En tränares dröm

Den 13 mars väsnades ett gulblått hav av 33 000 människor på Duhok Stadium, 25 procent fler än arenans officiella kapacitet. Miljontals åskådare följde matchen framför sina TV-skärmar i Irak och från Kurdistans fyra territorier. Det andra semifinalmötet mellan Duhok SC och Al-Ettifaq FC i Gulf Club Champions League var nära sitt avgörande.

Första matchen hade överraskande slutat 1–0 till det irakiskkurdiska laget på saudiarabisk mark. Med tio minuter kvar av returen ville Duhoks huvudtränare Mesut Meral för första gången under sin tid i klubben att en match bara skulle ta slut. Ställningen var 0–0. Höll de bara nollan lite till var finalplatsen deras i turneringen som förenklat kan likställas med Europa Conference League.

På planen såg hans gulklädda spelare trötta ut, samtidigt som saudierna forcerade. Plötsligt uppstod ett kontringsläge: Duhoks svenske mittfältare Peter Gwargis vek in från högerkanten och sköt in 1–0 vid målvaktens vänstra stolpe i den 95:e minuten. Taket på arenan lyfte. Utanför stadion jublade tusentals Duhoksupportrar som saknade biljett, och i otaliga hem exploderade kurder av lycka. När domaren blåste av matchen var förhandsfavoriten Al-Ettifaq och deras Premier League-meriterade trio Georginio Wijnaldum, Moussa Dembélé och Demarai Gray utslagna ur turneringen.

Historia hade skrivits. I huvudrollen: Den svenske fotbollstränaren Mesut Meral. Duhok var närmare en cuptitel än någonsin och det första irakiska laget att nå en internationell final på sju år.

Ändå var euforin denna kväll bara en prolog.

 

Dagarna efter avancemanget badade Mesut och hans lag i hyllningar. Den kurdiska regionens president Nechirvan Barzani begärde att tränaren skulle gratuleras med ett hederspris. Mesut och lagets spelare fick träffa viktiga politiker och belönades med pengar. Duhokprovinsens guvernör Ali Tatar tog svensken åt sidan. Han berättade att gatan som sträcker sig utanför klubbens stadion skulle döpas om, efter ingen mindre än Mesut själv. Det var supportrarnas önskan, fick Mesut veta, och guvernören lovade att de skulle få gehör.

Tränaren kunde inte reagera med något annat än ett skratt. Han var väl medveten om hur snabbt huvuden i den irakiska fotbollen kan rulla när förluster radas upp, om hur snabbt allt kan vända.

Samma dag stötte Mesut på brorsan till klubbens ordförande. Mannen gratulerade honom till framgångarna och räckte fram något blänkande ur sin portfölj. Det var en Patek-klocka, värderad till cirka en miljon kronor.

– Jag funderade i 20 sekunder, säger Mesut Meral. Det slog mig att klockan var värd mer än allt jag äger. Jag skulle kunna sälja den nästa dag och bli miljonär. Men jag tackade nej. Jag ville inte bli känd som »killen som fick den där klockan«.

Framgångarna gav Mesut en popularitet och auktoritet som han aldrig tidigare varit i närheten av. I staden kunde han knappt prata i telefon längre, vänner i Sverige klagade över att samtalen ständigt behövde pausas – människor på Duhoks gator sprang ideligen fram till tränaren för att be om kyssar, kramar, eller selfies. Efter semifinalsegern berättade klubbens ordförande för honom att tränarens ord numera var lag: att det Mesut sa också blev »folkets sanning«.

I stället för att vältra sig i lyx försökte Mesut blicka framåt. Han funderade på hur han ville bli ihågkommen i Duhok om tio år. Svaret ledde honom till att begära en ny träningsanläggning för klubben och ett nytt omklädningsrum. Mesut såg klubben som större än honom. Kunde han ge spelarna bättre faciliteter för att utvecklas ville han ta den möjligheten.

Den växande personkulten kring succétränaren var dock bortom hans kontroll. Instagramkontot »Ultras_Duhok« publicerade en bild på Mesut där hans kropp var ersatt av en muskulös krigare redo för strid. I samma flöde avbildades han som tuff sheriff, ridande på en häst.

