Roar Hansen dyker upp igen

Lördagen den 10 augusti 2024 var det tänkt att Roar Hansen skulle fira sin dotter Saras 35-årsdag. Festtemat var Jönssonligan, Hansen hade plockat fram sin kostym och köpt en chaufförsmössa för att klä ut sig till Wall-Enbergs chaufför. Tre dagar före festen lämnade han återbud. Roar Hansen hade skrivit på för ett och ett halvt år i Varbergs Bois, och istället för att klä ut sig åkte han till Gävle som Hallandsklubbens nya huvudtränare.

Somliga tänkte nog att skåningens tränargärning var över efter att han i november 2023 hade lämnat plats åt Andreas Granqvist och gick över till att enbart agera sportchef i Ängelholms FF. Ännu fler hade kanske glömt bort honom efter så många år utanför fotbollens rampljus. Varken Roar Hansen eller någon annan hade gått och väntat på en återkomst till eliten. Varför skulle man göra det? Nymodiga klubbar med tjusiga idéer om speluppbyggnad, nyckeltal och ungdomlig entusiasm intresserar sig knappast för en 58-åring vars senaste allsvenska uppdrag, i Åtvidaberg, slutade med en sistaplats 2015. Två år senare flyttades Hansens ÅFF ner ännu ett hack, och 2018 tränade han IFK Värnamo som kvalade sig ur Superettan.

Det går att förstå varför det knorrades bland boisare när Varberg låg näst sist i serien, hade tagit farväl av Tobias Linderoth, längtade efter en frälsare och nåddes av nyheten att denne hette Roar Hansen. En grönsvart supporter på X skrev: »Nej, inte Roar Hansen. Nu åker vi ut, fyfan vad osexigt.«

På Svenskafanssidan Boisabagen var förhoppningarna högre. Skribenten Håkan Eriksson hade träffat Roar Hansen på en sponsorträff »under sin tid som ansvarig för busstrafiken i Ängelholm« och uppfattade tränarens kommunikation som bestämd och tydlig.

»Någon sa att jag bara tar över krisklubbar.«

Medan chaufförsmössan vilade hemma i Stidsvig körde Varberg över Gefle med 4–0. Tränarens debut följdes upp av storsegrar även mot Landskrona och Sundsvall. Totalt gjorde laget elva mål på Roar Hansens tre första matcher (under de första 17 omgångarna hade de bara gjort 19). Den initiala superformen avtog, men med Roar Hansen i förarsätet räddade Varberg kontraktet med fem poäng ner till kvalstrecket.

Snart tio månader senare spelar Varberg om en allsvensk plats. Den kritiska supportern twittrar numera under signaturen »Roar Hansen & Joakim Lindners Fanpage«. Varbergs tränare kanske inte är så osexig ändå?

 

När Roar Hansen återvände till Ängelholms FF inför säsongen 2019 var både han och klubben han en gång hade etablerat i Superettan stukad. Hansen hade lämnat IFK Värnamo efter en jobbig säsong, ÄFF hade nyss degraderats till division två. Inför den första träningen satt endast åtta unga och oerfarna spelare i omklädningsrummet.

En del tränare hade kanske vänt i dörren eller åtminstone ifrågasatt sin roll. Roar Hansen tänkte snarare: Äntligen!

– Jag förstod det inte förrän senare, säger Roar Hansen. Men innan jag kom till Ängelholm hade jag tappat lite av den ursprungliga glädjen i fotbollstränaryrket. Dels på grund av tuffa resultat, men också att det har blivit för mycket utanför träningsplanen. Någon sa att jag bara tar över krisklubbar. Det är inte helt sant, varken Åtvidaberg eller Värnamo var konkursmässiga, men jag fick brottats med en del tuffa ekonomiska beslut.

Var det så illa att du funderade på att sluta som tränare?

– Nej, för fan. Jag saknar inte mitt gamla jobb. Man kan inte bara ligga i mellanmjukhetsland. Fotboll och idrott är upp och ner. Har man en lång karriär så får man uppleva både positiva och negativa saker. Och jag visste ju inte ens att jag saknade något förrän jag fick ny energi i Ängelholm.

»Att betala löner och räkningar är bland det värsta jag vet. Jag saknade att vara fotbollstränare.«

Roar berättar engagerat om hur han med hjälp av egna och andras kontakter byggde ihop en ung och målmedveten trupp i ÄFF, om hur laget slutade trea både 2019 och 2020 och slutligen vann sin division två-serie 2021. Han talar om klubbens ekonomiska utmaningar till följd av pandemin och Ukrainakriget, om tappet av skyttekungen Assad Al Hamlawi och alla gånger han fick övertala ersättaren Johan Oremo att fortsätta spela eller göra comeback.

