Ingen minns riktigt varför, men det har blivit något av en sanning på kontoret att jag vill och nästan kräver att få skriva om Kalle Holmberg. När vi utvärderar arbetsprocesser nämner jag att vi kanske kan vara mer spontana och ogenomtänkta och »typ slå en signal till Kalle Holmberg för att se vart samtalet leder«. Om det letas idéer kan jag i förbifarten föreslå något om hjältar i Superettan, samtidigt som jag en smula retsamt antyder att Kalle Holmberg är en sådan. Och så fort bottenstriden i samma serie kommer på tal funderar jag gärna högt kring hur Örebro SK hade klarat sig utan sin målskytt.
När Offsides ena chefredaktör Anders Bengtsson förklarade syftet med vinjetten »Vad hände med« beskrev han den som en möjlighet att ge plats åt snabba och lättsamma små berättelser. Han sade:
– Det kanske är nu du får anledning att ringa Kalle Holmberg?
Jag fick aldrig anledning att göra det, och sedan dess har tongångarna varit annorlunda. Anders tycks ha fått för sig att jag är besatt av Kalle Holmberg, och att besattheten måste tyglas för att inte kosta oss alla jobbet. När han traskade iväg på semester tidigt i juli lämnade han två post-it-lappar efter sig. Den ena på min datorskärm, den andra på min kollega Fredriks. Budskapet var tydligt: Jonatan får inte skriva om Kalle Holmberg!
Jag började med att ringa hans gamla tränare.
Hej Alexander Axén, huvudtränare i Örebro SK mellan 2014 och 2017. Hur är din relation till Kalle Holmberg?
– Den har ganska många lager, faktiskt. Men först vill jag bara säga att det är kul att ni uppmärksammar honom. Det är få som tänker på honom, vilket är tråkigt och lite underligt. Kalle är en fantastisk människa och en otroligt duktig fotbollsspelare, men det är inget han går runt och skyltar med. Han är lite för blyg för sin kvalitet.
Berätta om relationens alla lager nu!
– Det började med att jag var dagbarn hos Kalles farmor och farfar, Aina och Lasse Holmberg. Jag kan säga att jag nästan bodde hemma hos dem. Då träffade jag även Kalles pappa, Micke Holmberg, som senare blev en bra hockeyspelare. Jag följde hur han kom upp och gjorde sina första matcher i Örebro hockeys A-lag. Det var tack vare familjen Holmberg jag kom in i idrotten.
Senare följde du Kalles inträde i Örebros A-lag, lite från distans.
– Från att han var fem, sex år såg jag honom spela fotboll på någon gräsplätt varje gång jag åkte förbi Hageby, där han bodde. Det var Kalle, hans bror August, Jesper Florén och hans bror Alexander. Så han älskade verkligen fotboll. Men han kanske inte alltid var svettigast efter ett träningspass, för han var lite smart och stod rätt istället. När han flyttades upp till Örebro var jag i Gais. Då blev jag inte riktigt klok på Kalle. Ibland var han bäst, ibland syntes han inte alls. Det blir lätt så med den här typen av spelare, som är laglojala, sätter sina kompisar före sig själv och aldrig pratar om hur bra man själv är. Det finns ingen som känner Kalle som kan säga ett ont ord honom som person, men vissa kanske glömmer att han även är otroligt duktig på att spela fotboll. 2013 kom jag till Örebro som spelarutvecklare. Då låg vi i Superettan och Kalle blev mer eller mindre ordinarie.
Sedan blev du huvudtränare.
– Då ville Kalle spela tia. På den positionen hade jag redan Astrit Ajdarevic, så jag byggde ett system med Kalle som indragen ytter. Jag tyckte att det var ungefär samma sak. Efter ett tag kom han och sa att han ville vara »riktig« tia. Men jag stod på mig och spelade med Astrit. Då sa Kalle att han ville till Norrköping.
Tycker du att det var fel att han ville vara tia? Nu är han väldigt bra som nia.
