På Boris Paitjadze stadion i Tbilisi var 44 000 ögonpar riktade mot Nika Kvekveskiri som stod med ansiktet vänt mot straffpunkten. Som vinnare av sin grupp i Nations League hade Georgien tagit sig till playoff-final mot Grekland. Det var den 26 mars 2024, och efter 120 mållösa minuter samt fyra straffrundor infann sig chansen för Kvekveskiri att avgöra för hemmalaget. Greklands målvakt rättade till sina handskar, slog ihop nävarna två gånger och slängde sig till höger. Straffen gick åt samma håll, men lågt och utom räckhåll.
Straffskytten vek av till vänster mot närmaste läktare och resterande georgiska spelare spred sig som krossat glas över ett klinkergolv. Var de än sprang begravdes de bland hoper av supportrar som tagit sig in på planen för att tillsammans med spelarna fira att Georgien för första gången tagit sig till EM.
När lagets storstjärna Khvicha Kvaratskhelia, till vardags i Napoli, väl lyckades slita sig från supportrarna på planen förklarade han för georgisk TV att han »aldrig haft sådana här känslor förut«. Glädjen över avancemanget visste inga gränser och huvudstaden fylldes snabbt av exalterade människor. Festen på gatorna pågick i dagar och landets medier vände och vred på landslagets seger i veckor tills alla diskussionskällor var tömda. För landet var triumfen en sällsynt förenande händelse. Trots det hann huvudstadens gator knappt tömmas på glada supportrar innan de återigen var fyllda. Fast nu av upprörda demonstranter.
Under våren 2024 presenterades den så kallade »agentlagen«. Lagförslaget skulle tvinga georgiska organisationer som får mer än 20 procent av sin inkomst från utlandet att klassas som »agenter under utländsk påverkan«. Förslaget anklagades för att vara ryssvänligt, och månader av massiva demonstrationer följde. Protesterna kulminerade med en folksamling på 200 000 personer utanför parlamentet. När lagen väl röstades igenom i maj utbröt fullt slagsmål mellan regerings- och oppositionspolitiker. Georgien som skrivits upp som ett kandidatland för EU-medlemskap tog därmed ett steg längre från unionen och ett närmare Putin.
»Georgier har alltid varit stolta och orädda för folk med mycket makt.«
Flera spelare i herrfotbollslandslaget uttryckte under demonstrationstiderna sitt missnöje på sociala medier. Georgiens före detta lagkapten Jaba Kankava lade på Instagram ut en bild från folksamlingarna med texten »Fuck Russia«. Khvicha Kvaratskhelia och landslagsmålvakten Giorgi Mamardashvili skrev på sina sociala medier: »Georgiens väg leder mot Europa. Det europeiska sättet förenar oss! Framåt mot Europa! Fred till Georgien.«
Fram till 1991 var Georgien en del av Sovjetunionen. Landet hade innan dess aldrig haft ett eget landslag. Spelare födda i Georgien representerade Sovjet, och Georgiens olika klubblag tillhörde imperiets liga. Huvudstadsklubben Dinamo Tbilisi var framgångsrik och blev sovjetiska mästare 1964 och 1978. Den georgiske mittfältaren David Kipiani var hjärnan bakom storhetstiden under sent 70-och tidigt 80-tal och utsågs till Sovjets bästa spelare 1977. I georgiernas avsaknad av ett eget landslag blev Dinamo folkets lag och när klubben vann Cupvinnarcupen 1981 firade hela landet oavsett egentlig klubbtillhörighet.
Några år efter de georgiska fotbollsframgångarna började den röda jätten att vackla. Det nystartade georgiska fotbollsförbundet såg chansen att bryta sig loss och 1990 vägrade man att delta i den sovjetiska ligan, samtidigt som ett inhemskt ligasystem upprättades. Utbrytarkampanjen fullbordades när förbundet, samma år, bildade ett landslag. Året därpå upplöstes Sovjetunionen och den 9 april 1991 utropades Georgien självständigt. Sovjets fotbollsmeriter ärvdes av Ryssland, precis som unionens medlemskap i Uefa och Fifa. Många georgier drömde om att se sitt land spela ett mästerskap, men kvalvägen dit kunde påbörjas först 1994, efter att landets ansökan till Fifa och Uefa beviljats. I EM-kvalet samma år blev Moldavien första tävlingsmotståndare och på planen för Georgien fanns de tre bröderna Revaz, Shota och Archil Arveladze.
– Vi var så klart jätteglada över att tillsammans få spela för vårt land, säger Archil. Jag vet inte om det finns något annat landslag som har haft tre bröder på planen samtidigt.