I Ängelholm fick Roar Hansen vara »bara tränare« igen. Stå på en träningsplan, flytta magneter på en taktiktavla och jobba varje dag med att hjälpa unga människor att prestera ihop. Aldrig längtade han tillbaka till eliten. Flera gånger under intervjun säger Roar att han »har varit på en bra plats i livet« de senaste åren.

Så varför lämnade han Ängelholm när Varberg hörde av sig? Roar har aldrig varit tränaren som bytt jobb lättvindigt. När han tränade Åtvidaberg i Superettan nobbade han en betydligt större klubb som var intresserad. Även under åren i ÄFF fanns det jobbmöjligheter högre upp i seriesystemet. Vad var annorlunda med Varberg?

– Utmaningen, säger han. Jag har aldrig provat att hoppa in i ett lag mitt i säsongen. Det var 13 omgångar kvar och med snabb huvudräkning insåg jag att vi måste ta 20 poäng på de matcherna för att klara oss kvar. Det triggade mig.

Det fanns en annan anledning också. När den krisande Hallandsklubben hörde av sig sommaren 2024 hade Roar lämnat tränaruppdraget i Ängelholm för att istället vara sportchef. Av plikt och kärlek till klubben ställde han upp. På sätt och viss gillade han också rollen. Men:

– Jag är inte en kontorsnisse, säger Roar. Att betala löner och räkningar är bland det värsta jag vet. Jag saknade att vara fotbollstränare.

»Jag sa direkt att nu glömmer vi våren och allt som har hänt.«

 

Varbergs rutinerade försvarare Joakim Lindner (som i dag delar fanpage med sin tränare) minns att han kände sig optimistisk när Roar Hansen blev klar som ny huvudtränare.

– Jag hade en bild av honom som en bra, tydlig ledare, säger Lindner. När han säger något så lyssnar folk. Fotbollen handlar mycket om det mentala, och när Roar kom in hade vi tappat allt självförtroende.

Tränaren hade inte följt Superettan nära på många år och saknade detaljkunskap om både Varbergs säsong och seriekonkurrenternas särdrag. Han bestämde sig för att använda det till sin fördel.

– Jag sa direkt att nu glömmer vi våren och allt som har hänt, berättar Roar Hansen. Det spelade ingen roll för mig, jag ville komma in med färska ögon och visa att jag skulle bedöma spelarna utifrån vad de gjorde nu, inte vad de redan hade gjort. Sedan ville jag släppa lös laget framåt lite.

Joakim Lindner:

– Jag var skadad men märkte att Roar kom in med mycket energi. Han svepte in och sa att vi skulle våga mer. Att misstag sker och att det bara är att köra vidare. Det låter enkelt, men det krävs ofta något speciellt för att alla ska med på tåget och tro på det.

De snabba framgångarna med tre raka segrar förenklade Bois omvandling till ett modigt, offensivt lag. När kontraktet senare var säkrat inleddes nästa projekt. Att bli ett lag för toppen? Nja, Roar Hansen uttrycker det så här:

– Målet är att bli bättre än förra säsongen.

Efter förra säsongen slutade sportchefen Thomas Askebrand och Roar tog tillfället över hans arbetsuppgifter. Men den här gången tänkte han inte hamna i samma fälla som tidigare. Roar visste att en managerroll hade blivit påfrestande och att den där svårdefinierade energin som gjorde honom till en bra tränare under hösten hade riskerat att gå förlorad.

– Min fru sa: »Snälla Roar, sätt en tidsgräns«. Hon vet hur jag kan vara, att jag tar på mig för mycket, så det behövdes. Jag fyller år den 28 februari, så jag sa till klubben att dagen efter min födelsedag ska ni ha tillsatt en ny sportchef. Det gjorde de, och nu kan jag fokusera helt på tränarrollen.

»Roar har gett oss mycket frihet under ansvar. Vi får spela rolig fotboll så länge alla tar jobbet.«

Roar ökade lagets träningsdos. Klubben sålde Anton Kurochkin och Isak Bjerkebo men har träffat rätt med värvningar från andra lag i Superettan eller från botten av Allsvenskan. Den nye sportchefen Erik Lund lånade in de offensiva spetsspelarna Jesper Westermark från Halmstad och Laorent Shabani från Norrköping. Även förra årets sommarvärvningar Gustav Broman från Skövde och Erion Sadiku från Örgryte har snabbt blivit viktiga. Samtidigt har Oliver Alfonsi – son till den mångårige Varbergstränaren Joakim Persson – återvänt från en långtidsskada och utvecklats till en giftig måltjuv. Efter tolv omgångar i Superettan har han gjort sju mål. Varberg har samlat ihop 24 poäng och ligger tvåa i serien.