– Det beror på vilken spelfilosofi man har. Jag har alltid velat ha en forward med mycket power, någon som går i djupled hela tiden. Kalle är inte den spelaren, utan han är fin mellan motståndarlagens mittfält och backlinje. Jag tyckte att min lösning var smart, men han trivdes inte i den rollen. Jag gillar att han stod på sig.
Hur var det att peta en spelare vars familj du hade växt upp med?
– Det blev lite slitsamt. Farfar Lasse och Kalles mamma var väl inte svinglada. Men hans farmor Aina sa mer: »Alec har jobbat med det här hela sitt liv medan vi har hållit på med hockey, så vi borde lita på honom.« Det tyckte jag var roligt. Men även om jag och Kalle ibland blev oense i stunden har relationen alltid varit bra. Han kunde ha tyckt att jag var en idiot men var väldigt professionell och försökte förstå.
Har du något särskilt minne från er tid tillsammans?
– Jag minns när vi var på träningsläger i Portugal. Kalle var väldigt tajt med målvakten Jacob Rinne, så de bodde alltid ihop. Någon kväll hade jag bestämt att man inte fick gå ut, och morgonen efter knackade Kalle och Jacob på min dörr. De sa: »Förlåt coach, vi tog en sväng ut i går. Det var värt det, men om du vill straffa oss får du göra det.« Jag frågade vad de menade med att det var värt det. Då visade de lite bilder på andra ledare som varit ute på paradgatan fast de inte skulle. Bilderna skulle de använda i förhandlingsläge, sa de. Det var Kalle och Jacob i ett nötskal för mig. Glimten i ögat och lite busiga, men ändå ärliga och ville säga som det var.
Vad har ni för relation i dag?
– Det är lite fint, för trots att vi inte alltid höll med varandra i ÖSK har vi haft kontakt efter att han lämnade. När det gick tungt i Djurgården kunde Kalle ringa ibland och prata om avslutsteknik eller något annat. Och inför flytten till Malta förra året förberedde han sig med mycket löpträning. Då brukade han stanna till hemma hos mig, som i en depå, för att fylla på med lite vätska.
Är det inte väldigt fint att han blivit så viktig och framgångsrik hemma i Örebro nu?
– Det är det jag säger, han är en stor människa. Utan Kalle hade Örebro åkt ur förra året. Vissa supportrar var bittra på honom för att han gick till Norrköping. Men de visste ju inte bakgrunden, att han kanske behövde flytta för att växa. Tyvärr är det svårt att bli profet i sin egen hemstad och så där, men de supportrar som var tveksamma när Kalle vände hem säger nog ingenting nu. Han måste hyllas för det han gjort för Örebro.
Kalles kommentar:
– Jag och Axén har en nära relation. Det kanske märks med tanke på att han drog upp hela min släkt. Vi har haft våra duster, som när han inte ville spela mig som tia och när han bänkade mig, men vi har alltid haft en god ton. Jag brukar ringa honom ibland, trots att vi inte har med varandra att göra. Det var kul att han tog upp mitt och Rinnes lilla hyss under lägret i Portugal. Vi skulle hålla oss hemma men var sugna på att kolla läget i stan. Axén tog det med ro, så vi slapp kvarsittning.
Varför ville du så gärna spela tia som ung?
– Jag hade ganska bra speluppfattning och gillade att operera i ytan som dök upp när jag droppade ned. Där var inte backarna lika tätt i rygg som när man spelar nia. Jag var lite mer av en kombinationsspelare och gillade att röra mig fritt. Men på senare år har jag blivit bättre i boxen och spelat mer som en klassisk nia. Jag gillar det också.
Axén tycker att du har varit för blyg och borde hävda dig mer för att visa hur bra du är. Håller du med?
– Jag har hört även från vissa lagkamrater att jag är för snäll och inte tar för mig tillräckligt mycket. Men jag är den jag är och vill att folk i min närhet ska må bra. Så får jag visa på planen hur bra jag är istället.
