Kameleonten

Jon Dahl Tomasson var både på hemmaplan och bortaplan den här junikvällen i Köpenhamn. Han fick blommor på planen och hörde Parkens speaker tillkännage att han hade valts in i dansk fotbolls Hall of Fame för sina rekordmånga mål för Danmark. Med sin tolvårige son vid sin sida vinkade Tomasson till publiken på det som var den ständiga hemmaplanen och den fasta punkten i hans brokiga spelarkarriär.

En halvtimme senare var han på bortaplan. Som tränare för laget som skulle försöka besegra hans eget land, och var nära att göra det. Efteråt satte han sig på ett podium för att prata om matchen i ett rum som var fullt av danska och svenska journalister som alla förstod varandra.

– Jag har varit nervös inför den här kvällen, sade han på engelska, och både danskar och svenskar var tvungna att översätta orden till sitt skandinaviska språk. Men i morse såg jag bara fram emot den. 

Det var något med den där kvällen som kändes väldigt jondahlskt. Lite på hemmaplan, lite på bortaplan. Med språklig distans och med ett sätt att spela fotboll som knappt någon kände igen. Svenskarna såg en fortsättning på Tomassons uppgörelse med landets traditioner. Och danskarna frågade sig med djup skepsis om det här verkligen var ett Jon Dahl-lag. Hade vi missförstått honom fullständigt som tränare?

»När det handlar om Jon Dahl Tomasson ska man akta sig för att vara för säker på någonting.«

Kvar fanns en fråga som har följt honom under hela karriären: Vem är den här mannen egentligen? Det har vi danskar försökt förstå i trettio år utan att komma fram till något slutgiltigt, tillfredsställande svar. För när det handlar om Jon Dahl Tomasson ska man akta sig för att vara för säker på någonting.

En av hans starkaste sidor har utan tvekan varit förmågan att anpassa sig och bevara en professionell fasad. Men det har haft sitt pris. I Danmark har han fått nöja sig med kylig respekt snarare än varm kärlek. Det är inte ofta vi har kunnat komma nära personen Jon Dahl Tomasson, och när vi till slut gjorde det ville vi hellre slippa. Som tidningen Politiken skrev i ett porträtt när han till danskarnas stora häpnad utnämndes till svensk förbundskapten: »Han var en målhjälte men blev aldrig en folkhjälte.«

 

Nej, någon folkhjälte blev han inte, trots sina 52 mål för Danmark. Han satte många av målen med sin kyliga bredsida, som blev hans effektiva varumärke under en karriär där han tidigt kom fram till att det inte gick att vara blödig. Det gällde att sätta sig själv i främsta rummet om man ville komma långt. Och det ville han.

»Fotboll är showbiz«, sade han i intervjuboken En vinnares dna från 2007. »Varje enskild spelare är bara en försvinnande liten bricka i ett stort, komplicerat spel. En handelsvara på en stor marknad, ungefär som en köttbit. Det handlar bara om att få det klart för sig i ung ålder och sedan utnyttja det till egen fördel.«

»Vi sparkade ner varandra brutalt på träningarna och hamnade ofta i bråk.«

Jon Dahl Tomasson är född i Solrød strax söder om Köpenhamn och växte upp i ett anspråkslöst radhus. Det var varken huvudstad eller landsort, utan något mitt emellan. Han debuterade som 16-åring i Køges A-lag i Danmarks fjärdedivision, och 18 månader senare flyttade han till den nederländska landsortsklubben Heerenveen, där han fick lära känna proffsfotbollen den hårda vägen.

»Jag tog genast reda på vem som var min direkta konkurrent till platsen i anfallet«, fortsatte han i En vinnares dna. »Vi pratade inte med varandra överhuvudtaget de första två månaderna, vi sparkade ner varandra brutalt på träningarna och hamnade ofta i bråk.«

Det var så Jon Dahl Tomasson tog sig fram i karriären. Visst var han talangfull, men bara talang räckte inte. Han var hela tiden tvungen att övertyga alla skeptiker som inte direkt var eld och lågor över hans spel, bara över hans imponerande förmåga att göra mål.

»Jon är ingen riktigt anfallare, och jag tycker inte att hans spelstil har någon riktig star quality«, sade Preben Elkjær, stjärnanfallaren från 80-talets danska landslag, till Jyllands-Posten 2002.

Det året var en höjdpunkt i Tomassons karriär. Han var planens bästa spelare när Feyenoord vann Uefacupfinalen mot Borussia Dortmund hemma på De Kuip. Han gjorde fyra mål i VM i Japan och Sydkorea. Han nominerades till Ballon d’Or. Och han flyttade till AC Milan.

