Under den 400 meter långa promenaden mellan sovsalen och Nuuks enda stormarknad har G-44:s tränare Nukannguaq Zeeb stannat och hälsat på fyra av varandra oberoende personer. På väg ut, efter att han fått sina Snickers betalda av lagets brasilianare Ricardo Carvalho, kramar han om en man med halvlångt grått hår och färgglad mössa.

– Min tidigare tränare, förklarar han. 

Tillsammans med Nukannguaqs pappa ledde mannen med mössan G-44 till den grönländska mästerskapstiteln 2011. Han berättar om den nervösa straffläggningen, om Nukannguaqs ikoniska avgörande.

– Han trillade nästan på väg fram till straffpunkten, säger den gamle tränaren och skrattar. Jag var säker på att han skulle missa.

2011-finalens huvudperson fullföljer redogörelsen för karriärens största stund:

– I slutet av matchen skadade jag en muskel. Det var tänkt att jag inte skulle skjuta, men efter åtta straffar tvingades jag kliva fram. Och den gick in. Ett mirakel. Hemma i Qeqertarsuaq mottogs vi med fyrverkerier. 

»Det verkligt ärofyllda priset är ett silvrigt metallsmycke som föreställer spetsen på en harpun.«

Ricardo Carvalho lyssnar noga och betraktar imponerat sin tränare. Detta är hans livs tredje dag på Grönland, men han har redan hört flera varianter på historien om straffläggningen 2011. Om hjälten Nukannguaq, en utbildad lärare som är frontfigur i rockgruppen Tulleriit och har gett ut en bok. Om Knud, basist i samma band och lagledare i G-44, som i finalen 2011 missade en straff för första gången i karriären. Om Nukannguaqs bröder som bidrog lika starkt till guldmedaljen.

Fast guldmedaljen brydde de sig inte om. Det verkligt ärofyllda priset är ett silvrigt metallsmycke som föreställer spetsen på en harpun. På grönländska heter den tuukkaq. Det är en sådan Nukannguaq drömmer om att vinna för första gången på 14 år. Det är också klubbens jakt på tuukkaq som har fört Ricardo Carvalho till Grönland.

Om mindre än en vecka kan den hänga runt hans hals.

Det kan vara svårt att förstå med tanke på klimatet, men Grönland är en av platserna på jorden där högst andel invånare spelar fotboll. Mellan åtminstone oktober och juni täcks öns grus- och konstgräsplaner av snö. Avstånden mellan orterna är stora och under merparten av den korta säsongen tränar lagen på egen hand, som uppladdning inför sommarens stora höjdpunkt: Det grönländska fotbollsmästerskapet, GM. Under en vecka samlas de åtta lag som har kvalificerat sig och kan bekosta resan till spelorten. Där spelar de 90-minutersmatcher så gott som varje dag och gör upp om titeln som Grönlands bästa lag. 

»Han ville bara uppleva naturen, träffa nya människor och ta del av grönländsk fotbollskultur.«

Årets turnering har precis börjat. G-44 vann sin premiärmatch med 4–2 trots att målvakten Peter Berthelsen tilldelades en frilägesutvisning och att coach Nukannguaq tvingade in sin 41-årige lillebror i målet. I tacklingsmomentet skadade målvakts-Peter dessutom knät, och nu talas det oroligt om vilket ledband som kan vara sönder. Efter matchen gick förlorande N-45 till tävlingsledningen för att klaga – är det verkligen tillåtet att ha en brasse i laget?

Ricardo Carvalho är turneringens enda utländska spelare. Mittbacken föddes i Brasiliens största stad São Paulo men flyttade som barn till Madrid. Drömmen var att en dag spela i Palmeiras eller Real Madrid. Så långt nådde han inte, men fotbollen tog Ricardo till andra platser. Han har varit proffs i länder som Georgien, Litauen och Slovakien. 2022 flyttade han till Island. I dag spelar Ricardo som amatör i isländska andraligan och arbetar på den internationella flygplatsen i Keflavik. 

För mer än ett år sedan visade hans flöde en Instagramvideo som handlade om Grönlands fotbollsmästerskap. Ricardo trollbands av fotbollsplanernas vackra omgivningar och förbluffades av turneringens extrema upplägg. Han läste på, kontaktade grönländska fotbollspersoner och fick svar av G-44:s Nukannguaq Zeeb. »Vi kan tyvärr inte betala något till spelarna«, meddelade han och förväntade sig att brassens plötsliga intresse för grönländsk fotboll kvickt skulle sina. Men Ricardo struntade i pengarna. Han ville bara uppleva naturen, träffa nya människor och ta del av grönländsk fotbollskultur.

Nukannguaq Zeeb, som sedan några år bor på Island för att ge sina barn bättre framtidsmöjligheter, åkte och tittade på ett par av Ricardos matcher. Han insåg att spelaren kunde höja lagets kvalitet och bli en förebild för unga grönländska spelare. Sedan dess har han och Ricardo pratat i ett år om veckan som nu precis har börjat. 

– Jag har längtat efter detta, säger brasilianaren. Väldigt kul, men lite speciellt också att kastas in i ett helt nytt lag där alla pratar grönländska med varandra. En kille i laget heter Nuka, och i går ropade jag Nuka till typ alla spelare.

Dagens match är tre timmar bort när Nukannguaq Zeeb och Ricardo Carvalho återvänder till »hotellet«, som de ironiskt kallar den ljusblå gamla förskola där G-44:s sovsal ligger. Klubben hör hemma i Qeqertarsuaq som ligger 60 fågelvägsmil norr om huvudstaden Nuuk. Den verkliga resvägen var längre än så. Först två timmars båtfärd genom den bildsköna Diskobukten till Ilulissat. Därefter drygt en timmes flygtur till Nuuk. 

På golvet trängs tunna beigebruna skummadrasser med mobilladdare, stolar, fotbollsskor och väskor. I ett rum på andra sidan korridoren bor N-45, laget som protesterade mot förekomsten av en brasiliansk spelare. Det finns också ett kök och en matsal, där spelarna tidigare under dagen matchladdade med en matig pastasallad som två damer – den ena kassör och den andra högljudd supporter – hade lagat åt dem. 

Spelarna i G-44:s trupp är mellan 14 och 43 år, och de flesta har känt varandra i många år. Man behöver inte vistas länge i sovsalen förrän de olika karaktärerna som enligt en odefinierad naturlag måste finnas i ett fotbollslag gestaltar sig.

