Rios stjärna lyser igen

När jag går mellan montrarna på Göteborgs bokmässa upplever jag något jag inte känt förr. Andra år har jag jagat uppmärksamheten, pratat i montrar med en handfull besökare och blivit glad om någon känt igen mig. I år är det annorlunda. Alla vill ta bilder med mig, få sina böcker signerade och ställa frågor. Jag blir inbjuden till de hemliga svitfesterna och författaren Carl-Johan Vallgren, som jag dyrkat i decennier, kommer fram och berömmer mig för reportage han läst. Jag känner mig som en stjärna.

Under min Sverigevistelse har jag medverkat i Fördomspodden för andra gången. Ingen annan har varit med två gånger. Jag tävlar i nästa säsong av Filip & Fredriks frågesport Alla mot alla och har spelat in ett realityprogram på Gotland med Edvin Törnblom. Det ska sändas på TV4 till våren. Jag har umgåtts med den svenska schlagereliten och käkat middag med Hollywoodfrun Gunilla Persson. Förvisso blev jag tillfälligt fotbollsfolklig redan för tio år sedan när jag kommenterade VM 2014 i SVT:s studio på Copacabana, men vad som händer nu är något annat. Jag har slagit igenom på bred front. Folk gillar min personlighet och tycks uppskatta att jag är mig själv, på mitt gränslösa sätt.

Hemma i Brasilien är livet också på topp. Jag har hämtat mig efter skilsmässan, träffat en ny kvinna och fortsätter bevaka Latinamerikas politiska utveckling för Dagens Nyheter. Något har också hänt med min klubb Botafogo. För första gången på över 50 år har vi tagit oss till semifinal i Copa Libertadores, Sydamerikas motsvarighet till Champions League. Vi ska möta legendariska Peñarol från Uruguay och har möjligheten att nå en mästerskapsfinal vi inte tidigare varit i. Vi leder även den nationella ligan Brasileirão och kan för första gången på nästan 30 år bli brasilianska mästare.

Min dotter, som är tokig i Botafogo, undrar varför jag dröjer kvar så länge i Sverige.

– Kom tillbaka, pappa! tjatar hon. Det kan bli två titlar i år.

Jag lovar att resa hem så fort jag har spelat in det  sista avsnittet av Alla mot alla. Innan dess ska jag bara medverka i Söndag i P4 som sänds från Malmö. Jag ska prata om min senaste bok och ta plats i något som kallas Dilemmapanelen. Det ska bli mitt sista framträdande på en framgångsrik boklanseringsturné som pågått sedan i våras.

»Kom nu ihåg att ni inte behöver vara sams. Det blir bra om ni argumenterar mot varandra.«

Tio i nio på morgonen väcker radioproducenten mig.

– Hej, är du här utanför?

Satan, jag har glömt bort det.

– Förlåt, jag har inte ens stigit upp, svarar jag.

– Hinner du komma?

Jag tänker svara nej. Jag är sliten efter alla framträdanden och från kvällen före då jag var på en kompis releasefest. Men till slut blir jag ändå plikttrogen.

– Jo, jag kommer. Ge mig tio minuter.

Jag klär på mig, borstar tänderna och cyklar snabbt genom den kyliga Malmömorgonen.  Jag når P4:s studio en minut före sändning. Jag ber om en kopp te för att få i gång rösten, hälsar på programledaren och den andra paneldeltagaren. Det sista producenten gör innan den gröna direktsändningslampan tänds är att sticka in huvudet i studion och säga:

– Och kom nu ihåg att ni inte behöver vara sams. Det blir bra om ni argumenterar mot varandra.

Producenten vill att programmet ska »svänga« och vara dynamiskt. Problemet är att när man säger det till mig, som redan är frispråkig efter 25 år i Brasilien, uppfattar min hjärna uppmaningen som att här gäller raka rör och öppna spjäll. 

»Det var sunkigt uttryckt. Jag borde ha sagt att på en bar hemma i Rio hade denna typ av lyssnarfråga fått ett sådant svar.«

Första dilemmat att lösa kommer från en tjej som tröttnat på att hennes kompisar inte dricksar på krogen. Ska hon tvinga vännerna att dricksa eller fortsätta skämmas?

Mina tankar går till gårdagskvällen, då vi efter bokreleasen hamnade på en svajig tapasbar och fick usel service. Jag nämner krogens namn och säger att man absolut inte behöver dricksa om man blir så illa behandlad. Programledaren blir irriterad. I Sveriges Radio får man inte peka ut någon utan att den utpekade kan svara för sig. 

– Henrik, kan du försöka hålla dig i skinnet så att jag inte får sparken, säger programledaren i sändning.

När vi senare får en lyssnarfråga från en kvinna som är missnöjd med sin mans sexuella förmåga tar jag frågan på allvar och uppmanar mannen att gå till en sexolog. En väninna till mig är sexolog och jag vet hur många hon har hjälpt. Då skakar programledaren och den andra paneldeltagaren på huvudet.

– Ja, men lycka till att få honom att gå dit, säger programledaren.

– Det är ju jättepinsamt för honom att gå dit, säger den andra paneldeltagaren.

Jag blir provocerad av att två kvinnor tror sig veta hur denna okända man känner sig. Hur vet de att han inte vill gå till en sexolog? Det är kanske exakt vad den här mannen vill, men ännu inte vågat. I en provokativ replik vräker jag ur mig att han då »kanske borde åka till Köpenhamn och köpa sex«. Det var sunkigt uttryckt. Jag borde ha sagt att på en bar hemma i Rio hade denna typ av lyssnarfråga fått ett sådant svar. Programledaren undrar om jag är dum i huvudet och slänger ut mig ur radiostudion.

När jag står i duschen hemma inser jag att det här kommer att ta fyr. Jag är på toppen av min karriär och har något jag inte haft tidigare. Fallhöjd.

 

När jag var liten hängde ett svartvitt foto vid spelaringången på Malmö stadion. Bilden var från en match i slutet av 1950-talet mellan Malmö FF och brasilianska Botafogo. På planen spelade Garrincha, en av världens bästa fotbollsspelare. Jag kan ha varit i tioårsåldern när jag såg fotot för första gången. Jag lade märke till namnet. Botafogo. Det lät som ett hårdrocksband. Och så var det något med emblemet. Den vita, ensamma stjärnan mot svart botten.

Nästan 20 år senare såg jag Fredrik Ekelunds pjäs Garrincha har en son i Stockholm på Kvartersteatern i Malmö. Än en gång dök Botafogo upp i mitt liv. Världens mest legendariske högerytter, som vunnit två VM-guld, hade alltså en svensk son? Ännu en koppling mellan en av Brasiliens klassiska klubbar och det perifera Sverige.

Året efter teaterbesöket flyttade jag till Lissabon för att jobba som värd på den svenska paviljongen på Världsutställningen Expo ’98. Jag lärde mig portugisiska och insåg att Botafogo betyder »att sätta eld«. Det måste vara världens coolaste namn på en fotbollsklubb, tänkte jag. 

»Det tilltalade mig att hålla på en underdog. Jag bestämde att Botafogo skulle bli min brasilianska klubb.«

När jag tre år senare kom till Rio första gången för att bevaka världens största musikfestival ville jag se en match med Botafogo och köpte en svartvitrandig tröja av en gatuförsäljare utanför Maracanã. Läktarna gapade halvtomma, jag var ensam och matchen slutade mållös. Att hålla på Botafogo, den minsta av Rio de Janeiros fyra storklubbar, gav mig inte den omedelbara glädje jag sökt, men det tilltalade mig att hålla på en underdog. Jag bestämde att Botafogo skulle bli min brasilianska klubb.