Tråkstämpeln som laget fick under Linderoths ledning har delvis tvättats bort. Nya Varberg står för snygga mål, sköna klackar och skickliga bollspelare. I 1–0-segern mot favorittippade Västerås den 15 juni cykelsparkade Jesper Westermark ett hårt avslut ribba in. Som för att markera serietillhörigheten dunkade han bakhuvudet i marken under landningen, men själva målet signalerade mer Parc des Princes än Påskbergsvallen.

– Vi är inte gamla Brunkar-Varberg längre, säger Joakim Lindner med ett skratt.

Sedan ångrar han sig lite.

– Fast vi har kvar de delarna också. Vi vill vara, och är, tuffa att möta. Om vi vill kan vi försvara lågt, springa, kämpa och vara jobbiga. Men nu kan vi göra många mål också. Jag upplever att Roar har gett oss mycket frihet under ansvar. Vi får spela rolig och kreativ fotboll, så länge alla tar jobbet.

»Det är omöjligt för mig att ›gubba till det‹.«

 

Få har tvivlat på Roar Hansen ledaregenskaper, hans erfarenhet eller sympatiska framtoning. Men det skrivs sällan rubriker om hans fotbollshjärna. Epitet som »taktiknörd« tilldelas istället yngre kollegor som enligt fördomen står för modern och framåtlutad fotboll. 59-åriga Superettantränare får nöja sig med att betraktas som »goa gubbar« som snabbt kan ena en grupp och hitta ett enkelt sätt att vinna matcher. När Varberg presenterade Roar Hansen skrev klubben i sitt pressmeddelande att han har en »erkänd förmåga att vända svåra situationer«. Visst hade han upplevt motgångar och jobbat med små medel, men att ta över ett krislag var nytt för honom. Beskrivningen gav snarare uttryck för hur man ser på fotbollstränare som snart passerar 60-strecket. Frågan är vad som säger att Roar Hansen skulle stämma in i den bilden?

När jag framför min teori för Roar om att han är missförstådd och att hans fotbollshjärna kanske är underskattad byter han snabbt ämne.

– Jag har fyra vuxna barn, säger han. Och så min prinsessa, som jag kallar vår sladdis. Henne fick jag 2007. Och fyra barnbarn. Så det är omöjligt för mig att »gubba till det«. Alla spelare i Varberg hade kunnat vara mina barn, och det var likadant i Ängelholm bortsett från Johan Oremo som var lite för gammal. Jag tar med mig mina erfarenheter som förälder in i fotbollen.

Känner du att din ålder gör att folk tror att du har »gubbat till det«?

– Verkligen. Jag tycker att jag hänger med fotbollsmässigt också, använder nya tankar som är intressanta. Jag har uppdaterat min Uefa Pro-utbildning två gånger och lärt mig nya saker. I Varberg använder vi en del tekniska hjälpmedel som jag inte har jobbat med tidigare, GPS-västar och annat. Det är bara att haka på. Sedan har jag en ung assisterande i Victor Salwén som är jätteduktig.

Du betraktas nästan mer som en ledare än en fotbollstränare. Är du underskattad som taktiker?

– Om folk tycker det ena eller andra kan inte jag hjälpa. I framgång är det lätt att vara en ledare, men i tuffa tider tycker jag att det är viktigt att ha en respekt för varandra som människor, att använda mer av mina erfarenheter som pappa. Med det sagt har vi inte en taktisk identitet som Landskrona kanske, att till varje pris kortpassningsspela oss ur pressen. Vi försöker vara bra på mycket istället.

Som vad?

– Vi kastar långa inkast och det finns en schablon av oss som ett grisigt, fysiskt och svårspelat lag. För mig är det bara kul om folk tycker vi är jobbiga att möta, men jag hoppas att vi kan spela fotboll också. Vi gör en del mål och har en jävla påfyllnad i boxen. Fotboll handlar för mig om att spela bort pressen, och det kan man göra på olika sätt. Vi har många sätt att klara av det, men om motståndarna pressar högt tänker jag inte gå i fällan och tappa bollen. Det är ganska roligt när motståndartränare kommer fram och är besvikna för att vi slår bollar över deras press. Då säger jag: »Ja, men ni pressar högt och är bra på det, så ni vill att vi ska spela in där så ni kan sno bollen. Men jag har varit med för länge för att gå på den enkla! Då spelar vi hellre bort pressen någon annanstans.«

Många av dina lag har varit bra framåt men också släppt in lite för många mål. Hur mycket nytta har du haft av försvarsspelet som Tobias Linderoth byggde upp före dig?

