Två signaler hinner ringa innan en vacklande röst med italiensk brytning ekar genom ett vardagsrum på andra sidan telefonlinan.
– Hello?
– Hej Denis, det här är Fredrik, reportern från Sverige. Hur mår du?
Tystnad i några sekunder.
– Jag är hans son, Stefano.
Stefano och Denis Godeas befinner sig i sitt hem utanför hamnstaden Trieste i Italiens nordöstra hörn, åtta kilometer från gränsen till Slovenien. I går kväll firade Denis sin 49:e födelsedag med familjen. Ändå tog det honom bara 24 minuter att besvara ett mejl från en svensk fotbollsreporter som ville prata om hans kärlek för Serie C-klubben US Triestina Calcio 1918. Någon engelska pratar han inte, så nu försöker vi kommunicera med hjälp av hans tonåriga son, som översätter mina frågor till den säregna triestinska dialekten med inslag av tyska och slovenska.
– Jag vet inte om du känner till historien, säger Denis Godeas på rapp italienska. Men Triestina är klubben jag fostrades i.
Uppvuxen i byn Medea fyra mil nordväst om Trieste, huvudort i den autonoma regionen Friuli-Venezia Giulia, steg han genom Triestinas ungdomsled och debuterade i A-laget som 17-åring. När han avslutade elitkarriären 23 år senare var han klubbens bäste målskytt genom tiderna med sina 87 mål på 234 matcher.
– Så för mig är Triestina som en andra familj, fortsätter han. Även när jag slutade spela höll jag kontakten med klubben, och eftersom jag bor kvar i staden följer jag den nära. Nu har ägarskapet förändrats, men det är uppenbart att Triestina kort sagt är mitt livs förening och självklart den av mina tidigare klubbar som ligger mig närmast om hjärtat.
Det låter fint. Samtidigt är det något som skaver med orden »mitt livs förening« och »mina tidigare klubbar« i samma mening. Denis Godeas utdragna klubblista är långt ifrån idealet för hur en klubbikons karriär »ska« se ut. Ändå kan han med gott samvete säga att han har gjort allt för sin klubb.
Första gången Denis Godeas lämnade sin moderklubb var han 19 år gammal. Förmodligen hade det inte skett om Triestina klarat sig från konkurs den sommaren, 1994, men steget från tredjedivisionen till Serie B-laget Udinese från samma region verkade samtidigt naturligt för en anfallstalang med ambitioner.
Den nivåskillnaden var han inte redo för. Under sin debutsäsong spelade Denis Godeas bara en match när Udinese avancerade till Serie A, och därefter fastnade anfallaren i den svartvita klubbens lånekarusell. Mellan 1995 och 1998 gjorde han en säsong vardera i Sora, Prato och Cremonese. I de tre Serie C-klubbarna fick han visserligen gott om speltid, men målskyttet lossnade aldrig. Efter ytterligare ett målfattigt halvår i tredjedivisionen, den här gången med Livorno, såg han under vintern 1999 till att bryta mönstret. Hem till Trieste och Triestina i fjärdedivisionen. Denis nätade sju gånger på tio matcher och återvände till Udinese med förnyat självförtroende. Då undrade klubben om han ville följa med några av lagets yngre spelare på lån till samarbetsklubben De Graafschap i Eredivisie.
– Inte för att jag skulle åka dit och spela matcher utan för att växa som person, säger Denis Godeas. Det är en normal »Udineseövning«, något de fortfarande sysslar med. Jag »råkade« tacka ja till det. För både mig och de andra Udinesekillarna blev det bara spel i ett slags U23-lag.
Halvåret i nederländska De Graafschap skulle komma att bli Denis Godeas enda utlandsäventyr i karriären. Men han var inte klar med vare sig utlåningar, flyttar mellan halvstora italienska städer eller återkomster till sin barndomsklubb.
Triestina grundades som en sammanslagning mellan kvartersklubbarna FC Trieste och Ponziana, bara en månad efter första världskrigets slut. Stadens militärledning tröttnade på lagens omsusade derbyn, som spelades på (och lockade publik till) arméns torg i centrala Trieste. Lösningen: två lag blev ett, så att de inte längre kunde mötas.
Den nya klubben fick en plats när den nya rikstäckande ligan Serie A bildades 1929. 28 år senare degraderades Triestina, men gick upp direkt säsongen därpå. Som nykomling 1959 åkte de ur igen – den här gången för att aldrig mer återvända. Mestadels har klubben hållit till i Serie B och C sedan dess, med några krascher och lågvattenmärken på vägen. Det fåtal fotbollstalanger som staden fostrat har fått söka sig till andra städer och klubbar för att spela på högsta nivå.