Veckan efter bjöd en svensk väninna med mig till en kubansk salsaklubb uppe på bohemkullen Santa Teresa, Rios motsvarighet till Montmartre i Paris. Jag ville egentligen inte gå. Salsa är något man sysslar med i övriga Latinamerika, i Brasilien är det samba som gäller. Klubben hade också konstiga tider. Salsafesten började klockan 14.00, en söndag. Gå på klubb mitt på ljusa dagen? Trots min skepsis följde jag med.

På klubbens terrass, med utsikt över Sockertoppen, såg jag en ståtlig kvinna med stort, svart korkskruvslockigt hår. I öronen bar hon stora men tunna silverringar som dallrade i den tropiska hettan. En kubansk volleybollspelare, tänkte jag. 

Jag fattade mod till att bjuda upp och frågade på spanska om hon kom från Kuba.

– No, I’m a carioca, svarade hon på engelska.

En carioca är en person som är uppväxt i strändernas Rio. Jag blev förbluffad. Den enda personen med kubanskt utseende på salsaklubben visade sig vara en carioca som pratade engelska. Hon hette Regina.

»Roddarna gick upp i gryningen för att träna innan solen blev för varm och möttes ofta av morgonstjärnan som glänste i Botafogoviken.«

Jag fick hennes nummer och veckan därpå bjöd jag ut henne till bohembaren Simplesmente i Santa Teresa. Jag tog den gula spårvagnen uppför kullen från centrum, men innan jag nådde mitt mål tvärstannade den. Någon hade parkerat sin bil så långt ut i kullerstensgatan att spårvagnen inte kunde komma förbi. Konduktören frågade runt på barerna vems den blåa golfen var, men ingen visste. Plötsligt skenade någon i sandaler ut från baren. Det var Regina. Bilen var hennes! Hon parkerade om den på ett så kaxigt och mjukt sätt att jag där och då blev förälskad.

Jag hoppade av spårvagnen, kramade om henne och beställde en stor flaska Bohemia. Försiktigt hällde jag upp den iskalla ölen i våra små glas. För att prata om något annat än att hon hejdat spårvagnens framfart lättade jag upp dejten med att fråga vilken klubb hon håller på.

– Botafogo, svarade hon.

Jag såg det som ett tecken.

 

I början av 1500-talet byggde portugiserna ett råtacklat segelfartyg som utrustades med 366 bronskanoner. Skeppet blev världens mest kraftfulla krigsfartyg och var avgörande när portugiserna vann slaget om Tunis över det Ottomanska riket. Fartyget hette São João Baptista, Helige Johannes Döparen, men kallades »Botafogo« eftersom det satte eld på varje stad den besköt. Galeonens artilleriansvarige var en adlig portugis som också kallades Botafogo. När han seglade till Rio, och vann strider mot både ursprungsbefolkningen och inkräktande fransoser, blev den portugisiska kronan så tacksam att de gav honom mark vid en av vikarna i Rio. Den döptes till Enseada de Botafogo, Botafogos vik.

Över fyrahundra år senare, 1894, bildades roddklubben Club de Regatas Botafogo som vann samtliga regattor i stadsmästerskapet det året. Roddarna gick upp i gryningen för att träna innan solen blev för varm och möttes ofta av morgonstjärnan som glänste i Botafogoviken. Den ensamma stjärnan, som i själva verket var planeten Venus som speglade sig i vattnet, blev roddklubbens symbol.

»Botafogo köpte Garrincha för 176 kronor. Hans första bostad blev en madrass under läktaren.«

Tio år senare, i den växande stadsdelen vid Botafogoviken, hakade några gymnasieelever på en ny trend. Brittiska textilarbetare hade tagit fotbollen till Sydamerika och under en matematiklektion den 12 augusti 1904 bildades en av Brasiliens första fotbollsklubbar – Botafogo Football Club. Klubbens färger hämtades från italienska Juventus. Botafogo vann Cariocamästerskapen 1907, 1910 och 1912 och började kallas »O Glorioso«, den segerrika. Under 30-talet gick klubben en ny storhetstid till mötes och lyckades med något som få andra klubbar klarat av. Botafogo besegrade stadens tre andra storklubbar – Flamengo, Vasco och Fluminense – och vann Cariocamästerskapet fyra år i rad. Klubben växte, och för att bli ännu större slogs den 1942 samman med roddklubben och blev dagens Botafogo F.R. – Botafogo de Futebol e Regatas. Roddklubbens ensamma himlakropp flyttade över till den svartvitrandiga fotbollströjan. En ny stjärna var född.

Elva år senare gjorde Botafogo sin bästa och billigaste värvning någonsin när klubben kontrakterade en 19-åring från landsbygden, vars vänsterben var hjulbent och högerben kobent. Den lovande ynglingen var analfabet och klubbdirektören lurade spelaren att skriva under ett blankt papper. Botafogo köpte Garrincha för 176 kronor. Hans första bostad blev en madrass under läktaren på General Severiano, Botafogos dåvarande stadion.

Under VM 1958 i Sverige ingick fyra spelare från Botafogo i startelvan – högeryttern Garrincha, vänsterbacken Nilton Santos, den offensive mittfältaren Didi och vänsteryttern Zagallo. Ingen annan klubb hade fler spelare i landslaget som tog hem Brasiliens första VM-guld. Året därpå bjöds Botafogo in till en Europaturné som startade i Sverige. AIK vann första matchen mot brassarna, som reste vidare till Umeå och besegrade Gimonäs. Efter matchen arrangerade värdarna en dans på stadshotellet. Garrincha bjöd upp en hårfrisörska från Västerbotten och de båda fattade tycke för varandra. Efter några danser gick Garrincha fram till sin rumskamrat Nilton Santos och bad honom stå kvar i baren ett tag medan han bjöd upp svenskan på rummet. Nio månader senare födde hon Garrinchas förste och ende son.

»Botafogo var på allas läppar, men när de brasilianska hushållen började få råd med färg-TV i början av 1980-talet hade Flamengo gått om.«

När Brasilien försvarade sin VM-titel i Chile 1962 var hela sex spelare från Botafogo med i truppen. Pelé var skadad och ersattes av Botafogos anfallare Amarildo. 22-åringen blev matchhjälte när han gjorde det viktiga kvitteringsmålet mot Tjeckoslovakien i finalen. Brasilien vann sitt andra VM-guld med fem Botafogospelare på planen och den svartvita klubben från Rio blev en av södra halvklotets mest kända klubbar.

Brasiliens framgångar på planen sammanföll med att musikstilen bossa nova fick sitt internationella genombrott. Texten till den mest kända bossalåten Garota de Ipanema skrevs av den poetiska bohemen Vinícius de Moraes, en hängiven Botafogosupporter. Han hade ett så stort inflytande att Botafogo började refereras till som »bohemernas klubb«. 

Under VM i Mexiko 1970 var Botafogos anfallare Jairzinho i toppform och gjorde mål i varje match på vägen till Brasiliens tredje VM-guld, en prestation som endast uruguayanen Alcides Ghiggia tidigare hade lyckats med. Förbundskaptenen var ingen mindre än Mário Zagallo, Botafogos före detta vänsterytter. Ingen annan klubb hade gett Brasiliens landslag så många spelare. 