Huvudpersonen hade aldrig varit med om något liknande. För att låna Mesuts egna ord var det »kontrasternas mamma« jämfört med hans tidigare liv.

»Den samhörighet och trygga kärlek vi hade försvann från en dag till en annan. Då kände jag ett förakt mot fotbollen.«

 

2014 anställdes Mesut Meral på Rolf Ericson bil, en Volvoåterförsäljare i Borlänge. Hans kollegor var klädda i slips och kostym. Själv kom han till bilhallen i chinos och ostruken skjorta, han såg inte hur en »stram look« skulle hjälpa honom att sälja fler bilar. För så såg målet ut: Mesut tänkte bli den främsta försäljaren i bilhallen.

Från sin stora passion utanför arbetet var han redan van vid att sträva uppåt. Sedan 2005 hade han varit engagerad i Dalkurd FF och under klubbens resa genom seriesystemet hade han haft alla möjliga roller: hejaklacksledare, lagledare, materialförvaltare, valberedningsledamot. Dalkurd hade blivit en kärlek i hans liv. Därför tog det hårt på honom när föreningen flyttade till Uppsala. Trots att han hade stigit i graderna och blivit assisterande tränare fann han inte samma glädje vid sidlinjen som förr.

– Jag blev knäckt, säger han. Klubben var som mitt barn. Tänk dig när ditt barn försvinner. Den samhörighet och trygga kärlek vi hade försvann från en dag till en annan. Då kände jag ett förakt mot fotbollen.

Engagemanget i Dalkurd förbyttes mot ett större fokus på Volvoförsäljningen. Mesut sålde massor av bilar, men det gav aldrig samma kick som ett avgörande mål i en viktig match. Innerst inne visste han att det var fotbollen han älskade mest. Ändå hade han själv ingen tydlig ambition att satsa på tränaryrket – Dalkurd hade alltid varit mer av en livsstil än ett karriärsval. Det krävdes en katalysator.

Andreas Brännström hade tidigare tränat Dalkurd med Mesut vid sin sida. Nu hade »Brännan« blivit huvudtränare i Jönköpings Södra och en dag bjöd han hem Mesut till sin lägenhet i Märsta. Brännan tände grillen på balkongen. Redan före middagen hade han märkt att vännen grubblade på något.

– Jag tror att han var bland de 20 främsta Volvosäljarna i Sverige, säger Brännström. Många människor hade varit nöjda med lönen som det innebär, med all rätt. Men under halvåret fram till vårt möte verkade han mer och mer tom i våra samtal. Han pratade knappt om sitt jobb på Volvo. Det märktes att han verkligen saknade fotbollen.

Över två tallrikar med grillat kött framförde Brännan ett erbjudande till Mesut: Ett omedelbart uppdrag som scout i J-Södra, och en roll som assisterande tränare längre fram. Lönen som vännen lade på bordet var en fjärdedel av vad Mesut tjänade i bilhallen i Borlänge.

Andreas Brännström minns:

– Jag slängde upp det till honom: »Vill du det här på riktigt nu? Då måste du släppa Volvojobbet och vara beredd på att du inte kommer tjäna i närheten av de pengarna i Jönköping. Men om du vill göra det är det dags för ett beslut.«

»Han kan titta på en match i en minut och direkt snappa upp helheter.«

Vänskapen hade tagit form redan 2009. Brännström var nybliven huvudtränare för Sirius när en Facebooknotis vibrerade i fickan. I chattbubblan frågade Mesut om råd för att bli en bättre tränare. Vid tiden hade den unga och oprövade Brännan inte så många kollegor att bolla sina fotbollstankar med, och han märkte snabbt att Mesuts taktiska intresse både var genuint och höll en hög nivå.

– Han kan titta på en match i en minut och direkt snappa upp helheter. Hur lagen vill pressa, var hålen i formationerna finns, oavsett om det är Paris eller Birmingham som spelar. Dessutom är han väldigt rättfram och orädd.

Det grillade köttet på tallriken i Andreas Brännströms lägenhet imponerade inte på Mesut den där kvällen i Märsta. Men ett beslut fattades.

– Brännan presenterade sin plan. När jag kom hem därifrån kände jag: Då sätter vi väl i gång!

 

2020 styrde duon J-Södra till en tredjeplats i Superettan. En framgångsrik säsong, även om den slutade dystert med förlust mot Kalmar FF i kvalet till Allsvenskan.

