Vilse i Värnamo

Reportaget om IFK Värnamo finns även med i nästa nummer av Offside.

 

Det är två dagar kvar av februari och Simon Thern fantiserar om att vara diktator.

– Jag skulle vilja gå in i Värnamos kommunhus och vara Kim Jong-un, säger han. Trycka på en knapp och säga vad alla ska göra. »Du går vänster, du går höger och gör du inte som jag vill deporterar vi dig till Gnosjö!«

Den 32-åriga mittfältaren sitter i en soffa i IFK-gårdens klubbstuga. På väggen snett bakom honom hänger en guldinramad landslagsmålning föreställande hans pappa. Två rum bort finns den riktiga Jonas Thern. På papperet är han numera ungdomstränare men som vanligt känns det som om han kan påverka klubben mer än så, om han bara känner för det. Under ett samtal med Fotbollskanalen efter förra säsongen jämförde han sig själv med katten i Emil i Lönneberga: »Jag far runt lite på gården, det är alltid någon som matar en lite.«

Nu har Jonas Thern stängt in sig bakom två glasdörrar tillsammans med nya sportchefen Jörgen Peterson för att diskutera hemligt viktiga saker. De andra på kansliet förvånas av gårdskattens närvaro eftersom han egentligen är sjuk i influensa.

– Man kämpar på, säger hans son. Men jag ska vara brutalt ärlig. Efter det senaste negativa beskedet kände jag mig helt dränerad. Hade jag bara följt min känsla då hade jag slutat direkt. Bara lagt av.

Det negativa besked Simon Thern syftar på kom från Svenska fotbollförbundets tävlingsnämnd sex dagar tidigare. Budskapet var att Finnvedsvallen, IFK Värnamos hemmaplan, underkänns för spel i nuvarande skick. Den treåriga allsvenska dispensen har löpt ut och trots upprustningar under vintern ville inte förbundet se mellan fingrarna. 

»Vi framstår ju som pajasar. ›IFK Värnamo – alltid något strul.‹«

I sitt avslag och i efterföljande intervjuer öppnade nämnden för att se över reglementet framöver, och det finns förstås en större diskussion att ta här. Om hur rimligt det är med samma arenakrav på storstadslag och landsortsklubbar. Om ställen som Degerfors och Värnamo verkligen måste ha 3 000 sittplatser under tak. Eller vipplatser för 500 personer. För att inte tala om de 400 kvadratmeter som behöver upplåtas till »representation och hospitality«.

Men nu är det som det är. Och både klubb och kommun visste väl vad som gällde?

– De är totala segrövar på kommunen, säger Simon Thern. Men vi visste ju att de var segrövar. Nu sitter vi här utan att veta var vi ska spela, det är extrainsatta panikmöten. Hur är det möjligt? 

Skräckscenariot en dryg månad före den allsvenska starten är en hel säsong utan riktiga hemmamatcher. Senare under dagen ska ett extrainsatt kommunstyrelsemöte hållas. Då hoppas klubben få grönt ljus och pengar till ytterligare 500 publikplatser och 60 kvadratmeter representationsyta. Sedan ska hela rasket fixas på mindre än en månad så att premiären mot Sirius den 31 mars kan spelas. Om allt går i lås bör IFK möjligen också skicka en tårta till friidrottarna i Wärnamo SK vars kastare inte längre kommer att kunna träna på Finnvedsvallen eftersom en ny läktare då står i vägen.

Simon Thern skakar på huvudet. Skrattar till.

– Jag undrar vad folk tänker om oss. I tre säsonger har vi visat att vi duger i Allsvenskan, i perioder har vi spelat bra fotboll, ett år kom vi femma. Men vi framstår ju som pajasar. »IFK Värnamo – alltid något strul.« Typ så.

Han berättar om förra säsongen. Tränaren Anes Mravac sparkades i augusti, sportchefen Enes Ahmetovic sjukskrev sig och återvände inte. Och så var det gräset. Klubben hamnade i öppen konflikt med den arenaägande kommunen om planskötseln och laget kunde inte spela en riktig hemmamatch förrän i omgång tio. Lågvattenmärket var ett »hemmamöte« med Brommapojkarna inför 316 åskådare i Kalmar. 

– Att vi ändå höll oss kvar var faktiskt något av en bedrift, tycker Thern.

Efter kvalsegern mot Landskrona, som typiskt nog bärgades i Borås eftersom Finnvedsvallens gräs hade frusit, pustade han ut.