»Vi är som skottarna i Braveheart.«
Archil Arveladze föddes i Tbilisi 1973. Fotbollen tog honom till klubbar som turkiska Trabzonspor och FC Köln i Bundesliga. Störst framgångar firade han i den holländska ligan där han gjorde 89 matcher och 32 mål för Nac Breda. Under sin karriär kämpade han ofta med skador, trots det gjorde han 32 landskamper och sex mål för Georgien. I landslaget styrde den äldste brodern Revaz mittfältet och Archil bildade anfallspar med sin tvillingbror Shota. Ännu oftare satt han på bänken medan Shota jagade mål som ensam forward. Brödernas första år i den georgiska tröjan var intensiva och laget var under konstant uppmärksamhet.
– Fotboll var väldigt populärt här efter Sovjettiden, säger Archil Arveladze. Under Sovjet var det speciellt. Om man ville säga någonting eller ta ställning så kunde man bara göra det på planen. Georgier har alltid varit stolta och orädda inför folk med mycket makt. Vi är som skottarna i Braveheart. Vi var alltid motståndare till Ryssland och fotbollen var en av de största arenorna där man kunde ta ställning mot dem. Det var därför fotboll blev så stort här.
Även om landslaget aldrig lyckades avancera från sina olika kvalgrupper med bröderna Arveladze på planen säger Archil att truppen var fylld av talang. Han beskriver dåtidens lag som en vinnarmaskin och berättar med en sådan övertygelse att man nästan tror på honom, trots att resultaten från matcherna visar något annat. Han beskriver högljutt de »bragdmatcher« som Georgien nästan vann, och länge pratar han om ett möte med Tyskland i Tbilisi 1995. Tyskland kom dit med ett stjärnspäckat lag och för varje namn som rabblas upp höjer Archil rösten ett snäpp:
– Klinsmann! Basler! Helmer! Möller! Alla de bästa tyskarna var på planen.
Trots att Georgien förlorade med 2–0 kan inte Archil nog understryka hur svår matchen var för Tyskland och hur bra hemmalaget stod upp mot världsstjärnorna. Han berättar om hjälteinsatser av Englandproffsen Giorgi Kinkladze och Temur Ketsbaia som spelade för Manchester City respektive Newcastle. Och han berättar om sin tvillingbror Shota Arveladze som hade stora framgångar i Ajax.
– När Shota inte spelade i landslaget hade jag mycket större chans att få en startplats, säger han och skrattar.
Shota Arveladze har inte samma energi som sin tvillingbror när han svarar i telefonen.
– Jag är trött, säger han. Det var kallt i Amsterdam.
Shota har precis anlänt till sitt hem i Istanbul efter en välgörenhetsmatch med Ajax legends i Clarence Seedorfs regi. Tillsammans med Frank De Boer, Wesley Sneijder och Jari Litmanen besegrade han ett lag bestående av bland andra Sol Campbell, Edgar Davids och Serginho. Fram till början av mars 2024 var Shota Arveladze tränare för turkiska Fatih Karagümrük och när arbetslösheten kommer på tal låter han nästan lättad. Nu har han mer tid att besöka Georgien. Och mer tid att ägna sig åt den stiftelse där han tillsammans med sin tvillingbror delar ut stipendier till barn och ungdomar med särskild idrottsbegåvning. Trots tvillingskapet finns det tydliga skillnader mellan bröderna. Archil håller långa, intensiva utläggningar om Georgiens framgångar och sin brors många mål. Shota är korthuggen och självkritisk.
– Jag gjorde många mål, säger Shota. Men det var inte tillräckligt för att vi skulle kvalificera oss till någon turnering.
När Shota Arveladze 2008 avslutade sin spelarkarriär hade han gjort flest landslags- och klubblagsmål av alla georgier. 26 respektive 291. 16 år senare är det fortfarande ingen som har gjort fler.
Shota var 14 år gammal när han började spela i Dinamo Tbilisis ungdomslag, och han debuterade i A-laget tre år senare. 1992, året efter självständigheten, gjorde han mål i sin första träningslandskamp när Georgien körde över Azerbajdzjan med 6–3. Shota var 19 år och kände trygghet i att ha sin äldre broder Revaz med sig ute på planen. Till nästa samling togs även Archil ut och landslagets Arveladze-trio var komplett. Till föräldrarnas förtret.
– Våra föräldrar var glada för vår skull, men också väldigt oroliga, säger Shota. Att deras tre söner spelade i landslaget måste ha varit jobbigt för dem. Supportrar kan vara hårda och de glömmer snabbt vad man har gjort. Om vi vann var allting frid och fröjd, men det tog hus i helvete om vi förlorade.
