanke. De blev kanske inte bästa kompisar under tiden som lagkamrater, men det fanns inget gammalt groll som skulle kunna påverka deras relation som spelare och tränare. 

När Hiljemark väl var på plats i mitten av juni kändes det till och med »superbra«. 

– Hela min karriär har folk pratat om att jag är för dålig defensivt, säger Johan Larsson. Och det har jag nog varit för att spela på den högsta nivån i Europa. Men tidigt i samtal med Hiljemark sa han till mig att han ville spela med tre försvarare och wing-backs. Jag som höger wing-back, en position som jag alltid velat ha men aldrig fått ha! »Jag kan smyga med i varenda anfall!« Det lät magiskt. 

De första veckorna satt Johan Larsson och Oscar Hiljemark i många samtal. Hiljemark ville använda Johans hjärna och erfarenheter, diskutera träningsupplägg, rutiner och taktiska möjligheter. Johan förstod också att den nya tränaren ville förbereda honom på att han inte skulle räkna med att spela 90 minuter i varje match. Han protesterade inte, att som 34-åring maxlöpa fram och tillbaka längs med högerkanten i 90 minuter, i omgång efter omgång, var inget som doktorn ordinerade.  

»Det gick så jävla fort också, från lagkapten och ordinarie till helt iskall och inte en minut på planen.«

Hiljemarks första match i Allsvenskan spelades den 6 juli 2024, en hemmavinst mot BP med 3–0. Johan satt på bänken i 90 minuter. Johan tänkte att det var lite konstigt men kom fram till att han nog skulle få spela i nästa omgång. I stället blev det ytterligare 90 minuter på bänken. När Elfsborg under Hiljemarks ledarskap spelat fem matcher hade Johan Larsson fortfarande inte fått en enda minut i Allsvenskan. I Europa League-kvalet samma sommar fick han göra två kortare inhopp. 

– De där sommarmånaderna … det var en ny situation för mig, säger Johan Larsson. En dag var det nästan som att en panikkänsla spred sig i kroppen, det blev liksom svårt att andas när det stod klart för mig att det inte bara var tillfälligheter som gjorde att jag inte längre var önskad. En dag brast det bara för mig, jag började gråta när jag kom hem från en träning. 

Han nickar mot vardagsrummets soffa, som för att påvisa att det var där han grät.

– Jag såg ju att det inte handlade om taktiska förändringar, att han ville spela en typ av fotboll där mina kvaliteter förstörde ambitionerna. Han ville bara inte spela mig. Och det gick så jävla fort också, från lagkapten och ordinarie till helt iskall och inte en minut på planen. 

»Där och då gick Hiljemark och jag åt varsitt håll.«

Johan valde att inte ta upp situationen och den tilltagande frustrationen. Han kände att så länge resultaten och prestationerna gick Elfsborgs väg – klubben kvalificerade sig till Europa Leagues gruppspel – var hans argumentation svag.

– Jag vet hur jag är, säger Johan. Jag kan vara grinig som fan, sur efter förluster, säga saker i besvikelsens ögonblick som jag sedan ångrar. Förra sommaren och hösten var jag inte ens mottaglig för motiveringar, så jag sökte inte upp några. Inget som Hiljemark kunnat säga hade gjort situationen bättre. Jag vet att jag var tillräckligt bra för att spela. Och det handlar också om att jag älskar Elfsborg, jag har alltid haft klubbens bästa i mitt huvud. Jag har inte velat skapa konflikter, inte velat sätta mig själv i centrum om jag misstänkt att det kunnat påverka lagets möjligheter att prestera i nästa match. Så jag valde att vara helt tyst.

Han står vid kaffemaskinen och konstaterar:  

– Där och då gick Hiljemark och jag åt varsitt håll. Efter det har allt bara blivit konstigare och konstigare.  

Enligt Johan Larsson var det ingen i ledarstaben eller i klubben som sökte upp honom under hösten när han fortsatte att nöta bänk. »Inga motiveringar, inga diskussioner.« I dag anar han att han var i något slags chocktillstånd, oförmögen att förstå vad som hände. 

I Elfsborgs åtta gruppspelsmatcher i Europa League fick Johan Larsson spela totalt 13 minuter. Från att Hiljemark tog över blev det 174 minuter i Allsvenskan på 17 omgångar. 