Medan Andreas Brännström hakade på Jens Gustafsson till Hajduk Split mellanlandade Mesut Meral i Dalkurd, innan han 2022 tog över Malmölaget BK Olympic. Han förde nykomlingen i Söderettan till en sjätteplats med talanger som Hugo Bolin och Melker Widell i laget.

»När jag var i norra Kurdistan som tonåring tänkte jag: Här skulle jag aldrig kunna bo.«

Efter säsongen kom ett nytt samtal från Brännan, som efter en niondeplats med Mjällby hade fått jobbet som chefstränare i AIK. När Mesut den 14 januari 2023 anslöt som assisterande kom han till en storklubb i disharmoni. VD:n Manuel Lindberg vikarierade som impopulär sportchef, profilvärvningarna var namnkunniga men långt efter sina bäst före-datum. Våren blev krisartad, AIK vann bara en match före sommaruppehållet. När Mesut mitt i stormen fick sitt första intressanta utlandserbjudande lyssnade han.

Den 8 juni meddelade Mesut att han skulle lämna Solna för Dubai och klubben Al Wasl FC. I Förenade Arabemiraten blev han assisterande till den tidigare allsvenska tränaren Miloš Milojević. Vid serbens sida, och med stora namn som schweizaren Haris Seferović i omklädningsrummet, fick Mesut uppleva en lyckad säsong – Dubailaget vann två titlar och firade sin åttonde ligaseger. Framgången gav eko även för assistenten. Sommaren 2024 frågade Duhok SC i den irakiska ligan om Mesut Meral ville bli ny huvudtränare.

I planet på väg till kontraktsskrivningen slog det honom att destinationen inte var vilken som helst. Han visste att Duhok låg i norra Irak och tillhörde ett av Kurdistans fyra territorier, det södra. Mesut föddes bara 90 minuters bilväg därifrån, i norra Kurdistan och den sydöstra delen av Turkiet. Trots sina rötter visste han inte riktigt vad han skulle förvänta sig. Mesut intalade sig själv att vara försiktig, eftersom han sedan barnsben hade sett bilder på ett otryggt och krigsdrabbat område.

»Som kurd flyttar man bara till ett land och tänker: Okej, jag är svensk. Jag är stolt över att vara svensk, men jag ser inte ut som en svensk.«

 

Mesuts pappa hade fått politisk asyl i Sverige 1989. Två år senare gick hans ansökan om uppehållstillstånd igenom. Det gjorde att Mesut, tillsammans med sin mamma och sina syskon, kunde göra honom sällskap i Älvdalen i Dalarna.

Dalmasen kan prata länge om vilket fantastiskt land Sverige är, hur tacksam han är gentemot sina föräldrar som tog honom och syskonen dit. Sina rötter i Kurdistan har Mesut haft ett mer kluvet förhållande till.

– När jag var i norra Kurdistan som tonåring tänkte jag: Här skulle jag aldrig kunna bo. Men i dag förstår jag mina äldsta syskon och föräldrar som åkt hit varje år och hälsat på. Kurdistan har alltid varit ett hjärta för dem, samtidigt som jag bara åkt hit fyra gånger på 30 år. Och jag börjar känna det när jag är här, att det liksom var här jag föddes.

Mesut låter tunnare på rösten. Han pausar innan han fortsätter.

 – Som kurd flyttar man bara till ett land och tänker: Okej, jag är svensk. Jag är stolt över att vara svensk, men jag ser inte ut som en svensk. Och det kände jag som ung, fram till dagen jag fick reda på att jag var kurd, när insikten kom: Jaha, jag har inget land, och det var därför vi flyttade hit. Men nu är det lugnt på många ställen här nere, tryggt och säkert. Då blir hela Mesopotamien till ett paradis. Det är så jävla vackert här.

Vad är det som gör platsen till ett paradis?

 – Jag har inte besökt alla ställen här, men jag har varit på vissa vackra platser som inte ens Picasso hade kunnat måla. I väst ser man inte detta som en turistdestination, för man tänker att det är krig här. Men det är det inte. Om människor som älskar äventyr, lugn och vyer bara fick se detta hade de valt att resa hit varje gång.

