I intervjuserien »Mitt andra hem« berättar allsvenska supportrar om det bästa och sämsta med sina hemmaarenor. Vi publicerar minst en intervju om dagen fram till premiären.
»Bajens klack hivade pyrotekniska pjäser in i vårt hem. Därefter stängdes de nedre raderna. IFK och polisen menade att vi hetsade för mycket. En klacksektion ovanför bortastå var kanske ingen optimal idé från start, men supportrar borde kunna ta lite gnabb utan att svara med bomber och granater. ›Bengaltennisens‹ konsekvenser var förödande. I dag är jag hemlös på Gamla Ullevi, och ›levande sittplats‹ ett minne blott [sektionen stängde efter säsongen 2018].
På ›levande sitt‹ hade vi både för- och efterfester. DJ:s spelade. Dök ingen upp tog jag över ansvaret och körde mina egna skivor. En gång pratade Jonas Eriksson i studion på Gamla Ullevi efter slutsignal. De diskuterade handsregeln, men ingen hörde vad han sa. ›Because I got high‹ ljöd i mikrofonerna och kom ut i sändning, refrängen i Afromans låt med samma namn. En skiva jag hade valt, efterfesten snett ovanför TV-studion var i full gång. Det serverades Calimocho, rödvin med cola, och Saint-Tropez, vitt vin med Fanta, i baren. Tätt intill mig hade jag mina vänner. Folk som visste när det var läge att prata om inredning, typ aldrig, och när det var läge att vara med i matchen.
Nina Natri, IFK Göteborg-supporter
Ålder: 53.
Årskort: »Sedan 2005-någonting.«
Första matchen på plats: »Blåvitt mot Djurgården, invigningen 2009. Vi vann med 6–0. ›Glad påsk Djurgården‹ har vi sagt sedan dess, trots att de ofta spöat oss på senare år.«
Tips till nya besökare: »Prata med dina grannar och ›paff‹ så blir du omfamnad av en främling vid nästa målfirande. Men snacka inte sönder matcherna.«
I dag är vi spridda för vinden på Gamla Ullevi. Det är en stor sorg. Jag går fortfarande dit med varma känslor, men ingenstans känns som hemma. Vid ett derby mot Gais i fjol stod jag i ›betongbunkern‹, stadions bortasektion. Det måste vara Sveriges sämsta, så jävla obehaglig som den är, som byggd för psykologisk krigsföring.
I halvtid sökte jag efter något vegetariskt i kiosken. Resultatet? Ett korvbröd penslat med senap och en kaffe. På 3 arena har jag ätit vegetariskt och druckit rosévin. Hur jävla svårt kan det vara att utveckla sortimentet i samma riktning på Gamla Ullevi? På 90-talet fick jag spagetti dränkt i ketchup på festivaler. Det var ingen hit,men då var ribban lägre. Nu är det 2025 och vegetarisk korv saknas på arenamenyn. Det går över mitt förstånd.«