»Jag har inte velat vara det ruttna ägget i korgen. Men jag vill, nu när allt snart är över, ge min version.«

Under hösten, när han åkte runt i Europa för att se Elfsborgs matcher från sidan, bestämde han sig för att 2025 skulle bli hans sista år. 

– Det har varit många nätter där jag legat vaken och försökt lägga pusslet. Vad är det som gör att jag inte får vara med och bidra? Varför har jag blivit irrelevant? Jag har letat efter de sista bitarna långt in i hjärnan, men de är inte där. De finns inte, och det har gjort mig … ja, bedrövad. Jag har gråtit många gånger, något jag aldrig tidigare gjort under min karriär. Och jag har varit arg så in i helvete! Det finns inte en lagkamrat, inte en supporter, inte någon med lite koll som kan säga att jag är en så dålig fotbollsspelare att jag inte förtjänat fler minuter än jag fått. 

Han tystnar i några sekunder, letar efter orden. Det är viktigt för honom att inte framstå som bitter. Det återkommer han till flera gånger. 

– Ingen, inte ens Hiljemark, kan anklaga mig för att ha pratat i medier om min situation. Jag har valt att inte säga ett skit. Jag har inte velat vara det ruttna ägget i korgen. Men jag vill, nu när allt snart är över, ge min version. Mitt Elfsborg, mitt Borås, ska inte agera så här mot någon. Jag har alltid varit stolt över att vi varit en stor klubb i Sverige som samtidigt värnat om individen. Elfsborg har för mig varit synonymt med familjärt. Det här är något annat. 

 

Det kan vara när Johan Larsson är på Ica och en Elfsborgssupporter kommer fram till honom vid mathyllorna, det kan vara när han lämnar sina söner på förskolan och någon förälder springer in i honom i kapprummet. Eller så är det när hans fru Frida har några kompisar över på ett glas vin. 

»Hur känns det, Johan?«

»Vad är det som har hänt, Larsson?«

»Varför slutar du inte bara?« 

Han har fått frågorna så många gånger sedan sommaren 2024 att han tappat räkningen. Och länge har han haft svårt att formulera distinkta svar, för oftast har han inte vetat vilka känslor som varit dominerande. Vissa dagar har det varit sorg och ledsamhet, andra dagar ilska och frustration. Ibland har han bara känt sig uppgiven. 

»För första gången i sin karriär känner Johan att han inte har kunnat påverka sin situation.«

Och hur ska man förklara för någon som inte levt med elitfotboll i 20 år hur det känns att plötsligt, från ingenstans, gå från hjälte och nyckelspelare till oönskad? Johan vet att han trots allt det jobbiga är privilegierad. Han tjänar mer än de flesta och han är inte den första spelaren i världen som inte uppskattas av sin tränare. I ett större sammanhang kan hans problem framstå som bagateller. 

Samtidigt: den känsla av maktlöshet som krupit in under huden på honom, och som han tvingats hantera i det privata – det har funnits tillfällen på sistone där Frida upplevt att hans tålamod med barnen och hans humör hemma kunnat kopplats till hans situation i Elfsborg – är inget han önskar någon att gå igenom. För första gången i sin karriär känner Johan att han inte har kunnat påverka sin situation. Det har nästan varit det mest dränerande. Det har inte spelat någon roll hur bra eller dåligt laget har presterat, inte spelat någon roll hur han själv har tränat eller förberett sig för matcher. 

Någon gång, när han försökte komma på ett bra svar på hur det känns, kom han fram till följande beskrivning: 

– Tänk att du kommer hem till ditt hus, ett hus som du lagt ner din själ och ditt hjärta i under otroligt många år. Du älskar ditt hus på ett sätt som nästan är osunt. Men när du kommer fram till ytterdörren är den låst. Dina prylar är nedkastade i några väskor och du försöker öppna upp låset med dina nycklar. Men låset är utbytt. Det står bara en lapp på dörren: »Du är inte välkommen längre.« 

»När jag väl får minuter försöker jag njuta eftersom jag vet hur mycket jag saknat dem, men också för att det snart är över.«

Men om han nu mådde så dåligt och signalerna från Hiljemark var så tydliga förra säsongen, varför rev han inte i vintras bara kontraktet och gjorde slut på lidandet? 

