En kvartsfinal på Oldtown

En timme före avsparken mellan Tyskland och Spanien har Ina ockuperat sin plats för kvällen. Efter tre veckors EM-tittande på Oldtown har hon räknat ut vilken stol som är den optimala. Fri sikt mot TV-duken. Fri lejd till baren och badrummet. Centralt, så att vänner, bekanta och icke-bekanta kan samlas runt henne.

På bordet framför Ina står en tjeckisk öl. Där ligger också en snusdosa och Expressens EM-bilaga.

– Just det, säger hon. Jag ska fylla i de senaste resultaten.

Hon öppnar tidningen. På uppslaget där slutspelsträdet syns antecknar hon att Turkiet besegrade Österrike med 2–1 i den sista åttondelsfinalen. Hon har gjort det till en vana att skriva ned alla matchresultat.

– Det här är viktigt. Om någon säger typ »hur fan kan Frankrike slå Portugal med 3–0?« kan jag titta bland resultaten och svara: »Det är faktiskt jävligt sjukt, men det är klart, Portugal spelade ju bara med 2–1 mot Tjeckien.«

Mitt emot Ina sitter tre medelålders män. Hon har inte kontaktuppgifter till någon av dem. Ändå är de kompisar. En skäggig man med glasögon och gubbkeps presenterar sig som gaisare och berättar att han spelar dart i Gads, Göteborgs atletiska dartsällskap. Till vänster om honom sitter en Blåvittsupporter i en Spurströja och en kille vars namn Ina har glömt. Hon kallar honom »Degerfors«.

– Nu får ni hjälpa mig med att välja kapten, säger Ina.

»Dartgaisaren« är självutnämnd Fantasyexpert i sällskapet. De senaste åren har han ägnat många timmar åt Premier Leagues, Champions Leagues och Allsvenskans varianter av det snabbt växande spelet, som går ut på att deltagaren sätter samman ett lag och tilldelas poäng utifrån hur spelarna presterar i de verkliga matcherna.

– Jag har Mbappe som kapten, säger han. Har du använt ditt wildcard?

– Nej, svarar Ina. Jag tänker att jag sparar det. Vad tror ni om Rüdiger?

Dartgaisaren försöker invända att det inte är någon idé att spara sitt wildcard och att Ina borde passa på att byta ut spelare som startar på bänken, till exempel Florian Wirtz. Men Fantasysnacket avbryts tillfälligt när en servitör börjar trixa med något ovanför bordet mitt emot. Det är en lampskärm som hänger för långt ned från taket. Under EM-veckorna på Oldtown har flera gäster slagit huvudet i den. Många nyfikna ögon följer händelseförloppet – den för lågt hängande lampan verkar ha varit ett återkommande samtalsämne för de mer trogna besökarna. Lampfixaren gör en knut på sladden som sitter fast i taket, men efter tio sekunder lossnar hans anordning och lampskärmen faller ned till samma låga position.

De nyfikna åskådarna återvänder till sitt. Ina utser Jamal Musiala till kapten.

– Jag satsar allt på Tyskland i dag, säger hon. Av princip har jag inga spanjorer eller portugiser.

Jag frågar vad principen grundar sig i.

– Det är nog klassisk iberiska halvön-rasism. Jag stör mig på spelarna, de är så gnälliga.

Bakom oss har serveringspersonalen tagit upp kampen mot lampan igen. Någon kläcker idén att fästa den i lampan intill. Med hjälp av en hårsnodd och en penna stabiliseras konstruktionen. Inte ens den längsta, fullaste eller klumpigaste personen i lokalen ska kunna krocka med lampskärmen nu.

 

Ina Lundström är komiker, radiomakare, journalist och … ja, lite allt möjligt. Vissa känner igen henne från podcasten Flashback forever. Andra från På spåret, där hon två gånger har tävlat ihop med Hanna Hellquist. Hon har också, precis som jag, gjort praktik på Offside.

Men för oss som bor på västkusten betraktas hon kanske i första hand som en allmän Göteborgsprofil, och ännu mer en Majornaprofil. Ina var involverad i stadens 400-årsfirande. Hon har poddat om Göteborg med GP:s Kristian Wedel. Och de flesta som rör sig i stadens kultur- eller uteliv har någon gång stött på henne. Jag lärde känna henne redan under mitt livs första besök på Red Lion, Majornapuben där hon är stammis.

Därför känns det lite underligt att träffa henne 500 meter från Red Lion, på Oldtown. Det är fotbollen som har fört henne hit. Eller snarare: Hon har fört hit fotbollen.

För förutom allt det där andra är Ina Lundström fotbollssupporter. Laget närmast hjärtat är IFK Göteborg.

– Men det kom senare, säger Ina. Min första fotbollslojalitet var Holland.