»Killen som skulle bli deras stora hjälte var på väg att vända hem.«
Det kan tyckas anmärkningsvärt att en stad med över 200 000 invånare, och att en klubb som fanns med i den ursprungliga versionen av Serie A, inte har lyckats bättre med sin fotboll. En förklaring är att det sällan har funnits pengar. Fisket och hamnindustrin har inte varit nära att konkurrera med mediemiljonerna i Milano eller Fiatpengarna i Turin. Kanske är det också därför andra värden än framgång har blivit viktiga i Trieste? Kanske var det därför stadens stora son spelade fotboll med sina vänner, hellre än att söka titlar och rubriker i den »stora fotbollsvärlden«.
I början av 2000-talet höll något nytt på att hända i Triestina. Efter tio mörka år i Serie C säkrade klubben spel i andraligan 2002. Första säsongen tillbaka i Serie B lockade laget en snittpublik på över tio tusen, mer än dubbelt så många som säsongen före. Triestina slutade femma i tabellen den säsongen. De luttrade supportrarna vågade drömma om Serie A igen. Och killen som skulle bli deras stora hjälte var på väg att vända hem.
Sommaren 2000, efter sju lånesejourer på sex år och blott en A-lagsmatch, lämnade Denis Godeas Udinese permanent som 25-åring. Då kom genombrottet. Under tränaren Daniele Arrigoni, som Denis tidigare hade spelat med i Triestina, gjorde han 15 mål för Messina i Serie B. Det fick den nyblivna Serie A-klubben Como att värva målskytten. Den 14 september 2002 debuterade Denis Godeas i den italienska högstaligan genom ett 22 minuter långt inhopp i förlustmatchen mot Empoli.
Sju veckor senare bredsidade han, med nummer 11 på ryggen och ett mörkbrunt hårsvall uppsatt i en korthuggen hästsvans, in sitt första mål i Serie A på Stadio Olimpico i Rom. Matchens övriga målskyttar hette Marco Delvecchio och Francesco Totti, och Denis Godeas debutstrut innebar tröstmålet i Comos 1–2-förlust mot Roma.
– Jag trivdes väldigt bra i Como, säger Denis. Det är inte en jättestor stad och jag kom på kort tid nära människorna som bodde där. Men fotbollsmässigt var det ingen lycklig period.
Como åkte ur Serie A, och efter ett mål på tolv framträdanden under hösten 2002 tillbringade Godeas resten av säsongen på lån i Serie B-laget Bari. Även där gjorde han exakt ett mål på tolv matcher. Sedan var det dags att återvända till Triestina igen – den här gången permanent.
»Denis Godeas anklagade klubbens nya president för att driva verksamheten på ett skrupelfritt och laglöst sätt.«
Denis Godeas blev omedelbart en nyckelspelare i Serie B. 2004 fick han kaptensbindeln och växte ut till en nästan lika tydlig symbol för supportrarna som spiedo alla furlana – det vassa krigsspett som pryder Triestinas klubbmärke och Triestes stadsvapen. Denis Godeas pratade och betedde sig som »en av dem« samt räddade klubbens Serie B-kontrakt med två mål i ett nedflyttningsplayoff mot Genoa. Dessutom förde han sig på ett lättälskat sätt även på planen.
I Italien känner många supportrar en förkärlek för den spelartyp som kallas för »Bomber di provincia« – målkungar i medelstora klubbar runtom i landets provinser. Denis Godeas var onekligen en sådan. Med sina 188 centimeter och dryga 90 kilo gick han ofta rakt på mål, använde gärna ett tillslag i straffområdet och drog sig aldrig för en närkamp med motståndarnas försvarare. Sina mål firade han helst genom att lyfta en simpel knytnäve i riktning mot den rödvita klacksektionen Curva Furlan. Den fysiska och något fyrkantiga forwardstilen, i kombination med Denis lantliga bakgrund i en by med färre än 1 000 invånare, gav honom smeknamnet »L’ariete di Medea«, Väduren från Medea.
En hemmason som öser in mål och dyrkas av hela staden? Det låter nästan sagolikt. Men sagoslutet var inte redo att skrivas.
I början av säsongen 2005/06 anklagade Denis Godeas klubbens nya president, den hejdlöse fastighetsutvecklaren Flaviano Tonellotto, för att driva verksamheten på ett skrupelfritt och laglöst sätt som »bara orsakade skada«.
Bakom påståendet låg en omtumlande sommar av enfaldiga presidentlöften och en omfattande personalruljangs, så när Tonellotto efter blott tre seriematcher sparkade lagets två nyanställda tränare (varav den ena var klubbikonen Adriano Buffoni) för att duon inte lystrade till presidentens råd om laguttagningar och träningsupplägg, klarade lagkaptenen inte av att tyst se på.