Den som känner Johan Larsson på djupet vet att det inte var ett alternativ. Trots att han i januari 2025 började träna på andra positioner än som högerback – Hiljemark valde att placera honom på positioner som mest handlade om att han skulle vara sparringsmotståndare för de startande spelarna – fanns tanken inte i hans huvud. En sista gång skulle han behöva plocka fram den där egenskapen som han vet avgjort så mycket för honom under åren – målmedvetenheten. Någon gång skulle han få chansen att visa att han hade haft rätt hela tiden. Men först skulle det bli ännu jobbigare.

 

I premiären av Allsvenskan 2025 satt Johan Larsson på bänken hela matchen. I omgång två väntade en bortamatch mot Malmö FF. Ett par dagar före avresan till Skåne kallade Oscar Hiljemark in Johan för ett möte.

– »Heads up« sa Hiljemark, berättar Johan Larsson. »Du kommer inte vara med i truppen, jag åker med de spelare som jag tror att vi har bäst chans att vinna med, och du är inte med i den.« Jag frågade direkt: »Är du färdig?« »Ja«, sa han. »Då är vi färdiga«, sa jag och lämnade rummet. Samtalet varade i max en minut. 

Oktobersolen letar sig in i Johan Larssons kök en förmiddag när det återstår fyra matcher av hans fotbollskarriär. Häromdagen satt han på avbytarbänken i 90 minuter – ovädret som döptes till Amy härjade under matchen – och såg sitt Elfsborg bli fullkomligt utspelade av Mjällby, vilket betydde den femte förlusten på de senaste sex matcherna. Och för ytterligare någon vecka sedan stod han vid elefantlandet på Borås djurpark – det är en tradition att sponsorn Borås djurpark arrangerar en »Elfsborgsdag« – och minglade med sponsorer och skrev autografer, dagen efter att han hade fått en sällsynt start i hemmaförlusten mot Degerfors. Samtidigt som elefanterna bajsade bakom honom fick han försöka svara så diplomatiskt han kunde när han fick frågor om varför inte Hiljemark gav honom mer speltid och varför Elfsborg var så dåliga. 

– En sa till mig: »Det kan ju inte bli sämre om du spelar mer i alla fall.« Det var vänligt menat, det förstår jag, men det säger något om hur många ser på laget. 

»Frida har nästan varit ännu mer besviken än jag. Kanske för att hon ser vad det betyder för mig, att hon ser hur jag påverkas av det.«

Det är inte överdrivet att påstå att det är kris i Elfsborg hösten 2025. Få spelare har förbättrat sitt marknadsvärde, och resultatsviten de senaste månaderna hade inneburit degradering om det inte vore för inspelade poäng tidigare under säsongen. 

– Kanske är det bara jag i hela truppen som spelar helt utan ångest, säger Johan och ler. Jag märker att lagkamrater är påverkade av resultaten och prestationerna, jag gör mitt bästa för att försöka lätta upp stämningen, men det är fan inte lätt. När jag väl får minuter försöker jag njuta eftersom jag vet hur mycket jag saknat dem, men också för att det snart är över. Mot Degerfors slog jag tydligen sprintrekord.

Han vet att han inte kommer att lämnas utanför truppen igen, och för att förstå varför behöver han berätta om vad som hände efter petningen från truppen i omgång två mot Malmö FF.

 

Efter mötet med Hiljemark satt han kvar i bilen på parkeringsplatsen utanför Borås Arena. Han skickade ett SMS till Frida och berättade att han inte skulle få åka med till Malmö.

– Jag har ju varit vansinnig många gånger, men Frida har nästan varit ännu mer besviken än jag. Kanske för att hon ser vad det betyder för mig, att hon ser hur jag påverkas av det. Hon vet att jag hållit så mycket känslor inom mig för Elfsborgs bästa, och hon hade nog önskat att jag bara pratade öppet om min situation. 

Johans ögon glänser till igen, han blir rörd när han beskriver sin frus stöd och tålamod de senaste 18 månaderna. Han säger att det inte var så här det var tänkt att det skulle bli för henne. Flytten hem till Borås skulle innebära ett mer normalt liv än under åren i Danmark och Frankrike. Avslutet på hans fotbollskarriär skulle inte bli ett mörker.

»Den där petningen var kulmen på allt, utropstecknet efter allt som hade hänt.«

Han återkommer till dagarna runt MFF-matchen:

– Den helgen var en lång pina. Jag kunde inte titta mer än någon minut på matchen på TV, jag kunde inte vara närvarande i något här hemma med barnen. Vi förlorade med 2–1 mot Malmö, och jag har aldrig känt mig så likgiltig efter en förlust som då. 