»Jag var nära att packa resväskorna och ge upp.«

 

Mesuts första fotbollstid i Duhok var allt annat än paradisisk. Efter de sex första ligamatcherna hade laget endast samlat ihop fem poäng. Han kände sig pressad – och ensam.

Tidigare i karriären hade Mesut alltid haft andra tränare i staben att ty sig till, men i den nya klubben kände han inte en kotte. Han tog långa promenader i staden, minst två timmar om dagen, och lyssnade på sin favoritbok Legacy – John Kerrs berättelse om Nya Zeelands framgångsrika rugbylandslag.

»Skulle jag då, efter alla förhoppningar jag gett dem, lämna klubben?«

När han vandrade på gatorna med hörlurar på sig blev han sällan igenkänd av Duhoks supportrar. Om någon kom fram var det för att ifrågasätta lagets svaga säsongsinledning. Kvällarna ägnade Mesut åt telefonsamtal med tränarkollegor, vänner och familjemedlemmar.

– Jag kände att jag ville åka hem, säger han. Inte en eller två gånger, utan tre. Jag var nära att packa resväskorna och ge upp.

Det tog tid att vänja sig vid omställningen från den svenska fotbollsvardagen. Förutsättningarna var som en annan värld jämfört med det han hade upplevt i Solna med AIK eller i Malmö med BK Olympic. I Irak fick han reda på starttiden för nästa match först tre, fyra dagar före avspark och bara två av de kommande motståndarlagen meddelades i förväg. Det resterande spelschemat fick han gissa sig till.

Landets infrastruktur var ett stökigt kapitel för sig. Vägen till många av bortamatcherna gick via Bagdad, vars livliga trafik kunde fördröja spelarbussen i flera timmar. Dessutom lämnade Duhoks träningsplan mycket att önska. Gräset, eller snarare jorden, var enligt tränaren av så låg kvalitet att inte ens hungriga zebror hade varit intresserade.

Men samtidigt som bristningsgränsen var nära gnagde tränarens samvete. Han hade lockat fem spelare till Duhok, bland annat svenskarna Pashang Abdulla och Peter Gwargis. Ansvarskänslan fick honom att fortsätta.

 – Jag hade lovat ett jättebra projekt, säger han. Sålt in en flytt som det rätta karriärsteget för två spelare vars vägar inte alltid varit spikraka. Skulle jag då, efter alla förhoppningar jag gett dem, lämna klubben? Vad skulle jag vara för människa då? När jag tänkte på min situation ur det perspektivet vände jag. Det fick räcka med ältandet.

»Jag har bara fått vara med om framgång, bortsett från den korta vändan i AIK.«

I slutet av november kände han sig mer bekväm i sin roll. Mesut märkte att spelare som tidigare tappat koncentrationen efter fem minuters videogenomgång (ett nytt inslag för flera i truppen) började ta till sig hans instruktioner. Samtidigt blev han själv bättre på att förstå sin trupp. Några av spelarna hade aldrig gått i skolan. Vissa gillade när tränaren visade klipp, andra förstod mycket bättre när han illustrerade samma direktiv på den dåliga träningsplanen.

– Jag har inte 20 spelare med sidbena som förstår allt i skolbänken, säger han.

Några veckor före jul förbättrades lagets resultat. Mesut kunde se konturerna av ett segertåg, ännu omedveten om hur långt det skulle färdas.

 

Morgonen den 4 april står Mesut i en hotellobby i Kuwait City när han svarar på Whatsapp. Den första finalmatchen av två i Gulf Club Champions League, mot Kuwaits ligatrea Al Qadsia SC, är fyra dagar bort. Han berättar att det är svalt i lobbyn, i synnerhet jämfört med den 30-gradiga luften utanför. När besökare äntrar hotellet och ytterdörren öppnas hörs tutandet från miljonstadens bilar.

– Det är väldigt mycket ödet att jag hamnade här, säger Mesut. Jag tror inte att man själv bestämmer var man är, man bara hamnar där. Och kanske är jag den mest bortskämda fotbollstränaren som jag känner till. Jag har bara fått vara med om framgång, bortsett från den korta vändan i AIK. Från ingenstans hamnade jag sedan i Dubai med Miloš Milojević, fick träna världsstjärnor och ta hem två titlar. Det var häftigt. När jag sedan åkte hem till Mora för att hälsa på familjen var det kontrasternas mamma.

