Efter 3–1 mot bottenkonkurrenten Gauthiod åker Elias Hannas trumma fram. Juni är snart slut och Motala AIF:s klubbchef har inte fått segerbanka på över två månader. Så nu jävlar. Hanna slår och slår.
Tre poäng i sista hemmamatchen före sommaruppehållet betyder att Maif lämnar nedflyttningsplatsen i sin division två-serie. Den pressade tränaren Agim Hasani pustar tillfälligt ut och klappar händerna. Spelarna hoppar och kramas. Så får de syn på 78-åringen med käppen i dörröppningen. Långsamt och med en fysisk envishet som sällan visar sig utanför Idrottsparken har han tagit sig från löparbanorna, in under läktaren, genom korridoren och bort till omklädningsrummet.
Hans ankomst möts av jubel. En sång utbryter.
Hasse till landslaget, sha-la-la-la-la-la-la-la!
Hans ljusblåa kavaj är uppknäppt så att den svartvita Maifhalsduken syns tydligt. Den guppar mot hans vinröda ylletröja när han försöker hålla takten mot väggen med sin lediga hand. Det luktar svett, men inte från honom. Det var länge sedan han tyckte att ett rum var varmt. Jag vet att hans fötter är kalla innanför de slitna lågskorna.
»Pappa ska redan nästa dag skriva att han känner sig värdelös.«
Sången fortsätter, volymen höjs.
Hasse till landslaget, sha-la-la-la-la-la-la-la! Hasse till landslaget, sha-la-la-la-la-la-la-la!
Vilken otrolig scen egentligen. En kritiserad grupp spelare som äntligen fått vinna och en skröplig supporter som behandlas som en kejsare. Jag skulle vilja sätta punkt där. Fin liten text! Dessutom helt sann.
Synd bara att det är en skärva av verkligheten. De glada spelarna ska i nästa omgång rasa ner under strecket igen efter en kollaps i Säffle. Den applåderande tränaren kommer snart att ersättas. Och pappa ska redan nästa dag skriva att han känner sig värdelös.
Några timmar före den lyckliga skärvan kliver jag in i mina föräldrars hus, byggt 1996 på tomten där vår gamla sommarstuga låg. 50 meter nedanför altanen finns Motalas pärla, Varamoviken med den fem kilometer långa sandstranden. »Nordens största insjöbad«, skryter kommunen och solvarma sommardagar trängs tusentals besökare. Parkeringskaoset är numera en återkommande sommarplåga men jag minns inga bilinvasioner från min barndom. Däremot cyklar överallt. Folk kom för att bada, en handduk på pakethållaren räckte. Nu tar de med sig halva hemmet till stranden: bord, stolar, grillar, vattenpipor, högtalare.
I dag är inte en sådan dag. Det blåser. Visserligen västlig vind, vilket gör den långgrunda Vätternviken badbar, men byarna är för kalla och kraftiga för att intressera andra än kitesurfarna. Mamma studerar dem genom köksfönstret. De kämpar med sina segel i vågorna och jag vet exakt vilka två ord hon snart kommer att beskriva dem med.
– Riktiga entusiaster.
Pappa är ännu mer lättläst. Han sveper med armen mot sjön och säger som han alltid säger:
– Ja, här bor vi rätt bra faktiskt.
Varför säger han så till mig? Som om jag vore en avlägsen släkting på genomresa. Jag vill svara att det vet jag väl. Jag har växt upp här, jag kan den här platsen med förbundna ögon. Men jag har precis kommit hit och vill att vi ska ha det trevligt. Så jag säger:
– Ja, verkligen.
TV:n står på. EM-fotboll, Slovenien–Serbien. Efter den väntar två kanonmatcher, Danmark–England och Spanien–Italien, men då är pappa och jag nere på Idrottsparken.
– Vilka mötte de nu igen? frågar mamma.
– Grästorp, säger pappa.
– Gauthiod, rättar jag.
– Gauthiod! utropar mamma. Vilket spännande namn.
– Mm, hummar pappa.
Hon försöker få i gång honom. De har varit gifta i 51 år. När jag bodde hemma och han var ordförande hände det att mamma suckade över all tid som Maif tog i anspråk. En klassisk kommentar löd: »Hur ofta kan det egentligen vara årsmöte i Maif?« Nu är hon glad varje gång han åker dit, oavsett om det är för matcher eller tisdagsträffarna med supporterklubben. Förutom några enstaka arbetsdagar är fotbollen det enda som får ut honom på banan. Mamma är däremot en synnerligen aktiv 77-åring. Hon åker skidor, spelar golf, yogar, tar stavpromenader, gympar framför TV:n varje vardag klockan 10 under ledning av Go’kvälls träningsexpert Sofia Åhman. Och så reser hon, numera utan pappa. Han blir kvar hemma i sin fåtölj. På armlängds avstånd från fjärrkontrollen, dagens Expressen, käppen och inomhusrullatorn med det uppfordrande namnet Let’s go!
»Han kunde inte komma upp och låg i flera timmar på stengolvet.«
Sådana kvällar brukar han skriva till mig. Ibland kort för att fråga om jag också tittar på den fotbollsmatch han följer på TV:n, oftare längre och mörkare SMS. Om hur deppig han känner sig, att benet bara blir sämre och att även det andra är dåligt nu, om allt han inte kan göra, om att inte känna sig användbar. Meddelandena har samma grundmall och innehåller sällan ny information. De gånger han till exempel ramlar och slår sig är det av mamma jag får veta det. Efter ett av de senaste fallen utrustade hon honom med ett trygghetslarm.
– Jag var på bio, säger mamma. Då kunde han inte komma upp och låg i flera timmar på stengolvet.
– Oj, säger jag.
– Men han nådde mackan [mamma kallar fjärrkontrollen för mackan] så han kunde ligga där och se på fotboll i alla fall.
– Vad var det för match? frågar jag.
– Jag vet inte, säger pappa. Det var nog Arsenal.
Han har fortfarande blicken riktad mot TV:n där Slovenien nu har gjort 1–0 mot Serbien. Mamma serverar honom hans »tråkiga glas« – fiberpulver blandat med kranvatten. Det ska vara bra för magen. Tidigare under dagen var det tänkt att pappas mage skulle undersökas på universitetssjukhuset i Linköping, men det blev inget av det.
– Han hade missat att fasta 24 timmar innan, säger mamma.
– Vilket bra inkast av Serbien, säger pappa.
