Bakgrund:
En oktoberkväll 1963 strövade Paul McCartney och John Lennon runt på Liverpools gator och funderade. De hade fått i uppdrag att skriva en poplåt som kunde slå igenom i USA. Enligt Paul McCartney gick de in i ett ödehus, hittade ett gammalt piano i källaren och började spela. Enligt John Lennon gick de hem till McCartneys dåvarande flickvän och slog sig ned vid pianot i hennes källare. Sedan skapade de låten I want to hold your hand, i princip genom att skriva varannan rad. Dagen efter spelades låten in. Senare intog den förstaplatsen bland mest sålda singlar i både Storbritannien och USA.
Kanske kan sportjournalistiken lära något av I want to hold your hand? Jonatan Häggström Wedding och Fredrik Tillberg vill i alla fall testa, och skriver därför om en ganska vanlig allsvensk match enligt Lennons och McCartneys källarmetod.
Vi föredrar tangentbord framför piano. Annars är förutsättningarna desamma. Så vi sätter oss bredvid varandra, »pingpongar« fram varannat stycke och … ser vad som händer.
FREDRIK: Kim Hellberg tar några rappa steg mot fjärdedomaren Fikret Buqa. Orden »det är ju rött« går att läsa på Hammarbytränarens läppar. Han pekar med handflatan mot andra sidan av planen där hans lagkapten Nahir Besara ligger på rygg och jämrar sig efter en hård tackling av Gaismittfältaren Axel Henriksson, som genast tilldelades ett gult kort. »Det är ju rött«, säger Hellberg till fjärdedomaren igen. »Det är ju rött, det är ju rött!« Inget svar från fjärdedomaren. 17 intensiva minuter har spelats mellan tabellfyran Gais och trean Hammarby i den allsvenska återstarten på Gamla Ullevi. Jag ler åt Kim Hellbergs adrenalinstinna beteende och säger till Jonatan att det är underbart med allsvensk livefotboll igen.
JONATAN: Jag ber Fredrik att upprepa vad han sade. De enda ord jag kan urskilja från min läktarplats är bortaklackens »Åh, heja Hammarby – IF!«
FREDRIK: Runt 7 000 Bajensupportrar är här. Nästan alla bär vitt på överkroppen. En helvit, högljudd massa täcker hela södra kortsidan och stora delar av långsidorna. Jag tänker på Kent och deras vita konsert 2003 – på bandets begäran klädde sig nästan alla de 33 000 Kentfantasterna på Stockholms stadion i helvitt. Sedan tänker jag på Hammarbys tekniska chef Adrian von Heijne som, iförd en vit skjorta, stegade upp till oss före avspark och påtalade att Jonatans svarta t-shirt med indiepopbandet Solens logotyp gör honom bäst klädd på pressläktaren.
JONATAN: Solen (stjärnan, inte bandet) döljer sig bakom molnen. Temperaturen sjunker och jag drar på mig min blåa anorak. Fredrik säger att det är underbart med allsvensk livefotboll igen. Jag vill väldigt gärna hålla med honom. Jag tror att jag håller med honom.
Men de senaste veckorna har jag flera gånger ifrågasatt mitt fotbollsintresse. Känner jag verkligen så mycket för den här sporten? Alla verkar vara överens om att EM i Tyskland är det härligaste mästerskapet på länge. Jag har sett ett tjugotal matcher. Inte mer än fem av dem har satt avtryck i fotbollsdelen av min hjärna. Resten av EM känns som en grå och snart bortglömd röra. Oftast har jag slösurfat, läst eller pladdrat bort de 90 minuterna med kompisar. Matchen har pågått i bakgrunden. Ibland tänker jag att TV:n står på i onödan. Jag hade kunnat göra tusen viktigare saker med min tid.
Gais lagkapten August Wängberg gör en okonventionell brytning. Det ser ut som att han snubblar in i situationen. Ändå får han bollen med sig. Högerbacken driver upp bollen i banan. Han rusar oväntat snabbt mot mål med sin raka rygg, sin instoppade tröja och sina friskt pendlande armar. Sedan slår han en passning inåt i banan, mitt i steget. Han är som en allsvensk klasspelare med division fem-estetik. Någon i Gaisklacken tänder en spontanbengal. William Milovanovic tar emot Wängbergs passning och vänder sig mot mål. Delar av sittplatspubliken reser sig upp och för första gången i matchen dominerar hemmasångerna ljudkulissen. Det känns som om ett mål »hänger i luften«. Som om vad som helst kan hända, när som helst.
Jag säger till Fredrik att mästerskap nu inte känns som mästerskap förr.