Mesut Meral kan kosta på sig att vara ödmjuk. Inte nog med den stundande finalen, kvällen före vårt samtal segrade Duhok i den irakiska ligans svåraste bortamatch. 2–1 i Bagdad mot serieettan Al-Zawraa, trots en man mindre under hela andra halvlek. Efter slutsignalen skanderade 2 000 tillresta supportrar Mesuts namn och på Instagram spreds klipp på när guvernören Ali Tatar euforiskt svingade sin gulblå halsduk framför TV:n. Fyra dagar tidigare hade Duhok dessutom vunnit derbyt mot värsta rivalen Zakho SC (där svensk-irakierna Jiloan Hamad och Ahmed Yasin spelar) efter att ha avgjort med matchens sista spark.

Lagets anhängare fortsätter att ösa kärlek över Mesut Meral. Det är gåvor och selfies, idolbilder och inbjudningar till vattenpipsrökning. Mesut har lovat sig själv att försöka njuta av medvinden. Samtidigt är det svårt, förklarar han. Han känner sig fortfarande mest som en vanlig kille från Dalarna, typen som gillar att ta en öl med polarna och titta på sport. När han försöker sätta ord på hur det känns att bli dyrkad och att vara en final från karriärens största triumf hamnar han återigen i ett resonemang om ödet.

– Jag har haft turen att vara omgiven av väldigt bra människor, säger han. Jag har bara sökt ett jobb under hela mitt liv, och det var ett fotbollsjobb 2021 som jag inte fick. Annars har jag fått allt via vänner och bekanta, som har tyckt att jag varit lämpad.

»Resultaten ger människorna en tro på att de räcker till, på att ›de också kan‹.«

För Mesuts familj i Sverige är framgången med Duhok speciell. Efter semifinalsegern i cupen ringde hans pappa och berättade att han var stolt. Det hör inte till vanligheterna. Mesuts far har aldrig tidigare sett en match som hans son varit involverad i – nu funderar han på att resa ner. Till finalreturen i Duhok den 15 april har Mesut delat ut 14 biljetter till vänner och familj, bland annat hans två systrar. Tränarkompisen Andreas Brännström misstänker att systrarna inte enbart reser för att heja på sin bror.

– Mesut kommer från en ganska traditionell familj, säger Brännström. Jag vet att hans systrar är benhårda med honom och tycker att han ska gifta sig. Och efter den här succén kommer de väl inte att tjata mindre, för nu finns väl erbjudanden. Han är väldigt populär där borta. Jag antar att trycket på honom är enormt!

 

Via sin telefon i hotellfoajén i Kuwait City berättar Mesut att han vill skriva en bok om sin tränarkarriär. Spontant namnger han den Från Mora till Bagdad. Mesut har redan börjat anteckna minnen från sin tid i Irak, men biografins innehåll kan han än så länge bara gissa sig till. Kanske handlar ett kapitel om mentorers inflytande, om hur vänner som Andreas Brännström har styrt hans resa mot oanade håll? Kanske rymmer ett parti hur allt brast efter en finalförlust, eller hur det känns att gå längs Mesut Merals gata utanför Duhok Stadium.

Hans nästan oproportionerligt höga status i irakiska Kurdistan har fått Mesut att fundera på fotbollens dragningskraft. Tillsammans med en vän har han formulerat en teori som kan förklara den fanatism som gjort honom dyrkad.

– Människorna i Mesopotamien har upplevt krig och sorg under många hundra år, säger Mesut. Samtidigt är fotbollen folkets största passion och när vi vinner blir de stolta. Resultaten ger människorna en tro på att de räcker till, på att »de också kan«.

Han pausar och uttalar en hälsningsfras på ett främmande språk. Den visar sig vara riktad till två domare från den Förenade Arabemiraten som känt igen honom i lobbyn. Han fortsätter.

– Så frågar de sig vem som har hjälpt dem dit. Och hittar svaret: »Ja men det är ju den där killen från Mora.«

Fotnot: Den 15 april titulerades Duhok SC som vinnare av Gulf Club Champions League. Kuwaitiska Al Qadsia SC besegrades med 2–1 över de två finalmatcherna.