Fem dagar återstod till Västtysklands premiär mot Chile och man hade kunnat tro att allt var lugnt på värdnationens VM-anläggning i Malente, 60 kilometer norr om Hamburg. För varför skulle det inte vara det? Klockan närmade sig fyra på natten och professionella fotbollsspelare mindre än en vecka ifrån sin största turnering borde rimligen värdesätta vila och tidiga läggningar.
Men det här var ingen vanlig träningsanläggning. Till att börja med liknade den ett högsäkerhetsfängelse, och vaktades som ett. Som en följd av terroristattacken i München-OS två år tidigare, där nio israeliska idrottare miste livet, och på grund av hotet från Röda armé-fraktionen, hade polisen skärpt säkerheten. De patrullerade Malente med vakthundar, det fanns prickskyttar och helikoptrar överallt.
På insidan var läget ännu värre. När gryningen kom hade ännu ingen spelare gått och lagt sig, och harmoni var det sista som kännetecknade stämningen. I ett av rummen stod förbundskaptenen Helmut Schön framför två packade resväskor. Han hade precis informerat förbundsordföranden om att han tänkte skicka hem alla sina 22 spelare. Fifa hade redan fått veta att det kunde bli förändringar i den ursprungliga truppen. Antingen skulle det bli så, eller så tänkte Schön själv lämna landslaget.
I ett annat rum satt den spelskicklige vänsterbacken Paul Breitner på sin säng, också han med resväskan packad. Han hade nyss berättat för sina lagkamrater att han skulle åka hem. Eftersom förbundskaptenen just pekat ut honom som upprorsledaren skulle han antagligen stängas av ändå, resonerade han. Lagkamraterna Günter Netzer, Wolfgang Overath, Gerd Müller och Uli Hoeness försökte förgäves övertala Breitner att stanna. Till slut slog Müller fast att bara en person kunde lösa denna kris och gav sig iväg för att leta reda på Franz Beckenbauer.
»Allt jag hör från er är pengar, pengar, pengar! Det är dålig stil.«
Vilket var lättare sagt än gjort. Beckenbauer satt i ett annat rum och pratade i telefon med Hermann Neuberger, vice ordförande i såväl Fifa som Västtysklands fotbollsförbund och dessutom chef för VM:s organisationskommitté.
»Vårt sista bud är 75 000 D-mark«, sade Beckenbauer i telefonen.
»Ni kan inte få mer än 70 000«, svarade Neuberger.
Beckenbauer lovade att föra informationen vidare och lade på luren. För sig själv tänkte han att det nu var osannolikt att han och lagkamraterna skulle spela för Västtyskland i hemmamästerskapet, eller ens i någon turnering framöver.
Grunden till denna röra var, förstås, pengar. Före VM hade det västtyska fotbollsförbundet varken pratat med spelarna om en guldbonus eller avslöjat summan de hade tänkt sig. Så agerade gentlemän, ansåg Helmut Schön och många andra inom förbundet. Men spelarna hade luskat fram att italienarna av sitt förbund var lovade motsvarande 120 000 D-mark per spelare för ett VM-guld. Holländarna skulle få 100 000 och tilläts dessutom ha både fruar och kompisar på spelarhotellet.
De västtyska spelarna var redan irriterade över att sitta inlåsta i Malente, och de ville definitivt prata pengar. Till slut hade de fått Beckenbauer att pressa Hans Deckert, högsta hönset i den västtyska landslagsdelegationen, på förbundets planer. Och det var så »Malentenatten« hade börjat.
Deckert hade först sagt att planen var att ge varje spelare 30 000 D-mark för ett eventuellt VM-guld. Spelarna hade kontrat med 100 000. Deckert höjde då till 50 000, varpå spelarna gick ner till 75 000. Och så hade det fortsatt, hela kvällen och långt in på natten. Helmut Schön blev alltmer frustrerad ju längre förhandlingarna pågick och hade vi ett tillfälle skrikit till Beckenbauer och tre andra spelare: »Allt jag hör från er är pengar, pengar, pengar! Det är dålig stil.«
»Därpå hade tränaren låst in sig på sitt eget rum och tagit beslutet att spela hemmaturneringen med reserver.«
För första gången insåg förbundskaptenen att det här var en ny spelargeneration, långt ifrån Uwe Seelers och Fritz Walters generationer. Han hörde vad de sade, men han kunde inte förstå dem. Till slut hade han fått nog och rusat ut ur lokalen och upp en våning, där sovrummen låg. Efter att ha hört gräl från Paul Breitners rum hade han slitit upp dörren till vänsterbackens rum och fräst: »Sluta genast! Du underminerar allt.« Därpå hade tränaren låst in sig på sitt eget rum och tagit beslutet att spela hemmaturneringen med reserver.