Nukannguaq Zeeb är den självklara ledaren. Pappa till en av de yngsta spelarna men på sätt och vis hela lagets förälder. Han har planerat resan, alla måltider, matchmöten och rotationer i startelvan. Nukannguaq höjer inte rösten. Han ter sig försiktig och lågmäld, skämtar och skrattar som en i gänget. Men så fort det blir allvar tar han kommandot och alla lyssnar. De vet vad han har gjort för klubben, vad hans bröder, föräldrar och släktingar har gjort. Han är assisterande förbundskapten i landslaget och kan fortfarande vinna en nickduell mot de flesta på ön.

»Om hälsenan går sönder igen kommer han att missa två månaders arbete. Det har han inte råd med.«

Knud Brandt, straffsumparen från 2011, är mysfarbrorn. Han spelar kort med ungdomarna, dricker kaffe med veteranerna och behöver bara befinna sig i ett rum för att sprida värme och trygghet. Han kan mer fotboll än många men håller sig utanför det taktiska. Och han är lojal. På grund av förstamålvaktens avstängning måste den 39-årige lagledaren, som tidigare har varit landslagsmålvakt, dra på sig handskarna igen.

– Det känns nervöst, säger han.

Oroskänslan beror inte på rädsla för misstag. Knät krånglar och i slutet av karriären slet Knud av båda sina hälsenor. Till vardags kör han truck på en fiskfabrik i Qeqertarsuaq och har tre barn att försörja. Om hälsenan går sönder igen kommer han att missa två månaders arbete. Det har han inte råd med.

Ricardo Carvalho fyller två roller. Han är den exotiska stjärnan, kanske mest på grund av landet han föddes i. Men han är också mittback, en lagspelare och en person som låter andra skina. I katalogen av personligheter är han spelaren som kommer in och höjer ambitionsnivån. Han lever proffsigt och spelar enkelt men effektivt. En spelare att studera och lära sig av.

Det finns förstås en spelevink också. När G-44:s yngsta spelare berättar att hans pappa jobbar som polis hugger Søren Kristiansen genast. 

– Men den här grabben ska inte bli polis, säger han. Han ska bli gangster. 

Och efter att supportern och lunchfixaren Helga Zeeb har presenterat sig som Nukannguaqs kusin och allmän eldsjäl är Søren Kristiansen snabb med att påtala att hon »dessutom är singel«, varpå hela sovsalen bryter ut i ett skratt som aldrig tycks ta slut. Men hans lättsamma stil underhåller inte bara lagkamrater, den sätter honom också i klistret. Trots att skojaren Søren är en av G-44:s viktigaste spelare bänkades han i premiären som straff för att han hade kommit sent till en träning kort före turneringen. Han accepterade det och säger att tränaren är som en extra pappa för honom. Förvisso med ett skämtsamt leende, men det lyser igenom att han verkligen gillar Nukannguaq Zeeb. Det är ömsesidigt, och tränaren är inte rädd för att driva med sin fryntlige mittfältare. Som när han skojar om att Søren, som är från lilla Upernavik i norra Grönland, bor i en igloo och äter rått kött. Eller när han tycker att spelaren överdriver sin betydelse. 

– Søren betalade mig 4 000 dollar för att få lov att spela i laget, säger han. Så jag hade varit dum om jag inte lät honom komma med. 

»De kallas ibland Grönlands Real Madrid och har vunnit nio av de senaste tolv mästerskapen.«

Den skadade målvakten Peter Berthelsen är mer svårplacerad. Kanske går han att betrakta som lagets filosof? Han är en tystlåten grubblare, men också en stark ledare. När lagets yngre spelare levererar oneliners lägger han hellre en broderlig arm runt deras axlar än att hugga tillbaka. Peter är en av få i laget som har vunnit GM. Det gjorde han 2022 med laget N-48 från Grönlands tredje största ort, Ilulissat. Klubben är en av Grönlands största och har vunnit titeln 12 gånger. Först på 2010-talet klättrade Nuuklaget B67 förbi och blev rikast både på framgång och sponsorpengar. 

I år är den gamla jätten N-48 inte ens med i turneringen på grund av spelarbrist. Därmed är B67 laget att slå. De kallas ibland Grönlands Real Madrid och har vunnit nio av de senaste tolv mästerskapen. Klubben är den enda på Grönland som har en egen hemsida och som kan förstärka laget med halvproffs som bor i Danmark genom att betala spelarnas flygresor. Under invigningen bar spelarna matchande finbyxor, framtagna av klubben. Truppen består övervägande av grönländska landslagsspelare och tränaren har spelat elitfotboll i Århus. 

Medan G-44 värmer upp inför sin andra match i turneringen utbryter ett högt jubel på bergssluttningen som utgör huvudläktaren på Nuuk Stadion. Bilar som står parkerade intill konstgräsmattan tutar i kör. Uppstickarlaget IT-79 har precis gjort 1–0 mot Grönlands Real Madrid, storfavoriten B67. Bollen var bara ett par decimeter innanför mållinjen och linjemannen tvekade innan han möjligen övertygades av de utländska journalister och groundhoppers som från en position nära hörnflaggan ropade att det var mål. Matchutvecklingen är oväntad. B67 vann sin första match med 10–0, medan IT kryssade i går.

För den oinvigde är det inte helt lätt att hålla reda på de grönländska klubbnamnen. K-1933 hade lika gärna kunnat vara ett avancerat vapensystem, G-44 ett storpolitiskt toppmöte. Siffrorna kommer från åren då klubbarna grundades, men inte ens en hyfsat fotbollsintresserad grönländare vet vad alla bokstäver står för. G:et i G-44 härstammar till exempel från Qeqertarsuaqs danska ortsnamn Godhavn som knappt längre används. IT är en förkortning på Inuit Timersoqatigiiffiat, inuiternas idrottsförening. 

Ute på planen är IT-79:s 26-årige mittback Marco Lynge, som nyligen debuterade i landslaget, en av dem som firar vildast efter ledningsmålet. Han led och skämdes efter poängtappet i första matchen. Motståndarlaget hade knappt tränat inför turneringen och flera av spelarna saknade erfarenhet. Till exempel var deras anfallare egentligen handbollsspelare. 

»Vi har visat att det går att stoppa B67 och det ger hopp och glädje till fler än våra egna supportrar.«

Men trots premiärdebaclet och flera träningsmatchförluster mot B67 under »försäsongen« var Marco Lynge hoppfull inför dagens möte. IT:s tränare hade bankat in budskapet att hans lag inte ska känna sig sämre än den regerande mästaren och att matchen inte avgörs av vilka som har flest landslagsspelare. Dessutom förberedde tränaren en taktik som innebar att IT skulle punktmarkera B67:s kreativa motor Rene Eriksen. Draget förefaller lyckat – medan IT-79 försvarar sin färska ledning frågar sig kommentatorn på det grönländska TV-bolaget varför Eriksen är så osynlig.

