Kang i bygget!

Julia Roddar hade precis vunnit sitt andra SM-guld och blivit nominerad till årets bästa mittfältare. Hon var nöjd med huvudstadslivet, njöt av att representera publiklaget Hammarby och kände sig hemma. 

I juli lämnade hon Bajen – för en klubb som slutade åtta av tolv lag i engelska andraligan förra säsongen. 

– Det var ett svårt beslut, säger Julia Roddar. Samtidigt kände jag att jag hade ett utlandsäventyr till i mig.

Den 3 augusti presenterades mittfältaren för London City Lionesses. Då hade värvningen av landslagskompisen Kosovare Asllani redan varit officiell i över en månad. Rekryteringen av PSG:s cupvinnartränare Jocelyn Prêcheur likaså. Men redan före de prestigefyllda förstärkningarna hade Julia Roddar bestämt sig och signerat ett tvåårskontrakt. För henne lockade framför allt de höga ambitionerna, och inte minst personen som låg bakom dem. 

– I våras hörde sportchefen jag hade i Washington Spirit av sig och frågade om jag var redo för ett nytt äventyr, säger Roddar. Då hade Michele redan tagit över London City och jag förstod att det skulle bli en stor satsning. 

»Med henne vet man att det inte bara är snack. När hon väl har bestämt sig för något händer det genast saker.«

Julia Roddar spelade i amerikanska Washington Spirit mellan 2021 och 2022. Hon var med när laget vann sin första mästerskapstitel, och hon var med när Michele Kang blev klubbens majoritetsägare. Samma Kang som nu alltså lockat henne till London.

– Hon är en doer, säger Julia Roddar. I Washington förbättrade hon våra förutsättningar väldigt snabbt. Med henne vet man att det inte bara är snack. När hon väl har bestämt sig för något händer det genast saker. 

 

För några år sedan var affärskvinnan Michele Kang ett okänt namn inom fotbollsvärlden. Hon har själv berättat att Lionel Messi var ett lika okänt namn för henne. I dag äger hon tre damfotbollsklubbar (Washington Spirit, Olympique Lyon Féminin och London City Lionesses) och har siktet inställt på fler. De som har tröttnat på herrfotbollens allt vanligare multiklubbsägande har anledning att börja oroa sig även för det som händer på damsidan. Samtidigt beskriver Michele Kang sig själv som något av en damfotbollens frälsare. Hon, som för några år sedan inte brydde sig om sporten, ska ta den in i framtiden. Vad talar för att den här 65-åriga affärskvinnan menar det hon säger?

»Jag vill bevisa att damidrott är bra business. Gapet mellan vad det är och vad det kan bli är enormt.«

Michele Kang föddes och växte upp i Sydkorea under en tid då flickor enligt henne uppmuntrades till utbildning, men senare förväntades gifta sig och bli hemmafruar. Kang hade andra drömmar. 1982 övertalade hon sina föräldrar att låna ut de besparingar som var öronmärkta för hennes eget bröllop, så att hon kunde bekosta ett år på college i USA. Därefter skulle hon själv finansiera sina studier. Hon blev kvar på andra sidan Stilla havet, fördjupade sig i ekonomi och företagsförvaltning, blev konsult inom den lukrativa, blomstrande techbranschen och klättrade snabbt i affärsvärlden. Delägare i det ena storföretaget, högt uppsatt chef i det andra. 2008, i kölvattnet av finanskrisen, startade hon det egna bolaget Cognosante, som specialiserade sig på teknologiska lösningar för exempelvis statliga myndigheter. Företaget växte och blev snabbt lönsamt. Michele Kang blev dollarmiljonär och började använda sina pengar till välgörenhet och andra projekt. 

2019 bjöds hon in till Kapitolium när det amerikanska damlandslaget skulle hyllas för sitt VM-guld. »Det var där jag först lärde mig om den professionella damfotbollsligan«, sade Kang till Financial Times i maj 2024. 

Efter ett helt liv utanför idrotten kunde hon inte förstå varför kvinnliga fotbollsspelare tjänade sämre än manliga. Hon bestämde sig för att göra skillnad. 