Hennes mamma är hälften holländska, hälften indonesiska. Som barn tillbringade Ina mycket tid i Nederländerna och lärde sig språket. Hon sov i ett påslakan som föreställde landets EM-guldlag 1988, gick till skolan i en halsduk från EM 1992.

Utöver Blåvitt följer hon inte särskilt mycket fotboll, men när det är mästerskap slukar Ina Lundström allt. Och hon har nästan alltid gjort det i stora sällskap, framför en grynig och grådisig storbildsskärm. Som 19-åring följde hon VM 2002 med ett gäng »gamla gubbar« (de var fem år äldre än henne) i något som kallades VM-gruppen.

– De hyrde en lokal och satte upp en storbildsskärm. Man kunde bli medlem, köpa öl för tio spänn, hänga och kolla på matcherna.

Sedan dess har Ina följt många mästerskap med de »gamla gubbarna« i VM-gruppen. 2018 var det senaste. Inför årets EM ville de inte anordna någon gemensam visning eftersom Sverige inte deltar.

Några veckor före premiärmatchen mellan Tyskland och Skottland började Ina fundera: »Var ska man se EM?« Red Lion var redan uteslutet. De fyller sin lokal så gott som varje kväll även utan att visa fotboll. Någon sportbar ville hon inte gå till. Hennes EM-hemmaplan skulle kännas som ett vardagsrum, där man inte behöver boka bord, där man inte känner sig manad att hela tiden beställa. Då slog det henne: Oldtown! Där brukar det vara trevlig stämning, och det finns gott om läsk och alkoholfri öl – viktigt om man ska befinna sig på en bar nästan tio timmar om dagen. Dessutom står över hundra maträtter på menyn, allt från pizza och hamburgare till indiskt.

Ina hade sett mästerskapsmatcher på det anrika haket för många år sedan, så hon frågade Oldtowns ägare om de skulle visa EM. Det skulle de inte, rättigheterna var för dyra. Hon letade vidare. Någon pub kunde tänka sig att visa fotboll med undantag för hela midsommarhelgen.

– Det kändes rôtet. Det är just då man vill sitta och kolla på fotboll. Så jag vände mig till Oldtown igen. Den här gången gick jag dit för att prata med dem.

Ina förklarade att hon kunde ansvara för att »få dit folk«. Hon lovade att trycka flygblad och sprida ordet, bland annat i sin podd. Oldtowns ägare var skeptisk. Han visste inte vem Ina var och förstod inte varför hon skulle kunna locka besökare.

– När jag nästan hade gett upp kom en stammis fram till baren, säger Ina. En piercad tjej med grov göteborgska. Hon sa: »Om du inte låter henne göra detta är du dum i huvvet.«

Dagen efter ordnade Oldtown rättigheter för att visa EM.

 

Lampfixaren klickar i gång projektorn. Ina öppnar tablån i mobilen och ropar att matchen sänds av TV4. Stolar flyttas och placeras huller om buller mellan borden. När Tyskland sparkar i gång kvartsfinalen mot Spanien noterar Dartgaisaren att det har bildats en »VIP-hylla« längst bak i lokalen, på väg till köket.

– Oj, vad det händer grejer, säger han. Nyheter varje dag. Till finalen kanske det finns en sponsorsoffa där borta. Och ännu en bar.

Alvaro Morata förlorar en duell tidigt i matchen. »Spurströjan« suckar:

– Varje gång jag ser Morata blir jag … inte imponerad.

– Han är ingen Füllkrug direkt, svarar Dartgaisaren.

Antonio Rüdiger gör en vass brytning. Dartgaisaren öser på med kommentarer.

– Redan en ball recovery på Rüdiger. Det kan bli värt mycket i Fantasy. Ina, du skulle kanske ha valt honom som kapten ändå?

Så här har de suttit sedan Tysklands premiärmatch mot Skottland den 14 juni. Några av de första dagarna var lokalen halvtom. Ina blev nervös. Hade hon lurat Oldtown? Snart behövde hon inte oroa sig längre. Till och med hennes kompisar som jobbar på Red Lion har hittat hit. När Tyskland möter Spanien är det fullsatt.

De senaste veckorna har Ina charmats av Georgien, stört sig på Spanien och förälskat sig i Cody Gakpo (fast hon ibland kallar honom Gapko). Till en början tyckte hon att det såg mörkt ut för Nederländerna och konstaterade att det var tur att Cruijff inte levde längre. Men när Gakpo ledde laget till en förtrollande 3–0-seger mot Rumänien började Ina drömma om medalj.

Hennes tonårsdotter också. Vivi har ärvt supporterskapet till Nederländerna. Passande nog hejar hon även på Liverpool, där både Gakpo och mittbacken Virgil van Dijk spelar.