»Ingen av mina tidigare klubbar kommer i närheten av betydelsen som Triestina har för mig.«
Denis Godeas offentliga uttalande om Tonellottos destruktiva envåldsstyre ledde framför allt till två saker: ännu mer kärlek från Triestinafansen, och uteslutning från truppen. Sex lagkamrater som tog Godeas parti stängdes också av.
Presidentens agerande möttes av fler supporterprotester på stan och i lokaltidningen. Till slut gav han med sig och återinförde spelarna i laget, men när övergångsfönstret öppnade i januari sålde han fem av de sju. 30-årige Denis Godeas köptes av Palermo för 1,1 miljon euro. Ett betydande tillskott i Triestinas allt tunnare plånbok, men försäljningen av den lokalt rotade fanbäraren gjorde de rödvita fansen ännu argare.
Medan Tonellotto fortsatte att brottas med supportrar och köra Triesteklubbens ekonomi i botten innebar flytten till Sicilien en ny chans i Serie A för Denis Godeas. Och inte bara det, utan också i Europa League. Senare skulle det mål han gjorde mot Slavia Prag i just den turneringens sextondelsfinal innebära en möjlighet för Denis att skriva in sitt namn i de italienska historieböckerna.
Under 2006 spelade Godeas totalt 20 matcher i Serie A med Palermo och Chievo Verona, innan han återvände till Serie B. I Mantova återförenades han med tränaren Attilio Tesser, som liksom Denis hade tvingats bort från Triestina av den hänsynslöse Flaviano Tonellotto. Samarbetet med Tesser ledde till Väduren från Medeas målbästa säsong i karriären.
– Ingen av mina tidigare klubbar kommer i närheten av betydelsen som Triestina har för mig, säger Denis Godeas. Men måste jag välja ett annat lag så väljer jag Mantova. De kommer från den lilla staden Mantua med trevliga människor som har mycket passion för fotbollen, stadion var ofta fullsatt.
Denis pladdrar på om livet i småstaden och nämner inte ens att det var i Mantova han vann sin enda skytteligatitel i karriären, med 28 mål i Serie B säsongen 2007/08. Den sortens prioritering är genomgående i vårt språkförbistrande samtal. Frågar man hur han trivdes i en klubb berättar han hellre om sin vardag än om alla mål han gjorde eller hur laget presterade. Och om han inte lyckats livnära sig som elitfotbollsspelare är Denis säker på vad han hade ägnat sig åt istället: bondeliv på en av alla gårdar i hembyn Medea.
– Jag har alltid trivts bäst i mindre orter, säger han. Och när jag spelat i större städer, som Palermo, har jag hellre bott i förorterna än i centrum. På lugna platser. Ställen som fört mig närmare mitt sätt att leva, eftersom jag varit van vid att bo så sedan jag växte upp.
Den ständiga längtan efter att återvända till hemtrakterna förde honom tillbaka till Triestina ytterligare två gånger. Först 2009. Då var Flaviano Tonellotto långt borta, men inte skuldberget som presidenten byggt upp under sin ägandeperiod. 2011 dömdes fastighetsutvecklaren till fängelse för att ha förskingrat fyra miljoner euro ur Triesteklubbens kassa, och 2012 gick Triestina i konkurs. Denis Godeas skrev på för Venezia.
– Nästan alla gånger jag lämnade Triestina var beslutet påtvingat, säger han. Klubben gick i konkurs tre gånger under min karriär och drogs hela tiden med ekonomiska problem. Så det var nästan en nödvändighet för mig att lämna, i den mening att jag ibland såldes för att inbringa pengar till klubben.
»Om jag valde mellan flera alternativ föredrog jag alltid att återvända till Trieste.«
Men så fort Denis fick chansen att komma hem till sin moderklubb tog han den. Nästa återkomst skedde sommaren 2013. Triestina var under återuppbyggnad i fjärdedivisionen och den 38-årige anfallaren ville runda av elitkarriären med en femte sejour i sitt hjärtas lag.
– Jag trivs bäst i »min miljö«, i mitt territorium. Så om jag valde mellan flera alternativ föredrog jag alltid att återvända till Trieste, snarare än att välja andra platser som ansågs mer betydelsefulla rent statusmässigt.
Vad är det med Trieste som får dig att känna så?
– Jag har alltid tyckt att det är en trygg plats. Trieste och Triestina är hemma. Problemet är att det som för mig är en trygg plats tyvärr har varit en väldigt osäker plats ur ett affärsmässigt perspektiv. Situationen kring klubben har inte alltid känts tydlig eller rättvis. Men bortsett från det så har jag alltid känt mig väldigt bekväm med folket i staden, supportrarna och mina lagkamrater.