När B67 för några år sedan frågade om Marco ville komma och provträna svarade han först ja men dök sedan aldrig upp. Föraktet mot klubbens överlägsenhet var för starkt. Sedan dess har han råkat ut för såväl förnedrande som hjärtekrossande förluster mot B67. För två år sedan spelade IT final mot storklubben och släppte in 2–1 med fem sekunder kvar av matchen. Det enda Marco kunde tänka var att han inte skulle gråta. Men så såg han sina tröstlösa lagkamrater och lät tårarna rinna. 

Nu är han på väg mot sitt livs första seger mot B67, men mer än en halvtimmes kamp och försvarsspel återstår. Centralt i fembackslinjen styr Marco sina medspelare, stångas i straffområdet och kastar sig för att täcka skott. I 90:e minuten får han kramp i lårets baksida och byts ut. Den spelande tränaren Henrik Johansen flyttar ner sig själv till backlinjen och tar över rollen som rensningsledare. 

Från bänken ser Marco hur hans lagkamrater håller ut i nio plågsamma övertidsminuter. När segern är klar haltar han in med ett stort leende på läpparna medan bilar tutar, publik glädjevrålar och stjärnspelare surar. 

– Football is healing, säger han. Det är som när Manchester City inte vann Premier League. Vi har visat att det går att stoppa B67 och det ger hopp och glädje till fler än våra egna supportrar. 

Några som låter sig inspireras är Nukannguaq Zeebs G-44, som i kvällens avslutande match vinner med 6–1 mot det nystartade Nuuklaget FC Tugtu. Brassen Ricardo Carvalho gjorde sitt första mål när han kyligt lyfte in en hörnretur. Tränaren Nukannguaq spelade 90 minuter som högerback och kan glädjas åt att flera nyckelspelare fick vila inför tuffare matcher. 

»Representanter från åtminstone fem internationella mediebolag bevakar turneringen på plats. Förra året var motsvarande siffra noll.«

Klockan är snart halv elva och anläggningen nästan tömd när en amerikan stormar in i G-44:s omklädningsrum, ett av två intill Nuuk stadion. 

– Do these guys speak english okay? frågar han utan att presentera sig. 

Han vänder sig till den med råge godkända målvaktsersättaren Knud Pedersen som är i färd med att knyta på sig sina sneakers – samma par som han använde under matchen eftersom det är mer skonsamt än dubbskor för hälsenorna. Knud får något oroligt i blicken och hänvisar till tränaren Nukannguaq som är bättre på engelska. 

– Han står i duschen men borde vara klar om fem minuter. 

Men amerikanen är otålig. Han förklarar snabbt något om en videoserie där han hittills besökt över hundra fotbollsländer inför VM i Nordamerika 2026. På grund av flygstrul är detta hans enda och sista kväll på Grönland. Och nu vill han intervjua spelare. 

– Det är ni, inte jag, som har en historia att berätta, säger han. 

Sedan drar han med sig Knud till sin uppställda videokamera, spänner blicken i linsen och håller en monolog om sitt eget fotbollsresande. Han hinner även skoja om att den grönländska flaggan överraskande nog inte är grön innan Knud får sin första fråga: 

– Du spelade för laget i rött. Kan du berätta vad laget heter?

Knud svarar »G-44« med engelskt uttal, varpå amerikanen först ber honom upprepa sig och sedan frågar om Knud kan stava det på engelska. 

– Det är enda laget jag har hört talats om med tre q i namnet, fortsätter han och vecklar ut ett papper där han har skrivit ner bokstäverna Qeqertarsuaq. 

Knud förstår långsamt att mannen bredvid honom har blandat ihop klubben med hans hemstad men undviker att säga något. Han lider igenom frågor av typen »hur länge har du spelat fotboll?« och lyssnar artigt på videokreatörens ord om det otroliga i att gå på fotboll i över hundra länder. På väg ut i Nuukkvällen återförenas Knud med tränaren Nukannguaq som ombeds ställa upp på en liknande intervju. 

– Fråga din lagkompis, det var snabba och lätta frågor. Eller hur? 

Tränaren ler med tänderna men tvekar. Amerikanen tjatar vidare och sträcker fram sin högra handflata med fingrarna utsträckta.

– How about only five questions? No more.

Nukannguaq avböjer med motiveringen att det tar för lång tid och går med Ricardo och Knud mot sovsalen. Trion planerar att avsluta dagen på ett kvällsöppet kafé.

Den framfusige amerikanen är inte ensam om att intressera sig för Grönland. Representanter från åtminstone fem internationella mediebolag bevakar turneringen på plats. Förra året var motsvarande siffra noll. Med tanke på allt som har hänt det senaste året är det inte så konstigt. 

Under Donald Trumps första mandatperiod som USA:s president uttryckte han en önskan om att köpa Grönland. På Twitter delade han 2019 en skämtbild som föreställde Trump Tower mitt i en grönländsk by. Händelserna möttes av viss oro men avfärdades av de flesta som oseriöst dravel. 

Sex år senare, när en mer beslutsam Donald Trump återtagit makten, hade hans intresse för Grönland växt. Presidenten menade att landmassan har en viktig strategisk och säkerhetspolitisk roll att spela. I januari talade han utan belägg om att grönländarna vill tillhöra USA och spådde att ett övertagande skulle bli verklighet. Danmarks statsminister Mette Frederiksen kritiserade utspelet med orden att »Grönland är grönländarnas« och att bara invånarna har rätt att bestämma över sin framtid. 

»I maj blev situationen än mer olustig när Trump under en intervju med NBC inte ville utesluta en militär operation för att ta kontroll över Grönland.«

Två månader senare hölls det grönländska parlamentsvalet. Frågor om ökat självstyre samt relationen till USA stod högt på agendan. De liberala Demokraatit, som förespråkar en gradvis väg mot självständighet, blev största parti och bildade en koalition tillsammans med tre av fyra övriga parlamentspartier. Bara Naleraq, partiet som har mest bråttom med självständigheten från Danmark, lämnades utanför makten.

Ett par veckor efter valet besökte USA:s vicepresident JD Vance en amerikansk militärbas på ön och framförde ett tal med budskapet att Danmark har misslyckats med uppdraget att skydda och ekonomiskt stötta Grönland. Besöket möttes av irritation och Grönlands nyvalde statsminister Jens-Frederik Nielsen tyckte att det visade en brist på respekt. 