Han sveper sitt tråkiga glas. Så fort han har gjort det ber mamma mig att ge honom hans roliga, det som är fyllt med rödvin. 20 minuter senare sitter vi i bilen på väg till Idrottsparken.
Det första Maiflaget jag minns är från säsongen 1989. Jag var sex år och Maif nykomling i Division 1 Norra, den näst högsta serien. Om man gick över järnvägsspåren tog det bara fem minuter till Idrottsparken från vårt hus på Industrigatan. Det fick man inte, men pappa och jag gjorde det ändå. Gångtunneln under rälsen hade inte inneburit någon större omväg och jag kände aldrig att det var lättja som fick pappa att gena över spåren. Han tyckte om spänningen och tävlingsmomentet. Skulle någon reagera?
Pappa tävlade alltid mot mig. Det var pingis, hockeyspel, minigolf, fotbollsstraffar i trädgården med äppelträden som stolpar. Fanns det ingen naturlig aktivitet hittade han på en.
På väg till min dagmamma:
– Ska vi gissa hur många bussar vi hinner se på vägen? Säg vad du tror så säger jag min siffra sedan.
På E4:an i höjd med Linköping, på väg till någon av mina tennisturneringar:
– Jag tror att termometern på Tekniska Verken visar 11 grader. Säg vad du tror så ser vi vem som kommer närmast.
Vid bagagebandet på olika flygplatser:
– Jag säger att 21 väskor kommer före vår. Tror du på fler eller färre?
Vi fungerade likadant. Att tävla var det bästa, att träna var så där. Därför blev det heller inte så mycket av våra bollbegåvningar. Vi var och är för fysiskt bekväma. Vi vinner aldrig något stort. Men alltid femkampen på midsommarafton.
»När jag spelade fotboll i trädgården med min äldre kusin lekte vi att det var Europacupfinal. Han var Ajax, Milan eller Real Madrid. Jag var Maif.«
Maif tog Norrettan med storm 1989. Ett tag sniffade vi till och med på Allsvenskan. Ett par tusen åskådare kom till hemmamatcherna, 3 317 när Hammarby var motståndare. Jag fattade inte då att bättre än så skulle det aldrig bli.
– En dag kommer kanske du att spela på den här planen, sade pappa.
Maifs A-lag. Det gick inte att föreställa sig något större. När jag spelade fotboll i trädgården med min äldre kusin lekte vi att det var Europacupfinal. Han var Ajax, Milan eller Real Madrid. Jag var Maif.
– Kom igen, du kan inte vara Maif i en Europacupfinal.
– Kan jag visst det, sade jag, och sedan försökte Jonnie Efraimsson stjäla bollen av Hugo Sánchez.
Jag blev äldre, Maif pendlade mellan ettan och tvåan. Pappa blev ordförande. Som advokat hade han koll på avtal och han gjorde sig känd som en slug förhandlare. Han var social och generös. Före match brukade han köpa en resultatlott (första pris: en tårtcheck från Birgers konditori) bara för att direkt ge bort den till försäljaren.
– Så att du får det lite spännande också.
– Jag vet inte om jag får.
– Jodå, det är okej. Jag är ordförande.
Dagen före julafton drog pappa på sig en tomteluva och körde runt i Motala för att dela ut whiskyflaskor till Idrottsparkens ideella krafter. Jag satt i passagerarsätet och såg farbrorn i chokladhjulet och tanten i paviljongfiket öppna sina dörrar. Det kändes overkligt att se dem i sina riktiga hem.
Jag följde honom i hasorna och in bakom kulisserna. Pappa berättade om spelare han ville värva och vilka större klubbar som ryckte i våra. Pratade han med ledare eller spelare stod jag ofta bredvid och sög in varje ord. Efter en hemmamatch mot Lundby var Maiftränaren Anders B Johansson så upprörd över uteblivna straffar att han stegade fram till domaren och drog fram en hundring ur plånboken.
– Här har du till medlemskap i Lundby!
Ingen film jag såg som barn var mer spännande än den scenen.
Spelarna vågade jag sällan prata med. Men jag visste mycket om dem ändå. Den lokala sportreportern Jens Bollius gjorde intervjuer med dem i tidningen och pappa berättade vem som var »lite svår« eller »för hemmakär« för att gå riktigt långt. Och så fanns matchprogrammen. I mitten av 90-talet var de fortfarande matiga. Pappa hade spalten »Ordföranden har ordet«, tränaren intervjuades och motståndarkollen var ambitiös. Självklart också rejäla faktarutor på mina svartvita gudar. Jag minns fortfarande att målvakten Thomas »Timpas« Andersson helst åt »mammas kålpudding« och att en vanlig favoriträtt var Filé Mignon Black and White.
– Vad är det? frågade jag pappa.
– Lite finare kött.
Under kolumnen »målsättning« svarade de flesta att de ville vinna serien. Mittfältaren Simon Jakobsson stack ut med sin målsättning om att »vidga vyerna«.
– Vad betyder det? frågade jag pappa.
– Att han är på g till IFK Norrköping.
1995 var ett nyckelår. Maif slogs med Linköping och Åtvidaberg om uppflyttning till division ett. Samtidigt pågick kommunalstrejk i Sverige och till den avgörande seriefinalen mellan Åtvid och Maif fick Kopparvallen inte användas. Matchen flyttades till lilla Grebovallen, mitt ute på slätten, där 3 000 åskådare stod i femdubbla led runt planen. Maif vann med 1–0 och båda lagen firade. Åtvid för att uddamålsförlusten ändå räckte för serieseger, vi för att poängen tog oss till kval.
– Kom så går vi in och hurrar med laget, sade pappa.
I det trånga omklädningsrummet höll spelarna på att bilda en ring när vi klev in. Jag hamnade bredvid Patrik »Svesse« Svensson, forwardsfyndet som pappa hade värvat från Hjulsbro och snart skulle sälja till kinesiska Dalian Wanda.
– Jag vet inte om du vill ta min hand, sade Svesse. Jag är så jävla skitig.
Att greppa hans lortiga jättenäve var förstås det enda jag ville, och några veckor senare hade Svesse visat vägen till näst högsta divisionen efter kvalsegrar mot Norrby och IFK Trelleborg. Den dramatiska uppgången gav rubriker, men i november 1995 dominerade en annan nyhet i Motala och snart faktiskt i hela Sverige.