De 17 mål som Denis Godeas gjorde under sin sista säsong på proffsnivå räckte för att passera 80-talslegendaren Franco De Falco (82 mål) som Triestinas bästa målskytt någonsin.
– Visst, säger Denis med tveksamhet i rösten. Jag är den som har gjort flest mål och är förmodligen en av klubbens bästa spelare i modern tid, men ärligt talat vet jag inte … att göra jämförelser mellan olika epoker, med 30 eller 40 års fotbollshistoria emellan, är inte rättvist. Jag tycker att det har funnits väldigt duktiga spelare före mig, och även om jag njuter av det faktum att jag gjorde många mål för »min klubb« så är det bara statistik. Jag tror mycket mer på andra saker.
Vadå för saker?
– Den tillgivenhet som människor ger mig när de ser mig på stan, eller som de rödvita fansen gav mig vid de tillfällen jag råkade möta Triestina med något annat lag. Missförstå mig inte, självklart är jag glad över att vara den anfallare som gjort flest mål i Triestinas historia, men det viktigaste som Triestina har gett mig är människorna i Trieste.
Hur menar du?
– Det bästa en fotbollsspelare kan åstadkomma är att lämna positiva minnen åt andra människor. Eftersom Trieste inte har fått fram så många bra fotbollsspelare är det nog lätt för mig att stanna kvar i invånarnas minnen. Och jag är glad att många i staden uppskattar mig för min stil och för den känsla av tillhörighet som de fann i mig när jag spelade.
Men tro inte att Denis Godeas vare sig fotbollsspelande eller rekordjakt tog slut i och med avskedssäsongen i Triestina 2013/14. Med gärdsgårdsklubbarna Monfalcone och Lumignacco öste Denis in mål i två olika amatörserier, och där väcktes en ny strävan i honom.
Ingen spelare hade någonsin lyckats göra mål på varenda en av italiensk fotbolls nio nationella serienivåer samt i en av de stora Europaturneringarna. Vid 43 års ålder hade Denis Godeas nätat i alla divisioner utom tre amatörserier.
– En vän till mig som är besatt av statistik berättade hur nära jag var rekordet, säger Denis. Så det blev en rolig grej att försöka uppnå på ålderns höst.
Insikten sammanföll med att Denis moderklubb, som kraschat ytterligare en gång och återuppstått med amerikanska ägare, startade upp en ny satellitklubb vid namn Triestina Victory i den lägsta amatörserien. 27 mål på 23 matcher senare var även den avverkad, och följande år gick han på lån till Trieste Calcio för spel i sjättedivisionen. 2020 återstod bara sjunde nivån, så Denis hjälpte upp Triestina Victory till den och gjorde fyra mål på fyra matcher innan han i januari 2021 lade provinsbombarskorna på hyllan för gott, 45 år gammal. Därmed är Väduren från Medea den enda spelaren i italiensk fotbollshistoria som har gjort minst ett mål på varje nivå i det nationella seriesystemet – från den lägsta amatörserien Terza Categoria till Serie A – och en internationell klubbturnering.
»Totalt representerade Denis Godeas 19 olika klubbar.«
Det må låta motsägelsefullt: Denis Godeas säger att han aldrig brydde sig nämnvärt om statistik eller nationellt erkännande. Ändå jagade han ett målrekord till året då han skulle fylla 46. Så vad skiljer honom från uppmärksamhetssökande anfallsstjärnor i Serie A? I Denis Godeas värld kan det vara lika fint att göra mål på slitna och tomma små idrottsplatser hemma i Trieste som att näta mot Francesco Tottis Roma.
Och visst har han flyttat runt mycket. Totalt representerade Denis Godeas 19 olika klubbar som spelare. För att jämföra med en annan provinsbombare i samma region: Antonio Di Natale blev Udinese trogen i 22 raka år efter flytten från Empoli 2004. Så … går det verkligen att likställa Godeas klubbikonstatus med Di Natales? Man ska ha med sig att Udinese länge har varit en stabil och välfungerande förening. Di Natale behövde aldrig flytta på sig för att få spela på hög nivå. Och kanske krävs det ännu mer hjärta för att komma tillbaka än för att stanna kvar?
Denis Godeas slutade aldrig komma tillbaka.
– De sista åren spelade jag för att slå rekordet, säger han. Men lika mycket spelade jag för att fotbollen var ett sammanhang av vänskap. Och även om det var med klubbens farmarlag var det ju under Triestinas flagg.