Shota Arveladze blir tyst en stund. Kanske reflekterar han över sin tid i landslaget, kanske väcker känslorna gamla minnen till liv. När han börjar prata igen gör han det med en mjukare ton än tidigare.
– När vi började spela i landslaget hade vi plötsligt hela vårt folk bakom oss. Glädjen och smärtan vid vinster eller förluster blev väldigt påtaglig, allting vi gjorde skadade eller gladde våra landsmän. I början var det en överraskning. Först förstod vi inte att det fanns en direktlänk mellan vårt folk och det vi gjorde på planen. Uppmärksamheten blev ofta påfrestande och det var svårt att inte ta åt sig av skulden om det var jag som var syndabocken.
»Vill du ha Zola, Totti, Baggio och Del Piero i din turnering eller vill du ha Shota Arveladze och Giorgi Kinkladze?«
När Shota och Georgien väl fick börja kvala till mästerskap förväntade sig publiken att laget skulle ta sig till EM och VM. För varje misslyckat kval växte folkets frustration, och pressen på att landets bäste målgörare skulle ordna ett avancemang blev större och större. Vid sidan av landslaget hade Shota påbörjat en målglad internationell klubbkarriär. Poängskörden i Europa bidrog inte till att kraven blev mindre i landslaget. När han sprutade in mål i Trabzonspor, Ajax och Glasgow Rangers smattrade frågorna om varför han inte gjorde samma sak i landslaget. Hemlandet imponerades och gladdes åt landslagsmännens framgångar i utländska klubbar men var oförstående till varför de inte kunde lyfta Georgien till samma höjder. Om Shota Arveladzes Ajax kunde slå ut Udinese och Bochum ur Uefacupen, varför kunde inte Georgien besegra Italien och Tyskland i mästerskapskvalen?
– Vi hade bra spelare, men truppen var tunn, säger Shota. Om någon blev skadad var det svårt att vinna matcher, och georgierna förväntade sig alltid att vi skulle vinna oavsett vilka vi mötte. Ibland spelade vi riktigt bra och tog några poäng. Men det räckte aldrig. Det var tufft.
Från ingenstans höjer Shota rösten, som om frustrationen plötsligt sköljer över honom.
– Det var inte bara tufft, det var nästan omöjligt. Ingen ville ha oss där! Tror du att Uefa ville att Georgien skulle spela EM istället för England eller Italien? Om du arrangerar en turnering vill du inte att Georgien, som kan fylla ett flygplan med supportrar, ska delta istället för Italien som kan fylla en hel arena. Dessutom kommer människor från hela Europa för att se dem spela. Vill du ha Zola, Totti, Baggio och Del Piero i din turnering eller vill du ha Shota Arveladze och Giorgi Kinkladze? Det är ett enkelt val.
Landslaget har de senaste åren letts av förbundskaptenen Willy Sagnol, som har ett spelarförflutet i Bayern München och det franska landslaget.
– Han har gjort ett bra jobb, säger journalisten Koba Inasaridze. Han kom in och förädlade arbetet som hans föregångare Vladimír Weiss inte lyckades att fullända.
Koba Inasaridze har rapporterat om det georgiska landslaget i över 20 år. Han berättar att Willy Sagnol, som tillsattes 2021, var snabb med att skapa en nyckelroll för Khvicha Kvaratskhelia. Den nu 23-årige yttern värvades av Napoli i början av 2022. Han gjorde tre mål under sina två första matcher för italienarna, och i landslaget har han hållit likartad takt med 15 mål på 29 framträdanden. 2023 hamnade han på en sjuttonde plats när rösterna för Ballon d’Or var räknade, vilket fick georgiska medier att koka över. Flera tidningar inledde en häxjakt där reportrarna försökte gå till botten med vem som inte hade röstat på landets stora stjärna. Andra tidningar skrev konspiratoriska artiklar om det politiska spel som enligt dem lett till att georgiern inte hade slutat högre upp på listan.
»Kampen om självständigheten och den ekonomiska kris som följde gjorde det omöjligt att ägna sig åt fotboll.«
Khvicha Kvaratskhelia är det första namnet som Willy Sagnol skriver upp på tavlan när han tar ut sin 3–5–2-formation. Spelsystemet etablerades tidigt under Sagnol och har sällan mixtrats med. Men efter ett infall att spela en mer offensivt balanserad fotboll ändrade fransmannen om till 4–3–3 inför EM-kvalmatchen borta mot Spanien.