»Jag tycker inte att egoism är en dålig egenskap, och det är ingen hemlighet att jag är egoist.«

Övergången till den italienska storklubben kom till stånd genom att Tomasson lät kontraktet med Feyenoord löpa ut så att Milan slapp betala någon övergångssumma för honom. Han var ingen prestigevärvning och fick under de följande åren kämpa hårt för varenda minut på planen i konkurrens med Filippo Inzaghi, Andrij Sjevtjenko och Hernán Crespo. Om han ville betyda något var han tvungen att bli ännu mer cynisk.

»Det är en ytlig bransch«, sade Tomasson till Politiken. »Den är faktiskt inte särskilt trevlig. Det är så många som vill blåsa en, skumma typer som erbjuder en allt möjligt för att man är känd och har pengar. För mig har det inneburit att jag inte öppnar mig för folk.«

Lagkamraterna i landslaget gav honom smeknamnet »Dammsugaren« för hans förmåga att skaffa sig lukrativa kontrakt i fem länder under sin klubbkarriär.

»Jag tycker inte att egoism är en dålig egenskap, och det är ingen hemlighet att jag är egoist«, sade han till kvällstidningen B.T. »Jag prioriterar inte att få vänner, och jag har inget behov av att vara omtyckt. Sådant betyder inte så mycket för mig.«

 

Med sin skoningslösa ärelystnad i jakten på framgång speglade Jon Dahl Tomasson den förändring som hade skett inom dansk fotboll. Det var väldigt långt från de levnadsglada profilerna i det folkkära landslaget på 80-talet, eller de nederlagstippade outsiderna från EM 1992, till den hyperprofessionella optimeringsmaskinen Tomasson som tog sig själv och sin karriär på så stort allvar att han medvetet valde bort att bilda familj tills han blev 30. Ingenting fick stå i vägen för fotbollskarriären.

Men i det danska landslaget var det annorlunda, berättade han. Här stod spelarna närmare varandra, och i egenskap av lagkapten hade Tomasson förbundskapten Morten Olsens fulla förtroende. Medspelare beskriver Jon Dahl som trevlig att umgås med på landslagssamlingarna. Men allvaret låg aldrig långt borta.

– Jon kan vara en elak jävel, säger Kenneth Perez, som spelade i det danska landslaget på 00-talet. Jag minns en träning när vi spelade fyra mot fyra. Jon fick en liten spark av Martin Laursen och tände till som bara den. Det gick inte att hejda honom. Där stod jag som ganska ny i landslaget och tänkte: »Jäklar, vad var det där?« Till råga på allt mot Martin Laursen, som var hans lagkamrat i Milan. 

»De yngre spelarna tillrättavisades om de råkade öppna sig för mycket.«

Kenneth Perez fortsätter:

– Men det var sådan Jon var. I de situationerna tänker han överhuvudtaget inte på vem som står framför honom. Hans temperament bidrog till att göra honom så bra. I landslaget befann han sig högst upp i hierarkin, men trots att han var nummer ett tänkte han som nummer två. Han kände alltid att han måste bevisa något. Egentligen gillade jag hans mentalitet.

Precis som Tomasson flyttade Kenneth Perez som ung på 1990-talet till Nederländerna. Perez blev kvar i Eredivisie hela karriären, och när han avslutade den var han i många år expertkommentator i nederländsk TV. Han gjorde comeback i den danska fotbollsoffentligheten 2022 som en del av bevakningen av det danska landslaget på TV 2. Han upplevde en märkbar skillnad från den väldigt rättframma debattkultur han var van vid i Nederländerna. Perez passade inte in och hans TV-kontrakt förlängdes inte.

– Jag känner egentligen igen mig rätt mycket i Jon, säger han. Det där med att lämna landet i väldigt unga år och anamma den utländska attityden, och till slut känna sig som lite av en främling här hemma.

 

Tidningen Berlingske Tidende korade 2004 Jon Dahl Tomasson till Danmarks största idrottare. Men efter att Tomassons två mål mot Sverige säkrade en dansk kvartsfinal i EM i Portugal började landslaget tappa kraft. Både VM 2006 och EM 2008 spelades utan danskt deltagande, och när Danmark inledde kvalet till VM i Sydafrika gick det åt pipan.