– Min dotter säger att hon älskar van Dijk. Hon brukar inte ens säga att hon älskar mig. Men när det gäller van Dijk är hon tydlig. Jag skulle köpa en Liverpooltröja med van Dijk på ryggen till henne, men de glömde trycka hans nummer. Jag hörde av mig till kundservice och de skickade en ny tröja. Även den utan nummer! Till slut blev det rätt, men nu har vi tre van Dijk-tröjor hemma.

En mer förutsägbar person än Ina hade kunnat säga något i stil med att hon är glad att ha fotbollen gemensam med sin dotter. Det säger inte Ina. Istället skrattar hon till:

– Halva vår kommunikation under EM har gått ut på att skicka bilder eller klipp på saxofonmannen.

Saxofonmannen är den tyske supportern Andre Schnura, som har synts till i stort sett varje gång tyska fotbollsfantaster samlats under EM.

– Saxofonmannen, Olof Lundhs overshirt, Robert Andrichs frisyrer. Det är den typen av småsaker jag tror att man kommer minnas efter mästerskapet. Så brukar det vara.

Ina tycker att den tyske mittfältaren Andrich, som i Spanienmatchen spelar med rosa hår, ser ut som »en flippigare version av Ivar Arpi«. Spurströjan invänder att han är mer lik det mytomspunna internetfenomenet techno viking.

På TV-duken tacklar Toni Kroos Spaniens mittfältsmotor Pedri, som skadar sig illa och tvingas byta.

– Jag tänkte säga något problematiskt om män från iberiska halvön, säger Ina. Men det här var ju ingen filmning, oväntat nog.

– Stackars Kroos, säger Dartgaisaren. Han ser riktigt ledsen ut över att ha skadat en så fin spelare.

Efter första halvlek ser han Kroos prata med sin Real Madrid-kamrat Carvajal, som för att be om ursäkt för att han skadade Pedri.

– Carvajal ser ut att ta det bra. Skönt för Kroos.

Samtalen övergår till att behandla EM-sändningarna. Alla är överens om att SVT klarat sig bättre än TV4. Ingen är särskilt imponerad av analyserna eller diskussionerna.

– Det är så platt, säger Dartgaisaren. Sällan någon djupare diskussion. »Musiala är bra.« »Målet var snyggt.« Det är bara sånt man lika gärna kan säga själv.

Jag tänker på Spurströjans uttalande om att han »alltid när han ser Morata inte blir imponerad«. Jag tänker på Dartgaisarens glada Füllkrugtillrop (»byt in honom bara!«) och Inas prat om hur lurig Gakpo är. Jag tänker att allt det ger mig så mycket mer än att höra Daniel Nannskog säga samma sak med andra ord. Jag har känt mig trött på EM, men den oreserverade fotbollstörsten på Oldtown smittar av sig. Det känns som att andas frisk luft för första gången på länge.

 

Carles Puyol syns på hedersläktaren. Dartgaisaren informerar omgivningen om att den gamle mittbacken är »legend«. Kort senare gör Dani Olmo 1–0. Dartgaisaren och Spurströjan jublar. Ina muttrar för sig själv. »Degerfors« beställer in en kycklingtallrik.

Måljublet för Spanien överröstas nästan av glädjen över att Niclas Füllkrug byts in i den 57:e minuten. Jag drar historien om när anfallaren kolliderade med en lagkamrat, vars tand fastnade i Füllkrugs skalle. Sedan berättar jag att han kallas för »Lücke« (luckan) på grund av sin karaktäristiska glugg mellan tänderna. Jag ser inte vem, men någon säger:

– Det är därför han alltid tänder till när det gäller.

Kvällens hittills högsta jubel kommer när Thomas Müller byts in. Dartgaisaren säger att han är legend. Sedan turas herrarna i sällskapet om att hojta Bayern München-spelarens namn, det ena uttalet mer tyskklingande än det andra.

Tio minuter senare skjuter inhopparen Florian Wirtz in 1–1. Ina knyter näven, studsar på stolen och ropar:

– Wirtz! Wirtz! Wirtz! Gaisar’n, vad säger du nu? Genidrag av mig att ha honom på planen.

Men varken Füllkrug- och Müllerälskare eller iberiska halvön-rasister får glädjas den här kvällen. Spanien avgör sent i förlängningen.

I lugnet efter matchen funderar jag på Oldtowntillvaron. Jag kommer på mig själv med att ångra att jag inte kom hit tidigare, när det var tre gruppspelsmatcher per dag. Samtidigt misstänker jag att man hade tröttnat. Jag frågar Ina om det inte blir tråkigt i längden att sitta på samma ställe ett helt mästerskap.

– Nej, jag tänker att…

Ina avbryts av att en stol bakom oss välter när någon reser sig för att köpa öl.

– Du ser själv. Det händer alltid något nytt.