I maj blev situationen än mer olustig när Trump under en intervju med NBC inte ville utesluta en militär operation för att ta kontroll över Grönland. En månad senare nåddes en överenskommelse som innebär att USA får etablera militärbaser med soldater och vapenlager på dansk mark. Detta tycks tillfälligt ha fått tyst på hoten om ett övertagande, men den politiska dragkampen om ön antas inte vara över. Och som så många gånger förr är det tveksamt om grönländarnas vilja tas i beaktning. 

Enligt legenden fick Grönland sitt namn av norrmannen Erik Rhöde, som i slutet av 900-talet landsförvisades från Island efter ett dråp och seglade västerut. Han nådde Grönlands sydvästra kust, bosatte sig och återvände till Island för att locka fler till den större ön. Namnet var helt enkelt ett PR-trick som lurade nordborna att det fanns goda förutsättningar för lantbruk. 

Det visste förmodligen inte Erik Rhöde, men när han »upptäckte« Grönland hade ön redan varit befolkad av arktiska jägarfolk i tusentals år. Under 1200-talet anlände så förfäderna till de inuiter som i dag utgör Grönlands majoritetsbefolkning. De nordiska bosättningarna upphörde runt 1500-talet och när den dansk-norske missionären Hans Egede 1721 ledde en expedition till Grönland fann han bara inuiter. Den nyfunna kontakten mellan Skandinavien och Grönland utgjorde startskottet för den koloni som 1814 officiellt blev dansk. När Danmark ockuperades av Tyskland under andra världskriget bröts förbindelserna med Grönland, som i princip blev självständigt och lät USA bygga en militärbas. Efter kriget bevarades delar av självstyret men Danmark återtog makten över till exempel försvars- och utrikespolitiken. 1953 slopades stämpeln som koloni och Grönland blev istället en del av den danska »riksgemenskapen«. 

»Suicidtalet är högst i världen, det finns utbredda problem med alkoholism och sjukvården och psykiatrin räcker inte till.«

Relationen till Danmark har länge varit svår. På en utsiktspunkt i Nuuk står en staty av Hans Egede, prästen som kallas Grönlands apostel. Den har flera gånger klottrats ner, senast 2020 med röd sprayfärg och ordet »decolonize« skrivet i vitt. 2023 startade Grönlands och Danmarks regeringar en gemensam utredning rörande de grönländska kvinnor som under 1960- och 70-talet påtvingades preventivmedel i form av spiraler. Det danska projektet syftade till att kontrollera födelsetakten. Av somliga grönländare har det beskrivits som folkmord. 

Ärren från danska oförrätter sitter djupt kvar hos en del. Samtidigt menar många att det är dags att förlåta och gå vidare, och att Grönland behöver den ekonomiska hjälpen från Danmark. Redan nu har samhället stora problem, både infrastrukturellt och socialt. Suicidtalet är högst i världen, det finns utbredda problem med alkoholism och sjukvården och psykiatrin räcker inte till. Mer än 90 procent av Grönlands exportinkomster kommer från fisk och skaldjur. En tredjedel av stadsbudgeten består av bidrag från Danmark. Medan vissa menar att den grönländska ekonomin inte får chans att blomstra utan fullständig självständighet anar många att öns problem hade varit ännu större utan bidragen. Många unga personer från Grönland flyttar till Danmark för att studera eller jobba. Några gör det för att spela fotboll. 

Morten Rutkjær säger precis som spelarna i G-44, att Nuuk inte är riktiga Grönland. 

– Det är den sämsta byn egentligen. 

Mannen som varit förbundskapten sedan 2019 är dansk men har kommit att förälska sig i Grönland. Han kan tala i timmar om »världens vackraste vildmark«, om de varma, vänliga människorna och den grönländska stoltheten. Men också om de mörka och iskalla vintrarna, gräsplanerna som inte finns och det galna i att spela fem matcher på sex dagar.

Morten Rutkjær bor utanför Köpenhamn och har en anställning som talangtränare på danska förbundet, men det är resorna till Grönland han brinner för. Den här gången har han tagit med sig sin fru som också fungerar som lagledare i landslaget. Morten är i Nuuk under turneringen för att studera och träffa landslagsaktuella spelare. Men också för att sprida ordet om den grönländska kamp som har blivit viktigare än en enskild fotbollsmatch någonsin kan bli.

Även om Grönland har ett fotbollsförbund och landslag tillåts de inte spela officiella landskamper eftersom de inte tillhör någon internationell fotbollskonfederation. Landslaget har fått nöja sig med turneringar som ömästerskapen (där de bland annat har spelat mot Gotland) och inofficiella landskamper mot danska klubblag eller välvilliga landslag. I mars åkte till exempel futsallandslaget till Brasilien och förlorade med 13–0 mot värdnationen men spelade jämnare mot Afghanistan.

Flera försök har gjorts för att gå med i Fifa, Uefa och Nordamerikas fotbollsorganisation Concacaf. För 25 år sedan satte klimatet och infrastrukturen stopp. Då spelades i princip alla grönländska fotbollsmatcher på grus och det fanns inga riktiga arenor. 2009 anlades Grönlands första konstgräsmatta och i dag finns det ett tiotal. Så vad är problemet? Färöarna som också är en självstyrande del av Danmark tillhör Fifa sedan 1988. Likaså den karibiska ön Montserrat, ett brittiskt territorium med färre än 5 000 invånare. På Grönland bor runt 57 000. Montserrats nationalarena är mindre än den i Nuuk och rymmer endast tusen personer. Landslagets senaste hemmamatcher har spelats i Trinidad och Tobago, El Salvador och Saint Vincent och Grenadinerna. Montserrat tilldelas varje år nästan 80 miljoner kronor av Fifa för att kunna bedriva och utveckla fotbollen. Några av Grönlands konstgräsplaner har via det danska förbundet delfinansierats av Fifastöd, men det har knappast varit Montserratsummor. 

»De sa åt oss att hålla käften! Det enda vi berättade var att vi hade en ansökan.«

Grönlands situation har försvårats av en ändring i Fifas och Uefas regelverk för vilka nya nationer som ska beviljas medlemskap. Efter den snåriga processen som ledde till att Gibraltar, trots spanska protester, fick vara med i fotbollsgemenskapen bestämde de internationella fotbollsförbunden att bara självständiga stater erkända av FN skulle tillåtas ansluta. Det vill säga inget land som inte redan var med. 