»Det sämsta landslaget på trettio år«, skrev Ekstra Bladet efter den bedrövliga 0–0-matchen mot Ungern. För lagkapten Tomasson blev kritiken droppen som fick bägaren att rinna över. Han bestämde att spelarna skulle vägra tala med pressen om de lyckades ta hem en överraskande seger i nästa match i Portugal.

I sina memoarer, En del av något större, beskriver det danska fotbollsförbundets tidigare kommunikationschef Lars Berendt hur han försökte övertyga lagkaptenen att den planerade pressbojkotten inte var särskilt ändamålsenlig, men förgäves.

– Den kvällen i Lissabon insåg jag hur hårt Jon styrde landslaget, säger Morten Crone Sejersbøl, som då var fotbollsredaktör på B.T. Han kunde få med sig alla. Det blev som en kultur i truppen att inte vara frispråkig inför journalister. De yngre spelarna tillrättavisades om de råkade öppna sig för mycket. 

»Om jag hamnade på en öde ö med Jon, en bläckpenna och en bunt papper skulle jag knappast börja skriva boken om Jon.«

Pressbojkotten kom att prägla Jon Dahl Tomassons eftermäle och var sinnebilden av ett landslag som slöt sig inom sitt skal. När landslagsspelarna stod framför en journalist gjorde de det till en specialgren att sätta på en ofarlig skiva med plattityder. Metoden fick till och med ett eget namn, »Vedbækskivan«, efter staden norr om Köpenhamn där landslaget hade sina samlingar.

– Jon var hövlig och så, och han var bra på att säga saker som lät vettiga, säger Morten Crone Sejersbøl. Men när jag kom hem och lyssnade igenom intervjun insåg jag att det inte fanns något som helst innehåll. Alltihop var i själva verket bara klichéer.

Morten Crone Sejersbøl driver i dag en egen konsultfirma och jobbar bland annat som medierådgivare åt Joachim Andersen i dagens danska landslag. Han tycker att Tomassons svar ofta var så hala att de var svåra att tolka.

– Jag minns när jag satt på en terrass och intervjuade honom inför VM i Sydafrika och han inte hade gjort mål i landslaget på väldigt länge. »Det påverkar mig inte det minsta«, hävdade Jon bestämt. Jag satt och tänkte på vad som egentligen försiggick bakom hans mask. Tyckte han att vi allihop var dumma i huvudet? Försökte han övertyga sig själv? Jag hade ingen aning, trots att jag hade pratat med honom många gånger.

– Jon är snarare proffs än folkkär, säger Peter Brüchmann, chefredaktör för fotbollspodcasten Mediano. Om jag hamnade på en öde ö med Jon, en bläckpenna och en bunt papper skulle jag knappast börja skriva boken om Jon. Jag har inget emot karln, jag har bara oerhört svårt att se honom som en samlande kraft för den institution som ett fotbollslandslag är och bör vara. Ett landslag är verkligen inte bara ett fotbollslag. Kanske om hans fotboll var en inspiration för Europa, fast så har jag aldrig uppfattat saken.

»Jon fick mig att se på spelet på ett annat sätt. Det var ett slags ordnat kaos, där relationer betydde mer än formationer.«

 

En som däremot blev inspirerad av Jon Dahl Tomasson var en dansk mittfältare som i början av 2020 fick sin landsman som ny tränare. Efter fyra år som assisterande förbundskapten åt Åge Hareide slog Tomasson till när Malmö FF erbjöd honom jobbet som huvudtränare.

– Jon gav mig en fotbollsmässig uppenbarelse, säger Anders Christiansen. Han fick pusselbitarna att falla på plats i mitt fotbollshuvud.

Den 29-årige Christiansens fotbollshuvud var egentligen redan format av en lång karriär i Danmark, Italien, Belgien och Sverige.

– Den skolning jag hade fått handlade mycket om positioner, säger Christiansen. Jon fick mig att se på spelet på ett annat sätt. Det var ett slags ordnat kaos, där relationer betydde mer än formationer. Det var väldigt inspirerande. Jon passade i Malmö. 

»Om man inte höll med honom var det fritt fram att hitta någon annanstans att spela.«

När Markus Rosenberg lade av bjöd Tomasson ut Christiansen på middag.

– Vi pratade om allt möjligt, berättar Christiansen. Både om fotboll och om livet. Han ville nog känna efter om jag var redo att ta på mig rollen som lagkapten. Han ville att jag skulle ta ett större ansvar för spelet och laget. »Titta på Christian Eriksen i det danska landslaget«, sa han. »Den rollen ska du ha hos oss.«

Anders Christiansen hade aldrig tidigare varit lagkapten.