Reporterns kommentar: Alexander Axéns (och Kalles) ord förstärker min positiva syn på Kalle Holmberg. Både snäll och lite busig! Och kanske den enda anledningen till att Örebro spelar i Superettan. Så varför var Anders så skeptisk? Jag ringer och konfronterar honom.
Hej Anders Bengtsson, chefredaktör och ansvarig utgivare på Offside. Hatar du Kalle Holmberg?
– Absolut inte! Tvärtom. Han är egentligen en typ av fotbollsspelare som jag borde omfamna mer än vad jag gör. De som följt Offside vet att jag alltid har vurmat för Johan Oremo, för att han står för något lite gammaldags. Han är inte så tillkonstlad, har inga tatueringar och jagar inte uppmärksamhet. Det känns som en försiktig kille. Men ett tag kände man att »fan, han är bra på riktigt«. På sätt och vis är Kalle Holmberg en miniatyr av Johan Oremo. Så jag gillar honom.
Ändå vill du inte att jag skriver om honom.
– En text om Kalle Holmberg kanske inte lockar så många nya prenumeranter, och som chef har jag ett ansvar för att prioritera vad vi ska lägga tiden på. Det var därför jag skrev den där lappen före semestern.
Kan du utveckla varför vi inte ska lägga tid på Kalle Holmberg?
– För det första är Örebro alltid svårt. Det är ett lite grått fotbollshörn i Sverige just nu. Kalle Holmberg är ett stort namn där men han har väl inte exploderat helt?
I år leder han skytteligan på tio mål. Förra hösten nätade han 13 gånger på 18 matcher.
– Det är inte helt fel! I ett ganska svagt Örebro dessutom. Men det finns många av den karaktären, fotbollsspelare i svensk fotboll som gör mål, och som kanske borde ha nått ännu högre. Hans enda proffsäventyr hittills var på Malta. Man undrar lite: varför blev det inte mer? Och det hade man kunnat reda ut i ett reportage, men det finns nog ingen superdramatisk förklaring till varför Kalle Holmberg inte spelar i en större klubb.
Det låter som om du ser det som ett misslyckande att ha vunnit skytteligan och stora silvret i Norrköping, att ha spelat i en storklubb som Djurgården och att nu ösa in mål i Örebro.
– Skulle någon av mina söner spela i Superettan hade jag tänkt: »Helvete, vad de har lyckats bra!« Kalle har kunnat leva på fotbollen i många år och bara det är stort. Men ett tag trodde man kanske att han skulle bli ännu bättre och spela ute i Europa som 31-åring. Eller i typ Gais, som går som tåget. Det är egentligen nu han ska vara som bäst.
Han använder sina bästa år till att hjälpa sin gamla klubb som har problem. Det är väl beundransvärt?
– Ja, det är fint. Särskilt om han har tackat nej till andra, hetare alternativ för att komma hem. Men det finns också en trygghet i att komma hem till Örebro, med familjen nära och sånt. Så det kanske inte bara var för ÖSK:s skull han vände hem? Om det var det, om han verkligen offrade sig och sin karriär för att rädda Örebro, då är det jättevackert. Då vill jag skriva om honom!
Vad hoppas du på framöver för Kalle Holmberg?
– Att han vinner skytteligan i Superettan och får ett sista äventyr som är mäktigare än Malta. Något exotiskt. Varför inte flytta till USA och spela en säsong i MLS? Seattle kanske? Det är en härlig stad.
Kalles kommentar:
– Det är inte första gången jag får höra att jag borde spela i en bättre klubb. Jag kan förstå den tanken, men jag brinner för Örebro och har två år till på mitt kontrakt. Det är min hemstad, kidsen ska börja skola och det är skönt att ha nära till familj och vänner. Så mitt liv ser ganska bra ut just nu. Sedan är det kul att folk tror att jag hade kunnat spela högre upp. Min dörr är inte helt stängd för något annat, men jag är 31 år och kanske inte glödhet.
Är det inte skönare att vara en viktig spelare som gör mycket mål än att vara en i mängden i en större klubb eller liga?