»Pengarna flödar och löftena är många. Men hur kommer Kang i praktiken att förändra sporten?«

Till The Guardian sade hon i augusti: »Jag vill bevisa att damidrott är bra business. Gapet mellan vad det är och vad det kan bli är enormt. Jag är förvånad att ingen har sett det. Det här är absolut inte välgörenhet. Det är en seriös investering. Som kvinna tycker jag att det är förolämpande att dessa världsklassatleter av vissa betraktas som något slags jämställdhetsprojekt. Jag vill applicera mina affärskunskaper för att lösa de problemen.«

Efter att ha drivit Washington Spirit i två år köpte Michele Kang engelska London City Lionesses i december 2023. Två månader senare tog hon även över damverksamheten i Olympique Lyon. I intervjuer har hon antytt att hon vill addera klubbar i Afrika, Sydamerika, Japan, Kina och Sydkorea till sitt begynnande fotbollsimperium. Hon har lovat att spendera miljoner på forskning om kvinnokroppen och damidrott, ta fram banbrytande träningsprogram anpassade för kvinnor och hitta en internationellt gångbar strategi för att locka mer publik till arenorna. Hennes målmedvetna satsning på damidrott sträcker sig utanför fotbollen. Nyligen skänkte Kang fyra miljoner dollar till sjumannarugby för damer. Skälet var enligt henne inte mer komplicerat än att hon charmades av det amerikanska laget som vann brons i Paris-OS. Pengarna flödar och löftena är många. Men hur kommer Kang i praktiken att förändra sporten? 

– Jag tycker helt ärligt att det är konstigt att vi inte har sett den här utvecklingen med stora privata investeringar tidigare, säger Hammarbys tekniska chef Adrian von Heijne. Om det är någon aktie i fotbollen som kommer öka de närmaste tio åren är det damfotbollens. Samtidigt är alla klubbar i WSL [Women’s Super League] också privatägda, även om dessa backas upp av starka varumärken från herrfotbollen. 

Han fortsätter:

– Jag är lite skeptisk. Har Kang verkligen revolutionerat damfotbollen i Washington? Och vad talar för att hon ska göra det nu?

BK Häckens klubbchef Marcus Jodin är lika delar oroad som positiv inför utvecklingen. 

– Gapet blir större, och kortsiktigt blir det en utmaning för oss att konkurrera när de här pengarna flödar in i den internationella fotbollen. Samtidigt måste vi förstå fotbollshierarkin. Vår strategi kan inte vara att ha mest pengar och köpa de dyraste spelarna. Istället behöver vi utveckla ett spel och sälja vidare spelare. Nyligen sålde vi Rosa Kafaji och Anna Sandberg till England. För det fick vi kanske dubbelt så mycket som vi hade fått för tre år sedan, och med de pengarna kunde vi värva sex nya spännande spelare. Så måste vi jobba, och då kan vi förhoppningsvis utmana i Champions League mellan varven, så som Häcken gjorde i fjol. I grund och botten är det kul att fler tjejer kan leva på sin idrott.

Vad tror du om London City Lionesses satsning?

– De kommer säkert nå sportslig framgång med sina investeringar. Och det låter så klart bra att de bara satsar på damfotboll. Samtidigt tror jag att det finns ett värde i att vara en dubbelklubb, att kunna utbyta kunskap och erfarenheter med varandra. Jag tror att det ekonomiska kommer vara viktigare för spelare som väljer klubb än en diffus känsla av hur högt prioriterat damlaget är. 

 

Kosovare Asllani hade anbud från flera högstaligor, men när hennes kontrakt med AC Milan löpte ut valde hon att skriva på för London City Lionesses. I intervjuer förklarade hon att beslutet till största del berodde på Michele Kang. 

»Det är en kvinna som ritar om hela damfotbollskartan«, sade Asllani till Fotbollskanalen. »Hon är den första multiägaren inom damfotbollen och hon vill bli mästare i varje land som hon har en klubb i. För första gången kommer jag inte behöva övertala ägaren att damfotbollen behöver investeringar.«

Utöver stora förändringar i spelartruppen – mer än hälften av spelarna har anslutit det senaste halvåret – satsar Kang på nya, lyxiga faciliteter. 

