När Zebastian Modin rankar sina bästa minnen som djurgårdare dyker först och främst två matcher upp i huvudet: Premiären på Tele 2 arena, vilken Djurgården förlorade mot IFK Norrköping. Och bortaderbyt mot Hammarby 2015, en match som slutade 2–1 till den allsvenska nykomlingen Bajen. Modin nämner även cupguldet 2018 som en höjdpunkt, men att just två förluster har präglat honom så starkt kanske ändå är talande?
– Med åren har umgänget, sångerna och stämningen blivit det viktigaste för mig, säger han. Spelet intresserar mig allt mindre.
Fler engagerade fotbollssupportrar än Zebastian Modin känner så. Men att fotbollen blivit sekundär för just honom har en enkel förklaring. Han är blind, så matchen kan han inte se. Inramningen kan han höra och känna.
– Första matchen på Tele 2 stack ut för att man var van vid drygt 10 000 åskådare på Stockholms stadion och knappt hade kunnat föreställa sig hur det skulle låta med nästan 30 000 på läktarna. Det var en helt ny upplevelse. Hammarbymatchen var lite samma sak, det var vårt första bortaderby på Tele 2 och trots att vi bara hade en kortsida blev det ett jäkla tryck.
Zebastian Modin föddes med ögonsjukdomen barnglaukom. Under hans första levnadsår innebar den att hans synförmåga var nedsatt men att han ändå lärde sig läsa utan större bekymmer. Vid sex års ålder, efter 30 operationer, förlorade Zebastian synen i sitt vänstra öga. Han försökte leva så normalt som möjligt, spelade fotboll och landbandy på rasterna i skolan. Samtidigt slukade han all idrott som fanns tillgänglig på TV, radio och i tidningar. När han besökte sina släktingar i Gävle tog han sig till Gavlerinken för att följa en Brynäsmatch. Hemma i Östersund gick han på Jämtlands matcher i basketettan.
– De hade en liten klack som sjöng under matcherna, säger Zebastian. I högstadiet tog jag och mina kompisar över den. Vi var typ 15 stycken, men det var ändå en klack.
»Matchresorna blev fler, 2014 köpte jag mitt första årskort och sedan dess har supporterskapet bara växt.«
Vid det laget hade även synen i högerögat försämrats. Zebastian kunde inte urskilja mer än ljus, färger och vissa suddiga konturer. Istället var det något annat med basketen som lockade.
– Jag har alltid varit fascinerad av stämningen och atmosfären på idrott. Under min uppväxt såg jag en massa Youtubeklipp på fotbollssupportrar och lärde mig nästan alla de allsvenska lagens ramsor. Basketen i Östersund var kul, men så fort några i vårt gäng hade hockeyträning var vi för få för att sjunga, och då var den fredagen förstörd. Jag drömde om en större skala.
Zebastian hade länge varit intresserad av allsvensk fotboll, men saknade ett lag att heja på. Under gymnasiet drog en kompis med honom till Stockholms stadion. Senare besökte han även Djurgårdens match i Sundsvall. Kanske var det bristen på ett favoritlag som fick honom att resa de långa sträckorna från Östersund, för själva fotbollen var inget dragplåster. 2009 hade blåränderna tvingats kvala sig kvar i Allsvenskan. De tre efterföljande säsongerna tampades laget i det trista mittenskiktet av tabellen. Guldåren med Kim Källström och Andreas Johansson var långt borta. De första gångerna Zebastian Modin var på plats hette stjärnorna Kennedy Igboananike och Sebastian Rajalakso, och de närmaste tabellkonkurrenterna hette Gefle, Mjällby och Örebro.
– Det var inte så att jag upptäckte Djurgården över en natt, säger Zebastian. Vissa blir som chockade och tänker »oj, vilken grej« första gången de går på en stor fotbollsmatch. Jag fastnade mer långsamt. Men matchresorna blev fler, 2014 köpte jag mitt första årskort och sedan dess har supporterskapet bara växt.
Parallellt med sitt nya liv som fotbollssupporter drev Zebastian Modin en allt seriösare elitsatsning i längdskidåkning. 2010 vann han, som 15-åring, paralympiskt sprintbrons i Vancouver. Fyra år senare knep han två silver och ett brons i Sotji. Därutöver har han ytterligare ett paralympiskt silver samt en drös VM-medaljer på sin meritlista.
»Ibland försöker jag ta reda på hur det gick till efter matchen.«
Skidkarriären och det faktum att han bor i Östersund försvårar Zebastian Modins matchbesök. Men en kille som utan syn har slutat på plats 606 i Vasaloppet – och blivit besviken efteråt – låter sig inte heller hindras av 55 mils avstånd till sitt favoritlag.
– Jag är på plats på ungefär hälften av alla matcher, säger han. Det är ganska jämnt fördelat mellan hemma- och bortamatcher. Självklart är det häftigt med derbyn och andra stora matcher, som cupfinalen i Malmö där 8 000 djurgårdare var på plats. Ändå föredrar jag nästan bortamatcher då vi är runt 500 personer. Det blir ofta roligare ramsor och en annan typ av gemenskap.
Hur mycket uppfattar du av det som händer på planen?
– Inte jättemycket. Ibland säger någon »gult kort, det var Haris« eller berättar att det är hörna. Vissa gånger förstår jag själv att det är hörna, särskilt om det är precis nedanför mig. Men jag har inte jättebra koll. Därför är det egentligen roligare att vara på hockey eller basket. Då sitter man närmare och planen är mindre, så att jag kan uppfatta var spelet är utifrån skridskoskären eller skognisslet. I fotboll är det mycket svårare.
Men?
– Förut brydde jag mig mer om att veta vad som hände. Nu har jag accepterat att jag inte måste hänga med för att kunna njuta av matchen. Det viktiga är att ha kul och gå dit med ett bra gäng. Och att gå på Djurgården är väldigt kul. Jag följer matchen bättre på TV eller radio, men det är inte samma sak, då sitter jag bara där själv och lyssnar. Att jag inte vet vad som händer är en nedsida, men alla de andra aspekterna gör att det är värt att vara på plats.
»Mina kompisar som ser kan också missa ett mål ibland och står där de står trots att det är flaggor i vägen.«
Brukar du vilja veta hur ett mål såg ut, så att du kan föreställa dig det i huvudet?
– Ibland försöker jag ta reda på hur det gick till efter matchen. Ibland har jag ingen aning. Det blir som det blir, och det viktigaste är att vi gjorde mål!
Inför årets cupfinal i Malmö misstog ett par poliser Zebastian Modins hopfällda blindkäpp för en bengal. Missförståndet reddes ut snabbt, men polisernas förvirring hade sin förklaring: Det är inte varje dag de ser en blindkäpp i supportermiljöer. Och visst kan det tyckas märkligt att någon reser land och rike runt för att följa ett gäng fotbollslirare, trots att han inte kan se dem spela.
– Folk utanför supportervärlden kan ibland undra varför jag lägger tid på detta, säger Zebastian Modin. Men jag tror inte att de förstår varför seende personer gör det heller. Egentligen är det inte så stor skillnad.
Hur menar du?
– Mina kompisar som ser kan också missa ett mål ibland och står där de står trots att det är flaggor i vägen. Även om det är många olika typer av människor på ståplatsläktaren så förstår alla där att fotbollen är mer än det som går att se.