I lobbyn på Hotel Hans Egede i Nuuk spricker Morten Rutkjær upp i ett uppgivet, nästan förvånat, smil likt en fulspelande mittback som inte köper varningen han precis fått. 

– De sa åt oss att hålla käften! Det enda vi berättade var att vi hade en ansökan, och det blev de arga för. 

Han talar om den ansökan om medlemskap i Concacaf som skickades in 2024. Som grönländsk förbundskapten lägger Morten lika mycket tid på kampen om att spela officiella landskamper som på taktik och laguttagningar. Det var han som startade processen och tog hjälp av den danske dokumentärfilmaren Søren Høy för att skicka in en ansökan. Høy började också extraknäcka som presschef för Grönlands fotbollsförbund. 

– Ansökan var utmärkt, säger Morten. Jag såg det som att vi uppfyller i stort sett alla krav från Concacaf, och det hade passat oss att möta små karibiska nationer. Sedan hörde vi inget på månader, innan Concacaf i december förra året svarade att de ville träffa oss i Miami. Vi skickade ut ett pressmeddelande och medier från hela världen rapporterade om vår ansökan. 

Det var då Concacaf surnade och ville sätta munkavle på Morten Rutkjær och hans kollegor. Något möte blev aldrig av. I juni skickades ett mejl med budskapet: »Vi kan inte ta emot er. Lycka till i framtiden.«

– Vi fick inte ens en förklaring, säger Morten Rutkjær. Eller förslag på vad som kunde förbättras. Och vi har fortfarande inte fått chansen att berätta vad vi vill och hur våra framtidsplaner ser ut. Vi jobbar för att bygga en fullstor hall där det kan spelas fotboll året runt, men det brydde de sig inte om. Allt är bara sorgligt. Det enda vi önskar är att få spela landskamper, och det får vi inte. Vad fan är det? Det här handlar om våra barn och ungdomar, om spelare som kämpat hela sina liv och förtjänar att få drömma om något. 

»När jag såg att Zicos pappa skulle skjuta straffen blev jag lugn. Han är Grönlands säkraste straffskytt.«

Morten Rutkjær betonar att Grönlands fotbollsförbund inte har gett upp. Sedan mjuknar hans ansiktsuttryck. 

– Jag ska berätta en sjuk historia, säger han. Bara för att förklara passionen hos spelarna, stoltheten över att få representera Grönland. 

Historien utspelar sig under Mortens första tid som förbundskapten, då han anordnade en landslagssamling i Qeqertarsuaq för att titta på 30 spelare. En av spelarna stack ut, och efter tio minuter slog tränaren fast att killen skulle vara med i landslaget. Dagen efter tog han färjan till Ilulissat för en liknande samling – och fick syn på samma spelare igen. Morten förstod ingenting och frågade sin assisterande vad killen gjorde där. 

Det visade sig att spelaren varit missnöjd med sin insats dagen före. Att hans största dröm var att spela i landslaget och att han trodde att han hade slarvat bort sin chans. Så han tog sin lilla jolle, seglade fyra timmar till Ilulissat och lika länge tillbaka. Allt för att få visa upp sig en gång till för en tränare som redan gillade honom.

Klockan är 13.20 när IT-79:s Marco Lynge vaknar dagen efter att gruppspelet avslutats. Till skillnad från tidigare års turneringar har spelarna en vilodag, och den var välbehövlig efter tre matcher på lika många dagar. Marco har ont i höftböjaren, vaderna och lårets baksidor. Egentligen hade han tänkt rehabilitera sig i simhallen på förmiddagen, men sömnbehovet var för starkt. Han börjar istället dagen med att äta lunch på stan ihop med sin 16-årige lagkompis Zico Fleischer, son till Peri Fleischer, en av IT-79:s och landslagets stora ikoner. Numera är Peri ordförande och tränare i ungdomslaget hans son tillhör, men så sent som förra året spelade han GM tillsammans med Zico. När IT vann mästerskapet 2017 var det Peri Fleischer som sköt in den avgörande straffen. 

– Jag minns att jag var väldigt nervös, säger Marco. För de mötte B67 och jag ville verkligen att IT skulle vinna. Men när jag såg att Zicos pappa skulle skjuta straffen blev jag lugn. Han är Grönlands säkraste straffskytt. 

Marco är assisterande tränare till Peri i ungdomslaget och var med när Zico som lagkapten tog emot ett fair flay-pris under den stora ungdomsturneringen Dana Cup på Jylland. Laget uppmärksammades på grönländsk TV och sedan dess har det hänt att Zico blivit igenkänd av främmande barn som ser upp till honom. En gång blev till och med hans farmor stoppad av ungdomar som tyckte att det var coolt att hon kände Zico. 

Dagen efter att årets grönlandsmästerskap tar slut ska Zico flytta till Odense för att gå på en efterskole med fotbollsinriktning. Hans mål är att bli proffs och för att få de träningstimmar som krävs är en flytt till Danmark nödvändig. Zicos pappa har gjort samma resa och tränades av Kent Nielsen från EM-guldlaget 1992. Peri var nära att värvas till Brøndbys akademi, men han hade det tufft i skolan och efter en svår fotskada flyttade han istället hem till Grönland. 

Marco och Zico strosar vidare till ett café inne i Nuuks kulturhus. De är trötta men glada. IT-79 vann sin sista match med 2–0 och säkrade med sina sju poäng gruppsegern före B67, som gjorde 19 mål men bara plockade sex poäng. I den andra gruppen tog G-44 full pott och fick sällskap till semifinal av skrällgänget N-45 från Paamiut, som inte gått till slutspel i turneringen sedan 1976. De andra lagen kommer att göra upp i ett slags B-slutspel där placeringarna fem till åtta står på spel. 

»Drömmen är att maktskiftet sker redan i år. Jag vill så gärna vinna en tuukkaq.«

Om ett dygn spelar IT semifinal mot N-45 och det är en match laget förväntas vinna. Med andra ord talar det mesta för ett finalmöte med B67, precis som för två år sedan, och precis som 2017 när Zicos pappa avgjorde. 

– Jag kommer alltid vara IT-79 trogen, säger Zico. Det här är min klubb, både på grund av farsan och för att jag alltid har trivts så bra. På ungdomssidan är vi bäst på Grönland. Där brukar vi vinna mot B67. 

Marco Lynge säger att han ska se till att klubben kan flyga hem Zico från Danmark inför nästa års GM. 