– Det är roligt att vara en bärande spelare och få mycket ansvar. Jag har blivit kapten i år och det är en ära att få representera min hemstad på det sättet. Jag vill verkligen hjälpa ÖSK att ta steget upp till Allsvenskan igen en vacker dag. Det finns en charm med att utmana sig i en tuffare miljö också, men för mig slår det högre att känna mig betydelsefull i ett lite sämre lag.
Enligt Anders »borde« du ha haft en bättre utlandskarriär än ett halvår i maltesiska Ħamrun Spartans. Vad hände på Malta?
– Det var jättekul att testa något annat och uppleva ett annat sorts liv. Jag kom in i ett bra läge där vi ledde serien stort och till slut vann med 15 poäng. Sedan hade jag ett kontrakt på 1+1 år, men efter ett halvår kom en ny tränare och du vet hur det kan vara utomlands, att det vänder snabbt. Jag ingick inte i hans planer så vi bröt avtalet. Det var inte mer än så, men det var roligt att testa!
Anders vill att du ska få ett sista utlandsäventyr, gärna i USA. Vad tror du om det?
– Det hade varit en drö … eller inte en dröm egentligen, men det hade varit coolt att kunna testa ett sånt äventyr i min ålder. Vi får se!
Reporterns kommentar: Jag tolkar samtalet med Anders som att han har börjat förstå Kalle Holmbergs storhet. Kanske kan hans ord till och med ses som ett klartecken för att fortskrida mina planer på en text om Örebros målmaskin?
Hej Elena Lövholm, sportreporter på Nerikes Allehanda. Hur är din relation till Kalle Holmberg?
– Jag springer på honom ibland. Numer bevakar jag inte ÖSK lika mycket som tidigare, men det händer, och jag kan absolut gilla att Kalle lite oväntat har blivit en hjälte. Han har aldrig varit någon stjärna, Kalle. Han har spelat i bra klubbar, men inte varit en stor allsvensk profil på det sättet. Så sitter ÖSK i skiten, och han kommer hem för att rädda kvar dem. Det blir man glad av!
Hur känns det att jobba på en lokaltidning där man tillåts, kanske till och med förväntas, ringa Kalle Holmberg? Är det stort?
– Vi ringde honom från poddstudion för några månader sedan. Vi gjorde en kul grej där min kollega Fredrik skulle ringa någon i sin telefonbok, och jag skulle försöka höra på rösten vem det var. Men jag kunde för mitt liv inte lista ut att det var Kalle. De var i princip tvungna att stava ut hans namn som en ledtråd för att jag skulle komma på det. Så just då kändes det mest ångestfyllt att ringa Kalle Holmberg.
Hur reagerade han på att du inte kände igen hans röst?
– Han blev vansinnig! Nej då, det är en snäll kille, Kalle. Han sa faktiskt: »Måste jag säga vad jag heter för att du ska klara det här?« Men han har inte hållit det emot mig därefter utan har fortsatt varit snäll och trevlig.
Reflekterar du mycket över att du bor i samma stad som Kalle Holmberg?
– Nej, jag tänker på det max en gång i veckan. Men han har ett väldigt gott rykte här i stan. Det sägs att han är typ snällast på jorden.
Har du något som backar upp det?
– Örebro är inte jättestort och jag känner folk som är bra kompisar med Kalle. De menar att han är otroligt vänlig.
Hur stor är spelaren Kalle Holmberg i Örebro?
– ÖSK:s anhängare var länge i desperat behov av någonting som kunde få dem att tro på det här igen. Kalle kom hem och var precis den personen som folk kunde hoppas på, som kunde få dem att drömma. Alla vet att om ÖSK klarar det här kommer det bero på att Kalle Holmberg presterar.
Varför snackas det inte mer om honom?
– Han är nog lite som ÖSK. Folk tycker liksom ingenting om ÖSK. Det kanske gäller även Kalle Holmberg.