»Sportnytt zoomade in den okände målvaktens märkliga frisyr. Malmöpubliken sjöng att han var fulare än Thomas Ravelli.«
På Motala Tidning hade journalisten Britt-Marie Citron börjat granska de lokala politikernas kontokortsaffärer. Allt mynnade ut i den så kallade Motalaskandalen där fifflande kommunpampar skott sig på invånarnas skattepengar. Snart häckade såväl SVT som TV4 utanför kommunhuset och senare även tingsrätten. Det var förstås pinsamt för staden, men i skolan tyckte vi mest att det var coolt. Plötsligt betydde vi något. Jocke i 8B hade synts i bakgrunden på Aktuellt.
Man var annars inte bortskämd med riksintresse och fick hålla till godo med det som bjöds. När Anders Holmertz OS-simmade njöt vi när Staffan Lindeborg sköt in »Motalasonen« i kommenteringen. Och gången då Radiotjänst genom Anslagstavlan berättade att Motala var en av städerna där det just nu var skärpt TV-avgiftskontroll var det närmast en fjäder i den lokalpatriotiska hatten. En given snackis i Zederslundsskolans uppehållsrum dagen efter:
– Såg ni Motala på TV i går?
Det var också därför idrotten, fotbollen och bandyn, kändes så viktig. Motala på text-TV. Motala i Radiosporten. När Maif tog sig till SM-slutspel i inomhusfotboll i Baltiska hallen sände TV-sporten från Malmö. Målvakten Timpas Andersson, lagets enda exhibitionist, hade färgat håret svartvitt och Sportnytt zoomade in den okände målvaktens märkliga frisyr. Malmöpubliken sjöng att han var fulare än Thomas Ravelli. Timpas stack upp på en hörna och bombade in ett mål bakom Jonnie Fedel, fällde upp kragen som Eric Cantona och sträckte ut armarna mot de häcklande åskådarna. Efteråt ryckte Maiftränaren Håkan Ericson lagkaptensbindeln från Timpas arm.
– Larvigt, tyckte pappa. Det är ju kul när det blir lite show. Men han är lite rigid, Håkan.
Jag visste inte vad rigid betydde. Men jag höll med om att det var kul när det blev lite show.
LÄS OCKSÅ: Derby med pappa
Vi parkerar bakom IK Gauthiods spelarbuss, precis utanför Idrottsparkens ingång. Supporterklubbens ordförande, den 71-årige Steffan Karlsson, står och röker vid grindarna och öppnar en specialdörr så att pappa inte ska behöva gå så långt.
– I dag behöver vi en seger, Hasse.
– Javisst, vi får heja ordentligt!
Trots att det är en ångestmatch märker jag hur hans humör har stigit under den tio minuter långa körningen. Här nere känner han sig fortfarande behövd. Inte som förr då han byggde trupper, men fortfarande som lagets mest högljudda supporter. Några av spelarna gör tummen upp när de ser honom ta sig fram. Det går både långsamt och vingligt. Rullstolen är kvar hemma och rullatorn ligger i bilen, trots mina och mammas protester. Han vill heller inte ha fotskenan vars uppgift är att lyfta upp hans sämsta ben. Den skaver för mycket, tycker han. Bara käppen vill han ha.
– Det är inte ens en bra käpp, säger jag. Dämpningen längst ner är ju sned. Den kan vika sig när du lägger all tyngd på.
– Nej då, säger pappa. Sluta nu. Har vi fått startelvan?
En långsam hiss upp till toppen av läktaren, sedan en kort men nervös klättring ner till sittplatserna. Jag går som en curlingsopare framför pappa och rensar bort små farligheter: en nedtrampad läskburk, en krycka som sticker ut från en av raderna. Ramlar han ändå framåt tänker jag att jag klarar av att bromsa fallet med min kropp. Han måste väga 15 kilo mindre nu jämfört med den magiska kvalhösten 1995.
»Vi är de enda i familjen som egentligen alltid avskytt fysisk aktivitet så länge ingen boll funnits med.«
Haltade han redan då? Jag tror det. MS-diagnosen hade han redan fått. Första skovet kom i ögat, det andra i benet och det var det som syntes utåt. Jag anser fortfarande inte att jag har vunnit mot honom i tennis eftersom jag aldrig besegrade honom när han var fullt frisk.
Mamma läste på om sjukdomen, pappa stack huvudet i sanden. Få utanför familjen kände till MS-diagnosen. Pappa skyltade inte med den, särskilt inte nere på Maif där folk ändå såg att haltandet blev kraftigare för varje år.
Typiskt replikskifte:
– Fan, Hasse. Du har haltat länge nu. Får göra något åt det där knät snart.
– Ja, jag får fixa det.
På ett sätt har han haft tur. Han har inte fått nya skov på många år, däremot följdskador av haltandet och annan skit som är lätt att få när man blir äldre och stillasittande. Han har mediciner mot allt möjligt hemma men har själv dålig koll på vilka piller som ligger i dosetten. Mamma sorterar och påminner. När hon inte gör det, eller reser i väg, vet jag inte hur intaget ser ut. Jag och mina syskon peppar honom att träna och försöker påminna om roliga saker han ändå skulle kunna göra om han bara tog lite mer hjälp. Det biter inte. Ibland sitter han visserligen på sin träningscykel framför TV:n i sovrummet, men oftare skriver han SMS om hur avundsjuk han är på sina kompisar som fortfarande kan spela tennis och golf. Få av de »kompisar« han refererar till är längre i livet, men det är som om den informationen inte når in. Mamma servar honom och föreslår saker de kan göra. När hon inte får mycket tillbaka blir hon frustrerad och säger något giftigt så att man istället tycker synd om honom.
»Där satt målet! Ja, där satt målet. Maif gjorde målet, Maif gjorde målet!«
Även jag tjatar på pappa och jag känner mig alltid lite falsk när jag gör det. Vi är så fruktansvärt lika, har samma problematiska beteendemönster. Vi är de enda i familjen som egentligen alltid avskytt fysisk aktivitet så länge ingen boll funnits med. Vi är plikttrogna när det kommer till jobb och gillar att göra en insats när någon behöver hjälp. Däremot usla på att ta hand om oss själva och löjligt anpassningsbara. Går det hål på skon blir foten blöt om det regnar. Jaha. Det är väl inte så farligt? Låt mig bara vara i fred, mina problem behöver inte bli dina problem.
Det låter kanske hedervärt. Men att vara självutplånande är ingen bra egenskap. Inte när människor man älskar påverkas av den.
Maifs slitvarg Simon Karlsson vinkar till pappa före avspark. Jag vet att de två har en speciell relation. Dagen före julafton förra året, när Maif hade åkt ur Ettan och Simon Karlssons framtid i klubben var osäker, ringde mittfältaren till pappa för att be om råd. Det var den bästa julklappen pappa fått på flera år.
