I intervjuserien »Mitt andra hem« berättar allsvenska supportrar om det bästa och sämsta med sina hemmaarenor. Vi publicerar minst en intervju om dagen fram till premiären.
»När jag hör våra supportrar sjunga sånger som har hängt med länge påminns jag om mina besök på Strandvallen som barn, till platsen intill min morfar och den starka känslan av samhörighet. Som liten var det den man ville åt snarare än matchen på plan. Jag sprang runt på arenan med mina vänner, och vi enades genom fotbollen. I dag försöker jag ta med min egen pojk så mycket som möjligt.
Jörgen Englin, Mjällby AIF-supporter
Ålder: 51.
Årskort: »Sedan 90-talet.«
Första match på Strandvallen: »Min morfar tog med mig på 80-talet. Atmosfären och det som hände på läktarna fångade mig.«
Tips till nya besökare: »Kom mitt i sommaren när vädret är gött! Väl inne bakom grindarna möts man av ett jazzband som spelar i ett hörn och lukten från ›sillamackor‹ som säljs i matvagnar på arenan. Det är en unik upplevelse.«
Många lag har haft det tufft på Strandvallen, särskilt Malmö som alltid får pisk. Men även resan hit kan vara en utmaning för bortasupportrarna. De sista milen kantas av småvägar innan man når längst ut på Listerlandet vid havet, mitt i ingenstans, till en plats där allsvensk fotboll spelas. På vägen därifrån bildas köer och det tar lång tid att lämna området, vilket blir en del av ›vår grej‹. Vi blir stolta när storstadslagen kommer hit och klagar.
På Strandvallen känner man en glädje och närhet till sporten som jag tror är väldigt svår att hitta på till exempel Malmös arena. Här kommer fotbollen hem.«