– Då kände jag bara: inget kan bli sämre nu. Det var ett sånt jävla kaosår. Men …

Han gör en ironisk liten lufttrumvirvel med händerna och fyrar av det där buspojksleendet som fortfarande är intakt efter 14 år i elitfotbollen.

– 2025 har ju börjat starkt. Vi kanske kan toppa oss själva?

 

På konstgrästräningen några utsparkar bort från sorgebarnet Finnvedsvallen slipar IFK Värnamo på kortpassningsspelet. Tränarna Ferran Sibila och Robin Asterhed delar in truppen i smågrupper och studerar dem med armarna i kors när spelarna försöker sätta fart på bollen. Det saknas inte kvalitet i laget. Sydafrikanske mittfältaren Luke Le Roux är än så länge kvar, likaså brassen Wenderson. Tekniske Ajdin Zeljkovic är klurig med bollen och Simon Thern far fortfarande runt på planen som en smörklick i en het stekpanna. Han är lite snabbare i tanken än de andra och ser ibland frustrerad ut när anfallaren Johnbosco Kalu inte uppfattar hans korta djupledspassningar. När Thern själv sätter en boll i nättaket vrålar han »yeah, motherfuckers!« till alla och ingen. 

»Här är inte charmigt litet som i Mjällby, här stinker inte fotbollskultur som i Degerfors.«

Frånvaron av offensiv spets oroar honom. Under den allsvenska debutsäsongen 2022 gjorde Marcus Antonsson 20 mål. Hans efterträdare Gustav Engvall satte elva mål året efter när Värnamo slutade femma i serien. Nu har Engvall sålts till Polen och någon ersättare finns inte riktigt. Det närmaste man kommer är Pawel Cibicki som i slutet av träningen springer intervaller från kortsida till kortsida. Hans fyra år långa matchfixningsavstängning löper ut lagom till seriestarten, men eftersom han har tränat med Värnamo under avstängningen åkte han på sex veckor till. Om Cibicki skriver kontrakt med IFK blir han tillgänglig till premiärmatchen mot Sirius. Sedan kickar den nya avstängningen in vilket gör anfallaren indisponibel i följande sju omgångar.

IFK Värnamo – alltid något strul. 

När träningen är slut saknas en boll. De blåklädda spelarna skickas in i björkskogen bakom det ena målet för att leta efter den. En lätt dimma omger dem. Någon snubblar till på en rot, nyförvärvet Axel Björnström trycker undan grenar och sly. Till slut kommer beskedet att det inte finns någon boll i vegetationen. En av de pigga farbröderna i det trogna åskådargäng som Simon Thern kallar »Silverrävarna Ultras« har redan varit där och fiskat upp den.

 

När laget till fots tar sig över de senvinterbleka fälten för att byta om i det provisoriska omklädningsrummet bredvid klubbstugan är det lätt att tänka: IFK Värnamo mot världen. 

Ingen utomstående bryr sig riktigt om dem. Här är inte charmigt litet som i Mjällby, här stinker inte fotbollskultur som i Degerfors. Inga stolta allsvenska eror från förr, ingen profilerad supporter som lyfter prestationerna i allsvenska poddar. Här finns en landslagsikon – Jonas Thern – men eftersom han avskyr intervjuer och inte har svarat i telefon sedan 1997 är han tämligen usel på att marknadsföra sin klubb.

Och så alla prövningar. Flyttade matcher, kasst gräs, avstängningar, avslag, kommunbråk. Den nya träarenan med arbetsnamnet »Ladan« som såg så fin ut på arkitektillustrationerna skulle egentligen ha stått klar i vår. Nu vet ingen när eller om bygget kommer igång. 

Det var i februari 2022 som kommunfullmäktige tog beslut om en ny fotbollsarena i Värnamo. IFK var för första gången klart för Allsvenskan och kommunens tekniska utskott konstaterade att om laget skulle ha en ärlig chans att etablera sig dög inte den påvra Finnvedsvallen. 210 miljoner kronor avsattes till projektet, plus åtta till en ny infartsled till området Ljusseveka. Alla på orten var inte övertygade om satsningen, men först året efter började käbblet på riktigt.

»Vad ska egentligen Allsvenskan med Värnamo till?«

Oppositionspartierna Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna oroade sig för det ekonomiska läget och ville skjuta arenabygget på framtiden. På ett kommunstyrelsemöte den 7 juni 2023 fick de överraskande medhåll av centerpartisten Johan Hilding som gick emot sitt parti och splittrade alliansens linje. Yrkandet på en byggstart först 2026 fick majoritet. Beslutet väckte starka känslor. 

