Hej Anton Graffman Larsson, sångare i Göteborgsbandet Riga Tiger. Hur är läget?
– Bra, tack. Nu. Det var värre i går, efter den stora tältkatastrofen på Bjärehalvön.
Tältkatastrofen?
– Tydligen är nästan hela halvön ett naturreservat, så det finns bara en plats att tälta på. Den platsen var full när jag och min flickvän kom dit, och i samma veva började det spöregna. Det var lite panik där ett tag. Men vi överlevde och nu befinner vi oss i en trygg skog någonstans på Själland.
Skönt. Varför brukar du bära en Arsenaltröja från säsongen 1998/99 under era spelningar?
– Det är inte alltid just den, jag byter lite. Men den är absolut en favorit. Ja, varför? Jag samlar på Arsenaltröjor. De är fina och betyder mycket för mig. Så när jag ska vara lite fin är det någon av dem som åker på.
Var det ett medvetet beslut att fotbollströja på scen skulle bli din grej?
– Det var inte uttalat från början att jag alltid skulle ha det. Inför den första spelningen fanns det inte ens på kartan, men under vår andra spelning hade jag Arsenaltröja. Efteråt kom en person fram och kommenterade den. Ofta säger folk »buuu« för alla håller på United, men nu var det någon som tyckte att det var najs. Jag blev glad. Dessutom märkte jag att det var rätt gött att prata Arsenal med främlingar. Annars säger folk bara »bra spelning«. Nu fanns det något annat att snacka om. Eftersom jag känner mig bekväm i mina Arsenaltröjor har jag haft det på varje spelning sedan dess.
Hur många äger du?
– Alldeles för många. Jag försöker rensa ut lite nu när jag ska flytta. Många är i risigt skick och går inte att bära, men inte heller slänga eller sälja. Det är på något sätt viktigt att ha dem där, liggandes i en flyttlåda. Totalt har jag kanske 50 tröjor. 15 av dem är välmående och snygga. Sedan är det en jävla massa träningströjor också.
Hur väljer du vilken du ska bära på respektive konsert?
– Magkänsla. Men det finns en devis som jag håller stenhårt i. När vi spelar i vår hemstad Göteborg bär jag alltid en hemmatröja. Ofta den från 98/99. Spelar vi i någon annan stad: bortatröja. En favorit är den blåa från säsongen 95/96.
Är det bara 90-talströjor du alternerar mellan?
– Det är ju på modet nu med retrofotbollströjor, och tyvärr vill man vara lite snygg på bild när man spelar live. Då kan man inte ha sin lite för tajta sporttröja.
Men en sådan äger du ändå?
– Jag köper en del nya matchtröjor också. Dyrt. Annars köper jag mycket på Ebay. Rotar runt där i jakt på begagnat guld. Det senaste fyndet hittade jag för 200 spänn på second hand i Göteborg: en »bruised banana«!
Ah, klassiker! Den gulmönstrade bortatröjan som Arsenal använde mellan 1991 och 1993.
– Nu har jag två såna, så jag kan riktigt wear them out.
Saknar du någon tröja som du gärna skulle vilja ha?
– Jag letar just nu efter en Highburytröja, den vinröda med guldiga detaljer från sista säsongen på Highbury. Den klassiska Henrytröjan! Säg gärna till om du ser en sån.
Vilken tröja har du lagt mest pengar på?
– Min första »bruised banana«, den kostade 2 000 någonting … Jag vet, det blir en del utgifter. Men det här är också typ det enda jag lägger pengar på och det får mig att må bra, så det kan jag väl få göra?
Det kan du få.
– Men den där 98/99-tröjan som du nämnde, det var en gåva. Den låg länge hemma hos min pappa, i hans garage. Det var under perioden man skulle börja hålla på lag som liten, och jag hade ingen koppling till London. Däremot hade vi en familjekompis som var fotograf, och han var på Highbury och fotade någon gång. Jag och mina bröder fick originalfotona som var med i tidningen, Aftonbladet typ. Det var coola bilder på Vieiras lår och på Henry, och så spelade ju Ljungberg där. I kombination med tröjan i garaget gjorde det Arsenal till mitt lag. Så den är en del av starten för mitt Arsenalintresse. Därför känns det extra fint att spela på ett fullsatt Pustervik i den.
Du bär även den tröjan i musikvideon till er debutlåt Påvelund från 2017, där du stegar in på en gårdsfotbollsplan och överglänser en pojke som spelar fotboll. Du knuffar honom, fintar ner honom i konstgräset och skjuter hårda yttersidor.
– En legendarisk liten plan! När jag var liten var målen helt trasiga, så bollen flög kors och tvärs där. Någon i grannskapet satte upp en skylt där det stod: »Skjut inte så hårt!« Då vågade man inte alltid vara där och skjuta utan gick ofta till Påvelundsplan en bit bort istället.
Okej, men gick allt bra med den stackars pojken?
– Det är brorsbarnet till min kompis Martin, som var med och filmade. Grabben var med på det och tyckte det var väldigt kul. Jag lovar, inget barn kom till skada. Då var han 9 år och skröt i skolan om att han var med i en musikvideo, nu är han 15 och tycker det är töntigt. Själv är jag fortfarande ganska nöjd med den videon, som bara går ut på att jag lirar sönder honom. Jag ser faktiskt rätt vass ut. Jag hade nyss sett Joaquin göra »Ronaldinhofinten« bakom sin stödjefot, så det ville jag testa, toppat med en tunnel. Martin filmade nära mina fötter och så bara satte jag den direkt. En one take! Det var en otrolig stund.