– Det var en stor grej för mig, säger han. Men jag lärde mig otroligt mycket. Jag fick vara med Jon i taktikrummet och göra utvärderingar tillsammans med honom, och sedan var det min uppgift att låta informationen sippra vidare till resten av spelartruppen.

2020 gjorde Anders Christiansen 13 mål i Allsvenskan på vägen mot mästartiteln. Han hade aldrig tidigare gjort så många mål under en säsong. Året därpå tog han en plats i den danska EM-truppen och kvalificerade sig till Champions League.

– Jag upplevde Jon som en väldigt kompromisslös tränare, berättar Christiansen. Både vad gäller spelstil och ledarstil. Han är så självsäker och övertygande i det han tror på att det smittar av sig på spelarna. Han vet vad han vill och lindar inte in någonting. Där kan nog svenskarna tycka att vi danskar är lite galna. Och med tanke på sin nederländska skolning är ju Jon ännu mer rakt på sak. Om man inte höll med honom var det fritt fram att hitta någon annanstans att spela. 

»Vi vill att folk ska sitta och känna att det är spännande att se landslaget spela.«

Den i dag 34-årige MFF:aren vill understryka en sak:

– Jag tycker att Jon förtjänar mer positiva omdömen för vad han har gjort med Sverige. Det har varit mycket fokus på de negativa grejerna med olika spelare. För mig visar det bara att han inte är rädd för att ta konflikter. Sverige har nog haft det sämsta landslaget på 15 år, men nu vinner de matcher igen. Är det verkligen de negativa sakerna ni ska fokusera på då? Och vad jag hör är spelarna nöjda med hans inriktning.

 

Jon Dahl Tomasson sitter och lyssnar när jag läser upp hans förre lagkaptens avslutningsreplik. Håller han med Anders Christiansen? Har det varit för mycket fokus på det negativa under hans första år som Sveriges förbundskapten?

Nej, inte alls, tycker han.

– Det har varit en massa debatt och en massa diskussioner, men det är bara positivt, säger Tomasson. När det går lite dåligt ett tag med ett missat VM och EM och en nedflyttning i Nations League, då går humöret ner. Det har vi själva fått erfara i Danmark. Men just nu är det en oerhört positiv vibe. Nu på frukosten här på hotellet kom ett äldre par fram till mig. »Gud, vad bra ni spelar! Fortsätt så!« sa de. Det är ju sådant man vill höra. Vi vill att folk ska sitta och känna att det är spännande att se landslaget spela.

Tomasson landade för några timmar sedan på Arlanda, som han oftast gör varannan vecka numera. Nu har han installerat sig på landslagets spelarhotell i centrala Stockholm. Dagen efter är det stormöte med tränarkollegorna på Svenska fotbollförbundet. 

»Jag kan inte spela något instrument. Jag är rätt dålig på att sjunga också.«

Vi hittar ett konferensrum. Han ler och är vänlig och tillmötesgående, och jag tänker på alla motstridiga beskrivningar jag har hört om honom på sistone. Tänk om jag faktiskt lyckas komma honom inpå livet, så där på riktigt.

– Det har varit en stor utmaning att behöva bygga och konstruera samtidigt som vi var tvungna att vinna matcher, säger han. Men killarna har varit fantastiska. De är beredda att springa ända in i kaklet för Sverige.

I Dagens Nyheter sa du att tre i laget spelar piano och åtta bär pianot. Vad betyder det för truppen att ha en så vass offensiv trio som Isak, Gyökeres och Kulusevski?

– Det handlar om att bygga en scen för dem. En av anledningarna till att vi vill spela snabbt är att vi har så pass mycket kvalitet framåt. Om vi med sådana spelare kan skapa mer än två eller tre chanser i en match, är sannolikheten stor att vi vinner. Alltså ska vi inte vara passiva. Vi ska dominera. Men alla bidrar. I en orkester är alla instrument lika viktiga.

Kan du själv spela piano?

Jon Dahl Tomasson skrattar till.

– Jag kan inte spela något instrument. Jag är rätt dålig på att sjunga också. Jag är bättre som fotbollstränare. 

 

Att Jon Dahl Tomasson blev fotbollstränare är inget som han tycker är överraskande. När han var tonåring i Heerenveen tog hans tränare Foppe de Haan med honom på scoutingresor för att lära den vetgirige dansken mer om sporten. I Feyenoord blev han Bert van Marwijks förlängda arm ute på planen med ansvar för att orkestrera presspelet. Och under Carlo Ancelotti i Milan lyssnade han fascinerat på samtalen om taktik och spelmässiga detaljer.