Två veckor efter mötet berättade Johan Hilding för Värnamo Nyheter att han blivit kallad »idiot« i mataffären och att otrevliga meddelanden skickats till både honom och hans fru. Värst var kanske ändå, menade Hilding, att någon tagit sig in på familjens gård och spänt fast några av hans kor i en så kallad fångstgrind. Hilding polisanmälde saken och när kommunen höll sitt avgörande budgetsammanträde ville han inte delta. Hans ersättare följde den tidigare allianslinjen och sa ja till en omedelbar arenabyggstart.  

Vilket var lättare sagt än gjort. Den detaljplan som antogs överklagades av Jönköpings län och av Naturskyddsföreningen. Mark- och miljödomstolens besked drog ut på tiden och när domen väl föll – i april förra året, samtidigt som IFK levde ett allsvenskt matchliv i exil – upphävde den detaljplanen för arenan. Man ansåg inte att utredningarna för vilken miljöpåverkan ett så omfattande byggprojekt kan medföra hade varit tillräckliga.

Någon ny detaljplan har ännu inte lagts fram. Lång tid har också gått sedan de positiva Värnamovindarna blåste. Kommunen har sparkrav och när Centerpartiets lokala ordförande Eva Eriksson intervjuades av Värnamo Nyheter på sensommaren i fjol tyckte hon plötsligt att arenapriset lät väldigt dyrt. Centerledaren lät heller inte särskilt insatt i elitfotbollens verklighet när hon sade: »Det har pratats om restauranger och sånt, är det nödvändigt? Och måste vi ha plats för över 6 000 personer?«

Här står fotbollsklubben nu. Utan optimism kring en ny arena och med en gammal de aldrig velat röra men som nu måste rustas upp i rekordfart. 

Fler frågor infinner sig. Hur kommunberoende bör en idrottsförening vara? Vad ska egentligen Allsvenskan med Värnamo till? Och hur är det att jobba mitt i denna turbulens?

 

Precis som Simon Thern tar Lisa Lidén gärna galghumorn till hjälp i tuffa tider. IFK Värnamos klubbchef påminner att laget på den egna hemsidan i fjol kallade sig själva »Cirkus Värnamo« och skrattar flera gånger när hon går igenom alla turer som varit.

– Annars tror jag inte att man överlever, säger hon. Men ingen ska tro något annat än att vi jobbar stenhårt för att reda ut stormen. Det är ingen här som kör 40-timmarsveckor.

Lisa Lidén hade en gedigen ledarbakgrund när hon 2019 tog plats i IFK Värnamos styrelse. Hon har arbetat som rektor, restaurangchef och var tidigare destinationschef i kommunen. Hon är uppväxt på orten och har alltid engagerat sig för bygden. Hon är den typ av person som dyker upp i gamla tidningsartiklar med rubriker som »Värnamobor rensade skräp i naturen« och »Kvinnojouren samlade in 71 000 kronor«.

Däremot saknade hon fotbollsbakgrund. 

– När jag först fick frågan sa jag: »Ursäkta, har du ringt rätt?« Men jag kunde en del om styrelsearbete och såg flera saker i hela föreningen som behövde lyftas bättre. Och vilka satt i styrelsen? Bara män.

Efter IFK:s första säsong i högsta serien blev hon erbjuden jobbet som klubbchef – Allsvenskans enda kvinnliga – och i Värnamo får en sådan göra det mesta. Lisa Lidén står i kiosken på matchdagar när det behövs och sätter en ära i att inte missa någon match med vare sig herrlaget eller damlaget. Det har också hänt att hon fått dra på sig Kajsa Ko-dräkten när ingen annan kunnat vara maskot. 

– Men Kajsa Ko är inte direkt prioriterad just nu, säger hon.

Helst hade Lisa Lidén velat tala om klubbens visioner. Om satsningen på damlaget i division ett och om barn- och ungdomsprojekt som hon vill genomföra. Men hon vet att få vill lyssna på det nu. Allt handlar om arenastöket och herrlagets osäkra förutsättningar. 

– Det är kanske det tråkigaste med hela soppan, säger Lisa. Allt som måste stå åt sidan. Frustrationen ligger också i att så mycket inte är upp till oss, att vi är i en beroendeställning.