Vid denna tid var det lätt att vara svartvit supporter. Botafogo var på allas läppar, men när de brasilianska hushållen började få råd med färg-TV i början av 1980-talet hade Flamengo gått om och blivit landets främsta klubb. När Flamengo vann Interkontinentalcupen 1981 över Liverpool och kunde kalla sig världens bästa klubb förälskade sig den nya generationen brassar i de rödsvarta färgerna. Svartvita Botafogo förpassades till dåtiden. 

Och samtidigt som jag jagade min första kärlek i Brasilien var vårt gemensamma favoritlag på dekis.

 

 

Det blev inga kyssar med Regina på den första dejten. Inte på den andra eller tredje träffen heller. Först när vi gick på sambaklubb i stadsdelen Lapa kvällen innan jag skulle flyga hem släppte hon sin gard. Vi hånglade hela vägen hem till henne, men där tog det stopp. Jag fick inte följa med upp. Trots att hon var fyra år äldre bodde hon hemma hos sin mamma.

»Botafogo är musikernas och journalisternas lag.«

När jag kom tillbaka till Sverige våren 2001 såg jag premiären i Allsvenskan. MFF vann mot AIK med 2–0 på Malmö stadion och Zlatan gjorde båda målen. Efter matchen rusade jag in på Café Siesta på Gamla Väster, sjungandes på en våra supporterramsor. I ena handen vevade jag en himmelsblå halsduk så att gästerna fick ducka. En utländsk besökare undrade vilka som hade spelat. Jag förklarade och frågade på engelska var han kom från. När han svarade Rio bytte jag omedelbart till portugisiska. 

– Acabei de voltar do Rio! (Jag har precis kommit hem från Rio!)

Mannen blev lika förvånad som kocken i Lady och Lufsen när restaurangägaren Tony hävdar att han förstår vad hundar säger.

– Mamma mia, du pratar vårt språk, svarade brassen.

Jag berättade att jag var journalist och nyligen varit i Brasilien för att bevaka Rock in Rio. Brassen, som var minst tio år äldre än mig, visade sig vara en musiker på turné i Skandinavien. När han berättade att han bodde i stadsdelen Botafogo undrade jag om han också höll på stadsdelens klubb.

– Självklart! utropade han. Botafogo är musikernas och journalisternas lag.

»Garrincha har nog spritt sin säd i de flesta av rummen.«

Några månader senare ringde Regina och berättade att hon skulle semestra i Portugal. Hon undrade om jag ville möta henne där. Jag bokade genast en resa. Väl i Lissabon var den försiktighet hon visat i Rio som bortblåst. Jag tog henne till mina favoritställen och vi körde till nationalparken Gerês vid gränsen till Galicien, där vi badade nakna i vattenkällorna. Känslorna gick inte att hålla tillbaka längre. Jag blev kär.

Efter två veckor var sommaräventyret över och vi visste inte när vi kunde ses igen. Hon arbetade heltid som historielärare på två privatskolor i Rio och var bara ledig när eleverna hade lov, och jag jobbade med ett program på SVT som skulle sluka hela min höst. Först till vintern flög jag tillbaka till Brasilien.

 

Eftersom Regina bodde hemma tog jag in på det klassiska men något bedagade Hotel Paysandú, där det uruguayanska landslaget bodde innan de vann VM-finalen mot ett chockat värdland 1950. Jag visste att även det brasilianska fotbollsförbundet hade använt det sex våningar höga hotellet för sina landslagssamlingar. Inte bara Pelé och Garrincha hade bott här, utan även Didi, Vavá och Zagallo.

Jag frågade receptionisten vilket rum Garrincha brukade bo i.

– Det minns jag inte, svarade han. Men Botafogo använde också hotellet på 60-talet. Garrincha har nog spritt sin säd i de flesta av rummen.

Jag valde ett av de största rummen ut mot gatan och bedömde det som sannolikt att Garrincha hade bott där. Jag hyrde rummet i nästan en månad och Regina flyttade mer eller mindre in hos mig. På kvällarna hängde vi antingen i Santa Teresa eller på sambabarerna i Lapa och jag presenterades för hennes vänner och familj. Jag var inte bara kär i henne utan förälskade mig även i staden. Jag bestämde mig för att bli en av Rios tolv miljoner invånare. 

»Han blängde på min Botafogotröja. ›Que? Har du en klubb?‹«

Det var inget enkelt beslut. Det är en sak att flytta utomlands när man är 20 år. Jag hade fyllt 30 och var etablerad, jag hade ett liv att lämna. Jag våndades för att bryta upp, men min flytt till andra sidan Atlanten bjöd också på en lustfylld känsla. Det var som den upptäcktsresande, schweiziska författaren Isabelle Eberhardt skrev i slutet av 1800-talet: »Att ge sig i väg är den modigaste och skönaste av handlingar. En egoistisk lycka kanske, men en lycka är det.«

Jag berättade för Afonso, musikern jag träffat i Malmö, att jag bosatt mig i Rio och föreslog en öl en kväll. Vi träffades på Café Lamas, musikernas och journalisternas stamkrog. Det var härligt att ses, men vi kunde inte glädjas över Botafogo. För första gången hade den legendariska klubben åkt ur högsta divisionen. Årets hemmamatcher skulle inte spelas på Maracanã utan på en fallfärdig arena på andra sidan Guanabarabukten.

När jag hade bott tre månader i Rio var det dags för division två-premiären, och Afonso och hans son hämtade upp mig i deras bil. Jag tog på mig min Botafogotröja som jag köpt av gatuförsäljaren utanför Maracanã och åkte hissen ned till entrén där fastighetens portvakt satt. Han blängde på min Botafogotröja.

– Que? Har du en klubb?

Det var som om jag gick från att ha varit en anonym gringo till att bli en riktig människa i hans ögon. Det kvittade att han själv var Flamengosupporter. Han sträckte fram sin hand. 

– Lycka till i dag, sade han.

Teatraliskt pussade jag den ensamma stjärnan på bröstet. 

»Portvakten berättade för grannarna att jag höll på Botafogo. Det gav mig respekt.«

Vi körde över Latinamerikas längsta bro och kom till grannstaden Niterói med knappt en halv miljon invånare. Matchen skulle spelas på Caio Martins, en bortglömd arena från 1941 som inte rymde mer än 15 000 åskådare. Ståplatsläktaren bestod av byggnadsställningar. På pappret såg det ut som en enkel match. Vila Nova från delstaten Goiás, Brasiliens Nebraska, hade nyss gått upp från division tre och borde ha varit ett enkelt byte. Vi förlorade med 2–1. Oron för ännu en katastrofsäsong spred sig. Afonso skjutsade hem mig och konstaterade bakom ratten:

– Att hålla på Botafogo är karaktärsdanande.

När han släppte av mig rusade portvakten fram och öppnade dörren åt mig.

– Stackare, sade han och gav mig en kram.

De följande veckorna presenterade portvakten mig för grannarna och berättade att jag höll på Botafogo. Det gav mig respekt. Jag hade gjort något som de flesta andra gringos inte gör när de flyttar till Rio. De väljer att hålla på Flamengo, Brasiliens största klubb, för att få så många vänner som möjligt. Jag följde stadens minsta storklubb, som dessutom spelade i andradivisionen. Från den dagen hade jag alltid något att prata om med grannarna i hissen. Min integrationsprocess hade börjat.

Inför varje match kom Afonso och hans son och hämtade mig.

– Denna svensk har valt Botafogo som sin klubb, sade de stolt när de presenterade mig på läktaren.

Supportrarna sträckte fram sina händer och önskade mig välkommen. En del skämtade.

– Du vet inte vad du gett dig in på.