Jag ögnar igenom laguppställningen som är tryckt på ett vanligt pappersark. Något riktigt matchprogram har inte funnits på länge. Jag har därför ingen aning om vad Simon Karlssons favoritmat är, men jag vet att han spelar på smärtstillande eftersom det stod i lokaltidningens förhandsartikel.
– Dagens matchvärd: Davidssons Måleri och Golv!
Jag tittar upp mot speakerbåset. Där sitter Lasse Samuelsson, precis som när jag var liten. Jag går upp och hälsar. Samuelsson är lika gammal som pappa, född fredsåret 1945, och jag märker att även han förlorat en del av sin skärpa. När den egna talangen Adam Kosovic gör 1–0 till Maif efter en kvart hörs inte den obligatoriska mållåten – skriven av Anders Berglund, känd i Motala som »den rockande advokaten«. När ingen musik hörs tar pappa hand om sången själv. Texten är enkel och melodin knyckt från från Stikkan Anderssons Leva Livet, i sin tur stulen från Lesley Gores hit It’s My Party.
– Där satt målet! Ja, där satt målet. Maif gjorde målet, Maif gjorde målet!
Sedan den där textraden jag aldrig lyckats uppfatta och som pappa nu chansar sig igenom.
– Nu vill vi se många, många fler mål.
Och så slutklämmen:
– Heja, heja Maif!
Simon Karlsson nickar in 2–0 tio minuter senare. Maif vinner med 3–1 och lämnar tillfälligt nedflyttningsplatsen. Majoriteten av de 283 åskådarna skyndar sig hem för att hinna se den andra EM-halvleken mellan Spanien och Italien, men pappa tar sig mödosamt ner till löparbanorna. Simon Karlsson kommer fram och kramar honom.
– Härligt, grabben, säger pappa. Gud vilken skön seger.
– Ja, den satt fint, svarar Karlsson.
Pappa halar fram plånboken ur kavajfickan och drar fram en femhundring. Det är en grej han började med långt efter att jag flyttade hemifrån. Vinner Maif på hemmaplan ger han pengar till matchens första målskytt. Han motiverar det med att spelarna nästan inte tjänar någonting längre och att första målet alltid är viktigt i fotboll.
– Var det Valon som gjorde första målet? frågar pappa.
– Nej, Adam, säger Karlsson.
– Vill du vara snäll och ge den här till Adam då, säger pappa.
– Absolut, Hasse!
Pappa lirkar fram ytterligare en femhundralapp.
– Och du ska också ha en sån här.
– Nej, men Hasse, säger Karlsson. Snälla nån. Jag gjorde ju inte första målet ens.
– Nu tar du den, säger pappa. Du slet som ett djur där ute fast du egentligen är skadad.
Simon Karlsson ser generad ut när han till slut tar emot sedeln. Han ger pappa en ny kram och skyndar sedan in till omklädningsrummet. Pappa linkar efter. Jag står kvar och spanar efter Jens Bollius, men sportreportern på Motala Vadstena Tidning har tagit tidig semester i år. Ändå viskas det om honom på Idrottsparken. Inte för att han har bevakat Maif sedan tidigt 90-tal utan för det där som hände i våras.
Maif hade fortfarande inte skakat av sig besvikelsen över degraderingen från Ettan när laget gick in i säsongen 2024. Tränaren Agim Hasani var ny och skulle pendla från sitt hem i Nybro, drygt tre biltimmar bort. Några nyckelspelare hade försvunnit, andra drogs med skador vid seriepremiären. Maif förlorade den och även nästa match. Borta mot Vänersborg kom tredje raka förlusten och i omklädningsrummet efteråt skällde Hasani ut laget. Matchen hade direktsänts på Svenska fotbollförbundets hemsida och i appen Min Fotboll. Tränaren tänkte inte på att mikrofonen fortfarande var påslagen, och de få personer som fortfarande hade sändningen i gång kunde bland annat höra honom leverera följande svada:
»Den här standarden är aldrig acceptabel, aldrig acceptabel. Går in för fan som fucking tjejer i varenda duell! Usch för fan. Fan alltså, vi ska skämmas som hundar, varenda en, inklusive jag. Det är inte värdigt det märket ni har på bröstet!«
Sportreportern Jens Bollius följde inte sändningen själv men fick både tips och ljudfil från en källa dagen efter. Han reagerade på kraften i utskällningen och framför allt på att spelarna fick höra att de spelade som »fucking tjejer«. Han meddelade sin chefredaktör Lina Handberg att han nog hade »en grej« till måndagstidningen. De lyssnade på ljudfilen tillsammans. Fler redaktionsmedlemmar fick lyssna och ju mindre idrottsintresserade de var, desto starkare reagerade de. Kunde det verkligen fortfarande låta så här runt fotbollen 2024? Och hur rimmade det med Maifs värdegrund?
»Mitt i stormen ringde pappa till tidningen. Bollius skrev en artikel om det också.«
Tidningen ville ge Agim Hasani och Maifs klubbchef Elias Hanna chansen att kommentera händelsen före publicering. Och eftersom tränaren inte var tillbaka på Idrottsparken förrän på tisdagen fick de vänta ytterligare en dag. När konfrontationen väl ägde rum höll Hasani med om att det var ett »olyckligt ordval«, men han sade också saker som »det som sägs i ett omklädningsrum stannar i ett omklädningsrum« och »det kunde varit bättre, men jag har hört sämre«.
Som läsare fick man intrycket att han mest var irriterad över att orden blivit offentliga. Spelarna förstod heller inte varför tidningen gjorde en så stor sak av en utskällning de tyckt sig förtjäna. Samtliga tog sin tränare i försvar och verkade förvånade av Bollius granskande tilltal, som om de inte räknat med att han hade det i sig. Genom åren hade han varit med på lagfester, skrivit låtar om den lokala fotbollen och uppträtt som sitt trubaduralias Jesse B. Han var lika mycket Motalaprofil som sportreporter. Han har ordnat minitennisturneringar, gett ut sångböcker och cyklat Vätternrundan i jeans och kavaj. En gång blev han uppmärksammad i Filip & Fredriks program Breaking News för att ha ställt »världens längsta fråga« till målvakten i Maifs damlag. Det lätt raljanta inslaget garvade han bara åt, han lade till och med själv upp klippet på Youtube. De gånger han fått tydligare kritik för sin fotbollsrapportering har den oftast kommit från Motalas mindre klubbar som ansett att han varit för snäll mot Maif.