Han säger att han gjorde några av sitt livs sämsta träningar dagarna efter Malmömatchen.

– Jag var helt utloggad mentalt i ett par dagar. I mitt huvud var det »jag kommer inte få en enda minut till«. Man kan säga att jag borde bitit ihop och knutit näven i fickan, men jag behövde nog ett par dagar där jag fick tycka synd om mig själv. Den där petningen var kulmen på allt, utropstecknet efter allt som hade hänt. 

Kommande två matcher var du utanför Elfsborgs matchtrupper, kan du i dag tänka att det var rimligt utifrån hur du agerade efter den första petningen?

– Nej. Jag gjorde ett par dåliga träningar, men sedan var jag mig själv igen. Jag tackade för fan ja till att spela en match med vårt U21-lag under de där veckorna, men fick spela som defensiv mittfältare i den matchen. Jag sa till vår assisterande att jag aldrig igen kommer att spela en sådan match. Det gav mig bara ångest. 

»Från och med förra sommaren är det som om alla mina kvaliteter har raderats från mitt CV.«

Vad har dina lagkamrater sagt om din situation?

– När jag i våras inte ens var med i matchtrupperna var det ganska många som kom fram och sa typ: »Jag visste inte att du var skadad.« Andra i laget, det har ju kommit in väldigt många nya spelare, dessutom unga, som inte har haft koll på min bakgrund i Elfsborg har kanske inte riktigt reflekterat. Man tänker inte så mycket på andras situation när man spelar. Jag som lagkapten har kanske gjort det mer under åren, men jag är inte så förvånad att inte fler tyckt att det varit märkligt. 

Du är 35 år, kanske försökte Hiljemark bara bygga en trupp för framtiden?

– Hade vi haft en 18-årig supertalang som konkurrerat på min position hade jag inte protesterat. Men skulle det ha varit så hade det ändå varit konstigt om inte jag fick några fler minuter. Och att jag varit utanför matchtrupper helt och hållet … Jag vill inte på något sätt prata ner de som spelat i stället för mig, men jag är tillräckligt erfaren och har en tillräckligt skarp fotbollshjärna för att komma fram till att jag inte är en sämre fotbollsspelare än andra som startat före mig. Eller som bytts in före mig. Jag har kommunikativa sidor och ledaregenskaper som alltid har uppskattats under hela min karriär. Men från och med förra sommaren är det som om alla mina kvaliteter har raderats från mitt CV.

Din situation blev trots allt betydligt sämre i våras, du måste väl ändå ha efterfrågat förklaringar och motiveringar?

– Efter tre matcher i rad utan att jag var med i matchtruppen var jag tillbaka på bänken, utan att få minuter i tre raka matcher. Mot Öster i omgång åtta fick jag tolv minuter, men det handlade mest om att det var skador på andra. På träningen efter den matchen pratade Hiljemark och jag. De få trådar som hållit ihop min tröja hade börjat brista flera veckor tidigare, men där var jag vid en punkt där det inte fanns en enda söm kvar. Jag sa till honom att han inte med ärlighet kunde säga att det inte var personligt. Att han inte kunde påstå att vi hade bättre chanser att vinna matcher utan mig i laget. Vi stod där jättelänge, kanske var det två timmar.

»Jag höll på att explodera inombords, utifrån att jag varit så bestämd över att inte sprida dålig stämning.«

Men du fick inga svar som gjorde dig nöjd?

– Han sa att det inte var någon personlig agenda, varpå jag sa: »Då har vi inte så mycket att prata vidare om.« Jag sa så eftersom det inte går att argumentera för att jag är för dålig. Vårt samtal fortsatte och det sades en hel del saker från båda två, men jag vill inte gå in i detalj på allt. Det slutade med att han sa något i stil med: »Jag får kanske omvärdera din situation.« 

Eftersom du inte varit utanför matchtrupperna fler gånger sedan dess höll han sitt ord? 

– Ja, det får man kanske säga. Jag gjorde nog klart för honom med all tydlighet att jag inte skulle kunna hålla mina känslor inom mig om jag fortsatte vara utanför truppen. 

Det låter nästan som ett förtäckt hot.

– Han förstod vad det handlade om. Jag förklarade att jag inte sagt ett knyst utåt, att jag gjort mer än man kunnat förvänta sig i en så pissig situation. Jag sa också att jag inte kunde lova att jag orkade hålla allt inom mig så mycket längre till. Om han tog det som ett hot är det trist, men jag behövde bara säga hur jag kände. Jag höll på att explodera inombords, utifrån att jag varit så bestämd över att inte sprida dålig stämning.