Många var nyfikna på varför jag hade valt just Botafogo. Ibland drog jag den långa versionen om det inramade fotot på Malmö stadion från 1959 då MFF mötte Botafogo. Ibland nöjde jag med mig med kortversionen.

– Garrincha har en son i Sverige.

»Ett av de första plaggen vår dotter bar var Botafogos sparkdräkt.«

Under mitt första år i Brasilien blev Botafogos hemmamatcher min skola. Jag lärde mig läktarkulturen och fick kläm på de brasilianska svordomarna.

– Filho da puta, skrek vi åt domaren.

– Vai tomar no cu, vrålade vi när någon av motståndarna spelade aggressivt.

– Porra, tjöt vi när våra spelare missat sina passningar.

Regina följde aldrig med på matcherna. Hon tyckte det var för långt att åka till andra sidan bukten, men hon uppskattade att jag tog mitt supporterskap på allvar. Medan det var lidande på läktaren var det lust i hemmet.

 

En av segerhjältarna från Botafogos senaste ligavinst 1995 var mittbacken Gonçalves som spelade VM 1998 i Frankrike. Efter karriären blev han spelaragent. När svenska klubbar sökte brassar efter Afonso Alves succé i Örgryte var det Gonçalves som stod för de flesta övergångarna. Inför varje transfer försökte jag få en intervju med spelarna innan de drog till Sverige.

Att jag var botafoguense underlättade min och Gonçalves relation. När vi inte pratade om hur det gick för brassarna i Sverige diskuterade vi Botafogos skumpiga väg i Série B. 

Året efter spelade vi åter i Série A och Regina blev gravid. Ett av de första plaggen vår dotter bar var Botafogos sparkdräkt. Sedan fick jag på henne en himmelsblå MFF-tröja. 

»Du kan inte leva efter ett svenskt tankesätt här. Bli brasse. Det är mitt råd.«

Den första familjetiden var svår. Clara hade fötts genom kejsarsnitt, vilket lett till att hennes lungor inte hade öppnats. Under flera dagar på intensiven svävade hon mellan liv och död. Den väntan är det svåraste jag upplevt. Likadant var det för Regina. Skillnaden var att när lungorna väl öppnades var problemet löst för min del. Jag lämnade mardrömmen bakom mig, men Regina fortsatte att oroa sig. Hon såg bara katastrofer framför sig och släppte inte in glädjen i hemmet. När jag bad henne att sluta oroa sig vrålade hon:

– Jag vill aldrig mer se dig!

För första gången kände jag av kulturkrocken. Till slut gick det inte längre utan jag bokade tid hos en brasiliansk psykoterapeut.

– Du får inte ta henne på orden, sade terapeuten. Lämna hemmet när hon är skrikig och kom tillbaka när hon lugnat ned sig.

Så kunde jag inte göra. I det jämställda Sverige är det en förolämpning att lämna en kvinna mitt i ett gräl.

– Testa, sade terapeuten.

Vid nästa bråk gjorde jag som terapeuten sagt, gick ned till kvarterskrogen Belmonte vid Flamengostranden, tog några öl och diskuterade de senaste ligamatcherna med de andra männen som också flytt hemmet. När jag kom tillbaka efter en och en halv timme hade hon inte bara lugnat ned sig utan mötte mig även med en kram. Sakta började jag förstå hur jag skulle göra för att undvika konflikter i hemmet. Det året slutade vi på 20:e plats, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

»Alla ville ta bilder med Garrinchas son. Några dagar senare besökte han den svenska kyrkan i Rio och jag bjöd in min familj.«

Året efter kom Garrinchas son, Ulf Lindberg, på besök från Halmstad och jag blev inbjuden till en lunch där den legendariske vänsterbacken Nilton Santos för första gången skulle träffa sin avlidne spelarkompis ende son. De satte sig mitt emot varandra och plötsligt såg jag hur Nilton Santos ögon vattnades.

– Han är så lik sin pappa, sade han. Så lik, så lik. De till och med rör sig på samma sätt.

När det gick upp för servitörerna vem som var på besök lämnade de den tvåfaldige VM-mästaren i fred. Alla ville ta bilder med Garrinchas son. Några dagar senare besökte han den svenska kyrkan i Rio och jag bjöd in min familj. Regina blev glad över att träffa honom, men för mig blev mötet historiskt. Ulf Lindberg berättade om sitt liv för mig. Det var som om en cirkel slöt sig. Hädanefter hade jag en betydligt djupare historia att berätta när brassarna undrade varför jag var botafoguense.

Om det var hans besök som hjälpte till vet jag inte, men året efter vann Botafogo Cariocamästerskapet för första gången på tio år och klubben firade vinsten med att skapa en egen arena – Estádio Nilton Santos – ute i förorten Engenho de Dentro.

»Mitt svenska utseende och min brytning gör att jag inte släpps in i de sista rummen.«

Åren som följde blev en bergochdalbana, både för Botafogo och min och Reginas relation. Kulturkrockarna skedde allt oftare och min psykoterapeut blev tydlig.

– Du kan inte leva efter ett svenskt tankesätt här. Bli brasse. Det är mitt råd.

Jag tog honom på orden, vilket gjorde mitt liv lättare. Jobbet som journalist gick också bra. Vänsterpresidenten Lula da Silva hade fått i gång Brasiliens ekonomi, som höll på att gå om Storbritanniens och bli världens femte största. Jag reste runt i landet och etablerade mig som Sveriges enda korrespondent i Brasilien. De gånger jag tvekade om jag hade gjort rätt i att flytta till Rio räckte det att titta in i min dotters ögon för att bli lugn igen. Jag och Regina gifte oss. Jag tog hennes efternamn och blev Henrik Brandão Jönsson.

 

Första gången vi gick på en Botafogomatch tillsammans med Clara var hon tio år. I brasilianska cupen mötte vi Amazonasklubben Paysandu, som endast spelat i högsta divisionen en handfull gånger, och förlorade med 3–2. Vår dotter fick tidigt lära sig innebörden i ordspråket: Tem coisas que só acontecem com o Botafogo, det finns saker som endast drabbar Botafogo. Vi gav inte upp utan tog med henne till nästa match som var ett derby mot Vasco. Vi vrålade »FOGOOOOOO«, elden, så att det ekade över Maracanã. Det hjälpte inte. Vasco vann med 1–0. På vägen ut från arenan hävdade Clara att hon var en »pé frio«, en kallfot, ett brasilianskt uttryck för en person som för otur med sig. Nästa match vi gick på slutade 0–0. Efter den förlorade vi igen. Clara gav upp och följde inte längre med på matcherna. Själv fortsatte jag att följa laget. Trots att matcherna sällan slutade lyckligt var Botafogoläktaren en plats där jag kände mig hemma. Det var inte kul att förlora, men jag delade åtminstone förlusterna med andra. Jag var del av något äkta och var varken turist, svensk eller brasse. Jag var botafoguense. Det räckte långt. 

 

Vi som håller på Botafogo brukar kallas »lipsillar«. Enligt våra antagonister beror öknamnet på att vi ofta förlorar och gnäller över orättvisa domare. Främst häcklas vi av flamenguistas som utgör över 20 procent av Brasiliens 214 miljoner invånare. Endast 2,9 procent av befolkningen håller på Botafogo. För att förminska oss ännu mer brukar Flamengoklacken vråla »Botafogo är ingen klubb – det är en stadsdel!« under våra derbyn. Ibland kallas vi också »morfars klubb«. Våra motståndare menar att vi lever på gamla meriter och är oförmögna att skaffa oss nya.