Och nu var han plötsligt någon lokal Janne Josefsson?
När Maif inte fördömde händelsen i Vänersborg tydligare tog avslöjandet fart på riktigt. Bostadsstiftelsen Platen, Maifs huvudsponsor, bröt samarbetet med klubben. Kvinnojouren i Motala skrev en debattartikel. Kommunens kultur- och fritidsnämnd kontaktade på eget initiativ Motala Vadstena Tidning för att understryka hur allvarligt de såg på både utskällningen och efterspelet. Samtidigt låg laget sist i en serie tre våningar ner från Sveriges högsta, och när vågorna gick som högst lämnade Maifs ordförande skutan. Vice ordföranden och kassören gjorde samma sak.
Det gungade på Idrottsparken, kraftigare än någonsin tidigare.
Mitt i stormen ringde pappa till tidningen. Bollius skrev en artikel om det också. Pappa beskrevs som »en av de största supportrarna« och vinkeln var tydlig: den tidigare ordföranden manade till sans och samling. »Det är ju nu Maif behöver stöttning som allra mest«, sade han.
På min andra semesterdag ska jag följa med pappa till supporterklubbens traditionsenliga tisdagsträff. Han sitter redan framför ratten när jag kommer ut till bilen och två meningslösa bråk utbryter. Först tjafsar vi om vem som är den mest lämpade föraren, därefter hur pass ovanligt förnamnet Steffan är.
– Du måste ju ändå hålla med om att Stefan och Staffan är vanligare, säger jag.
– Det är inget konstigt med Steffan, säger pappa.
– Jag säger inte att det är konstigt, bara att … äh! Vi skiter i det.
– Ja, det gör vi!
Han backar ut bilen. Jag sitter tyst bredvid och undrar vad jag håller på med. Irritation mellan mig och pappa är det sista jag vill ha, särskilt inte när vi ska till Maif. Stämningen runt laget är redan kärv som den är efter 0–4 mot Säffle fyra dagar tidigare. Nu har serien uppehåll hela juli och dagens tisdagsträff är supporterklubbens sista på en månad.
Gruppens motor Steffan Karlsson tar emot oss med ciggen i handen när vi kommer. Jag kväver en impuls att fråga honom hur många fler Steffan han känner och säger istället »vilken skit med Säffle«.
– Det är ryggen mot väggen nu, säger Steffan och fimpar utanför paviljongen bredvid huvudläktaren.
23 gubbar har kommit till träffen. Pappas 78 år sticker inte ut. Det dricks svart kaffe och en låda med köpekakor skickas runt mellan borden. Jag överraskas av intensiteten i samtalen. Många är upprörda efter den lama insatsen i Säffle, på att mittfältaren Adam Kosovic satt på bänken trots målet mot Gauthiod i matchen före och att målvakten Edrisa Bojang får fortsätta stå trots 40 insläppta på 14 matcher. Även Jens Bollius rapportering diskuteras och hans tidigare kollega Henrik Gedda, numera pensionär och medlem i supporterklubben, drar en småluddig lans för journalistikens oberoende. En farbror jag inte känner igen ber mig berätta vad Maif ska göra »för att reda upp det här«.
– Du skriver väl en massa fotboll? Vad är problemet?
Jag säger något om att täta försvaret och att laganda blir viktigare än nya hörnvarianter. Sedan tittar klubbchefen Elias Hanna in. Han grillas rejält och visar stort tålamod när han svarar på frågor han egentligen inte kan påverka, som laguttagning och spelsätt.
– Men en ny målvakt måste vi väl för fan ta in? frågar en av gubbarna.
– Vi får se vad som händer, säger Hanna och ler. Vi ska jobba stenhårt för att lösa det här. Nu måste jag tyvärr sticka upp till Charlottenborg. Ni vet, sommarfotbollen där.
»Ungarna där drömmer inte om att bli advokat eller sportjournalist – de drömmer om fotboll. Och den drömmen går via Maif.«
Charlottenborg ligger nära Idrottsparken, men det är ändå två vattendrag emellan: Göta kanal och Motala ström. Bostadsområdet domineras av hyreshus byggda under miljonprogrammet på 60-talet. Maifspelarna jag hejade på som barn kom sällan från Charlottenborg. I dag gör många av dem det. Medelinkomsten i området är betydligt lägre än på andra sidan bron och klubbchefen Elias Hanna vet att en del av föreningens Charlottenborgsspelare har det knapert hemma.
De senaste somrarna har Maif ordnat sommarfotboll och träningar för områdets lovlediga barn. Det har skett genom samarbete med Platen, Motalas största hyresvärd, men efter sponsorns avhopp i våras kommer inte längre några pengar därifrån. På sin hemsida vädjar Maif till privatpersoner att swisha så att sommarfotbollen kan äga rum ändå.
– Vi försöker köra som vanligt, säger Elias Hanna. Charlottenborg är viktigt för Maif och Maif är viktigt för Charlottenborg. Ungarna där drömmer inte om att bli advokat eller sportjournalist – de drömmer om fotboll. Och den drömmen går via Maif.
Jag träffar Elias Hanna på Maifs kansli några dagar efter supporterträffen. Han är sju år yngre än jag men blev ändå vuxen först. Hans familj drev restaurang och pizzerior i Motala och redan som nioåring hjälpte han till med affärerna. Som 18-åring drev han en egen pizzeria på Strandvägen vid Motala ström. Då gick han i tvåan på gymnasiet.
– Vi hade öppet mellan 15 och 21, säger han. Jag stack dit direkt efter skolan varje dag. Det gick fint, jag tjänade pengar.
För Hanna var det naturligt. Han kom från en familj där det mesta kretsade kring arbete och affärsmöjligheter. Vätternrundan var som julafton. Öltält, grillar, fruktförsäljning. Runt midsommar sålde han jordgubbar. Han kunde ha tusenlappar på fickan redan före tonåren. Han spelade fotboll med Maifs juniorer men slutade när jobbet tog för mycket tid.
– Fotbollen gav mig mina första svenska kompisar, om man kan säga så. Jag bodde först i Charlottenborg och sedan på Väster i Motala. Där var det bara vi »utlänningar« som hängde, det var inte så att ungarna i villorna kom och lekte med oss. Fotbollen är grym på det sättet.