– Nu har B67 dominerat i många år, men vi pratar mycket om att det snart är dags för IT:s era. När killarna i Zicos lag blir tillräckligt gamla kommer vi bli det bästa laget. Drömmen är att maktskiftet sker redan i år. Jag vill så gärna vinna en tuukkaq. 

När Zicos pappa Peri Fleischer dyker upp på caféet för att hämta sin son hänger Marco kvar och berättar om sitt liv. Han hade en tuff uppväxt, med en mamma som led av alkoholism och en pappa som jobbade på ett gruvfält långt bort och nästan aldrig var hemma. Det gjorde att han och hans ett år yngre bror placerades på ett fosterhem. 

– Vi har alltid varit nära varandra, säger Marco. Vår barndom var svår, men det var han och jag mot världen. Utan den tryggheten vet jag faktiskt inte hur det hade gått. 

Som 18-åring dömdes Marco för olovlig körning och rattfylla efter en festkväll som gick snett. Marco insåg att han behövde festa mindre och förändra sitt liv för att inte fastna i destruktivitet. Han började ta fotbollen på större allvar och av en slump fick han jobb som extra resurs på ett fosterhem. Till sin egen förvåning älskade han det. Hans egen bakgrund gjorde att han kunde förstå ungdomarnas känslor och problem. 

»När han togs ut i Morten Rutkjærs senaste trupp kände han en sällan överträffad stolthet.«

I dag jobbar han veckovis på ett fosterhem i Narsarsuaq söder om Nuuk. Han delar med sig av sina egna erfarenheter och går på vandringsturer med ungdomarna. När han är hemma i Nuuk jobbar han extra med guidade båtturer. Och han älskar att jaga. 

– I natt började renjakten, säger Marco. Jag är så avundsjuk på min storebror som nog fortfarande är ute. När jag sköt min första ren tvingades jag äta levern rå. Det är en tradition. Egentligen ska man äta ett öga också, men jag avstod. 

Han skrattar, byter ämne och börjar tala om sin framtid. Landslaget har länge varit hans största dröm och när han togs ut i Morten Rutkjærs senaste trupp kände han en sällan överträffad stolthet. Men nu är Marco osäker på sin status, om han kommer att vara aktuell även i fortsättningen. Han drömmer också om att äga en egen båt och om att plugga beteendevetenskap för att kunna starta ett eget fosterhem tillsammans med en gammal skolkompis. 

Marco reser sig från caféstolen, lämnar sitt tomma smoothieglas och traskar mot en av Nuuks båthamnar för att spana efter hemvändande renjägare. Han pekar ut ett av höghusen vars balkonger vetter mot Nuukfjorden. 

– Där bor jag, säger han. Hemma hos min pappa. Området är slitet och kallas Nuuks ghetto, och ibland frågar jag pappa om han inte borde flytta. Då svarar han alltid: »Vi har stans bästa utsikt!« Det har han rätt i. 

Marcos mamma bor numera i Danmark och har blivit nykter. Hans pappa är sjuk i cancer. Det är en av anledningarna till att 26-årige Marco fortfarande bor hemma hos honom de veckor han är i Nuuk. 

– Han har varit sjuk i flera år, säger Marco. Var tredje månad åker han på kontroll i Danmark. Ett tag blev det bättre och han behövde bara komma dit en gång i halvåret. Men nu har cancern förvärrats igen. Den senaste tiden har pappa fått näsblod väldigt ofta. Samtidigt jobbar han på som vanligt med byggnadsarbete. Jag är orolig för honom. 

Marcos sorgsna ögon förbyts snabbt till ett leende när en förbipasserande kompis kommer fram och hälsar på honom. Tillfälligheten passar utmärkt, Real Madrid-supportern Marco är skyldig kompisen en Barcelonatröja efter att ha förlorat ett vad om vilka som skulle vinna La Liga, och han har precis hämtat ut paketet som innehåller tröjan.

»Oavsett hur tufft de tycker att livet på Grönland har varit pratar de romantiskt om sitt hemland.«

Den här typen av slumpmässiga möten sker ganska ofta i Nuuk. Särskilt under GM, då Grönlands huvudstad ter sig som en OS-by. När man äter lunch kan man plötsligt få sällskap av ett helt fotbollslag. När man jagar efter ett kvällsöppet middagsställe kan man träffa på förbundskaptenen och hans fru som tipsar om ett café att gå till. När man sedan går dit sitter man sannolikt inte mer än fem meter från närmaste fotbollsspelare. Det är som en enda stor fotbollsfamilj, där gränsen mellan utövare och betraktare suddats ut. Matcharrangören tar inget inträde, vem som helst kan stega in i omklädningsrummen och så fort en match tar slut invaderas planen av familj, supportrar och bollsugna knattar.

Marco älskar närheten och gemenskapen. Han berättar om hatkärleken till B67, att många av spelarna i laget han avskyr också är hans vänner. Han tystnar och blickar upp mot berget Stormalene vars vita toppar syns från hela Nuuk. Alla som bestigit berget har rätt att kalla sig äkta Nuukbor. Marco brukar springa upp.

– Jag älskar Grönland, säger han. 

Marco vill att fler ska upptäcka öns vackra natur. Under promenaden mot båthamnen ger han en lektion i kunskap om de berg och skär som omger huvudstaden. 

– Varje gång jag har varit i Danmark, jag bodde där i perioder som barn, och återvänder hit tar jag ett djupt andetag och njuter av den friska luften. Det är något speciellt med den. Och människorna är så omtänksamma. 

Många grönländare låter ungefär som Marco. Oavsett hur tufft de tycker att livet på Grönland har varit pratar de romantiskt om sitt hemland. Marco kan berätta mycket om sjukvårdsköer som hans pappa har fastnat i och polarisering som uppstått i politiska frågor. Om hatet mot Danmark och mot högt uppsatta politiker, som enligt Marco inte ens får chansen att göra ett bra jobb innan de uppmanas att avgå. Eller sina egna ärr från åren på fosterhem. Ändå känner han inget annat än stolthet och tacksamhet över att vara grönländare. 

Vid båthamnen har ett par män återvänt från jakten och lassar in en färdigflådd ren i bagageluckan. 

– Åh, benen, säger Marco. De är godast. 

Det blir inga renben för mittbacken den här eftermiddagen. Istället traskar han vidare mot simhallen för att mjukt väcka liv i sin slitna mästerskapskropp. 

Kvällen före semifinalen ler Nukannguaq Zeeb finurligt när hans taktik inför mötet med B67 kommer på tal. Tränaren, som fram till nu varit öppen med det mesta, vill inte avslöja något mer än att laget inte kommer spela defensivt.

– Tvärtom!