Men att han som tränare skulle bli en förespråkare för en anfallsglad och sevärd fotboll var inte uppenbart när man betänker vad spelaren Tomasson sade till Ekstra Bladet 2002. Fotboll handlade bara om att vinna, menade han.

»Om man gör det spelar det ingen roll hur det ser ut. Den andra inställningen är för romantiska drömmare. Faktum är ju att det är segrar som gör spelare, tränare, sponsorer, publik och alla andra glada. Jag vinner gärna en riktig skitmatch med 1–0, men en förlust efter en strålande insats har jag ingen som helst nytta av. Under alla mina år i Nederländerna har jag fått leva med inställningen att man inte bara ska vinna utan också spela bra för att folk ska bli nöjda, och det är rent trams.«

Ändå hade han täta band till förbundskapten Morten Olsen, som hittade alla sina svar i den nederländska fotbollsestetiken. En av alla tomassonska paradoxer.

»När han pratar om den nationella gemenskapen låter han som motsatsen till spelaren Tomasson.«

Han var assisterande förbundskapten under övergången från den ideologiske Olsen till den pragmatiske Hareide. Hans mest kända bidrag till lagets utveckling under de åren var när han inför den viktiga VM-kvalmatchen mot Polen 2017 uppmanade Hareide att bombardera motståndaren med långa bollar mot anfallare som var starka i luften. Det blev jackpot i form av en 4–0-seger.

– Jon var oerhört lojal som assisterande, säger Hareide. Han lade ner mycket energi på träningsplanen och hade mycket med sig från sin aktiva karriär. Därför tyckte jag också att det var helt naturligt att han skulle efterträda mig som dansk förbundskapten när jag slutade på posten.

Istället fick Tomasson det enda skandinaviska förbundskaptensjobb som Hareide inte har haft.

– Jag har varit förbundskapten både i mitt eget land och i andra länder, säger Hariede. Och jag föredrar det sistnämnda. Det kan vara tufft i ens hemland. Ibland går man hårdare åt sina egna.

Jag berättar om Hareides erfarenheter för Tomasson på hotellet i Stockholm. Delar han uppfattningen att det kan vara en fördel att vara utlänningen som bara flyger in lite emellanåt?

– Nej, det är inget jag funderar på faktiskt, svarar han. Det är rätt roligt, för Danmark har ju haft utländska förbundskaptener flera gånger. Så är det inte här. Så nej, det har jag inte funderat på.

Hareides poäng är att man som utlänning har lättare att distansera sig från sådant som man inte har lust att bli inblandad i. Som nu när det har varit en hel del uppståndelse kring fotbollsförbundet.

– Det är inget jag funderar på.

Varför blev du egentligen fotbollstränare?

– Jag älskar sporten. Det är den korta versionen. Och så drivs jag av ambitionen att skapa något och njuter av att vara i en bransch där man kan göra människor glada genom det man gör. Det är helt fantastiskt. När det kommer till kritan är det ju för publiken vi spelar fotboll.

Menar han det? När han pratar om den nationella gemenskapen låter han som motsatsen till spelaren Tomasson, som såg egoism som ett positivt karaktärsdrag. Har han ändrat uppfattning, eller handlar det om ett inövat uttalande som är anpassat till verkligheten som förbundskapten?

»Jag tycker inte att man ska jämföra spelaren och tränaren, det är två helt olika saker.«

Jag påminner honom om hans citat från förr om hur han var tvungen att vara självisk för att vinna framgång. Men då säger han att det är viktigt att vara en bra lagspelare och att inget lag kan bli framgångsrikt utan en god laganda. Jag försöker igen.

Känner du i dag att du måste vara egoist för att nå framgång?

– Man måste vara en bra ledare. Man måste visa vägen. Folk måste känna att de trivs med att jobba för en. Och de får absolut inte vara rädda för att säga vad de tycker. Jag är inte omgiven av människor som inte har en åsikt.

Vad är det viktigaste du har behövt lära dig som tränare i förhållande till hur du var som spelare?

– Jag tycker inte att man ska jämföra spelaren och tränaren, det är två helt olika saker.

Så tränaren Jon är en annan än spelaren?

– Nej, min personlighet är densamma. Men med åren blir man förhoppningsvis en bättre version av sig själv. Det hoppas jag att vi blir allihop.

Vad är det viktigaste du har behövt lära dig som tränare?