– Vi förlorade med 7–1, säger Koba Inasaridze. Det var som en mardröm. Laget spelade bra, men alla anfall mot oss blev mål. Efter det bytte Sagnol tillbaka till den gamla formationen. Alla tycker att vi spelar bättre med 3–5–2.
När Koba Inasaridze ska förklara avancemanget till EM pekar han på tre saker: den nya vägen till mästerskapet som Nations League erbjuder, truppens sammanhållning och spelarnas tidiga flyttar från den georgiska ligan. Storklubben Dinamo Tbilisi dominerar inhemskt men kan inte längre mäta sig på europeisk nivå, och den georgiska ligan visar upp dåliga siffror både på planen och läktaren.
Unga talanger flyr den inhemska ligafotbollen och knyts tidigt till europeiska klubblag. Landslagets profilspelare Khvicha Kvaratskhelia och Giorgi Mamardashvili är typexempel. Båda fostrades i Dinamo Tbilisi men lämnade Georgien när de var 20 år. Journalisten Koba Inasaridze berättar att många av spelarna istället har följts åt genom ungdomslandslagen och känt varandra väl, långt innan de fick göra sina första matcher med landslagets A-trupp.
– Den sammanhållningen har Sagnol varit väldigt bra på att bibehålla, säger han. Spelarna har blivit en enhet och är fulla av begär att kämpa för sitt land. Sagnol har på ett utmärkt vis gett spelarna en stark glöd.
Journalisten står på en trafikerad gata i Tbilisi samtidigt som han pratar i telefonen. Han överröstas av ett förbipasserande fordon och blir tyst en stund. När han återgår till samtalet byter han spår och säger att georgier kan bli överambitiösa i sitt supporterskap. Han exemplifierar genom att berätta om de frågetecken som omger Willy Sagnol. Trots att fransmannen tagit landet till ett första mästerskap har han inte blivit helgonförklarad. Kritiken som länge kantat förbundskaptenens ledarskap (han nådde ett mästerskap först på andra försöket) har snarare förstärkts efter avancemanget (de borde ha gått till EM enklare) och såväl supportrar som journalister funderar på om Sagnol bör ersättas för att säkerställa framtida avancemang.
»Om inte Shota Arveladze och andra utlandsproffs under 90-talet hade banat väg skulle inte ett klubblag som Napoli ha blickat åt Khvicha Kvaratskhelias håll.«
Att Georgien har svårt att nöja sig tror Koba Inasaridze grundar sig i Dinamo Tbilisis storhetstid och att den gamla vanan från det sovjetiska landslagets framgångar sitter i. Trots att Dinamos största framgångar är över 40 år gamla är de en konstant måttstock för allt fotbollsrelaterat i Georgien.
– Vi hade stora problem att tampas med efter Sovjets kollaps, säger Koba Inasaridze. Med fortsatta framgångar inom fotbollen skulle vi mycket väl ha kunnat kvala in till EM och VM långt tidigare. Men kampen om självständigheten och den ekonomiska kris som följde gjorde det omöjligt att ägna sig åt fotboll. Vi har fått vänta länge.
Den rutinerade landslagsreportern berättar att mästerskapstorkan inte bör ses som en parentes i Georgiens fotbollshistoria. Den är också av stor vikt för EM-framgången, menar han. Om inte Shota Arveladze och andra utlandsproffs under 90-talet hade banat väg skulle inte ett klubblag som Napoli ha blickat åt Khvicha Kvaratskhelias håll när han slog igenom på georgisk mark. Att få en framgångsrik generation behövde ta tid och nu är den här. Vidare menar journalisten att den långa väntan på avancemanget var anledningen till det vilda firandet. Till och med politiska motståndare var en del av festen på gatorna. För en kort stund var alla polariserande frågor om EU eller Ryssland glömda när stridsyxor och slagord byttes ut mot landslagströjor och hejaramsor.
– I en eller två veckor älskade alla varandra, säger han. Sekunden efter att straffen gick in var folket ute på gatorna och firade. Det var precis som när Dinamo vann Cupvinnarcupen.
I sommarens EM behöver mästerskapsdebutanten navigera sig genom en grupp med Turkiet, Tjeckien och Portugal för att förbundskapten Sagnol ska sitta säkert. Koba Inasaridze räds inte motståndet och understryker att glädjen över vinsten mot Grekland sedan länge lagt sig. Avancemanget till EM betyder nu endast att Georgien kan vara med och tävla på riktigt. Det var på tiden. Och nu vill man ha mer.
– Vi är inte färdiga, säger reportern. Arbetet börjar nu.