I en kommentar på Youtube till den musikvideon skrev en irländare att han hade upptäckt er låt Hatarrej, men han undrade en sak: »Why is there a Henry commentary at the end?!« Du svarade: »There should be one in every song, don’t you think?«
– Det står jag för.
Om irländaren nu läser detta, sex år senare: hade ni någon tanke med att sampla in en engelsk kommentering av Henrys återkomstmål mot Leeds 2012 eller tyckte ni bara att den var trevlig?
– Verkligen bara det. Jag kan få lite gåshud av att lyssna på den. Musiken blir man så trött på när man hört och spelat låten en miljon gånger, men just den Henrysamplingen skapar en go känsla. Vi lyckades också få in den på ett jäkligt snyggt sätt.
Du skriver ofta in fotbollsreferenser i era låtar. Vilken är du mest nöjd med?
– Nyligen spelade vi låten V-brunnar live för första gången på jättelänge, och efter spelningen kom en gubbe fram och sa: »Oj vad kul att ni sjöng om Jens Lehmann, jag tyckte att han var så jävla bra.«
Få andra indiepopband sjunger om Jens Lehmann, »jättedyra Arsenaltröjor från Ebay« och att »göra tusen med högern«. Varför fyller sådana saker en funktion i era låtar?
– Det är väl känslan av att det är äkta. Många skriver låttexter av typen »I miss you and I love you« och inget ont om det, det är väl bra på sitt sätt. Säkert. Men vi vill vara lite rakare och visa att man kan skriva en låt om när man tänker på att panta burkar. Referenser som ligger oss nära i vardagen. Det är väl inte unikt på något sätt. Majoriteten som lyssnar på oss är säkert helt ointresserade av fotboll och framför allt av en klubb i norra London. Men det är najs när ord betyder något för den som sjunger det och skriver det och spelar det. Och Arsenal är faktiskt en stor del av mitt liv, på gott och ont. Så med tanke på vår ingång i musiken – att låttexterna ska vara vardagsrealistiska – kommer fotbollen med ganska ofta. Men egentligen inte så ofta som den borde göra, sett till hur mycket av min tid som intresset tar.
»Vi håller alltid på varandras lag när vi kollar.«
Ännu fler fotbollsreferenser på nästa album, alltså?
– Vi har funderat på om vi ska göra något speciellt med nästa skiva, och jag är lite sugen på att göra en ren fotbollsskiva. Lite så When We Were Kings-aktigt där vi går igenom en Arsenalsäsong per låt. Det hade varit kul.
Håller alla i Riga Tiger på Arsenal?
– Tre av oss är Arsenalsupportrar. Det är väldigt skönt. I mitt gäng kollar vi rätt mycket på fotboll när vi umgås, och vi håller alltid på varandras lag när vi kollar. Kevin som spelar trummor i bandet håller till exempel på Juve, så då gör vi andra också det. Det blir väldigt trevligt då. Däremot har vi en i gänget som håller på alla lag som vi andra hatar. Edvin. Han gillar Milan, Chelsea och Real Madrid. Därför är han den enda som får utstå hat och trakasserier. Men han håller också på Häcken sedan han var barn, och det är det inte alla som har gjort. Det hedrar honom.
I låten Påvelund finns en textrad som jag tycker om: »Vi spela’ fotboll i samma lag, men det fanns ingen som var gladare än jag när du la av. För då kunde jag sluta själv och vi fick vara i fred.« Berätta om den.
– Tyvärr är det lite påhittat. Jag slutade aldrig spela fotboll. Vi i bandet fastnade i någon diskussion om kompisrelationerna man hade som barn. Att förhållandet man hade med sin bästa kompis var ganska likt det man har med sin partner i dag. Och så var man »gay« då för att ens bästa kompis var kille. Då tyckte vi att det var kul att skriva en låt om två bästa vänner som faktiskt var bögar. Tanken var att låten skulle bli en romantisk story om dem två, och då passade det in att en av dem bara spelade fotboll för att få vara med den andre. Ledsen att göra dig besviken, det här är varför man aldrig ska förklara sina låttexter.
Hur var ditt förhå…
– I den låten sjunger jag också att min kompis var bäst på att trixa och att jag var näst bäst. Det stämmer inte heller. Jag var fan alltid bäst, alltså. Var noga med att ta med det i texten!
Hur var ditt förhållande till fotboll när du växte upp?
– Otroligt härligt. Jag spelade hela tiden och körde på i Älvsborg FF tills jag var 19. »Älvsborg med Ä« fick man förklara ofta. Jag var bra när jag var liten men ju äldre jag blev, desto sämre blev jag. Jag fick som bäst göra inhopp i A-laget som låg i fyran. Nu spelar jag korpen.
Vad ser du mest fram emot i livet just nu?
– Säsongsstarten. I första matchen möter vi Wolves, ett lag som var konstigt bra för fyra, fem år sedan. Men att bara komma i gång och se hur allt blir, det är en känsla jag längtar efter.