Hon syftar på Värnamo kommun men ogillar att uttrycka sig svepande i sin kritik. Till skillnad från Simon Thern talar hon inte heller om »segrövar«. Men precis som lagkaptenen har hon synpunkter på effektiviteten i vissa delar av kommunhuset.

– Jag tror att kommunen tycker att jag är ganska outhärdlig, säger hon. Det har jag respekt för. Jag är kanske inte alltid så smidig när jag ligger på. 

Vem är det du är »outhärdlig« för? Ett utskott? Olika tjänstemän?

– Jag har själv arbetat i kommunen och förstår hur komplext det kan vara. Hur ska jag säga? Jag är ganska effektiv och snabb. Och om jag hade varit på den andra sidan så vet jag att … att … 

Nu väger du orden.

– Jag väger orden eftersom jag har respekt för människor som jobbar där och för att min frustration inte riktar sig mot hela kommunen. »Kommunen« är väldigt mycket. Min man jobbar där, vi har ett fantastiskt samarbete med kulturförvaltningen och det finns många skickliga människor i huset.

Men?

– Nu väger jag orden igen.

Du kanske är förbannad på en person som du inte vill hänga ut?

– Så kan det vara. Men så här: Jag fattar att alla inte älskar fotboll, som bara tycker att elva gubbar jagar en boll. Jag var själv inte långt ifrån den uppfattningen för ett gäng år sedan. Men när man sätter sig in i vad fotboll är och vad fotboll ger, då ser man hur stora frågor som ryms i den. Vad den kan betyda för ett samhälle och för barnen som växer upp där.

Ni verkade genuint förvånade när förbundet underkände upprustningsplanen för Finnvedsvallen. Hur ska man förstå det? Ni visste ju att kravet var 3 000 sittplatser under tak.

– Det var efter en sammantagen bild utifrån de signaler vi fått.  Från Sef och arenaansvariga på förbundet. Kommunen behövde också ta in friidrottsföreningens situation på Finnvedsvallen. Så det blev 2 500 sittplatser under tak.

»Vi vet att det här inte helt lever upp till regelverket men var lite schysta.« Ungefär så?

– Kanske lite så. Vi måste förstås också vara självkritiska, det vore förmätet annars. Men man bör också veta hur svårt det kan vara att påverka en kommun.

 

Fredrik Lingeskog, ordförande i IFK Värnamo, kommer in klubbstugan för att växla några ord med Lisa Lidén. Snart ska han till kommunhuset för att skriva på ett nytt hyresavtal för Finnvedsvallen 2025. Han har svårt att släppa att klubben förra säsongen debiterades full hyra trots att driften var så svag att sex hemmamatcher behövde flyttas. IFK vill inte behöva stå för kostnaden om det sker igen, men den önskan har ordföranden inte fått igenom i det nya avtalet.

– Processen har varit skitdålig, säger Lingeskog. Vi känner oss tvingade att skriva på. Vi får göra det fem i tolv eftersom det inte finns något alternativ. Vi måste ju kunna spela fotboll. Och vi måste få medel till det sista som behöver fixas.

– Ingen av oss älskar det här avtalet, säger Lisa Lidén.

Några timmar senare är dokumentet undertecknat. Kommunstyrelsen bestämmer att 3,7 miljoner kronor ska läggas på att snabbupprusta det sista som behövs för att göra Finnvedsvallen godkänd. Samma kväll meddelar Fredrik Lingeskog, som haft en av Liberalernas platser i såväl kommunstyrelse som kommunfullmäktige, att han hoppar av sina politiska uppdrag med omedelbar verkan.

Vad är det egentligen som pågår? Lättnad över att det sista bygget äntligen kan starta – samtidigt politisk oro och en sorg över att det ens behöver genomföras. Och en ordförande som länge stått med ett ben i klubbstugan och ett i kommunledningen. Hur seriöst är det?

Fredrik Lingeskog säger att han aldrig har representerat IFK i förhandlingar med kommunen och att han lämnat rummet så fort Finnvedsvallen kommit på tal. 

– Jag tycker inte att det har varit problematiskt tidigare, säger han. Men om man zoomar ut kan man ifrågasätta min påverkningsgrad. Om jag inte är med i politiska beslut som rör IFK och samtidigt inte kan representera IFK – jag spelar ut mig totalt. 