– Som tränare är man ett redskap. Man måste visa vägen och hjälpa människor.

Måste man stå nära spelarna?

– Det beror på situationen. Jag står alltid relativt nära dem. Man måste veta lite om dem för att veta hur de ska kunna prestera på topp.

»Han har ingen skyldighet att ge spektakulära intervjuer. Fast gör han sig egentligen inte en otjänst?«

 

Musten pyser långsamt ur intervjun. Jon Dahl Tomasson glider smidigt och vänligt förbi frågorna som om de var portar i en slalompist. Det handlar om att ta sig igenom port efter port och åka över mållinjen utan att ha gjort något misstag på vägen. Ofta med hjälp av intetsägande fraser eller cirkelresonemang. 

Hur är det att bygga ett lag runt så många unga spelare? »En spelare är alltid tillräckligt bra om han gör rätt saker på fotbollsplanen«, svarar han. Vad behöver Sverige jobba särskilt med innan VM-kvalet drar i gång? »Göra fler mål och släppa in färre«, säger han.

Så får han givetvis svara. Han har ingen skyldighet att ge spektakulära intervjuer. Fast gör han sig egentligen inte en otjänst? Varför inte dela med sig lite mer av den inspiration som han uppenbarligen är förmögen att ge sina spelare? På det viset skulle han ju stärka sitt varumärke, som åtminstone i Danmark präglas av att folk underskattar hans duglighet på grund av hans stundtals intetsägande framtoning i offentligheten. Men kanske passar det honom alldeles utmärkt att låta resultaten tala för sig själva.

»Om man sitter på bänken, eller om man sitter hemma i vardagsrummet och blir uttagen nästa gång, så har man en viss roll.«

Jag berättar hur hans gamla lagkamrat Kenneth Perez beskrev skillnaden mellan den nederländska och skandinaviska kulturen. Känner han igen sig i att det som verkar naturligt för en nederländare kan uppfattas som provokativt i Sverige?

– Jamen, jag kommer ju inte bara från Nederländerna. Jag har bott på många ställen. De sista två åren innan jag kom hit var jag i England. Men visst, nederländare är oerhört tydliga.

Men du gillar väl det?

– Jag tror att man måste anpassa sig till situationen. I England gör man inte som holländarna gör. De är väldigt konservativa och tar en massa omvägar utan att komma ända fram.

Hur mycket tänker du på vad du säger? Var du inställd på att det du sa om Hugo Larsson skulle vålla sådan debatt?

– När en spelare inte får spela blir han besviken. Så är det alltid. Men det man måste förstå, och nu pratar jag inte om Hugo, är att man har en viss roll. Om man sitter på bänken, eller om man sitter hemma i vardagsrummet och blir uttagen nästa gång, så har man en viss roll.

 

Intervjutiden är snart slut. Det är som om Jon slappnar av lite. Han verkar nöjd. Nöjdare än jag. Jag känner inte att intervjun har gjort mig särskilt mycket klokare på vem den här mannen är. 

Vi fortsätter prata lite mer otvunget. Han säger att han ser likheter mellan sitt svenska landslag och Gian Piero Gasperinis Atalanta, fast bara i vissa aspekter av spelet. Han berättar med intensiv blick att han har svårt för passningar i sidled. Och jag tänker att nu börjar det bli intressant. Nu får man en glimt av hur en skarp och kunnig fotbollshjärna tänker och av kontrasten mellan den tydliga tränaren och den vaga intervjupersonen. 

– Det här måste jag visa dig! säger han plötsligt. 

Han slår upp sin dator och börjar leta efter ett dokument. 

– Du får se första sidan, men inte mer.

Han vänder skärmen mot mig, och jag ser ett diagram. Det är en massa prickar mitt på skärmen. Vid varje prick står namnet på ett land. England. Tyskland. Turkiet. Österrike.

– Kurvan visar hur ofta lagen är i motståndarnas straffområde, förklarar Jon. Vi ligger här uppe.

Han pekar belåtet på det övre högra hörnet, som vid första anblicken tycktes ligga utanför kurvan. Där uppe, långt från resten av Europa, står det Sverige bredvid en prick. Ett tydligt bevis på att Tomassons önskan om action och vertical passes har blivit verklighet.

– Det är naturligtvis skillnad på de lag vi har mött i Nations League, säger han. Men det visar att vi är på rätt väg.

Det finns många fler bilder i Jon Dahl Tomassons dokument, men han fäller ner skärmen och ler. Resten av innehållet får jag fundera ut själv.