Samtidigt hade förbundspampen Hermann Neuberger vaknat upp i Hamburg till nyheterna om att kaos brutit ut i Malente. Han ringde omedelbart till Beckenbauer och meddelade att 70 000 var förbundets absolut sista bud. När landslagets kapten och självklara ledare delgav resten av spelarna summan föreslog han att de skulle rösta om den. Acceptera, eller lämna skeppet? Omröstningen slutade 11–11 varpå Beckenbauer pekade ut vägen för VM 1974, för första men inte sista gången, genom att helt enkelt säga till sitt lag att spela under rådande förutsättningar. Efter en stunds funderande följde spelarna sin lagkapten, som omedelbart berättade för Hans Deckert och Helmut Schön att en överenskommelse hade nåtts.
Sedan gick alla och lade sig.
Den »dåliga stil« som Schön hade pratat om visade sig även på planen fem dagar senare. Västtyskland vann med 1–0 mot Chile, men spelet framkallade burop från publiken i Berlin. Den efterföljande 3–0-segern mot Australien i Hamburg var heller inget att skriva hem om. När Beckenbauer mot slutet av matchen tappade bollen suckades det högt från läktaren. Lagkaptenen svarade med en spottloska i riktning mot publiken.
Helmut Schön blev bara dystrare och dystrare. Hans spelare uppträdde inte som goda representanter för sitt land, de saknade laganda och tycktes spela utan inspiration. Vissa påstod att det berodde på att passningsgeniet Günter Netzer var petad, men dessa ville Schön inte lyssna på. Han hade inte helt förlåtit Netzer, som flyttat från Borussia Mönchengladbach till Real Madrid året före – trots förbundskaptenens önskan att ha alla landslagsspelare i Bundesliga. Spelaren hade heller inte berättat för landslagstränaren om sina flyttplaner. När klubbytet redan var gjort fick Schön reda på det av en journalist under ett teaterbesök. Ett annat problem med Netzer var att spelarblocket från Bayern München föredrog Wolfgang Overath på det centrala mittfältet. I den bleka insatsen mot Australien hade Overath, till vardags speluppläggare i Köln, varit en av få ljusglimtar.
»Den enda VM-turneringen som Östtyskland kvalificerat sig till ägde alltså rum på västtysk mark.«
Till det första gruppspelets sista match gjorde Schön därför bara en mindre ändring. Västtyskland var redan klart för mellanrundan och på papperet var det bara en gruppseger som stod på spel. Men för Helmut Schön, född och uppvuxen i östtyska Dresden, betydde matchen mer än någon annan.
Nog var det ironiskt. Den enda VM-turneringen som Östtyskland kvalificerat sig till ägde alltså rum på västtysk mark. Givetvis lottades länderna också i samma grupp. Att båda landslagen redan säkrat sin plats i mellanrundan inför det speciella mötet i Hamburg kylde heller inte ner stämningen, tvärtom. Kampen om gruppsegern var bara bensin på brasan.
De västtyska spelarna visste att deras tränare till varje pris ville – nej, behövde – vinna den här matchen. De visste också att folket förväntade sig en utskåpning, även om oavgjort räckte för gruppseger. Men de verkade osäkra på hur de skulle spela. I början av matchen såg de vilsna ut, medan östtyskarna tycktes vara överraskande avslappnade, som om de väntat på den här dagen länge och nu verkligen tänkte njuta av den. Motståndarna var heller inte de hjärtlösa klassfiender de framställts som. Varje gång Gerd Müller föll till marken efter en duell med Konrad Weise hjälpte östtysken skyttekungen upp med orden: »Hoppas att du inte gjorde dig illa.«
»Där satt han och petade apatiskt i en tallrik med mat som någon mosat åt honom, som om han vore ett litet barn.«
Beckenbauer svor åt sina lagkamrater och började begära boll i alla situationer. »Vi spelar för Helmut Schön!« hade han sagt före avspark, men nu spelade alla bara för sig själva. När förbundskaptenen tjugo minuter från slutet lät Netzer ersätta Overath var matchbilden så rörig att Netzer senare erkände att han värmt upp så långt ifrån bänken som möjligt för att slippa bli inbytt. Efter sju minuter på planen såg Netzer hur en crossboll nådde motståndarnas forward Jürgen Sparwasser, som nickade bollen med sig och förbi Västtysklands backar. Målvakten Sepp Maier verkade rädd att få bollen i ansiktet eftersom han vred på huvudet när han kom ut för att möta skytten. Sparwasser avslutade högt och tjusigt, och när bollen träffade nätet blev det tyst på Volksparkstadion, så när som på 2 000 östtyska fans (noggrant utvalda av partiet) som jublade och viftade med sina små flaggor.
Helmut Schön stirrade tomt framför sig. När domaren blåste för full tid gick de västtyska spelarna lugnt omkring på planen i ett försök att spela stora i nederlagets stund. Beckenbauer och Berti Vogts bytte matchtröjor med två motståndare – men först när de lämnat planen eftersom östtyskarna visste att partiledningen inte hade gillat ett så avslappnat umgänge med kapitalisterna från väst. När laget kom in i omklädningsrummet teg spelarna. Schön betraktade dem en stund och sa sedan långsamt: »Vi kommer att behöva prata om det här.«
Sedan lämnade han rummet.