Hur blev stämningen mellan er efter det?

– Frostig. Stel. Vi undvek varandra. Jag kunde lämna rummet om han klev in i det. Han och jag har knappt haft ett samtal efter det. 

Om Hiljemark inför den här säsongen sagt att du inte var en spelare som han prioriterade, hade du då funderat på att bryta ditt kontrakt?

– I slutet på förra säsongen hade vi ett av få samtal. Då sa han att jag var viktig för honom och för truppen. Han lovade mig inte mer speltid eller så, men just att han uttryckligen sa att han såg mig som en viktig person för gruppen gjorde skillnad. Hade han sagt att jag var »gubbe nummer 23« i hans trupp hade det kanske varit annorlunda. Om han sagt rakt ut att han tyckte att jag skulle fundera på något annat än Elfsborg. Men får man höra att man anses vara viktig för gruppen tror man ju på det. 

 

Den 28 juli i år var en solig måndag i Borås. 14 304 personer hade tagit sig till Borås Arena för att se Elfsborg ta sig an IFK Göteborg i omgång 17 av Allsvenskan. Hemmalaget hade förlorat i föregående match mot Djurgården, där Johan Larsson suttit på bänken från första till sista spark. Men den här gången, när Johan var uppe och värmde i första halvlek, kände han att det var något speciellt i luften. Att något särskilt skulle kunna hända. I efterhand förstår han inte varför han kände så. I de första 16 omgångarna i Allsvenskan hade han fått spela totalt 88 minuter. Inget tydde på att han skulle få mer än några få minuter. I bästa fall. 

»När han joggade in på planen upprepades ›nu jävlar, nu jävlar, nu jävlar‹ som ett mantra i huvudet på honom.«

Kanske är det en efterkonstruktion, men när han sprang där längs med den kritade linjen kändes kroppen piggare än normalt. Och så var det något med att möta rivalen IFK Göteborg på hemmaplan. Han visste att det var sista gången och han bestämde sig för att omfamna Blåvittsupportrarnas hån och häcklande. 

I stället för att sätta sig på bänken och därifrån se klart den första halvleken valde han att fortsätta värma upp. Han tittade bort mot bänken, men inte för att se om Hiljemark vinkade honom till sig, utan för att titta på hans son Viggo som i varje hemmamatch sitter på samma stol precis på raden bakom Elfsborgs avbytarbås. Viggo viftade med armarna i luften och visade glatt upp den popcornskål som hans farmor köpt till honom. 

Efter 45 minuter stod det 1–3.

En knapp kvart in i andra halvlek, när Johan återigen sprang framför de blåvita supportrarna, ropade Hiljemark till sig honom. »Va, redan?« Han tittade på matchtavlan. »30 minuter kvar av matchen.« När han joggade in på planen upprepades »nu jävlar, nu jävlar, nu jävlar« som ett mantra i huvudet på honom. »Ge mig en jävla chans bara!« 

Två minuter senare tog Johan en löpning från mittlinjen, fick bollen i djupled på högerkanten och kom ner till kortsidan där han drog till bollen hårt från snäv vinkel. Via August Erlingmarks kropp gick den förbi Elis Bishesari i IFK Göteborgs mål. Johan Larsson firade inte målet, han sprang allt vad han kunde tillbaka till egen planhalva medan lagkamrater hämtade bollen ur nätmaskorna. 

»Testa sätt mig på bänken en gång till, sätt mig på bänken en gång till!«

Det stod 2–3 när 90 minuter var spelade. Elfsborg tryckte på och Blåvittspelarna hade blivit allt tröttare ju längre matchen pågått. När 92 minuter och 30 sekunder var avverkade hade Johan Larsson letat sig in i straffområdet. Han såg hur Simon Hedlund rusade längs med högerkanten för att slå ett inlägg och hann uppfatta att Hedlund grimaserade, som om han hade kramp. »Det kommer bli en hög boll«, tänkte Johan. »Inte en hård, det vågar han inte med krampkänning.« Så Johan tog ett kliv bakåt och kom någon meter bort från Gustav Svensson. Rutinen, eller om det var spelförståelsen, gav resultat. Bollen gick över Svensson och Johan Larsson kunde möta bollen med pannan. Nicken touchade ribban innan den gick in i mål framför bortasupportrarna.

