I intervjuserien »Mitt andra hem« berättar allsvenska supportrar om det bästa och sämsta med sina hemmaarenor. Vi publicerar minst en intervju om dagen fram till premiären.
»Via en webbkameras livesändning följde vi varje spadtag, och på Ryavallens programblad gjorde man reklam för bygget i flera år. Slutligen kom premiären. Hela långsidan var täckt av ett stort tifo, med motivet av en Elfsborg-supporter som höll upp sin gulsvarta halsduk. Jag var 13 och tyckte det var jävligt coolt. I första halvlek blev debutanten Daniel Mobaeck fri på kanten och gjorde arenans första mål. Borås Arena har alltid varit en framgångssaga.
Glenn Holvik, IF Elfsborg-supporter
Ålder: 33.
Årskort: »Från och med 2008.«
Första matchen på plats: »Elfsborg–Öis, invigningen 2005.«
Tips till nya besökare: »Köp biljett till Elfsborgsläktaren som oftast är fullsatt. Där har man som roligast. Dessutom finns det massor av gratisparkeringar.«
Stadion lyser upp i en stad som alltid fått skit för att vara tråkig och full av regn. På arenan står vi boråsare upp mot världen. Den är Sveriges bästa och väldigt anpassad för fotboll, som supporter är du alltid nära plan. Coronapandemin gav mig perspektiv. Efter de åren är varje match på Borås Arena en fest, ingen batalj är längre slentrian. Däremot finns det rum för förbättring.
Vi har tappat en generation på sittplats. Mellan 1988 och 1997 spelade vi i dåvarande division ett, vilket försämrade tillväxten på längre sikt. Nu är gänget på sittplats väldigt gamla, eller gloryhunters: de som bara dyker upp när det går bra. Är det 7 000 på arenan, står majoriteten av dem på kortsidorna, medan de stora läktarna på långsidorna har hål i sig. Den fördelningen är skev.
Målet är att bengal och mazarin ska leva i harmoni. Det är svensk supporterkultur. Ultrasupportrarna ska bränna sin pyroteknik på ståplats och gubbarna som alltid suttit ner ska käka sin mazarin. En dynamik vi aldrig spikat på Borås Arena. Antingen dominerar ›bengalsupportern‹ eller ›mazaringubben‹ agendan. Vi måste utveckla en kultur där vi hjälper varandra, eftersom båda grupperna är lika viktiga.«