Kalles kommentar:
– Jag minns tydligt när de drog in mig i podden, det var helt oförberett. Jag var ledig och hade precis varit och spelat pingis med några i laget när Fredrik [Carlsson] från NA ringde. Jag hade hans nummer inlagt och förstod att det nog var en intervju eller liknande. Sedan sade han direkt att jag var med live i podden och inte fick avslöja mitt namn. Elena blev väldigt stressad och visste inte vad hon skulle ta sig till. Det var roligt! Jag blev absolut inte arg, mina kommentarer var med glimten i ögat.
Elena sade att du har ett rykte om dig som »snällast på jorden«. Hur kändes det att läsa?
– Det är väl ett ganska bra rykte! Jag försöker bara vara mig själv, men det är kul om folk tycker att man gör bra saker för klubben och är en god förebild. Det är viktigt att ungdomarna i Örebro får se att man kommer långt på att vara en bra kompis och lagspelare.
Reporterns kommentar: Medietopparna vägrar ge Kalle Holmberg den uppmärksamhet han kan anses förtjäna, men i motståndarlagens omklädningsrum måste det väl pratas en hel del om hur man ska stoppa honom? Jag vänder mig till Offsides man i Superettan.
Hej Svante Hildeman, målvakt i Landskrona Bois. Vad har du på Kalle Holmberg?
– Jag kan inte komma på en enda åsikt eller spaning om honom, tyvärr.
Va?
– Det är sant. Jag förstår inte varför du blir så förvånad av att jag inte har tänkt så mycket på Kalle Holmberg? Men det säger kanske något om både dig och mig. Han är duktig på att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. När vi har mött Örebro är Kalle en sån vi pratat om att hålla extra koll på, eftersom han är lurig i boxen.
Tycker du att han är den bästa spelaren i Örebro?
– Jag är fel person att ranka spelare. Men jag tycker Malte Påhlsson är bäst. Där är jag i och för sig partisk eftersom han är ombud i Spelarföreningen som jag brinner för. Han verkar jävligt sympatisk också.
Borde Kalle Holmberg engagera sig mer i spelarföreningen?
– Jag tycker att alla borde engagera sig mer i Spelarföreningen.
Något mer måste du kunna tycka om Kalle Holmberg?
– Man uppskattar ju en hemvändare. Du ska inte misstolka det som att jag inte bryr mig om honom, för det gör jag verkligen. Jag bryr mig mycket. Men jag vet inte så mycket om honom. Frågan är varför du gillar honom så mycket?
Kalles kommentar:
– Det är klart att han säger att Malte Påhlsson är bäst, bara för att han är målvakt! Nej, men Malte har varit jättebra. Han kom in som ung målvakt från Halmstad utan att ha spelat så mycket, men han har verkligen tagit för sig och blivit en viktig spelare i vårt lag. Så han är absolut bland de bästa! Sedan har vi många bra och jag kommer inte sitta och säga att jag är bäst. Nyligen värvade vi in Ahmed Yasin och Erik Andersson, två spelare av hög kvalitet.
Engagerar du dig tillräckligt mycket i Spelarföreningen?
– Jag är i alla fall medlem och går på möten två gånger om året. Det är viktigt. Jag tror att alla inte är så insatta som man kanske bör vara. Jag har ändå varit med ganska länge och har någorlunda koll.
Reporterns kommentar: Svantes motfråga är relevant. Jag försöker förklara min fascination för Kalle Holmberg med att man blir glad av att en spelare får vara lite »kung i sin hemstad« och att det måste vara härligt för Kalle att känna sig så viktig för sitt lag. Dessutom tycker jag precis som flera andra att han verkar vara en bra person. Och jag gillar spelartypen, en målfarlig forward som varken är jättesnabb eller jättestark, men kompenserar för det med sin spelförståelse. Men kanske sitter min besatthet djupare än så? Jag ringer min pappa.
Hej Rolf Wedding, Norrköpingssupporter och min pappa. Hur är din relation till Kalle Holmberg?
– Jag följde Kalle nära under tiden i Norrköping, men fick faktiskt upp ögonen för honom redan när han var ung och lovande i Örebro. Jag såg någon träningsmatch där han gjorde ett genombrottsmål. Han bröt sig in i straffområdet och satte bollen i nättaket. Det var skitsnyggt! Och tufft gjort.