»Speakern ber publiken ›byta ut glåpord och svordomar mot glada hejarop‹ och uppmanar alla att sjunga med i IFK-sången Vita och blå.«

 

 

I Liberalerna blir han kvar. Men när Fredrik Lingeskog en månad senare vandrar in på nya Finnvedsvallen för att bevittna premiären mot Sirius är han framför allt bara IFK Värnamos ordförande. Han konstaterar att marsupprustningen har flutit på i en imponerande fart och att den utskällda vallen nu är redo för spel. 

– Rätt bra jobbat på 30 dagar, säger han.

Ändå ser Lingeskog inte särskilt glad ut. Och han vill inte kalla upprustningen för en upprustning. 

– Paniklösning är väl ett bättre ord.

Ingen friidrottare kan längre stöta kula bakom ena målet där en ny läktare baxats upp. Finnvedsvallens ansiktslyft ser också lite märkligt ut: idrottsplatser brukar inte ha fler sittplatser på kortsidorna än på långsidorna. Det är tydligt att Fredrik Lingeskog inte ser någon längre elitframtid här och han oroar sig för att de nya åtgärderna kommer att minska trycket på att bekosta en modern spelplats.

– Nu finns det många förståsigpåare och stakettränare som tänker: »Nu kan ni spela här under en bra tid framöver – vad bra!«

Gräset ser i alla fall bättre ut den här våren och när lagen gör entré kommer blå och svart rök från Sirius bortasektion. Speakern ber publiken »byta ut glåpord och svordomar mot glada hejarop« och uppmanar alla att sjunga med i IFK-sången Vita och blå. Få lyder. Däremot följer många hans rekommendation att applådera domarteamet och sedan läser speakern upp ett meddelande från dagens matchvärd: 

– Värnamo City – förmodligen världens bästa shopping.

Lågmälda skratt hörs från bänkraderna. Inramningen är mer gemytlig än pampig och fotbollsmatchen är jämn. Simon Thern spelar fram Calle Johansson till 1–0, Joakim Persson kvitterar och en kvart före slutet får IFK:s inhoppande nyförvärv Pawel Cibicki ett kanonläge. Det är en vinkel många vill se. Syndaren har sonat sitt långa straff, nu är han förlåten och redo att ta hjälterollen i sin första tävlingsmatch på fyra och ett halvt år.

»Det är ingen bra utvecklingsmiljö för unga spelare.«

Cibickis avslut går rakt på Sirius målvakt Ismael Diawara. Tio minuter senare gör i stället gästerna segermålet. 2 524 åskådare tömmer långsamt läktarna och nere vid räcket skakar Lisa Lidén på huvudet. 

– En liten poäng kunde vi väl ha fått, säger hon. Jag kan tycka att vi är värda det. Och då syftar jag inte bara på den här matchen.

 

Den sura premiärkvällen slår an tonen för lagets säsongsinledning. Uddamålsförlusten mot Sirius följs av ytterligare tre. I samtliga matcher har IFK mer boll än motståndaren, i samtliga matcher är laget för uddlöst. Inför hemmamötet med serieledande AIK i femte omgången kämpar Simon Thern med att hitta ljusglimtar. Över telefon konstaterar han att Degerfors inledde med sex raka förluster 2022. Trots det hängde laget kvar i Allsvenskan det året.

Samtidigt:

– Kvaliteten i främsta ledet är för svag hos oss, säger Simon. Jag hoppas på något etablerat offensivt till sommaren, så jag får lite avlastning.

Han tycker att det »tyvärr har känts ganska hyfsat« för egen del i matcherna. Tyvärr?

– Jag gillar inte att säga att jag spelat bra när vi bara förlorar. Men jag kan inte ljuga heller. Om man bortser från fasta situationer har jag varit involverad i sex av våra sju senaste allsvenska mål. Eller vänta: frisparkar är också fasta situationer. Jag satte ju en mot BP senast.

Han svarar »jag vet faktiskt inte« på frågan om IFK har laganda nog för att lyfta från botten. Det hade man annars kunnat tro: att en spelartrupp som på och utanför planen har utsatts för så många jävligheter svetsas samman hårdare. Kasta vad ni vill på oss! Skratta åt vår cirkus! Vi är Värnamo – vi klarar allt!

– Man kan tänka så, säger Simon. Men det är ingen bra utvecklingsmiljö för unga spelare. Och många nöts kanske ner när det pågår under så lång tid.

Känslan av ett järngäng infinner sig heller inte när man ser Värnamo spela. Borta mot Degerfors i andra matchen satte mittfältaren Wenderson lagkamraterna i en svår sits när han just före paus slog till hemmalagets Sebastian Ohlsson. Det röda kortet gav två matchers avstängning. Till AIK-matchen är brassen, som ryktas vara klar för en sommarövergång till Elfsborg, tillgänglig igen.