Jag har inget emot att slå underifrån. Segrarna blir desto läckrare eftersom de är så få, samtidigt svetsar vår underdogprofil oss samman. Vi som håller på Botafogo i mina kvarter brukar samlas på en bar vid torget São Salvador i stadsdelen Laranjeiras. Det kvittar att Salvatore Café är ett hål i väggen med bara två bord på trottoaren. Det är sammanhållningen kring denna bar som jag värdesätter mest i Rio. Här är jag accepterad för den jag är.

På andra barer ser de mig som en gringo, en utlänning. Det spelar ingen roll att jag bott här i nästan ett kvartssekel, pratar flytande portugisiska, kan landets historia utantill och har rest mer i Brasilien än majoriteten av befolkningen. Mitt svenska utseende och min brytning gör att jag inte släpps in i de sista rummen. Bekantskaperna blir ytliga. Jag reduceras till mitt ursprung. Jag får inte vara den brasse jag vill vara.

Barens ägare är en 54-årig före detta musikkritiker som är en hängiven botafoguense. Han bor snett emot sin bar men jobbar där sällan. Istället har han anställt Marlene, en 73-årig släkting utan barn, för att sköta stället. Hon är inte intresserad av fotboll men tar hand om oss botafoguenses som om vi vore hennes söner. Ställets främsta stamgäst är Marcelão, en nästan två meter lång kedjerökande mattelärare med grånat, glest skägg och långt, lockigt och fett hår. När han kommer vaggandes mot baren ser han ut som en grekisk filosof som klurar på en gåta.

Vi lärde känna varandra för 17 år sedan när jag flyttade till Rua Paissandu som ligger i närheten av torget. En dag, när Botafogo spelat, gick jag ned på torget i min klubbtröja. Han klappade mig på axeln.

– Bra smak, sade han.

I början reducerade han mig också till mitt ursprung och undrade var jag kom ifrån. När jag först sade Sverige och sedan Malmö utbrast han.

– Botafogo har spelat i Malmö!

När Marcelão var ung hade han ett radioprogram som enbart handlade om Botafogo. Han kan mer om klubben än de flesta och brukar kallas Enciclopédia do Botafogo, Botafogos uppslagsverk. När han presenterar mig för torgets andra botafoguenses säger han gärna saker som: »Han här har träffat Garrinchas son. Rör vid honom.« Hans kompisar tar på mig och isen är bruten. När han blev min dotters mattelärare i högstadiet kom vi närmare varandra. Vi sågs flera gånger i veckan, oftast utan att bestämma träff. Marcelão bor runt hörnet från baren och passerar den flera gånger om dagen.

När jag är på besök i Sverige brukar jag köpa en flaska Sheridan’s, en krämig irländsk likör, i taxfreeshopen till honom. Att den irländska drycken är uppdelad i en del svart kaffelikör och en del vit vaniljlikör gör den som gjord för oss botafoguenses. Marcelão menar att den svartvita likören, som skiktar sig när den hälls upp, bringar tur och rekommenderar minst en flaska varje säsong för att Botafogo ska hålla sig i form. Vi brukar dricka den vid schackborden i betong på torget. Marcelão tar med sig några glas hemifrån och så häller vi upp den sliskiga likören. Sällan mår jag bättre än då. 

 

Efter nästan 20 år tillsammans separerade jag och Regina. De senaste åren hade vi glidit ifrån varandra. Jag ägnade mer tid åt mina böcker och blev borta allt längre när jag reste. I sin tur stängde Regina in sig i ännu en orosbubbla och lade alltmer energi på att ta hand om sin gamla mamma. Vi skiljdes som vänner och behöll traditionen att äta söndagslunch tillsammans. Vi ville visa för Clara att familjen fanns kvar, även om mamma och pappa inte levde ihop. Att vi sågs på söndagar, då ligamatcherna spelades, gjorde att vi pratade fotboll istället för skilsmässa. 

Botafogo fortsatte vara vår lägereld.

Samma år upprepade klubben sin internationella satsning från 2012 då holländaren Seedorf avslutade sin karriär i Botafogo. Denna gång valde klubben att satsa på en annan före detta Milanmittfältare – 34-årige japanen Keisuke Honda. Tillsammans med flera hundra botafoguenses åkte jag och min dotter ut till den internationella flygplatsen i Rio för att välkomna honom. Vi hoppade i takt utanför ankomstterminalen, Clara knöt ett japanskt pannband med den ensamma stjärnan runt huvudet och jag kände mig lycklig. Mitt i skilsmässan hade jag lyckats hitta på något kul med min då 16-åriga dotter.

Sedan kom pandemin. Matcher ställdes in och Botafogos ekonomiska problem blev allt tydligare. Efter 27 matcher och endast tre mål begärde Honda uppsägning och kritiserade ledningen för att vara oförmögna att lösa klubbens problem. Det räcker inte att vara en klubb med ett hedersamt förflutet. Den säsongen blev den sämsta som en mästarklubb någonsin presterat i Brasilien. Med fyra matcher kvar att spela stod det klart att vi åter åkte ned i Série B.

»Vår gemensamma kärlek till Botafogo fanns redan där. Vi behövde bara blåsa nytt liv i den.«

Högernationalisten Bolsonaro var Brasiliens president, jag kände mig ensam och Botafogo skänkte ingen glädje. Ett år efter separationen blev jag tillsammans med en flygvärdinna, Regina reagerade och ställde in söndagsmiddagarna.

Det kändes som om Clara tog sin mammas parti. Hon gick på sambafester med sin mamma och tillbringade mer tid hemma hos henne än hos mig. Den veckan Clara bodde hos mig pratade de ständigt i telefon, men när jag textade eller ringde svarade hon sällan. Jag blev ledsen och tog upp situationen.

– Men pappa, du klarar dig alltid, sade hon. Mamma har det svårt nu och jag vill hjälpa henne.

Vår dotter har ett hjärta av guld, men att jag alltid klarar mig var inte sant.

– Jag behöver dig också, sade jag.

Jag fick en kram, men nästa vecka var det samma sak igen. Hon umgicks med sin mamma och svarade inte på mina meddelanden. Det sista jag ville bli var en bitter farsa med dålig kontakt med sin tonårsdotter. Så vad skulle jag göra? Att återigen berätta hur sårad jag blev när hon inte hörde av sig kändes både anklagande och poänglöst. Istället kom jag fram till att jag behövde hitta ett gemensamt intresse där vi kunde umgås. En plats som bara var hennes och min, men ändå större än oss själva. Och på ett sätt var det självklart: vår gemensamma kärlek till Botafogo fanns redan där. Vi behövde bara blåsa nytt liv i den.

Nästa vecka Clara bodde hos mig tog vi en taxi till Botafogos supporterbutik bredvid det anrika klubbhuset från 1912.

– Välj vilken tröja du vill, sade jag.

Hon valde säsongens nya dammodell med smal midja och jag betalade extra för att hon skulle få sitt namn tryckt på ryggslutet.

– Tack, pappa.

 

Det året, 2021, tog sig den ensamma stjärnan tillbaka till högsta serien, men ekonomin var så sargad att ledningen bestämde sig för att bolagisera. För 650 miljoner kronor köpte den amerikanske affärsmannen John Textor, som äger Crystal Palace och Olympique Lyonnais, 90 procent av ägarskapet i en av Brasiliens mest legendariska klubbar. Textor, som tillhör en rik familj från USA, kontrakterade 25 nya spelare och anställde den portugisiske tränaren Luís Castro som tog Botafogo till en trygg mittenplacering i tabellen 2022.