3–3 på övertid.  

Johan sprang i riktning mot ena långsidan på Borås Arena, och när han närmade sig reklamskyltarna, innan han slog näven stenhårt i en av dem, vrålade han: »Testa sätt mig på bänken en gång till, sätt mig på bänken en gång till!« Adrenalinet pumpade i honom och det var först när han kom tillbaka till egen planhalva för Blåvitts avspark som han såg att han blödde om handen. Han ropade ut till bänken för att höra om de ville att han skulle gå ner som försvarare de sista tilläggsminuterna. »Nej, stanna kvar där uppe«, fick han som svar. 

»Frida stod där på trappen, jag såg att hon började gråta när jag gick emot henne.«

Nästan exakt två minuter senare lyftes en längre boll från Elfsborgs vänsterkant in i Blåvitts straffområde. Gustav Svensson sprang bakåt, hoppade upp och fick huvudet på bollen så att den var på väg att landa någon meter bakom straffpunkten. Där kom Johan Larsson i full fart och drog till bollen med en högervolley. Stenhårt in i mål. Det blev helt svart för honom. Det är än i dag svårt för honom att veta vad som hände kommande sekunder. När han har sett sina mål i efterhand ser har hur han springer i riktning mot avbytarbåsen, med ena fingret bakom örat. 

Klockan var strax efter nio på kvällen när domaren blåste för full tid. Elfsborg hade vunnit med 4–3 och Johan Larsson hade stått för en av de mer osannolika vändningarna i Allsvenskans historia. 

När han promenerade runt på planen låg det knäckta motståndare utslagna på konstgräset. Han tänkte att han skulle försöka hålla sig samlad, att han skulle ta in stämningen och glädjen. Men så tittade han bort mot avbytarbåset. Han såg först klubbchefen Stefan Andreasson som stod och grät. Sedan såg han sin son stå och hoppa av glädje och hans mamma som torkade tårar. Då brast det för honom.

 

En timme senare rullade han in med bilen på uppfarten till sitt hus. Solen var på väg ner bakom träden som gränsar till familjen Larssons hus, men det var fortfarande ljummet i luften. 

– Frida stod där på trappen, jag såg att hon började gråta när jag gick emot henne, säger Johan. Vi stod där och bara kramade varandra, länge. Vi grät båda två. 

För Johan var det ett nytt utropstecken. Alla bänkningar, alla gånger som han inte ens ansetts vara tillräckligt bra för truppen, de otaliga träningarna där han spelat på positioner som inte varit hans – nu hade han bevisat för alla det han hela tiden vetat: han var tillräckligt bra för att vara avgörande i en av säsongens största matcher för Elfsborg. 

– Jag vet inte hur jag hade mått i dag om jag inte fått den matchen, säger han. Det hade kanske blivit för mycket oupplöst frustration i kroppen. Jag behövde få ut alla känslor. Till vänner och familj har jag givetvis påtalat att jag varit tillräckligt bra hela tiden, men någonstans kanske också några runt mig började tvivla? Det finns säkert supportrar som tänkt: »Jo, men han är ändå 35 år nu.« Det fanns nog några som misstänkte att Hiljemark hade rätt som inte spelade mig. Så det var så obeskrivligt förlösande att få visa upp sig, att backa upp min övertygelse i handling. Det är utan tvekan den viktigaste matchen i min karriär. 

»Några sekunder senare stod samtliga upp och applåderade mig.«

Johan berättar vidare om kvällen. Han ville inte att den skulle ta slut. Han skrev till lagkamraterna Sebastian Holmén och Isak Pettersson att han skulle ner på stan och ta en öl. De svarade att de hakade på. 

Det var nästan bara segerglada Elfsborgssupportrar i Borås centrum när Johan Larsson rullade fram på en Voi. Alla vinkade och ropade när kvällens hjälte gled förbi. 

– Jag kom runt hörnet, gick ner för backen, och när jag kom fram till uteserveringen såg ett bord mig. De började applådera. Sedan spred det sig till nästa bord. Och några sekunder senare stod samtliga upp och applåderade mig. Jag rodnade nog ganska rejält om kinderna, jag har egentligen aldrig gillat uppmärksamhet. Hela uteserveringen applåderade lilla mig!  