FREDRIK: Att Jonatan är landets äldsta 23-åring vet alla som känner honom. Därför förvånar det mig inte att han nostalgiskt längtar tillbaka till mästerskapskänslan han hade som barn. Men det går att uppskatta EM ändå. Fotbollen, målen, spelarna, stämningen och ögonblicken måste inte framkalla pirr i magen. Det kan räcka att fotbollsmästerskap fungerar som ett sammanhang. För finns det inte främst något fint i att försvinna in i samtal med en vän man inte träffat på ett tag och nästan glömma att Italien-Albanien pågår på pubens TV några meter bort? Att det man sa att man gick dit för blir en kuliss. EM finns där, om än i bakgrunden till något man numera tycker är viktigare.
Molnen särar på sig och solen passar på att titta fram igen. Jonatan tar av sig sin anorak och blottar t-shirten med Solen (bandet, inte stjärnan) tryckt över bröstet. Jag tänker att fotbollen, spelarna, stämningen och ögonblicken i den eldiga matchen mellan Gais och Hammarby fungerar som en perfekt kuliss till vårt högtravande fotbollsfilosofiska samtal.
JONATAN: William Milovanovic drar i Tesfaldet Tekies axel för att stoppa en kontring. Hammarbymittfältaren faller och tilldöms frispark. Hans lagkamrat Pavle Vagić informerar domaren om att Milovanovic borde varnas. Victor Wolf plockar upp sitt gula kort och riktar det mot Vagić. Kim Hellberg ser irriterad och väldigt, väldigt förvånad ut. Ge grabben en filt, han verkar vara i chocktillstånd!
I väntan på Hammarbys frispark säger Fredrik att han egentligen bara kan hänge sig helt när Arsenal spelar. Och att han är nöjd med det. Sedan frågar han om mitt svala EM-intresse verkligen är ett problem.
– Egentligen inte, svarar jag.
Likt Fredrik använder jag gärna en glammig internationell toppmatch som verktyg för att samla några kompisar, snarare än som kvällens primära nöje. Under Champions League-finalen mellan Dortmund och Real Madrid lärde jag mig betydligt mer om min finalkompanjons uppväxt än om Jude Bellinghams kvaliteter. En fin kväll. Det kändes befriande att acceptera att en CL-final inte är så viktig, att jag inte måste veta vem Dortmunds norske högerback Julian Ryerson är. Jag tror att det är därför jag förälskat mig i Zweite Bundesliga, för att jag inte vet så mycket om klubbarna och spelarna. Jag upptäcker hela tiden något nytt och kan nöja mig med att uppskatta mittfältaren Julian Green utan att bry mig om personen Julian Green.
Jag har svårt att känna så när det gäller EM. Tidigare har jag betraktat de stora mästerskapen (förutom vinter-VM) som ett sista undantag, ett fotbollssammanhang jag fortfarande kan förlora mig i. Tysklandssommaren fick personer runt mig att studsa av förväntan. Det här skulle bli »ett riktigt EM, så som det var förr«. Men nu har även ett härligt EM blivit en bubbla jag bara besöker ibland. Det är väl inte ett problem. Det känns bara lite tråkigt.
Gais bollbegåvning Gustav Lundgren slår en sällsynt felpassning. Tesfaldet Tekie tar några rappa steg med bollen. Jag hinner tänka att det gör ont i mig att både Tekie och Kim Hellberg tillhör Hammarby istället för IFK Norrköping. Det känns som ett litet knytnävslag varje gång jag ser Kim på Hammarbys avbytarbänk. Jag tröttnar lite på mig själv. Strunt samma om jag inte tycker EM är så jävla kul! Hellberg är i fel lag och Tekie är på väg mot en målchans. Jag sätter mig till rätta i stolen och ser William Milovanovic komma flygande. Han kapar Bajenspelaren skoningslöst och får en välförtjänt varning. Vilken smäll!
FREDRIK: Kim Hellberg skriker rakt ut. Nya raska kliv mot fjärdedomaren, en ny handflata i vädret och nya läpprörelser som antyder att kortfärgen borde varit röd.
»Jonatan följer upp min förutsägbara kommentar med ett ännu sorgligare försök till fyndighet.«
JONATAN: Jag fryser igen och drar på mig anoraken. Om solen (stjärnan) gömmer sig bakom molnen, ja då gömmer jag tröjan med trycket Solen (bandet). Det är sedan gammalt. Samtidigt blåser Victor Wolf av första halvlek. Jag ser Pontus Farnerud stega upp mot mig och ger Fredrik en lätt knuff för att uppmärksamma honom på Örgrytesportchefens närvaro.
FREDRIK: Först begriper jag inte vad han menar. Det där är väl Ferran Sibila? Sedan ser jag att spanjoren har Farnerud hack i häl uppför trappan.
JONATAN: Det känns som att vi båda vill säga det, trots att vi inte tror det på riktigt. Till slut kan inte Fredrik hålla sig längre.