Säsongen efter hade portugisen fått ordning på laget och för första gången köpte jag årskort. Det betalade sig direkt. Botafogo vann inte bara ligapremiären över topplaget São Paulo FC utan besegrade även Flamengo på Maracanã och slog Brasiliens näst största klubb, Corinthians, med 3–0. Det var första gången i Botafogos historia som vi vann säsongens fem första matcher. Det var också den bästa starten en brasiliansk klubb haft sedan ligan för nästan 20 år sedan blev en alla mot alla-turnering utan slutspel.

När jag berusad av framgången lade ut en bild på tabellen på mitt Instagramkonto smädades jag. Vai morrer na praia, ni kommer dö på stranden, skrev en vän som är flamenguista. Det brasilianska ordspråket betyder att det inte är lönt att överleva ett skeppsbrott om man ändå dör på stranden.

Jag och Clara gick på nästan alla matcher och för första gången fick hon se Botafogo vinna. Hon var ingen »kallfot«. Om hemmamatchen spelades en söndag åt vi lunch tillsammans på vår favoritrestaurang och tog en uber till arenan i förorten. Gick matcherna på en vardag tog vi pendeltåget. Att det kan ta nästan en och en halv timme att ta sig till arenan gjorde att vi fick mycket tid tillsammans. Vi pratade om sådant vi inte haft tid att ta upp hemma när vi möts i all hast mellan jobb, universitetsstudier och volleybollträningar. Clara berättade saker hon tidigare inte velat ta upp och jag öppnade mig. Vi kom närmare varandra. Att vi fortsatte vinna gjorde att det också blev kramar på läktaren vid varje mål. Även under den veckan Clara inte bodde hemma hos mig höll vi kontakten. Om något hände med laget skrev vi till varandra. Min plan hade lyckats. Jag hade hittat ett sätt att umgås med min dotter på. Och vi befann oss mitt i en förtrollande säsong.

»Botafogo, vars målsättning tidigare varit att inte bli nedflyttade, såg ut att vinna titeln.«

När vi hade spelat 21 av ligans 38 matcher hade vi vunnit 16, spelat tre oavgjorda och endast förlorat två. När det återstod elva omgångar hade vi ett till synes ointagbart försprång med 14 poäng. Botafogo, vars målsättning tidigare varit att inte bli nedflyttade, såg ut att vinna titeln. Enligt min vän Marcelão, matematikern på torget, var sannolikheten att vi skulle vinna ligan 90,5 procent.

De som levt en anonym tillvaro som botafoguenses klev ur garderoben och gav sig tillkänna. Trots att jag bor i stadsdelen Flamengo, där Brasiliens största klubb bildats, gick det inte att gå många meter utan att en man eller kvinna dök upp i svartvitrandig tröja. Vi hälsade på varandra som om vi känt varandra hela livet. Stadsdelen Botafogo, som ligger endast fem minuter från mig på cykel, upplevde samtidigt ett uppsving och blev Rios hipstermecka med de bästa ostronbarerna och restaurangerna. Från balkongerna vajade svartvita Botafogofanor och på helgerna fylldes barerna längs Rua Arnaldo Quintela med botafoguenses.

Sedan hände det som inte fick hända. Cristiano Ronaldo ringde till vår portugisiske tränare och frågade om han ville träna honom i Al-Nassr. Botafogos amerikanske ägare försökte få Luís Castro att stanna, men oljemiljonerna från Saudiarabien smällde högre. En assisterande tränare från systerklubben Olympique Lyonnais fick tillfälligt ta över. Han gjorde bra ifrån sig, men när klubben kontrakterade Benficatränaren Bruno Lage gick det åt helvete.

Den arrogante portugisen ändrade om i laget, placerade vår främsta målskytt på bänken och gjorde sig omöjlig på pressträffarna. Raset var ett faktum. Han fick sparken, men det hjälpte inte. Inte en enda av de tio sista matcherna vann vi. Palmeiras blev mästare, vi halkade ned till femte plats och missade till och med en direktkvalificering till Libertadores, Sydamerikas viktigaste mästerskap. Kollapsen var så omfattande att internationell press skrev om oss. Brittiska Daily Mail ställde sig frågan: Is this the biggest bottle job in football history? 

Själva visste vi vad det hela rörde sig om. Vi hade dött på stranden.

 

Under den omtumlande fjolårssäsongen som slutade i tårar använde Botafogo fem olika tränare. Ambitionen till i år var därför att hitta en pålitlig ledare som inte skulle utsätta oss för fler pinsamheter. 

Textor fastnade för den 52-årige portugisen Artur Jorge som blev portugisisk cupvinnare med Braga förra året. Jorge använde kollapsen från 2023 som bränsle till att motbevisa tvivlarna. I oktober 2024 hade han 27 vinster och tio oavgjorda på 45 matcher. När sex omgångar återstod av ligan ledde vi tabellen med sex poäng. Och ännu större: snart väntade en semifinal i Libertadores, för första gången på över 50 år.

Men medan bordet dukades fram hemma i Rio befann jag mig i Sverige. Mitt i min värsta yrkesmässiga kris.

 

När jag duschat klart efter den havererade radiosändningen sätter jag mig på bussen till Centralstationen i Malmö för att ta tåget till Stockholm och spela in de sista avsnitten av Alla mot alla. Innan jag stigit av bussen ringer en av mina bästa vänner.

– Vad har du gjort? undrar han. Aftonbladet har precis flashat om dig!

»Brandão Jönsson tipsade om sexköp i P4. Blev utslängd i direktsändning.« 

Jag ringer min chef på DN för att be om råd hur jag ska agera. Kort efter flashar även Expressen. Mina närmsta vänner ber mig stänga kommentarsfälten på mitt Instagramkonto. Det senaste inlägget är från en Köpenhamnsresa med dem för två veckor sedan. Nu fylls fälten med gröna kräkemojis och kommentarer under en bild där vi skålar utanför en bar på Larsbjørnsstræde. »Tog ni denna bild innan eller efter ni köpte horor?«

Jag tänker instinktivt att jag måste försvara mig. I somras skrev jag en krönika i Sydsvenskan där jag kritiserade Cariocamästerskapet för att tillåta Brasiliens största prostitutionssajt att vara en av mästerskapets huvudsponsorer. Jag är ingen prostitutionsförespråkare. Mitt misstag var att jag slängde ur mig en unken provokation efter att mitt första förslag hade dissats. En vän råder mig att inte gå i försvarsläge.

– Drevet är i gång. Du måste pudla.

Medan X2000 far fram genom Småland ber jag om ursäkt på plattformen X för vad som hände i sändningen. Jag skriver: »Jag försökte bidra för programmets bästa och skapa dynamik, men det blev helt fel. Jag tar avstånd från all form av sexköp.« Efter pudeln tror jag att stämningen ska lugna sig, istället väcker den liv i Sveriges nyhetsredaktioner. Den mediala lynchmobben styr och vill ha sin skalp. Jag tänker att jag löper stor risk att bli cancellerad. Jag kan förlora både jobbet på DN och mitt förlag Natur & Kultur.

»Jag lutar mig mot en av fasaderna på Linnégatan och känner att jag håller på att svimma. Jag får en panikångestattack.«

När jag checkar in på hotellet i Stockholm känner den kvinnliga receptionisten igen mig.

– Är det du som tipsade om sexköp i radio?