Johan blev kvar till stängning, strax efter ett på natten var han tillbaka i huset. Han sjönk ner i soffan, tröttare än han varit på många år, men också lyckligare. Det var omöjligt att varva ner. Han tog upp sin telefon. Över hundra meddelanden hade trillat in under kvällen. Många från gamla lagkamrater och motståndare, andra från tränare i motståndarlag. Mjällbys Anders Torstensson skrev: »Wow, vilken jävla saga Johan! Du är så värd den här prestationen, vändningen och hyllningarna. #legendar« 

Johan svarade alla och rätt som det var hade solen gått upp igen. Han kröp ner i sängen samtidigt som Frida klev upp med deras yngsta son. 

 

Johan kommer upp från källaren i villan som han och Frida köpte när de flyttade hem till Borås 2020. Han håller i två tunga papperspåsar som han placerar bredvid köksbordet. När han fyllde 30 fick han innehållet i påsarna av sin morfar: tre enorma pärmar med varenda artikel som handlat om Johan Larsson sedan han flyttade till Elfsborgs akademiverksamhet från Kinna som 15-åring. Totalt handlar det om säkert tusen artiklar, alla noggrant utklippta och prydligt inklistrade i kronologisk ordning.

Det är artiklar och krönikor, matchbetyg, intervjuer och löpsedlar. Det är en fjunig och tunn tonåring som vinner skytteligan i U21-laget, citat av Magnus Haglund som hyllar yttermittfältaren efter debuten i A-laget, en ny löpsedel i GT med texten: »Johan, 19, ska in i Elfsborgs startelva: ›Viker inte ner mig‹«, artiklar med Jörgen Lennartsson som förklarar varför han ser Johan Larsson som en »modern ytterback« i stället för en yttermittfältare, guldhattsbilder efter SM-guld, rubriker om flytten till Bröndby 2015, uttagningen till det avgörande VM-kvalet på San Siro hösten 2017 och intervjuer med Johan Larsson när han 2020 valde att flytta hem till Elfsborg trots att det fanns mer ekonomiskt attraktiva möjligheter. 

»Ska jag försöka hitta något positivt med den här säsongen är det kanske att jag inte kan anklagas för att bidra till alla våra förluster.«

Han har varit försiktig med att bläddra i pärmarna. Han vill inte att känslorna ska svälla över, inte när så här lite återstår av karriären. Om bara någon vecka ska han tackas av efter sin sista hemmamatch i karriären. 

Han pekar på pärmarna.

– Jag misstänker att jag får den sista av morfar när allt är över, när jag spelat den sista matchen. Den sista pärmen kommer också innehålla mina avslutande 18 månader. Jag vet i fan om jag någonsin kommer att bläddra igenom den här perioden. 

Han, precis som många andra, trodde nog att IFK Göteborg-matchen skulle bli vändningen. Och nog startade han i de två efterföljande matcherna, men därefter blev det »sittbänken« igen. Under hösten har Hiljemark hoppat fram och tillbaka mellan olika formationer i takt med att Elfsborg fortsatt rada upp förluster. Trots det har Johan knappt fått någon speltid.

– Vi är inte bra nu, säger han. Vi är faktiskt oroande dåliga. Klappkassa. Inget är bra. Ska jag försöka hitta något positivt med den här säsongen är det kanske att jag inte kan anklagas för att bidra till alla våra förluster. Jag får ju inte ens spela. Men samtidigt, efter matcherna känner jag en sådan enorm vrede. Att det fått bli så här dåligt. Tidigare år har jag känt ångest efter förluster. Haft ångest för att jag känt att jag borde gjort ännu mer. Nu när jag inte får vara med och bidra är jag bara helt jävla rabiat. 

Det måste kännas skönt att det snart är över.

– Det finns ju två saker i det här. Det ena är att jag ska sluta vara fotbollsspelare om någon vecka. För alltid. Jag har svårt att ta in det nu. Hur kommer jag att må? Vad ska jag göra? Vad kommer jag att sakna mest? Matcherna, supportrarna, rutinerna? Jag vet bara att jag kommer att sakna det något enormt. Men helt ärligt har jag inte kunnat tänka på slutet på det sättet, inte kunnat förbereda mig mentalt. När folk frågar mig hur det kommer att kännas att inte vara fotbollsspelare längre tänker jag bara på att de här 18 månaderna snart är över. Inte att fotbollskarriären är över. Det är jävligt synd att det blivit så.  

»Jag fick visa att jag inte förtjänat att vara irrelevant. Jag fick skriva min egen historia.«

Johan stoppar ner pärmarna i papperspåsarna igen.