– Wenderson hade inte gjort så där för två år sedan, säger Simon. Han har inte förtjänat att spela heller. Han kom tillbaka dåligt tränad från semestern och hade problem med attityden under försäsongen. 

»Det där jävla Ipadlaget Sirius vi förlorade mot, de har ju flera bra spelare som borde få släppa loss. Ut och lira för fan!«

Simon Thern försvinner in i ett resonemang om att Allsvenskan kvalitetsmässigt är sämre än någonsin. Och att inget blir bättre av den nya generationens tränare som han tycker vill styra spelarna för mycket. Dränka dem med information och spelmönster så att de blir initiativlösa i matcherna.

– Vi hade en längre videogenomgång förut i dag, säger han. Nu kan jag knappt minnas vad den gick ut på. 

Han eldar upp sig:

– Det är så mycket: »Om han gör så ska du göra så och sedan måste det hända och då ska den gubben komma i den ytan.« Det där jävla Ipadlaget Sirius vi förlorade mot, de har ju flera bra spelare som borde få släppa loss. Ut och lira för fan! Gör saker!

 

Det är festkänsla i Värnamo när AIK kommer på besök. Men mest i den gamla gummifabriken där den årliga filmhistoriska festivalen ska invigas av galenskaparen Claes Eriksson samma kväll. Lisa Lidén åker ditt ett par timmar före avspark för att lämna två IFK Värnamo-halsdukar: en till Eriksson och en till Rolf Lassgård som också är på ingång.

– Jag ska se Gudfadern på lördag, säger hon. Och så tänkte jag svänga förbi minglet här i kväll efter att vår match är klar.

Trots den dystra starten på Allsvenskan verkar hon full av energi. Hon hälsar på folk till höger och vänster och på väg ut från gummifabriken stoppas hon av fem killar i de lägre tonåren.

– Lisa! ropar en av dem. När är matchen?

– Klockan sju, svarar klubbchefen. Ni kommer väl?

– Vi kommer. Fast jag håller på AIK.

– Nämen, säger Lisa. Gör ni alla det?

– Ja, svarar gänget och flinar.

En av ungdomarna säger att han kan tänka sig att byta till Värnamo om laget »vinner oftare och får mer pengar«. Lisa skrattar och önskar dem en trevlig match. När gänget har dragit vidare berättar hon att hon träffade killarna av en slump på en pizzeria förra sommaren.

– Det var ganska sent och de satt bara där och hängde. Det kändes lite … jag vet inte. Men rektorn i mig gjorde att jag gick fram och kollade läget. När de fick veta mitt jobb bad de om biljetter. De får fortfarande biljetter. Det hade varit roligare om alla höll på oss, men bättre att de går på fotboll än hänger i stan.

 

När hon kört upp till Finnvedsvallen går hon igenom rutinerna med dagens kioskvärdar samtidigt som AIK:s spelare känner på gräset före turen till det slitna omklädningsrummet.

– Guidetti ser lite stel ut, säger Lisa. Eller önsketänker jag?

Storklubbsbesök innebär alltid extra ansträngningar, men allt utanför planen flyter på bra och aprilkvällen är vacker. Dessvärre ser allt på planen ut som vanligt. Mittbacken Emin Grozdanic nickar en Simon Thern-hörna i mål och vid ställningen 1–1 har IFK vittring på årets första seger. Sedan avgör AIK:s Johan Hove matchen i den 87:e minuten. Hur många smällar klarar en strykpojke?

Efter femte raka uddamålsförlusten är Lisa Lidén så besviken att hon inte har något vettigt att säga. Hon gör i alla fall klart att hon definitivt inte tänker åka och dricka bubbel på något festivalmingel.

 

Hon vet ännu inte att detta bara är början. Att IFK Värnamo om två omgångar ska skriva in sig i Allsvenskans historiebok med sju inledande nollpoängare. Att tränarna Ferran Sibila och Robin Asterhed snart kommer att sparkas utan att klubben har klart med ersättare. Att laget, med Jonas Thern som tillfällig assisterande tränare, ska släppa in tre mål med en man mer på planen mot beskedliga Halmstad. 

Allt skiter sig för Värnamo. 

Men det nya hospitalityområdet har åtminstone gott om plats för den som vill ha det bekvämt när laget sjunger sin allsvenska svanesång.