I intervjuserien »Mitt andra hem« berättar allsvenska supportrar om det bästa och sämsta med sina hemmaarenor. Vi publicerar minst en intervju om dagen fram till premiären.
Hur skulle du beskriva Bilbörsen Arena?
– Vi säger Linköping Arena. Den kan upplevas som öde eftersom den byggdes inför EM 2013 med en kapacitet på dryga 7 000 åskådare, siffror vi sällan når. Det är även en blåsig arena vilket har lett till en del »legendariska hörnor«, när bollen inte kunnat ligga still vid hörnflaggan. Det blir rätt underhållande. Nu har de byggt igen blåshålet, men stadion är fortfarande blåsig och det märks. Det leder till en extra dimension: Här står vi och lider för klubben i alla väder.
Vad betyder arenan för dig?
– Den är ett andra hem. När benen rör sig dit en matchdag är det som vägen till en dejt som nykär. Den känslan infinner sig varje gång jag går till arenan, jag kan inte komma dit snabbt nog. »I dag ska bli den bästa dagen i mitt liv«, tänk att få känna det tretton gånger om året.
Vad är det som väcker hemkänslan i dig?
– Det visuella är en del av det. Jag älskar att se flaggorna vaja mot den vackra rosa himlen under eftermiddagsmatcher så här års, och att titta ut från kortsidan mot staden och se domkyrkans torn i bakgrunden. Det är en bild jag gärna skulle ha som en panoramatavla i min lägenhet.
»Linköping arena har en peppig ljudbild och är väldigt sällan fyllt av det ›klassiska soundet‹ från en herrallsvensk klack.«
Vilken är din plats på läktaren?
– Det har varit klacken från start, med undantag för min dotters första år i livet. Under den perioden följde jag en del matcher på TV, eller på behörigt avstånd till ståplats. Sedan hon fyllde tre är jag en konstant i klacken igen. I dag är hon nio och följer med mig när hon har lust.
Är det viktigt för dig att föra vidare det du känner för arenan till din dotter?
– Ja, och arenan präglas av sin barnvänlighet och låga snittålder. Det kommer många knattespelare hit som är knutna till LFC och våra fadderklubbar, både pojkar och flickor ställer sig vid oss i klacken för att se matcherna. På vår arena värderar vi barn lika högt som vilken vuxen som helst, vilket inte alltid är självklart i supporterkretsar. Det är något jag älskar med Linköping arena.
Emma Holmquist, Linköping FC-supporter
Ålder: 46.
Årskort: »Sedan 2016.«
Första matchen på plats: »Det var 2014. Hedvig Lindahl stod i gästande Kristianstads mål. Jag visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen, eftersom det var hon som fick mig att heja på LFC från början.«
Tips till nya besökare: »Ställ er i klacken. Atmosfären är välkomnande och ni blir snabbt en del av familjen.«
Tycker du att det gör er arena annorlunda jämfört med andra?
– Många klackar är inkluderande, men ibland öppnar man kanske dörren mer för andra grupper än för barn. Till exempel personer som lever i utsatthet eller de som inte alltid står på rätt sida av lagen. På så sätt visar man att »här finns ett hem för er där ni kan hitta vägen framåt«, vilket jag högaktar. Men vår klack prioriterar barnen. Därför blir det lite nischat och mindre maskulint eller aggressivt i vår klack jämfört med andra. Linköping Arena har en peppig ljudbild och är väldigt sällan fyllt av det »klassiska soundet« från en herrallsvensk klack. Vissa tycker att det låter för snällt, men det är ljudet på vår arena.
Om arenan vara en musikgenre, vilken skulle det vara?
– Det måste vara en singer-songwriter, tänk Ed Sheeran i hans poppigare låtar, fast med lite mer röj. Gladpop, visst kan man kalla något för det? Annars hittar jag på det.
Du har väl inte missat?