– Jag kan känna en stolthet över min karriär, det är inte så att det är omöjligt bara för att det blivit som det blivit. Fy fan vad jag har kämpat hårt för att få det som jag fått. Men kanske är jag mest stolt över hur jag hanterat de här 18 månaderna. Jag kunde ha fallit ihop och lagt ner, låtit andra definiera mig som person. Då hade jag förlorat den tuffaste matchen i mitt liv. Nu vann jag. Jag fick matchen mot IFK Göteborg. Jag fick visa att jag inte förtjänat att vara irrelevant. Jag fick skriva min egen historia.  

 

 

När Oscar Hiljemark tillfrågas om hans version och syn på Johan Larssons situation menar Elfsborgs manager att han redan före sin ankomst hade analyserat de inledande omgångarna 2024, tittat på individuella färdigheter och att han landade i att han ville spela 3–4–3 och med Simon Hedlund och Niklas Hult som wing-backs i första matchen mot BP.

– Deras prestationer därefter var otroligt bra, vi vann och de fick fortsatt förtroende, säger han. Det var inte mer komplicerat än så.

Han menar också att han och Johan haft »kontinuerliga samtal under året, ibland oftare och ibland mer sällan« och att hans »fokus har varit på att ställa det starkaste laget på planen, baserat på prestationer på träningar, hur man ser på de taktiska delarna och om matcherna krävt något specifikt«. 

– Johan har en offensiv kraft och näsa för att ta sig till lägen och därför har han fått spela i många situationer när vi behövt vända en match eller gå för seger. 

»Resultatet betyder att laget sätter punkt för säsongen med 0–10 på de tre avslutande matcherna.«

På frågan om vad som sades under det långa mötet ute på träningsplanen i våras, som ledde till att Johan Larsson inte längre hamnade utanför fler matchtrupper, svarar Oscar Hiljemark följande:

– Vad vi diskuterar stannar mellan oss, men då vi varit utsatta för en hel del skador under året och matcherna krävt vissa förändringar både taktiskt och mentalt har Johan varit med. Alla beslut baseras alltid på vad vi tror är det bästa för IF Elfsborg och för att vi ska kunna ta tre poäng i matcherna.

 

I den 62:a minuten en gråmulen söndagseftermiddag kliver Johan Larsson av en fotbollsplan som elitspelare för sista gången. Resultattavlan i Stockholm visar att Elfsborg ligger under med 3–0 mot Hammarby. Ännu en bedrövlig insats av Elfsborg, och resultatet betyder att laget sätter punkt för säsongen med 0–10 på de tre avslutande matcherna. Under seriens sista elva omgångar lyckades laget ta fyra poäng. 

»Han är också lättad. I dag handlade det inte om honom.«

Ingenting fungerar, inte ens de tillresta Elfsborgssupportrarna får till det när de vill visa stöd för de personer i klubben som vågar eller vill lyfta allvaret i Elfsborgs kris (efter förlusten i föregående omgång pratade bland annat anfallaren Per Frick om att Elfsborg var »sämst i Sverige« och att mycket behöver bli bättre för att laget inte ska åka ur Allsvenskan nästa år, något som Oscar Hiljemark inte höll med om och försökte vifta bort med formuleringen »han är nog bara emotionell«). De banderoller som Guliganerna vecklade ut på bortasektionen under matchen kom i fel ordning, i stället för »Hellre emotionell och ärlig än tyst och svag, vi kräver passion och styrka varje dag«, blev det »Hellre emotionell och ärlig än vi kräver passion tyst och svag, och styrka varje dag«. 

Johan Larsson drar på sig en täckjacka och landar på avbytarbänken. Han är visserligen förbannad över både sin egen och Elfsborgs prestation och hatar att allt skulle sluta med ännu en förlust. Men han är också lättad. I dag handlade det inte om honom. När AIK kom på besök till Borås Arena en vecka tidigare var det avtackning och farväl. Då kretsade allt runt lagkaptenen som gjort nästan 400 matcher för klubben. Det var Johan Larsson-tifon både före avspark och i halvtidspausen, Johan Larsson-ramsor under hela matchen och Johan Larsson-ögonblick på storbildsskärmen samtidigt som arenan släcktes ner. Att stå så mycket i centrum var han inte bekväm med. 

Mot Hammarby var det bara … en timme i en fotbollsmatch. 

Ibland krävs det inte mer än så för att man ska må okej.