– Just nu är det lite som en byggarbetsplats, säger Julia Roddar. Men man ser att det kommer bli riktigt bra. De ska lägga tre nya gräsplaner, vi har precis fått ett nytt gym och en players’ lounge. Vi får frukost och lunch varje dag. Runt laget finns en psykolog, en dietist och alla hjälpmedel en fotbollsspelare kan tänkas behöva. 

»Man märker att hon vill dra fotbollen framåt och skapa bra förutsättningar.«

I mitten av augusti debuterade Julia Roddar i en stängd träningsmatch mot WSL-laget Tottenham Hotspur. Hon spelade 80 minuter och Lionesses förlorade med 6–1. 

– Det blev lite för enkla mål, säger hon. Men jag kände ändå att vi spelade bra i många sekvenser och det är imponerande att vi har fått ihop gruppen så snabbt. 

Tror du att ni kommer gå upp direkt?

– Jag har ingen koll på Championship. Jag har inte sett en enda match, men det verkar vara väldigt fysiskt. Det kommer nog att bli en utmaning, och bara ett lag flyttas upp, så vi får ta en match i taget. I laget har vi inte pratat om någon målsättning än, men det är klart: vi vet att vi vill vinna, och det är målsättningen uppifrån.

Du verkar ha stort förtroende för Michele Kang som ägare. Hur är hon som person?

– Hon är en jättefin människa och en »powerkvinna«. När hon talar eller kliver in i ett rum får man verkligen respekt för henne. Det är väldigt häftigt att hon kommer in och vill satsa på oss. Man märker att hon vill dra fotbollen framåt och skapa bra förutsättningar, som förhoppningsvis smittar av sig på resten av damfotbollen. 

 

Det mesta kring London City Lionesses låter som en solskenshistoria. En »powerkvinna« som själv tvingades kämpa mot fördomar för att en gång bli framgångsrik har nu tagit sig an uppgiften att ge unga tjejer bättre möjligheter. Samtidigt: Är titeldrömmar och dyra kontrakt till 35-åringar rätt väg att gå för att nå målet? Hade inte en investering i ungdomsfotboll varit mer effektiv? Man ska ha med sig att Michele Kang i grund och botten är en affärskvinna. Hon vill använda sina pengar till något hon brinner för, men hon vill inte kasta dem i sjön. Och multiklubbsstrukturen hon är i färd med att bygga upp är ett medel för att få avkastning på sina investeringar. På en presskonferens med London City Lionesses förklarade Kang att hon var medveten om problemen med multiklubbsägande inom herrfotbollen, men bedyrade att hennes situation är annorlunda. »På damsidan är multiklubbar en nödvändighet, inte en lyx eller girighet. Vi måste investera för att professionalisera damfotbollen till nivån den förtjänar och potentialen sporten har.«

 

På samma presskonferens välkomnade hon City Lionesses nye tränare Jocelyn Prêcheur. Som av en slump hämtades han från PSG, den främsta konkurrenten till Kangs Lyon. 

– Multiklubbsägande lär bli vanligare inom damfotbollen, säger Häckens klubbchef Marcus Jodin. Sedan behöver det inte innebära samma problematik som på herrsidan. Rent affärsmässigt är det en naturlig utveckling. Men Fifa och Uefa behöver villkora vissa saker för att det ska fungera. 

Michele Kang har själv sagt att hennes mål är att alla de klubbar hon äger ska bli bäst i respektive land. Och om de möts i en internationell turnering? »Må bästa lag vinna!« 

 

Flera gånger under sensommaren har jag kontaktat London City Lionesses med upprepade intervjuförfrågningar riktade till både Kosovare Asllani och Michele Kang. Trots ett antal mejl, meddelanden på sociala medier och ifyllda »kontaktformulär« har det varit helt tyst. Klubben som ska öka intresset för damfotbollen och visa att kvinnliga elitidrottare är värda att satsa på tycks nästan sakna en kommunikationsavdelning. 

Till slut kommer det ett svar. Inget om en intervju. Inte ens ett »tack, men nej tack«. Däremot hoppas klubben att jag vill stötta »Lejoninnornas« jakt på uppflyttning. »Jonatan, the countdown is on. We’re just 16 days from the start of the season. Secure your spot at Hayes Lane today, with single-game and season tickets now on sale.« 

Den moderna storklubben är här – och alla ska med på tåget.