»Hasse är fortfarande kungen. Alla älskar honom liksom. Men det var nog lättare att driva fotbollsklubb då.«
Efter att ha drivit sin pizzeria i tre år var Hanna borta från Motala i tio år, som entreprenör inom fiberbranschen. När han återvände var han med och drog i gång futsallaget Dribbla United och plockades därefter upp av Maif. Han blev först utvecklingsansvarig och 2021 anställd som klubbchef. Det blåste medvind. Maif sålde den egenfostrade 17-åringen Ahmed Qasem till Elfsborg och gick upp i Ettan det året. Säsongen efter blev laget sjua som nykomling. Ett annat löfte, Alem Nezirevic, såldes till italienska Inter. Patric Åslund, nu i Djurgården, gjorde succé som lånespelare från Västerås.
Det är sådana händelser Elias Hanna gärna lyfter fram när han försöker locka nya spelare till Maif. Några ekonomiska argument har han inte.
– Jag minns när Maif gick upp i Superettan 2000, säger han. När din pappa fortfarande var big boss.
Hanna skrattar och vi lägger någon minut på att bara nämna spelare från den tiden. Daniel Leinar. Milenko Vukcevic.
– Hasse är fortfarande kungen, säger Hanna. Alla älskar honom liksom. Men det var nog lättare att driva fotbollsklubb då. När stora industrier sponsrade kunde Hasse och gänget erbjuda en spelare från Stockholm hundra timmar på Motala Verkstad, utan att han ens behövde gå dit och jobba. Jag kan inte ens erbjuda en lön som täcker lägenheten i Motala.
Elias Hannas första smäll som klubbchef kom i höstas, när Maif åkte ur Ettan Norra på målskillnad och med en poängskörd som hade räckt till en mittenplacering i den södra serien. Han räknade inte med uppflyttning direkt. Tränaren var ny, äldre nyckelspelare skadade. Men han var inte förberedd på bottenstrid. Och framför allt inte på att halva Motala skulle diskutera hur det egentligen lät i Maifs omklädningsrum.
– Det var det sjukaste jag har varit med om, säger han. För mig finns det ett före och ett efter de dagarna. Nu är jag faktiskt glad över att ha den erfarenheten på CV:t. Och jag förstår nu hur medieotränad jag var innan det hände.
»Jag fick inga privata SMS om att jag var kvinnohatare, eller att jag var utlänning med en annan kultur. Det fick han.«
Efter »fucking tjejer«-utskällningen i Vänersborg hamnade Elias Hanna på en mental balansbräda. Han ställde sig inte bakom uttalandet men ville samtidigt visa sitt stöd till tränaren Agim Hasani, som bara hade hunnit göra tre tävlingsmatcher med Maif. När avståndstagandet inte var tydligare blev tongångarna högre och i efterhand är klubbchefen självkritisk.
– Med facit i hand skulle jag bara ha sagt: »Förlåt, jag lägger mig platt, det här är så jävla fel.« Jag underskattade effekten av det. När Platen ringde och hoppade av förstod jag hur stort det hade blivit. Då var känslan: »Shit, är jag kvar här i morgon?«
En ny styrelse sattes hastigt ihop, liksom en värdegrundsgrupp. Tränaren Agim Hasani fortsatte men verkade märkt efter turbulensen. Han uttalade sig bara skriftligt inför matcherna där Maif fortsatte att släppa in mål.
– Mitt i allt ville jag också stötta Agim som människa, säger Hanna. Jag fick inga privata SMS om att jag var kvinnohatare, eller att jag var utlänning med en annan kultur. Det fick han.
Elias Hanna poängterar att han fortfarande har en god relation med Agim Hasani. Samtidigt: Det är en månad till nästa match och Maif ligger på nedflyttningsplats i en serie där skräckscenariot före säsongen var en plats i ingenmansland. Inget annat lag har släppt in så många mål.
– Det är semestertider, säger Elias Hanna. Men jag får nog att göra ändå. Jag är ju van att jobba, vet du.
Han ler och tittar på sin telefon. I hemlighet har han redan börjat kratta för ett tränarbyte.
Jag äter en lunchpizza på Rimini. Det brukade vara den och pizzeria Valencia som slogs om att vara bäst i stan. Ingen vet säkert varför den heter Valencia, svenska pizzerior med spanska namn hör inte till vanligheterna. Kanske blandade den ursprungliga ägaren ihop Valencia med Venezia?
På Rimini har kebabpizzorna namn efter Motalas lokala fotbollslag. Zeros, Boren och LSW ser alla starka ut på papperet. Där finns lök, paprika och champinjoner. Mesiga Maif har bara kebabkött och mild sås. Ändå tar jag den. Jag kan bara inte beställa en Boren eller en LSW.
»Pappa satt nedanför och skrek ›Heja Maif!‹ som vanligt, men plötsligt kändes det pinsamt när han ropade så.«
Nästa år kan vi ligga i samma serie. Boren är mittenlag i trean, LSW slåss i toppen av fyran. Medan jag skär upp min härligt såsdränkta pizza tänker jag på förra gången Maif tvingades spela lokalderbyn i trean. Det hade känts förnedrande om jag inte varit så nervös. Jag satt på pressläktaren och kände mig som en journalistbluff, livrädd för intervjun med Maifs tränare efter slutsignalen. Pappa satt nedanför och skrek »Heja Maif!« som vanligt, men plötsligt kändes det pinsamt när han ropade så.
Efter uttåget ur Superettan 2001 fortsatte raset för Maif. Ungefär samtidigt fick jag in en fot på Corren, som på den tiden konkurrerade med Motala Vadstena Tidning. Det var Jens Bollius, då på Corren, som placerat min fot där. En dag ringde han bara och frågade om jag ville testa att skriva. Gick det bra kunde jag få fler timmar. Varför gav han mig den chansen? Jag hade aldrig skrivit något tidigare, aldrig vågat formulera att jag ville trots att jag fantiserade om det.
– Du kan ta von Platen mot Finspång på lördag, sade Bollius.
Med skakiga ben cyklade jag till Isstadion. Von Platen var IFK Motalas bandyreserver och en division ett-match mot Finspång drog bara de närmast sörjande till läktaren. Ändå var vi två reportrar som bevakade mötet – otroligt att föreställa sig i dag. När Finspång stänkte in en hörna bakom en samling glest försvarande hemmaspelare skrek von Platens tränare Tommy Svensson så att det hördes upp till pressläktaren:
– Fy fan vilket dåligt RUS!
Min konkurrent, Anders Holm från Motala Vadstena Tidning, fyllde i:
– Jag håller med dig, Tommy!
Jag tyckte att de känsloyttringarna var det mest spännande som hände på Isstadion den lördagen och tog med det i mitt 2 500 tecken långa referat. Bollius kapade texten till en längre notis men lät mig ändå täcka en pingisturnering i Vadstena redan helgen efter. Pappa skjutsade dit mig.