När hans G-44 ställer upp sig inför avspark visar det sig att Ricardo Carvalho har flyttats upp till offensivt mittfält för att erbjuda extra kraft och spelskicklighet i anfallsspelet. Målvakten Peter Berthelsen har besökt en läkare och fått godkänt att spela. Knät gör fortfarande ont, men han vägrar missa en semifinal. 

I första halvlek fungerar taktiken utmärkt. G-44 håller nollan och skapar några farliga chanser. Ricardo och lagets målkung Niels-Erik Eriksen hittar snabbt ett giftigt samarbete. Den mest högljudda supportern Helga Zeeb har kraftsamlat och delat ut tröjor till sina läktargrannar. Någon meter nedanför henne ligger en brasiliansk landslagströja. I paus trycker hon i gång en högtalare och spelar låtar av Nukannguaqs och Knuds rockband. I en saga hade detta slutat med skrällseger och ett rödvitt jubel som aldrig tar slut. I verkligheten tar det bara några minuter av andra halvlek innan B67:s fixstjärna Søren Kreutzmann smeker in 1–0, springer ut mot publikberget och firar med ett hyschande finger framför munnen. Därefter orkar inte G-44 stå emot. Startspelarna är slutkörda och bänken är för tunn. Matchen slutar 7–0 till favoriten och regerande mästaren. 

»Det är den starke mot den svage, fräcka frisyrer och intränade passningstrianglar mot ett lag vars ledande mittback är halvskadad och jobbar på ett fosterhem.«

För G-44 väntar bronsmatch och en chans att toppa fjolårets fjärdeplacering. B67 kommer i finalen få möjlighet till revansch mot IT-79 som tidigare under dagen har fått i gång sitt målskytte och vunnit med 6–0 mot N-45. Zico Fleischer gjorde sitt livs första A-lagsmål efter en elegant soloräd och hivades upp i luften av sina lagkamrater. Efteråt kramades han om av en stolt pappa samtidigt som förbundskaptenen Morten Rutkjær delade ut priset för matchens lirare till Marco Lynge. Det var första gången mittbacken vann utmärkelsen och efteråt dansar han omkring och omfamnar allt och alla som kommer i hans väg. Han är stolt över sin egen insats och glad över sin vän som äntligen fick näta. Allra lyckligast blev han när förbundskaptenen under prisceremonin kallade honom »landslagets framtid«. Nu behöver Marco inte längre fundera på huruvida han är aktuell för nästa trupp. 

Det är söndag och medaljspel i Nuuk, bronsmatch och final ska arrangeras. Förmiddagens förlorarmöte om sjundeplatsen i turneringen ställs in eftersom ena laget har drabbats av för många skador. Samtidigt som matchen skulle ha spelats samlas B67 för att äta en lyxig brunch. Finalmotståndaren IT-79 laddar upp med medhavd matsäck i en verkstad där en av spelarna arbetar. 

Berättelsen inför finalen är tydlig. Det är den starke mot den svage, fräcka frisyrer och intränade passningstrianglar mot ett lag vars ledande mittback är halvskadad och jobbar på ett fosterhem. Bänkspelarna i B67 hade startat i vilket annat lag som helst. Deras stjärna hyschar supportrar som åkt hela vägen från Qeqertarsuaq för att stötta sitt lilla lag från landet. Lagkaptenen är knappt nervös inför finalen eftersom han iskallt räknar med seger. Ordföranden har tryckt ett 50-tal plastdoftande flaggor som han ska dela ut till åskådare för att se till att de stöttar hans lag. 

Det är lockande att beskriva B67 som den mäktiga fienden, låta dem symbolisera allt det onda med den moderna fotbollen. Storklubben som har bättre ekonomi, förutsättningar och invigningsbyxor än alla andra. 

Men sanningen är inte så enkel. B67 kommer också från Grönland. De behöver också utrymma omklädningsrummet när ett annat lag behöver det för sitt paussnack. Förmodligen hade storfavoriten varit ett lag på nedre halvan i Sveriges division två och helt säkert hade deras ekonomi varit seriens sämsta. Alla vill slå B67 men alla behöver också varandra. I finalen kommer nära vänner, bröder och jobbkollegor spela mot varandra. Och kanske går det att avsky B67:s titelsamlande, men ingen motståndare kan hata personerna i klubben som helt ideellt viger sina liv åt att hjälpa grönländsk fotboll framåt. 

»Han insåg att den fotbollsfostran han fått på grus- och inomhusplaner på Grönland inte längre räckte till.«

Den »divige stjärnan« Søren Kreutzmann arbetar som frisör och drömmer om att öppna en barbershop. När en spansk reporter från Marca gjorde ett videoinslag där han klippte sig på Sørens frisörsalong var spelaren nervös och bad upprepade gånger om ursäkt för sin knackiga engelska. Han bär spektakulära flätor och är turneringens enda långhårige spelare, men han har knappast en stylist. Det var Sørens flickvän som ordnade flätorna och han ville ha dem för att visa grönländska ungdomar att man inte behöver vara som alla andra. 

Vänsteryttern Søren har vunnit flera tuukkaqs med B67 men drömmer fortfarande om att en gång göra det för sin moderklubb från hembyn Maniitsoq som i år inte ens fick ihop lag. Han hade det tufft under sina första samlingar i landslaget när han inte kände någon och inte vågade dribbla som han brukar. Som ung talang flyttade han till Danmark för att försöka bli proffs, men skador satte stopp och han insåg att den fotbollsfostran han fått på grus- och inomhusplaner på Grönland inte längre räckte till. Danska talanger hade mer än dubbelt så mycket matcherfarenhet som han själv. Och till slut gav Søren upp proffsdrömmen och flyttade hem. Hans nyfödda son fick gå före fotbollen. 

B67:s lagkapten Patrick Otiri Frederiksen gjorde två av målen i semifinalkrossen mot G-44 och bär bindeln även i landslaget. Hans pappa är grönländare och hans mamma föddes i Nigeria. De träffades som studenter i Danmark och bosatte sig på Grönland. Patricks pappa är också gammal fotbollsspelare, men framför allt sägs han äga hela öns bästa skivsamling.

»Han har bott i Argentina, USA och Danmark men alltid återvänt hem till sitt Grönland.«

Det dröjer bara en minut med deras son innan man förstår att inte heller han är någon storklubbsdiva. Patrick Otiri Frederiksen jobbar på fosterhem precis som Marco Lynge och han är generös med beröm till motståndarspelare. Istället för att skryta om 7–0-segern mot G-44 beklagar backen förlorarnas bristande bredd och tycker att ojämna matcher är ett problem.

