EM-kaniner
Jag sitter och gör EM-efterforskningar på Wikipedia och snubblade över det faktum att Berni, som var maskot under EM 1988, och Rabbit, hans motsvarighet i EM 92, är snubblande lika. Bara färgerna på kläderna skiljer kaninerna åt. Finns det någon (liten) story här? Pushade Uefa väldigt hårt för kaniner runt slutet av 80-talet? Eller hade Sverige glömt bort att man behövde en maskot och fick i sista stund ta till nödlösningen att byta färg på den gamla maskoten?
– Nils Ward.
Rabbit och Berni är tydligen tvillingkaniner, vilket framgår på den något tvivelaktiga hemsidan »The adventures of the gladiators of cybertron fandom«. Där går även följande att läsa: »Whenever both are attacked, they transform into the Harehero Rabbit and Herohare Berni to save their nations from evil forces.«
Det är bara att instämma med frågeställaren Nils som skrev så här när han fick nys om förvandlingen till harehero och herohare: »Ett svindlande artbyte!«
Varför någon beslutade att Bernis tvilling skulle få agera maskot i Sverige-EM har jag inte lyckats reda ut. Däremot hittade jag följande beskrivning av maskoten från 1992 på Uefas hemsida:
»Pressen låg nu på Sverige – det fjärde landet att presentera en talisman för europeisk fotbolls mest prestigefyllda mästerskap – att bidra med något fantasifullt, lyckobringande och originellt. De hade chansen att dra en kanin ur hatten och gjorde precis det. A rabbit called Rabbit.«
Jag lovar att gräva vidare i ämnet.
Det ikoniska Finlandklippet
Nu när redaktörerna är borta; båda har misslyckats med att komma ihåg vilken match de pratade om där Finland förlorade en viktig kvalmatch i slutsekunderna. Videoklippet är obetalbart där x antal finländare kämpar kopiöst (motståndaren får inte röra bollen) med att göra självmål. De lyckas, och missar därmed VM eller EM. Ringer det någon klocka hos dig?
– Tony Pudas.
Det var ett VM-kvalmöte med Ungern 1997. Finland ledde med 1–0 när det dråpliga självmålet kom till och VM-drömmarna gick i kras. Med hjälp av Tony hittade jag tre olika klipp med händelsen. Ett på italienska, ett på finska och ett på finlandssvenska. Tony föredrar det sistnämnda.
John 3:16
Så här efter EM undrar jag vad som hände med alla skyltar om »John 3:16« (referens till Johannesevangeliet) som man alltid såg i publikhavet på stora mästerskap förr om åren. Världen verkar på sina håll ha blivit allt mer religiös, men just denna propaganda syns inte längre.
– Fredrik Andersson.
»Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.«
Kanske är den här versen från Johannesevangeliet (kapitel 3, vers 16) bibelns kändaste och mest citerade. Enligt somliga räcker orden för att förklara hela den kristna tron. Och precis som du skriver har den även en plats inom idrotten, inte bara under fotbollsmästerskap. Framför allt har budskapet om »John 3:16« synts på amerikanska idrottsevenemang, vilket ofta härleds till en egendomlig man vid namn Rollen Stewart.
Redan på 70-talet gjorde Stewart sig känd genom att ofta dyka upp i TV-sändningar från golfturneringar. Inför tävlingarna hade han undersökt kameravinklarna för att kunna placera sig strategiskt och maximera möjligheten att synas i bild. Han utmärkte sig med gladlynta gester och en regnbågsfärgad afroperuk, vilken gav honom smeknamnet »Rainbow man«. Själv beskrev han sig som »världens kändaste person som ingen vet något om«. Målet med att synas så mycket var att bli rik genom att spela in reklamfilmer. Stewart hann med ett Budweisergig, men 1980 blev han frälst av Jesus och gav upp sina pengadrömmar.
Därefter utvecklades Rollen Stewart till något av en groundhopper – innan begreppet hade uppfunnits. Han bodde tillsammans med sin fru i en bil och reste runt hela USA för att besöka matcher i NBA, MLB och NFL. Hans mål var dock inte att se så många lag eller arenor som möjligt. Allt handlade om att sprida Bibelns budskap. Stewart bar en tröja med texten »Jesus saves« på framsidan och »redeem« på baksidan. Utstyrseln ackompanjerades av en skylt med texten »John 3:16«. Han hoppades att nyfikna TV-tittare skulle söka upp orden och, likt honom själv, frälsas av Bibelns budskap. I snitt reste Rollen Stewart nästan 1 000 mil om året under 80-talet. Mellan evenemangen rökte han gräs och listade ut var på olika arenor han behövde stå för att exponeras. 1986 besökte han fotbolls-VM i Mexiko och introducerade på så sätt »John 3:16-rörelsen« för fotbollen.