– Ferran kanske ska in i Öis.
FREDRIK: Jonatan följer upp min förutsägbara kommentar med ett ännu sorgligare försök till fyndighet:
– Och så är de här för att scouta och värva tillbaka Ahl Holmström från Gais.
JONATAN: Jag lägger till något lika platt om att Öis gick miste om en guldklimp när de inte satsade på anfallaren. Nu ryktas Ahl Holmström till Slovakien. Och ska dessutom ha tackat nej till budet. Det gör mig glad. Jag och Fredrik enas om att Sibila och hans följeslagare mest troligt bara är kompisar efter tiden tillsammans i IFK Göteborg, där Farnerud var sportchef och spanjoren var assisterande tränare. Sedan frågar jag:
– Vad har Ferran gjort på sistone?
FREDRIK: Han fick nyss sparken från finska HJK, informerar jag och frigör min överkropp från sweatshirten när solens strålar åter slår sig fram genom molntäcket. Tystnad intill mig. Jonatan ställde en fråga men verkar inte bry sig om svaret. Hans blick har fastnat på en man i grön fotoväst några meter nedanför oss. Mannen är i 30-årsåldern och bär en stor svart TV-kamera över axeln. Med den filmar han reportern Ramin Nouri, som nu intervjuar Kim Hellberg inför andra halvlek.
– Han är från Motala, säger Jonatan.
Vem? Ramin har jag träffat och han pratar inte som Jonatan. Och Kim Hellberg är väl så mycket Norrköpingsgrabb en Norrköpingsgrabb kan vara?
JONATAN:
– Kameramannen, svarar jag.
Han heter Fredrik men kallar sig »Freddans fotbollsfoto«. Eller gjorde det åtminstone när vi båda bodde kvar i Motala. Han cyklade runt på lokala matcher i division fyra och fem. Varje gång knäppte han ett hundratal bilder som han publicerade på Facebook. Min nuna syntes på några av dem. Numera tjänar han pengar på sina kamerakunskaper och Facebooksidan har bytt namn till Freddans sportfoto, men ibland lägger Fredrik fortfarande upp bilder på BK Zeros, min barndomsklubb och hans favoritlag. I Zeros är hans pappa styrelsemedlem och hans lillebror Mattias lagkapten. Mattias var länge ett av stans stora löften, men vände som 21-åring hem till moderklubben i femman och blev mittbacksgeneral med nummer tio på ryggen.
FREDRIK: Jag minns när William Gallas hade nummer tio i Arsenal. Orent. För att inte säga ovärdigt, med tanke på att Dennis Bergkamp precis burit den.
JONATAN: Fredrik (reportern, inte fotografen) ter sig oväntat nyfiken på kameramannen från Motala. Han ställer frågor och jag svarar efter bästa förmåga. Lön? Vet inte. Vad spelar han på? Vet inte. När grät han senast? Vet inte. Ålder? Det vet jag! Han är född 1996.
FREDRIK: Precis framför oss är två män i färd med att slå sig ner på VIP-läktarens översta rad. När Jonatan uttalar fotbollsfoto-Freddans födelseår vänder sig en av männen hastigt om och utbrister:
– Ja, precis!
Vadå precis? Är fotbollsfoto-Freddans födelseår vida känt? Varenda kotte vet när den pojken kom till jorden? Jag utbyter en förvirrad blick med Jonatan som verkar lika bortfintad som jag. Mannen sätter sig utan en tillstymmelse till ansats att förklara sin kommentar.
Andra halvlek fortsätter i samma anda som den första: laddat. Fler gula kort. Mer Kim Hellberg-förvåning. Nya August Wängberg-maxlöpningar längs kanten.
JONATAN: Fredrik tar av sig sin sweatshirt i minut 84. I minut 87 tar han på sig den igen.
FREDRIK: Matchen har inte innehållit en enda tråkig stund, men några mål blir det inte. Eller vänta nu … det är inte slut än och här älgar Ahl Holmström in i straffområdet med Tekie och Fredrik Hammar i hasorna!
JONATAN: Ahl Holmström dribblar bollen förbi Tekie och förbereder ett skott. Hammarbyspelaren kommer glidande snett bakifrån och välter Gaisanfallaren.
– Det måste vara straff, säger jag till Fredrik.
Domaren friar. Om straffsituationen hade varit ett friläge hade Victor Wolf gjort en »rabona« med fel fot istället för att bara peta in bollen. Att bara peka på straffpunkten hade varit så mycket enklare. Men nu blev det ingen straff, och så ska det förbli. Allsvenskan är unik på så sätt. När domaren har tagit ett beslut är ett beslut taget.
Victor Wolf blåser av matchen.