På kvällen smyger jag i väg med en nära vän till restaurang Grodan. Vi sätter oss vid ett bord där ingen kan se oss och jag börjar rannsaka mig själv. Har mina framgångar gjort att jag tror att jag kan säga vad som helst och komma undan med det? Har jag bjudit för mycket på mig själv i rollen som frigjord brassesvensk? Borde jag ha varit mer efterhållsam och inte tackat ja till att medverka i ett tramsigt radioprogram? Jag får ångest och anklagar mig själv.

Sedan blir jag arg på drevet. En enda slip of the tongue och jag tillskrivs åsikter jag inte har. »Finns det plats för en sexköpstipsande journalist?« skriver en ledarskribent. »Henrik Brandão Jönsson tänker med kuken«, skriver en annan. Till och med en minister i regeringen och två partiledare uttalar sig. Även delar av den svenska artisteliten använder mitt klavertramp till att positionera sig. Värst av allt är att kollegor som jag trott varit vänner, vänder kappan efter vinden och raljerar.

När jag går på gatorna i Stockholm stirrar folk på mig. Det känns som om de bedömer mig. För eller emot. Till slut blir det för mycket. Allt adrenalin som frigjorts i min kropp för att skydda mig från angreppen gör att jag hyperventilerar. Hjärtat arbetar hårdare och kroppen spänner sig. Jag lutar mig mot en av fasaderna på Linnégatan och känner att jag håller på att svimma. Jag får en panikångestattack.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ringa 112 innan jag svimmar eller låta den som hittar mig på trottoaren kalla på ambulans? Jag kämpar för att få ned andningen och tänka klart.

Sist jag svimmade var på en utomhusfest i Rio. Jag hade druckit för många öl, det var 30 grader varmt på kvällen och min kropp var uttorkad. Jag kvicknade till först när en vän fått i mig en flaska vatten. Jag måste ha något att dricka. 

Jag letar upp en närbutik, köper ett paket cigg och en Fanta för att få socker i blodet. Sedan stänger jag in mig på hotellrummet. Jag tänker på teaterchefen Benny Fredriksson som tog sitt liv efter att ha utsatts för ett drev under metoo. Jag förstår varför.

»Jag tror aldrig att jag längtat så mycket efter Rio.«

Trots mitt tillstånd gör jag bra ifrån mig i Alla mot alla. Det är som om surret försvinner när jag stänger av mobilen. Jag koncentrerar mig på frågorna och kroppen slappnar av. Jag får också ovärderligt stöd av min tävlingspartner, våra motståndare och programledarna. Tre dagar efter drevet körde i gång kan jag andas igen. 

När vi spelat in det sista programmet unnar jag mig en Guinness på Bullen på Grev Turegatan. Det tar inte många minuter innan en kvinna med en tygkasse över axeln ställer sig bredvid mig i baren.

– Är det du som tipsade om sexköp i radio?

– Nej, det är det inte.

– Jo, det är det visst.

För att undvika diskussion sätter jag mig för mig själv vid ett av soffborden. Jag tänker dricka upp ölen och gå tillbaka till hotellet. Jag orkar inte stöta på fler människor som vill mig illa. Sedan händer något märkligt. Den kvinnliga bartendern ber gästen att lämna mig ifred och sätta sig någon annanstans. Gästen går till andra sidan av lokalen och bartendern vinkar tillbaka mig till disken. Hon häller upp en ny Guinness till mig och ställer fram en sexa maltwhisky.

– Det är på huset. Vi gillar dig.

Jag blir så rörd att jag nästan börjar gråta.

 

Dagen efter sista inspelningen av Alla mot alla flyger jag hem till Brasilien. När jag lyfter från Arlanda faller en sten från mina axlar. Jag tror aldrig att jag längtat så mycket efter Rio. Jag kommer att slippa blickarna, bedömandet och att hela tiden vara beredd på att gå i försvar. Jag kan leva mitt liv som jag själv valt utan att riskera att kölhalas för att jag kastar ur mig någon groda som inte ryms i åsiktskorridoren.

När jag landar i Rio känner jag mig omfamnad av både den varma, fuktiga luften och storstadssmutsen. Jag är hemma. Med ett leende på läpparna tar jag mig genom passkontrollen, hämtar min väska på bandet och forcerar horden av taxichaufförer som försöker lura nyanlända gringos. Jag hoppar in i första bästa taxi, gör upp om priset och lutar mig tillbaka i baksätet. När jag byter mitt svenska sim-kort i telefonen mot mitt brasilianska andas jag ut. Drevets reportrar kan inte längre nå mig.

»Det var ett korkat machouttalande. Här kanske det skulle funka, men inte i Sverige. Det vet du, pappa.«

Jag anländer på min dotters 20-årsdag som hon valt att fira på en sushirestaurang i Ipanema. Jag har med mig en särskild present till henne. Ett årskort.

– Tack, pappa, säger hon och kramar mig.

– Så många matcher vi ska se ihop, svarar jag.

– Det ska vi.

Jag berättar om drevet mot mig. Hon håller med mina kritiker.

– Det var ett korkat machouttalande, säger hon. Här kanske det skulle funka, men inte i Sverige. Det vet du, pappa.

Jag nämner det inte då, men trots att vi båda nu har årskort är vi inte garanterade biljetter till den viktigaste matchen sedan Estádio Nilton Santos invigdes för 17 år sedan. Om en vecka ska vi möta Peñarol i den första semifinalomgången i Libertadores. Vår stadion, som var friidrottsarena under OS i Rio 2016, kan endast ta 43 000 åskådare. Om de med vipkort, som kan köpa två extrabiljetter, gör det kommer inte platserna att räcka till alla.

»Det finns en optimism kring förlorarklubben som jag inte har upplevt sedan jag flyttade till Brasilien för 25 år sedan.«

Det finns en optimism kring förlorarklubben som jag inte har upplevt sedan jag flyttade till Brasilien för 25 år sedan. Tidigare brukade det komma 7 000 till matcherna, förra säsongen låg snittet kring 20 000. I år kommer över 40 000. Nästan alla matcher är slutsålda. Till och med supportrar från rivaliserande klubbar berömmer vårt lag för att spela »futebol feliz«, offensiv gladfotboll. Vad som också bidrar till framgångarna är att ekonomin är stabil, vilket gjort att Textor kunnat köpa in spetskompetens.

Tidigare i år lockade han över den 23-årige brasilianske anfallaren Igor Jesus från Shabab Al-Ahli i Dubai. Nu har han blivit uttagen till landslaget och gjorde mål i sin debut mot Chile i VM-kvalet i september. Igor Jesus blev då förste Botafogospelare att näta för Brasilien sedan Bebeto kvitterade mot Danmark under kvartsfinalen i VM 1998. Den andre talangen är den 23-årige högeryttern Luiz Henrique som fick 200 miljoner kronor för att lämna spanska Real Betis. Investeringen har redan betalat sig. Luiz Henrique har gjort sex ligamål, är vår främste stjärna och kallas Pantera, den svarte pantern. Han togs också ut till VM-kvalet mot Chile och blev matchhjälte när han gjorde segermålet på tilläggstid. Att Brasiliens båda mål i kvalmatchen kom från Botafogospelare gör att landslaget för tillfället kallas »Selefogo« istället för Seleção. 

»I år tävlar vi i tre turneringar: Brasileirão, Libertadores och VM-kvalet«, skriver Marcelão till mig. Det är skördetid.