När pizzan är uppäten tar jag bilen ner till hamnen där MVT numera har sin redaktion. Det är mitt i industrisemestern och de flesta platser är tomma. Men Jens Bollius är tillbaka från ledigheten och har att göra. Om ett par timmar ska han ner till Idrottsparken för att podda med Maifs nya tränare. Skiftet annonserades några dagar tidigare. Ut med Agim Hasani, in med 30-årige Jesper Beurling från Mjölby.
– Han lär vara väldigt ambitiös, säger Bollius.
Som vanligt är reportern klädd i kavaj. På anslagstavlan bredvid hans skrivbord sitter en löpsedel från när Maif senast gick upp i Ettan. Bakom honom finns lagbilder på Maif, speedwaylaget Piraterna och en bandyvimpel från IFK Motalas guldsäsong 1987.
»Först kom bloggen, i dag gör jag poddar, videointervjuer, jag fotar och skriver. Sedan har jag ju Jesse B också.«
Till skillnad från mig visste Jens Bollius tidigt vad han ville göra i livet. Som sexåring delade han ut tidningar, hade Tintin som idol och drömde om att bli journalist. Nu har han varit det i över 30 år och med undantag för en utflykt till Gotland – alltid i Motala. Efter frilansande blev han fast anställd 1995, samma år som Maifs dramatiska kvaluppgång under kommunalstrejken. De veckorna gjorde så starkt intryck på Bollius att han senare skrev en låt om dem: På Timpas storhetstid.
– Magisk tid, säger han. Maif gick bra, IFK-bandyn gick bra. Det var liv i stan med flera nattklubbar. När Maif åkte till Cypern på träningsläger inför nästa säsong var jag och en fotograf där en hel vecka. Tänk dig det i dag.
Dagens Motalamagi är mer svårfunnen. Maifs kräftgång och turbulens under våren gick hand i hand med en allmän känsla av motgång. Bandylaget tvingades dra sig ur Elitserien efter en lång och fruktlös kamp för en kommunbekostad inomhushall. Då hade redan det största bakslaget kommit. Jätteprojektet Lalandia, den planerade vattenparken som skulle ge Motala både turism och nya jobb, havererade när de danska ägarna tröttnade på bygglovsstrul, överklaganden och underkända detaljplaner. När avtalet med kommunen löpte ut sade danskarna adjö till Motala och blickade mot andra städer. Kvar stod politikerna med upprörda invånare och en riven Folkets park.
– Men jag tror på Motala, säger Bollius. Jag är alltid ultraoptimist.
Jag frågar hur han har kunnat hålla humör och nyfikenhet uppe under alla år. Med centrumdöd, nedskärningar och publikras på idrottsplatserna.
– Det är kul med nya utmaningar, säger han. Först kom bloggen, i dag gör jag poddar, videointervjuer, jag fotar och skriver. Sedan har jag ju Jesse B också.
Årets händelserika Maifsäsong bör innehålla mycket stoff för Bollius alter ego med gitarren, men han säger att Jesse B helst dyker upp när stämningen är glad. Undantaget är låten Maif 2011 (Ekströms glömska och Kennys tjej) som handlar om fotbollslagets jumboplats i division ett det året. Parentesen förklaras med att mittbacken Martin Ekström ofta glömde olika saker och att lagledaren Kenny Ljungkvist till allas förvåning hade flickvän den säsongen.
– Jag är journalist främst, säger Bollius. Och det kändes skönt att få visa det i våras.
Han ger sin bild av granskningen och det såriga efterspelet till tränarens uppmärksammade utskällning.
– Jag fick höra att vi var en skvallertidning som ville sänka Maif, säger han. Även om publiksiffrorna sällan är höga längre är det ett lag som engagerar i Motala. Jag fick hatbrev också, men även helt motsatta reaktioner. Det delades upp i två läger.
»Jag tror faktiskt också att det här kan stärka Maif på lång sikt, även om det blev jobbigare på kort sikt.«
Han framhåller sin chefredaktör Lina Handberg. Dels för att hon coachade honom före och under publiceringen, dels för att hon stod upp för honom när det blåste. För det gjorde det.
– Det var angelägen och rättvis journalistik, säger Bollius. Vi gjorde allt enligt skolboken. Ingen överrumpling, vi berättade vad vi ville fråga om och så gjorde vi det. Och reaktionerna blev så kraftiga från alla möjliga håll att vi inte själva behövde elda på.
Veckorna efter granskningen upplevde Bollius att folk tittade snett på honom på Idrottsparken. Efter en hemmamatch släpptes han, van vid att filma reaktioner i omklädningsrummet, inte ens in i korridoren under läktaren.
– Då sade jag ifrån och det blev bättre efter det. Jag tror faktiskt också att det här kan stärka Maif på lång sikt, även om det blev jobbigare på kort sikt.
Vi talar en stund om lokalreporterns utmaningar och enas om att Bollius har ett socialt tuffare jobb än jag. Jag behöver sällan återbesöka personerna jag skriver om. Bollius träffar sina hela tiden: på Ica, i hamnen, nere på Idrottsparken. Dessutom har han alltid hållit sig nära lagen han bevakar. För nära? undrar jag. Efter avancemanget 1995 följde han med Maif på en blöt båtresa till London. I dag går det lugnare till, men han har fortsatt gärna dykt upp på lagfester. Ibland med sin gitarr.
– Det är en balansgång, säger Bollius. Och man kan förstås diskutera hur stort avstånd man bör ha. Jag har alltid försökt vara tydlig med att jag är journalist i första hand. Jag har också alltid gillat lag som festar ihop eftersom det brukar betyda bra sammanhållning. Hur ett lag umgås utanför planen kan berätta mycket.
Han är osäker på hur stark sammanhållningen är i det Maiflag som nu slåss för sitt division två-liv. Men som den ultraoptimist han är tror han på ett lyckligt slut. Jag säger att pappa också gör det. Bollius nickar och drar anekdoter från pappas många år som ordförande. Pappa kunde vara enögd, berättar han. Kom ibland med små stick till Bollius när tidningen rapporterat kritiskt.
– Det var hans stora Maifhjärta som talade då. Mest var han en närvarande och stark ordförande som aldrig duckade frågor. Och han är fortfarande en viktig person där nere.
»Allra bäst mår pappa på Idrottsparken och den första helgen i augusti är vi där igen.«
Innan vi skiljs åt frågar jag Bollius det jag alltid undrat. Varför gav han mig chansen att skriva i tidningen?