»Vi fnittrar och pratar i mun på varandra, likt ett stycke tonåringar på väg till en förbjuden hemmafest«
FREDRIK: »Fidde« Holmberg undviker att kommentera straffsituationen efteråt. Det är en princip han har. Om han nu vill slippa VAR i svensk fotboll vore det dubbelmoral att kritisera domarna, menar Gaistränaren.
Kommenterar straffsituationen gör däremot bortalagets Fredrik (Hammar, inte jag eller kameramannen). Mittfältaren var närmast händelsen och viftade uppåt med båda armarna för att få Ahl Holmström att ställa sig upp. Till tre reportrar säger han nu att Gais anfallare borde »skärpa sig lite«.
– Snälla någon, inleder Hammar och suckar uppgivet. Jag förstår inte ens att han ber om straff. Det är det sjukaste jag har sett.
Bajenspelaren brasklappar att han inte har hunnit se reprisen och frågar reportertrion vad de tycker. En av dem svarar att det nog var 50/50.
JONATAN: Vad gör Hammar bland reportrarna i mixade zonen? Med risk för att framstå som en paragrafryttare: SEF:s regler säger att intervjuer med skrivande journalister inte får ske förrän efter presskonferensen. Bajens mittfältare måste vara väldigt pratsugen.
FREDRIK: Det är han.
JONATAN: Jag blir snabbt förtjust i den presskonferens jag bevittnar. Mellan »Fidde« Holmberg och Kim Hellberg på podiet sitter en solig, avslappnad man som bär John Lennon-inspirerade solglasögon och en beige jacka med vinröda, blå och svarta detaljer. Den ser ut att ha teleporterats till pressrummet direkt från en uppvärmning i VM 1990. Innanför den otroliga jackan skymtar jag en röd luvtröja och tänker för mig själv att även presskonferensens »mittengubbe« säkert tvingades klä av och på jackan under matchen. Mittengubben heter Anders Björklund, sitter i Gais valberedning och hjälper till med smått och gott runt klubben. I dag leder han alltså presskonferensen.
Efter att Kim Hellberg har inlett mediaritualen med att summera matchen är Björklund frikostig med beröm.
– Det var en väldigt objektiv och fin sammanfattning tycker jag, säger han.
Och får med sig Gais tränare Fredrik (Holmberg, inte Hammar) på det vänliga spåret:
– Kims analys var så bra att den inte lämnar mycket över för mig att säga. Jag instämmer i det mesta.
När Fidde har utvecklat sin bild av matchen bibehålls den familjära stämningen. Mittengubben berömmer även Fidde Holmbergs anförande. Sedan gör han en poäng av att Gais är en demokratisk förening och att journalisterna på plats därför får ställa precis vilka frågor de vill.
Holmberg och Hellberg fortsätter att hålla med varandra. Inte på ett tråkigt sätt, båda säger likväl intressanta saker. De recenserar sina respektive nyförvärv utförligt och njuter av hur hård och intensiv matchen var. Allt är väldigt trivsamt.
– Är vi nöjda där? Säger Anders Björklund. Då tackar vi och önskar er varmt välkomna tillbaka till Europas enda fotbollsliga.
FREDRIK: Det är med studs i stegen som jag och Jonatan lämnar Gamla Ullevi bakom oss. Vi fnittrar och pratar i mun på varandra, likt ett stycke tonåringar på väg till en förbjuden hemmafest, medan vi följer Nya allén förbi tennishallen, Trädgårdsföreningen och över Avenyn. Jonatan fastslår att Gais nye anfallare Lucas Hedlund inte är mycket sämre som avslutare än den brasilianske supertalangen Endrick. Jag påminner om Kim Hellbergs begäran efter röda kort och berättar om Fredrik Hammars härligt enögda straffreaktion. Jonatan upptäcker att Fotbollskanalen publicerat en nyhet om »det sjukaste« Hammar har sett. Artikeln innehåller även Ahl Holmströms replik:
– Då har han inte sett mycket i sitt liv.
Medan vi skrattar lite för högt åt ordkriget viner en elsparkcykel förbi. Ovanpå den står två personer. De är fortfarande inom hörbart avstånd när Jonatan hojtar:
– »Myggan«!
Baktill på sparkcykeln står Gais avbytare Jonas Lindberg, innehavare av det udda smeknamnet. Han hoppade aldrig in i matchen och bär fortfarande klubbens träningsoverall. Kvinnan som styr elsparkcykeln ropar:
– Det är helt sjukt!
JONATAN: Jag låtsas för mig själv att Myggan och hans sällskap också har upptäckt Hammars straffcitat. Eller kanske »mittengubbens« färgglada jacka? Fredrik gör samma sak. Vi tittar på varandra och ler. Jag erkänner för Fredrik att han hade rätt. Det är underbart med allsvensk livefotboll igen.