 

Med två dagar kvar till semifinalen mot Peñarol har vi fortfarande inga biljetter. Den nya ansiktsigenkänningsutrustningen på arenan gör det svårt att köpa biljetter på svarta marknaden. Jag måste hitta någon med vipkort som är villig att sälja sina extrabiljetter. Jag jagar på nätet, men säljarna känns inte tillförlitliga. Jag nämner det för en fotografkompis som visserligen är tricolor, håller på Fluminense, men som har många Botafogovänner. På ett forum skriver han att »en svensk journalist och hans dotter« letar biljetter. En Botafogosupporter, som är polis, nappar och begär nästan tusen kronor per biljett. Det är mer än dubbelt så mycket som han själv betalat. Betala tvåtusen kronor för två biljetter eller missa vad som kan bli den viktigaste matchen i Botafogos moderna historia? Beslutet är enkelt.

Klockan tre på natten till matchdagen ställer ett gäng botafoguenses till med en välkomstceremoni i form av ett fyrverkeri utanför hotellet där Peñarolspelarna sover. Fyrverkerierna väcker inte bara spelarna utan hela kvarteret. I över en kvart smäller gänget av sina pjäser och stör bortaspelarnas nattsömn.

Det svartgula Peñarol från Montevideo är en av världens mest framgångsrika klubbar. De har vunnit Libertadores fem gånger och den Interkontinentala cupen tre gånger, senast 1982 mot Aston Villa. På många sätt påminner Peñarol om Botafogo. De är två traditionella storklubbar som har sina främsta meriter långt bakom sig. För första gången på 13 år har den uruguyanska klubben lyckats ta sig till en semifinal i Libertadores. De är minst lika sugna på revansch som Botafogo.

»Jag tycker att ni har en fin profil. En svensk journalist som går på fotboll med sin dotter.«

Flera turistbussar, fyllda med hundratals Peñarolsupportrar, har kört i över 200 mil i nästan två dagar för att komma till Rio. På matchdagens förmiddag går några av supportrarna till stranden. De kallar en svart ölförsäljare för apa, rånar honom och utsätter de kvinnliga badgästerna för sexuella trakasserier. När de andra på stranden klagar på deras rasism och sexism blir det bråk. Supportrarna använder ett lager parasoller som påkar mot brassarna. Sedan vandaliserar uruguayanerna en strandbar, stjäl flera ölflak och sätter eld på två motorcyklar. Brassarna blir förbannade och tuttar fyr på en av supportrarnas turistbussar. Det är inte ens lunchtid än.

Jag och Clara tar pendeltåget till arenan fyra timmar före matchstart. Vi vill undvika den värsta trängseln och i tid träffa polismannen som ska överföra sina biljetter till oss. Kvällen innan har Atlético Mineiro fått 3–0 mot argentinska River Plate i den andra semifinalen i Libertadores och är mer eller mindre klara för final redan före returen. Vi drömmer om samma resultat.

– Tänk om vi för en gångs skull kan vinna med lite marginal, säger Clara.

Vi möter polismannen på en grillfest i närheten av arenan. Han är klädd i en Botafogotröja, bor i närheten av stadion och har sett alla hemmamatcher i år. Efter att han gått med på att sälja till oss har han fått bud på 1 500 kronor per biljett. Jag undrar varför han ändå väljer att sälja till oss.

– Jag tycker att ni har en fin profil, säger han. En svensk journalist som går på fotboll med sin dotter.

Jag överför pengarna, får biljetterna och vi firar med öl och grillspett. Sedan ser vi spelarbussen anlända under ett färgsprakande fyrverkeri. Clara, jag och polismannen vrålar i kör:

– FOGOOOOOO!!! 

Våra biljetter är till Leste Inferior, min favoritsektion under den övre sektionen där klacken står. Ett reportageteam från Globo Esporte, Brasiliens största tv-kanal, vill intervjua mig på läktaren. De undrar varför jag håller på Botafogo. Jag kör mitt standardsvar:

– Jag är svensk och Garrincha har en son i Sverige. Därför är jag botafoguense.

Trots att polisen gripit nästan 300 Peñarolsupportrar som var involverade i strandbråket är bortasektionen fylld till sista plats. De gulsvarta bortafansen syns, men hörs inte. Vi är nästan 43 000 botafoguenses som sjunger oavbrutet. På planen är stämningen inte lika bra. Vi spelar krampaktigt, får den colombianske domaren emot oss och faller för uruguayanernas provokationer. Vår senaste ligamatch var mot obetydliga Criciúma. Den slutade 1–1. Ska samma sak hända igen? Får vi bara med oss ett oavgjort resultat från vår hemmamatch kommer Peñarol att slakta oss i returen i Montevideo.

I pausen pratar jag med polismannen som står bredvid oss. Han gnäller över att Luiz Henrique bara haft ett enda skott på mål.

– Han är för fan landslagsman. Kom igen!

 

När andra halvlek inleds har något förändrats. Den colombianske domaren blåser inte längre för minsta skitsak och vårt passningsspel börjar bita. Efter fyra minuter slår Luiz Henrique en genomskärare som når vår venezuelanske mittfältare Savarino. 1–0. Stadion exploderar. Jag och Clara kramas och hoppar runt medan ölen regnar ned på oss från den övre sektionen. Fyra minuter senare går mittbacken Barboza upp för en hörna och slår in 2–0 med vänstern. Stadion exploderar igen och ännu ett ölregn faller över vårt kramkalas. 

Peñarol gör två snabba byten, men det hjälper inte. Venezuelanen Savarino sätter 3–0 i vänsterkrysset och jag och Clara tittar på varandra. På tåget drömde vi om att vinna med marginal, men det var så osannolikt att vi skrattade åt det. Nu har vi gjort tre mål på åtta minuter. Jag har aldrig hört Estádio Nilton Santos sjunga högre. Polismannen kramar om mig.

– Du är en varmfot, säger han.

Vi tre hoppar i takt och för varje hopp släpper jag en bit av den ångest jag burit på ända sedan drevet drog i gång. Min spända kropp slappnar av. Här på läktarna finns det ingen som bryr sig om vad jag sagt i Sverige. Jag är bara en Botafogosupporter i mängden.

– FOGOOOOOO!!! vrålar jag.

När Clara stämmer in i vrålet känner jag hur mina ögon börjar vattnas. Aldrig förr har vi skrikit tillsammans med så många. Aldrig förr har vi haft ett större övertag i en sådan viktig match. Jag kramar om henne medan tårarna rinner nedför mina kinder. Det är som om en inre damm brustit. Glädjen över Botafogos målkalas får mina egna känslor att lossna. Trots att mina belackare i Sverige inte har något med Libertadores att göra känns det som om jag fått ut min hämnd. Framför allt har jag fått mitt liv tillbaka. Jag upplever den gladaste stunden i mitt skakiga liv som botafoguense.

Innan matchen är slut gör också landslagsmännen Luiz Henrique och Igor Jesus var sitt mål. 5–0. Vi är så gott som klara för final i Libertadores. Klubben som förra året dog på stranden är på väg att ta sig till den match som värderas högst i den sydamerikanska klubbfotbollen. För mig är segern även personlig. Ett mål för varje svek jag utsatts för.

 

Dagen efter visar Globo Esporte intervjun med mig från läktaren där jag på bästa sändningstid berättar varför jag är botafoguense. Vänner från hela Brasilien som sett inslaget hör av sig. En av dem är min förste Botafogokompis Afonso som jag såg matcherna i Série B med under mitt första år i Brasilien. Vi har upplevt förnedrande förluster i andraligan, hånats av de större Rioklubbarna och sett ligatiteln glida oss ur händerna förra säsongen. Men nu lyser den ensamma stjärnan igen. Afonso skriver det enda som behövs.

»FOGOOOOOO!!!«