I måndags skickade jag in mina Ballon d’Or-röster. Varje år är det likadant, klumpen i magen är påtaglig. I flera dagar går jag runt och funderar och jämför spelarnas individuella prestationer i förhållande till lagets framgångar. Hur mycket ska en defensiv spelare lyftas fram när det oftast är de offensiva spelarna som avgör? Och så är det de alltid luddiga kriterierna som håller på att knäcka mig: jag ska väga in spelarnas »klass«, hur de beter sig mot motståndare och domare. Det är helt enkelt en för jävla svår uppgift. Och runt hörnet, när väl mina röster blir offentliga, kommer nästa grej: kritiken mot hur jag har röstat.
Jag ville involvera mina kollegor, men de var så djupt insjukna i arbetet med att färdigställa vårt kommande nummer att de inte tog mig på allvar.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in