Stewart blev en populär figur i USA och levde enbart på donationer från människor som stöttade hans mission. Många följde också i hans fotspår och visade upp liknande tröjor och skyltar framför TV-kameror. Men framgångssagan varade inte för evigt. Stewart blev allt mer excentrisk – vissa skulle snarare säga galen – och mindre smickrande sidor av hans personlighet fördes fram i ljuset. 1990 begärde hans fjärde fru skilsmässa (hon hävdade senare att Stewart försökt strypa henne under Mexiko-VM för att hon hållit i en skylt på fel sätt). I samma veva kraschade han sin bil, vilket ledde till att det blev svårare att resa runt. Han blev instabil och paranoid, trodde att en apokalyps var nära och att hans livsuppgift var att varna världen. Han använde högljudda tutor för att störa golfspelare mitt i svingen. På andra evenemang släppte han stinkbomber. Den glada gamängen som gjort entré i golfvärlden många år tidigare utvecklades till en militant extremist.
Hösten 1992 barrikaderade sig Rollen Stewart i ett hotellrum och tog en städerska som gisslan. Kvinnan låste in sig i badrummet, Stewart ritade Bibelverser på fönstren och hotade att skjuta mot flygplanen på flygplatsen i närheten. Han krävde att få möta medier och hålla ett slags tal till nationen. Efter åtta timmar sparkade polisen in dörren och grep honom, och året därpå dömdes han till tre livstidsstraff.
Rollen Stewarts fall hindrade inte Johannesevangeliets kändaste vers från att spridas vidare under mer fredliga former – både på läktare och planer. När anfallaren Peter Ijeh spelade i Malmö FF visade han upp en undertröja med texten »John 3:16«. NFL-spelaren Tim Tebow skrev ofta samma ord under sina ögon när han spelade uppmärksammade playoffmatcher. En annan spelare i amerikansk fotboll, Aaron Hernandez, dömdes 2015 för mord. När han tog sitt liv i fängelset två år senare stod orden »John 3:16« skrivna med rött bläck i pannan.
Varför orden syns mer sällan i dag är svårt att svara på. Kanske har Aaron Hernandez avskräckt andra från att sprida Bibelversen under de senaste årens mästerskap. Kanske har TV-producenter blivit bättre på att dribbla bort den typen av budskap. Klart är i alla fall att trenden från början aldrig handlade om en kärlek till idrott. I en intervju med Los Angeles Times berättade pionjären Rollen Stewart att han endast såg sport som ett sätt att synas. Trots att han hade sett några av de mest omtalade matcherna och tävlingarna i världen blev han aldrig »frälst« av idrotten.
– Jag avskydde sport, sade han.
Kalle Kulas Vad hände med-frågor
Här hade jag med gott samvete kunnat sätta punkt för den här VHM-comebacken, men något gnager i mig. För en dryg månad sedan var jag på jobbfest och blev bordsgranne med Offsides tidigare praktikant tillika »skruvade EM-ögonblicksredaktör« Karl Andersson, som ofta lystrar till smeknamnet »Kalle Kula«. Efter att ha utbytt de nödvändiga artighetsfraserna fick Kalle plötsligt något allvarligt i blicken.
– Jag har tänkt på en grej, sade han. En fråga till »Vad hände med«.
Vad som sades därefter minns jag inte, och den anteckning jag tror mig ha skrivit ned i mobilen tycks ha försvunnit ut i Göteborgsnatten. Men jag minns frågan som väldigt kittlande. Så jag hör av mig till Karl och frågar om han minns vad han undrade.