– Jag fick ett tips, säger han. Men jag vet inte om du vill veta från vem.
Han ler klurigt. Ögonen smalnar.
– Det var din pappa, säger han.
Jag blir ställd. Pappa har aldrig sagt något om det. En del av mig skäms och jag handskas med känslan genom att säga:
– Så det var nepotism alltså?
Då ser Bollius mer allvarlig ut och skakar på huvudet.
– Det var inga påtryckningar eller så, verkligen inte. Det var ett tips bara. Ett bra tips.
Juli övergår i augusti. Jag tillbringar mycket tid i Motala och Vättern är ovanligt varm, 21 grader. Pappas form går upp och ner men han verkar må bra när vi tittar på OS tillsammans. Jag gläds också åt att hans och mammas sommarrutin finns kvar: gemensam lyssning till dagens sommarpratare. Vid några tillfällen packar mamma en fikakorg och så tar de bilen till någon vacker plats i Östergötland. Sedan sitter de där i sin Volkswagen och fikar och lyssnar till livsberättelser från skidåkare, musiker och kockar.
Allra bäst mår pappa på Idrottsparken och den första helgen i augusti är vi där igen. Det är serieomstart mot tabelltvåan Kongahälla. Supporterklubbens Steffan Karlsson står i vanlig ordning och röker vid grinden och öppnar återigen specialdörren när pappa kommer.
– Vi ligger sist nu, Hasse. Forward vann ju i går.
– Då får vi heja ordentligt i dag, säger pappa.
– Nye målvakten står, säger Steffan.
Pappa nickar och rör sig långsamt mot läktaren där Jens Bollius håller i ett videouppsnack för MVT:s prenumeranter. Pappa morsar på honom när han passerar.
– Bra kille, Jens, säger pappa. Vettig person.
»Trots att jag också är nervös känns det fint att se pappa så levande.«
På konstgräset värmer målvaktslånet från Öster, 19-årige Mirsad Basic, upp nära nya tränaren Jesper Beurling. Åtta av elva startspelare är annars från Motala och en av dem, Valon Silka, gör 1–0 redan i den sjunde minuten. Bollius har krängt på sig en neongul fotoväst och har flyt när en jublande Silka springer rakt mot hans kamera.
– Där satt målet! Ja, där satt målet. Maif gjorde målet, Maif gjorde målet!
Pappa får återigen ta hand om målsången själv och en halvtimme senare är det dags igen. Övriga 326 åskådare nöjer sig med att applådera Abduwahab Adams kyliga 2–0-mål. Publiksiffran ses som överraskande hög med tanke på att Truls Möregårdh spelar pingisfinal samtidigt. Precis som övriga Sverige har pappa haft Trulsfeber de senaste dagarna. Nu blir han irriterad när jag kikar ner i telefonen för att se vad det står mot den mäktige Fan Zhendong.
– Titta på matchen nu istället!
I pausen träffar jag Elias Hanna högst upp på läktaren. Klubbchefen är särskilt glad för Abduwahab Adams skull, en 18-årig Charlottenborgskille som började med organiserad fotboll sent och inte har haft en spikrak väg in i A-laget.
– Jag sa efter träningen i går att det finns inte en chans att vi förlorar matchen. Det var sånt jävla go i laget. Nu leder vi med 2–0 och jag är ändå skitnervös inför andra.
Avslutningen blir också en pärs. Topplaget Kongahälla tar sig in i matchen genom fasta situationer och med fem minuter kvar står det 3–2 till Maif. Och trots att jag också är nervös känns det fint att se pappa så levande. Han ropar simpla saker, som man gör när allt man önskar är tre poäng till favoritlaget.
– Bort med bollen då!
– Tiden, domar’n!
– Inte hålla på och dutta så där nu!
Så hörs äntligen slutvisslan över Idrottsparken. Bottenstriden är jämn och segern tar Maif från fjortonde till elfte plats. Över strecket. Bollius intervjuar glada hemmaspelare för videoklipp till MVT:s sajt. Han ska också skriva både matchtext och krönika. Till morgondagens tidning ska han även få med en förhandsartikel om speedwaylaget Piraternas kommande match och så funderar han på att söka handbollslandslagets Nina Koppang, bördig från Vadstena, som är mitt i ett OS-slutspel. Sist men inte minst ska han knåpa ihop sin skvallerspalt Bonus, fylld av mindre lokalnyheter som inte håller för egna artiklar, kompletterad av hans »Hett och snett«-lista där Maif tack vare vinsten kommer att knipa en av de heta platserna.
Jag springer in i min gamla klasskompis Madeleine vars son Oliver passade till första målet. Medan vi pratar rör sig pappa mot omklädningsrummet. Jag ser inte om han delar ut några målsedlar, men jag hör Elias Hannas segertrumma och »Hasse till landslaget«-sången.
Jag vänjer mig aldrig vid att de faktiskt sjunger så om min pappa.
Min Motalasommar är över, min semester likaså. En timme efter matchen är pappa och jag tillbaka i huset vid Vättern. Jag ska strax köra till Göteborg och säger till mina föräldrar att jag nog ska ta en promenad innan den tre timmar långa bilresan.
– Ja, gör det, säger mamma.
Jag frågar pappa om jag ska köra honom i rullstolen på asfaltsgången som löper ovanför stranden. Komma lite nära vattnet, känna sjödoften? Han vill inte.
– Men ta en promenad, du.
Jag går ut. Sedan slår det mig att jag inte gillar att promenera. I trädgården finns en fotboll och ett mål köpt på Rusta, min tonåriga brorson brukar spela mot det när han hälsar på farmor och farfar. Jag sular till mig den slitna bollen och börjar trixa för mig själv under tallarna. Sedan övergår jag till att skjuta frisparkar mot målet från olika ställen, och när jag drar en boll utanför hör jag plötsligt:
– Neeej! Dåligt. Försök igen.
Utan att jag märkt det har pappa tagit sig ut på altanen. Jag låtsas inte om honom men jag känner hans blick på mig. Jag märker hur jag vill imponera med bollen, att han ska se vad jag kan. Jag är inte längre 41 år, jag är elva. Snart ska vi gå över järnvägsspåren för att se våra hjältar spöa Åtvidaberg eller Sleipner. Men först måste jag kicka till 50 utan att tappa bollen.
22, 23, 24 …
– Bra! säger pappa.
… 25, 26, 27. Bolltapp.
– Jättebra, säger pappa. Klarar du 50? Gud vad avundsjuk jag blir.