Vad hände sedan?
– Jag pratade med min kompis Björn som håller på Örebro. Då sa jag att målet var skitsnyggt och att Kalle verkar vara en stark och rivig spelare. Björn svarade att det inte alls är Kalles spelstil. Enligt Björn ansågs han snarare lite vek och levde mycket på sitt spelsinne. Hur som helst började jag prata om att IFK borde värva Kalle Holmberg.
Det minns jag. I flera år tjatade du om Kalle Holmberg. Och 2016 hände det till sist.
– Kanske att det var lite för sent. Jag hade i alla fall slutat tjata om Kalle, för 2016 var han inte längre den där unga talangen, utan snarare en halvetablerad spelare som hade stagnerat. Jens Gustafsson var i och för sig bra på att förädla den typen, och Kalle fick ett lyft i Norrköping.
Hur minns du honom från den tiden?
– Jag gillade alltid Kalle. I vissa Pekingkretsar fick han ett rykte om sig att vara en målsumpare, men han vann ändå delad skytteligaseger 2017. Det roliga var att han kom till regerande mästaren, efter att knappt ha platsat i Örebro, och att han äntligen fick sitt genombrott. Dessutom var han smart och gjorde mycket nytta som kanske inte syns i målprotokollet.
När Kalle nätade mot Örebro, vilket han gjorde ibland, sjöng supportrarna att Kalle är för bra för Örebro. Stämmer det fortfarande?
– Absolut. Han är bra nog för att spela i Allsvenskan.
Hade du velat ha tillbaka honom till IFK?
– Jag är inte säker på att det nuvarande spelsystemet passar honom så bra, men för mig skulle han alltid vara välkommen! Sedan hoppas jag egentligen mer på att Kalle stannar i Örebro och skjuter upp dem till Allsvenskan. Det blir roliga bortamatcher för oss Norrköpingsupportrar, och så får Kalle lira allsvensk fotboll i sin hemstad.
Kalles kommentar:
– Det känns fint att din pappa minns mig med värme och tycker att jag är välkommen tillbaka till Norrköping. De har haft en tuff säsong men kommit i gång nu på slutet. Jag känner några i dagens lag. Totte och Mitov spelade jag med, och nu har de ju värvat tillbaka David Moberg Karlsson som är en väldigt nära vän till mig. Han måste jobba på sin fysik innan han kan börja spela men kommer säkert förstärka laget. Jag hade tre och ett halvt fantastiska år i Norrköping och är tacksam för den tiden. Det var där jag fick mitt genombrott och vann skytteligan. Min farbror bor i Norrköping, så jag är fortfarande där och hälsar på ibland.
Många ÖSK-anhängare ogillar Norrköping och blev besvikna när du flyttade dit. Oscar Jansson som senare gjorde samma sak fick ännu mer skit. Hur såg du på skiftet till IFK? Reflekterade du över hur supportrarna skulle reagera?
– Ja, lite grann. Men situationerna skiljde sig. Oscar gick som Bosman efter att ha sagt att han ville utomlands. Jag gissar att det inte dök upp något bra och då blev det Norrköping. Jag förstår på ett sätt att Örebropubliken blev besvikna då, men det är inte alltid svart eller vitt. Ibland går det inte att göra alla nöjda, och det handlar i grunden om att få ett jobb för att kunna försörja sig. När jag skrev på för IFK upplevde jag att många förstod. Jag blev såld med ett halvår kvar på kontraktet, så Örebro fick in lite pengar. Och jag hade inte fått spela så mycket och behövde en ny miljö. Men det är klart att jag fick mina gliringar, särskilt när jag gjorde mål mot Örebro på Behrn Arena.
Minns du vad bortasupportrarna sjöng då?
– Så klart! Det var lite roligt när vi vann mot Östersund senast och jag skulle dra i gång en ramsa. Då vände någon i klacken på det och skrek: »Kalle är för bra för Norrköping.« Men jag valde en annan ramsa, som inte handlade om mig.