»Jag minns att vi snackade om Pelle Blohm«, svarar han i ett SMS. »Kan det vara något om honom? Det känns inte så kul i och för sig.«
Vår diskussion om Pelle Blohm minns jag tydligt. Den grundade sig i att Kalle berättade om det »svindlande faktum« att Åke Unger kommenterade finalen i fotbolls-EM 2021. Jag kom att tänka på bortglömda TV-konstellationer och berättade att Pelle Blohm var studioexpert när Arne Hegerfors kommenterade sin sista match. Ni vet, den mellan Gais och IFK Göteborg. Jag hade länge varit fascinerad av Pelle Blohm och att han så plötsligt försvann från den svenska expertscenen. Med Kalle Kula bredvid mig fick jag äntligen chansen att vädra mina Pelle Blohm-tankar. I dag är han redaktör på Örebro läns tidning och Marknad Örebro. Dessutom har han blivit författare. Efter att tidigare ha skrivit två självbiografiska böcker gav han 2023 ut sin första skönlitterära roman, From Bangor with Love, som han finansierade med hjälp av sina fans. »Jag har gjort på samma sätt som när jag skrev och gav ut min självbiografi (Blohm står när andra faller)«, sade han till NA. »Till den fick jag in runt 65 000 kronor och denna gång kanske 40 000.«
Men det var inte Pelle Blohm som den bortglömda Vad hände med-frågan handlade om. Jag vänder mig återigen till Kalle Kula, som börjar yra om en lettisk målvakt.
Mycket riktigt diskuterade vi även Aleksandrs Koļinko under festen, efter att Kalle hade nämnt ett klipp på Youtube med namnet: »Målvakten plockar ner bollen!«
Målvakten i fråga är just Koļinko, och klippet är från gruppspelsmatchen mellan Lettland och Tyskland i EM 2004. I videon sker precis det som titeln beskriver: Lettlands målvakt plockar ned ett inlägg. Därefter lyfter han handen i en välvillig gest riktad bakåt, ropar någonting och förbereder en utspark. Bilden klipps sedan till den tyska förbundskaptenen Rudi Völler, som står med armarna i kors och ett bekymrat leende (om det finns sådana). Bakom honom applåderar två lettiska landslagssupportrar. Bilden skiftar tillbaka till Koļinko. Sedan är klippet slut.
Jag blev lika glad av klippet och dess titel som Karl. Men kan verkligen hans fråga ha haft med det att göra? Ville han veta vad Koļinko gör i dag? Knappast. För den nyfikne kan jag ändå meddela att målvaktsikonen i dag är tränare, och att han 2023 tränade SK Super Nova som slutade sist i den lettiska högstaligan.
Medan jag beundrar Aleksandrs Koļinkos meritlista (94 landskamper och uppemot hundra matcher i både engelska och ryska Premier League) får jag en notis i mobilen. SMS från Kalle Kula.
»Ett dygn senare är det fortfarande helt blankt«, skriver han.
Jag ger upp mitt sökande. Istället frågar jag Kalle vad som hände med hans vad hände med-tankar. Han svarar:
»De försvann i samma sekund som min bordsgranne hänförde mig med en story om en fotbollsdebuterande 42-åring som i flera månaders tid joggade runt planen i hopp om att någon skulle förbarma sig över honom och bjuda in honom till träningen. Det kan också ha att göra med en allt mer påtaglig begynnande demens. Det kan även ha att göra med den nämnda kvällens alkoholintag. Förmodligen har vi att göra med en kombination.«
Den fotbollsdebuterande 42-åringen heter Vincent Mathevon och är i min hemkommun Motala känd som »Fornåsas fransman«. I dag är han 52 år och bär nummer 10 i Fornåsa IF:s B-lag, »som Zidane«. Det stämmer att han testade fotboll för första gången efter 40-strecket. Däremot råder det olika uppfattningar om huruvida han joggade runt planen i hopp om att få chansen. Jag intervjuade honom i Motala Vadstena Tidning våren 2023 och passade på att undersöka sanningshalten i den lokala skrönan. Vincent förklarade att han hade »använt allemansrätten« för att träna intervaller bredvid Östvalla, där Fornåsas rival Österstad hör hemma. Däremot hade han aldrig försökt ansluta till laget.
»Det är absolut inte sant«, sade han i MVT-intervjun. »Jag har bott i Österstad, men har aldrig försökt spela i Österstad. Det är ett rykte på slätten, men det stämmer inte. Jag dementerar det fullständigt.«
Jag frågade om han ändå inte hade hoppats att någon i Österstad skulle fråga om han ville vara med och spela boll.
»Nej, jag ville bara träna. Sen om de hade frågat kanske jag hade tackat ja, men ingen frågade.«
- Mer:
- Sommarwebben!