– Det har jag inte tänkt på. Men jag brukar skämta om det: Vad tror ni händer om tränaren är gammal forward som blev det för att han var jävligt snabb? Bara fullt blås framåt! Det är klart, hela min karriär har det producerats mer framåt än skärpan bakåt. Och det gör mig inget. De som bara är jävligt skickliga bakåt får en viss framgång på det men de når inte den riktiga toppen om de inte får igång anfallsspelet. Det där med att göra mål kan jag inte ens förklara. Jag har en offensiv tanke och vill spela snabb fotboll. Man kan prata om ytor och sånt. Det gör jag också, men med andra ord.

»Vissa lag är jävligt principfasta och slår de svåra passningarna in i mitten oavsett situation. Där vill vi inte hamna.«

Joakim Lindner tycker att det har blivit roligare att spela i Varberg sedan Roar Hansen blev tränare.

– Det är som natt och dag faktiskt. Han ser till att vi inte glömmer att man ska ha kul på sin arbetsplats. Resultatet bidrar så klart, hela livet blir lättare när vi vinner matcher, gör mål och ligger i toppen. Men vi har fått till en jättebra träningskultur och vissa nycklar att förhålla oss till. Det i kombination med ökad frihet och självförtroende gör att vi är ganska farliga nu.

Roar Hansen pratar helst om snabb fotboll och att spela bort pressen oavsett hur det ser ut. Men Joakim Lindner avslöjar att laget har tränat mycket på sin speluppbyggnad.

– Ibland ser det faktiskt förjävligt ut, säger han med ett skratt. Men vi tränar på kortare uppspel från målvakt. Att äga bollen är också en form av försvarsspel och det vill vi bli bättre på. Och det är okej att testa grejer. Det är bara bra om vi gör fel på träning, så vet vi vad vi klarar på match. Men man får värdera det där. Återigen: Frihet under ansvar. Vissa lag är jävligt principfasta och slår de svåra passningarna in i mitten oavsett situation. Där vill vi inte hamna. Och det är aldrig förbjudet att slå den långa bollen. Då är vi framme som iglar och är jäkligt aggressiva för att vinna tillbaka bollen.

»Jag hoppas få träna en klubb i division fem. Då blir jag ensam om att ha tränat ett lag i alla serier i Sverige.«

 

Det är svårt att få grepp om Roar Hansen. Å ena sidan har han blivit kallad naiv för sin offensiva fotboll, å andra sidan vägrar han gå i motståndarfällor bara för att kunna berätta stolt om speltekniska principer. Han kombinerade tränaruppdrag i gärdsgårdsserierna med fabriksarbete i 18 år innan han blev fotbollstränare på heltid och är den gamla sortens föreningsmänniska som gärna pratar om Putins påverkan på Ängelholms FF. Han var lycklig i division två och behöver ingen allsvensk uppflyttningsstrid för att känna sig motiverad, men väl i toppen av Superettan tycks han vara precis vad en elitklubb behöver 2025.

Själv säger Roar att han är en bättre ledare än någonsin tidigare.

– Jag har blivit äldre och fått ett annorlunda perspektiv på saker. Och nej, det betyder inte att jag är en gubbe. Folk får gärna kalla mig det, men jag är inte ens äldst i Superettan. Janne Mian i Brage är ett halvår äldre än mig och Anders Torstensson som leder Allsvenskan med Mjällby är några dagar äldre. Ancelotti är 66. Det handlar om hur ledarstaben är sammansatt också. Jag vill hjälpa mina yngre tränarkollegor, så att de blir ännu bättre huvudtränare i framtiden. För mig handlar det inte längre bara om att hjälpa spelarna, jag ska vara en ledare för alla runt laget.

Hur har ditt ledarskap ändrats i övrigt med åren?

– Jag är lugnare i mig själv och har anpassat mig efter tidens anda. Det är lätt att slentrianmässigt säga att alla har blivit mer ego i dag, men samhället och sporten ser ju annorlunda ut. Spelarna är barn av sin tid, och det måste man ha respekt för. Fotboll är oerhört viktigt för dem och de vill spela så mycket som möjligt. På sätt och vis är de sitt eget varumärke med agenter och släkt och vänner som vill olika saker. Det är en tuff värld att verka i. Då kan inte jag kliva in och säga att de bara tänker på sig själva. Jag måste supporta killarna så att de uppnår sina drömmar. Förhoppningsvis innebär det att de hjälper laget och mig tillbaka.

Vad har du för fotbollsdrömmar kvar?

– Jag hoppas få träna en klubb i division fem. Då blir jag ensam om att ha tränat ett lag i alla serier i Sverige, från sexan till Allsvenskan. Det hade varit fantastiskt att få göra det med FC Kopparmöllan, som är en sammanslagning mellan Östra Ljungby och Stidsvig. Jag spelade i Stidsvig som grabb och började tränarskapet där. Nu är de i division sex, men jag får väl ta upp dem för att sluta cirkeln. Om ingen annan division fem-klubb vill ha mig, alltså.