Patrick är en nyfiken person och som ung lockades han av världen bortom sitt hem. Han har bott i Argentina, USA och Danmark men alltid återvänt hem till sitt Grönland. Som futsalspelare har han flera gånger varit i Sverige och han talar gärna om hur vackert det var i städer som Karlskrona och Örebro. Patrick är spelande tränare i B67:s futsallag, spelande assisterande i klubbens fotbollslag och engagerad i ungdomsfotbollen. Just nu betyder det allt för honom att besegra IT-79 och vinna ännu en tuukkaq, men resten av året vill han hellre kroka arm med rivalerna för att hjälpa grönländsk fotboll. 

G-44 har laddat med gemensam frukost och kortspel på sitt »hotell« inför bronsmatchen. Eftersom motståndaren N-45 bor i samma byggnad dök deras målvakt upp i G-44:s sovsal kvällen före matchen. Inte för att dela ut psykningar eller få nys om taktiska förändringar, utan för att småprata med sin kompis Nukannguaq Zeeb. 

Tränaren bänkar sig själv i den avgörande matchen. Han har också tvingats byta anfallare eftersom lagets stora målskytt Niels-Erik Eriksen var tvungen att åka till sin hemby. Målvakten Peter Berthelsens knäsmärtor förvärrades efter semifinalen men han har bestämt sig för att ändå spela. Under sin målvaktströja bär han en vit t-shirt med en bild på sin bror som för två år sedan tog livet av sig. 

– Det är för honom jag spelar i dag, säger Peter.

Sedan går han ut och släpper in ett tidigt ledningsmål. G-44 är inte samma lag utan Niels-Erik Eriksen och Ricardo Carvalho vars kropp till slut skrek stopp. Brassen är kanske mest vältränad i turneringen men saknar grönländarnas erfarenhet av att spela fem matcher på sex dagar. Under uppvärmningen kände han att hälen inte längre gick att springa på. 

G-44 får in en kvittering före paus men sedan har de svårt att komma till farliga målchanser. Fler spelare skadar sig och med en kvart kvar har Nukannguaq bara en lösning kvar. Han drar av sig coachkläderna, gör sig redo för ett inhopp och instruerar lagkamraterna att slå många inlägg. Tio minuter senare bröstar han in en hörna till 2–1. Kort senare punkterar han matchen med en nick. Jublet på läktarna och tutandet från parkeringarna överträffar allt som tidigare hörts under turneringen. 

Efteråt omfamnas Nukannguaq av halva Nuuk och det skrattas högt på avbytarbänken. Ensam på andra sidan planen står målvakts-Peter efter att ha kramat om sin mamma. Matchtröjan är avtagen och bilden på hans bror täcker magen. 

– Äntligen, säger han. Jag har förlorat så mycket. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag kan nästan inte prata. 

Peters ögon tåras. Han sveper ena handen över ögonen och lyckas till slut formulera en mening till:

– I kväll blir det party.

Marco Lynge ser ut att få ont efter varje passning han slår i finalen mot B67. Ändå dominerar han i straffområdet och avvärjer de farligaste målchanserna. Precis som i gruppspelsmatchen är det IT-79 som tar ledningen. I andra halvlek får guldfavoriten en straff och IT:s roliga timme ser ut att vara över, men skottet träffar ribban. Fler chanser följer, B67 dominerar spelet och bäst på planen är IT-79:s målvakt.

I minut 70 klarar inte ens han att stå emot längre. Frisören Søren Kreutzmann nickskarvar in kvitteringen. Tio minuter senare kommer också 2–1. Marco Lynge flyttas upp på topp för att stångas i straffområdet men efter en rusch får han kramp och kan bara jogga. När domaren blåser av har B67 vunnit mästerskapet och resultatet var rättvist. Marco sjunker ihop, utmattad och besviken, på gräsmattan. För två år sedan grät han efter finalförlusten mot B67, men när han nu reser sig efter några minuter är ansiktet överraskande glatt.   

– Det var inte långt borta, säger han. Gud vad kul det hade varit om vi bara kunnat hålla ledningen. Men det är bara att erkänna: B67 var alldeles för bra. 

Han tröstas av en kram och flera uppmuntrande lovord från motståndaren och backförebilden Patrick Otiri Frederiksen. Dessutom väljs Marco in i säsongens elva. Søren Kreutzmann utses till hela turneringens bästa spelare. Lagkaptenen Patrick tar emot sin sjätte tuukkaq (han har lika många även i handboll och futsal) och ger bort guldmedaljen till sin dotter. Helga Zeeb drar i gång ramsor om att tredjeplatsen är härligast och rullar runt i gräset framför pokalbordet när en spelare i G44 vinner pris som »årets fighter«. Søren kramar om sin bror som spelar högerback i IT-79 och som efter den hårda syskonfajten på kanten kan lämna stadion med hedern i behåll. För Søren väntar en halvtimmes jobb – B67:s tränare hade lovat att han skulle klippa av sin hästsvans om laget tog guld. 

Många timmar senare, när mörkret har lagt sig över Nuuk och stadens enda pub har stängt, samlas spelare, ledare, flickvänner och syskon i en gymnastiksal. Under turneringen har den fungerat som sovsal för Qaqortoqlaget K1933 som tog hem femteplatsen efter två segrar i B-slutspelet.

Där sitter de, på stolar i en rund ring, i jakt på någon som kan leverera öl. Marco har träffat sin lillebror, sin chef och mängder av vänner under utekvällen. Han har hört sin bror skryta om sina egna bedrifter på fotbollsplanen och påstå att han själv är bäst i familjen. Att Marco bara är bra för att han har lärt sig av sin lillebror. Men när den nyblivne silvermedaljören inte hör på talar hans bror istället om hur duktig Marco är, vilken fin bror han alltid har varit. 

Till höger om Marco sitter bronsmedaljören Peter Berthelsen. Till vänster om honom sitter B67:s lagkapten Patrick Otiri Frederiksen. De har alla något att fira. Och tillsammans lämnar de ännu en händelserik fotbollssäsong bakom sig.  

Nu är det bara 51 veckor till nästa.

Du har väl inte missat?

Reportage

Lugn i stormen – med Ken Fagerberg på Färöarna

En snårig fotbollsväg tog Ken Fagerberg till ett svagt lag i en usel liga och en vindpinad by på Färöarna. Där fann han något viktigare än lukrativa kontrakt.

Reportage

David James och vulkanen

Hur hamnade David James på en isolerad vulkanö utanför Island?