Teorin att västtyskarna förlorade med flit för att undvika Nederländerna, Brasilien och Argentina i nästa gruppspel var mer än lovligt löjlig. Östtyskland var ingen vanlig motståndare och mötet hade djup historisk betydelse. Det östtyska fotbollsförbundet skulle konsekvent vägra att möta Västtyskland igen för att på så sätt behålla sitt statistiska övertag. De västtyska spelarna skulle heller aldrig lyckas skaka av sig stigmat som förlusten innebar. Och Helmut Schön skulle aldrig bli samma tränare igen.
Dygnet efter matchen var Schön nära att bryta ihop totalt. Samtidigt som laget återvände till Malente för att dränka sina sorger var han tvungen att genomföra en obligatorisk efter matchen-intervju på arenan. Därefter blev han körd till träningsanläggningen. När han anlände klockan ett på natten fann han spelarna kraftigt berusade och luften tät av cigarrök. »Det här kommer inte att hjälpa oss«, sade Schön. »Vi tränar klockan tio, därefter åker vi till vår nya bas i Kaiserau för att förbereda oss för nästa gruppspel.« Sedan låste förbundskaptenen in sig på sitt rum och nästa morgon vägrade han äta frukost med laget.
»Helmut Schön sade knappt ett ord, medan Franz Beckenbauer agerade som en befälhavare.«
På det västtyska fotbollsförbundet steg oron. Vice ordföranden Hermann Neuberger övervägde att i all hast befordra assistenten Jupp Derwall för att avlasta Schön. Morgonen efter förlusten mot Östtyskland tog han Beckenbauer åt sidan och förklarade att förbundskaptenen inte var i form att organisera lagflytten till Kaiserau [35 mil sydväst om Malente]. Beckenbauer gick med på att ta över reseledarrollen, och det var snabba ryck. Redan samma eftermiddag var en presskonferens med förbundskaptenen planerad i Kaiserau. Över hundra journalister hade anmält sitt intresse, men Schön tänkte inte medverka. Återigen hade förbundskaptenen låst in sig på rummet. Där satt han och petade apatiskt i en tallrik med mat som någon mosat åt honom, som om han vore ett litet barn.
Förbundet ville först ställa in presskonferensen, vilket renderade i högljudda protester från den tyska presskåren. Till slut föreslogs att den rutinerade skribenten Hans Blickensdörfer skulle prata med Schön och få honom att ändra sig. »Han var i dåligt skick«, mindes Blickensdörfer senare. »Han var utan tvekan en man i behov av stöd.«
Så Blickensdörfer föreslog att Schön skulle ta med sig Beckenbauer till mötet med journalisterna. På presskonferensen sade Schön knappt ett ord, medan Beckenbauer agerade som en befälhavare. Han var lugn, öppen och innerlig. Och hans kommentarer om lagets insats ledde till förändringar i startuppställningen. Mönchengladbachs Rainer Bonhof och Frankfurts Bernd Hölzenbein släpptes in medan den av Beckenbauer hårt kritiserade Uli Hoeness petades. Günter Netzer var inte längre ens aktuell eftersom det var uppenbart att lagkaptenen föredrog Overath som mittfältsmotor.
»Bara en liten detalj stod nu i vägen för VM-bucklan – ett bättre fotbollslag.«
Mot Jugoslavien i mellanrundan såg Västtyskland bättre ut och vann med 2–0. Segern följdes upp med en underbar 4–2-match mot Sverige, och i det andra gruppspelets sista match besegrades ett mycket starkt Polen på en vattensjuk plan i Frankfurt.
Västtyskland var nu ett pånyttfött och finalklart fotbollslandslag. Den kamratskap och kvalitet som präglat EM-guldlaget från två år tidigare gick fortfarande inte att skåda, men de bjöd på hygglig fotboll och visade vilja. De drevs också framåt med hjälp av rädsla. Rädslan för att svika tränaren en gång till, rädslan för att bli en evig driftkucku genom att följa upp fiaskot mot Östtyskland med fler förluster. Spelarna visste att de inte utgjorde en sammansvetsad enhet, men de samarbetade åtminstone på en nivå som gjorde titelmålet realistiskt. Sepp Maier hade gjort en fantastisk match i målet mot Polen, Gerd Müller var lika farlig i straffområdet som vanligt och Beckenbauer i superform styrde och ställde såväl på som utanför planen. Bara en liten detalj stod nu i vägen för VM-bucklan – ett bättre fotbollslag.
Det laget var förstås Nederländerna. Med Johan Cruijff som härförare hade Nederländerna under turneringen spelat den solklart bästa fotbollen, och bara ett år tidigare hade Ajax krossat Bayern München med 4–0 i Europacupen.
»Precis som i VM-finalen 1954 tog tyskarna fram kämpatakterna samtidigt som deras motståndare försökte glänsa.«
Rent taktiskt stod de två finallagen för likartade spelstilar. Västtysklands spegelbild av Arie Haan var Franz Beckenbauer, deras version av Wim Suurbier hette Paul Breitner, Johnny Reps motsvarighet var Jürgen Grabowski, och så vidare. Precis som sina motståndare skiftade västtyskarna också positioner under matcherna. Den stora skillnaden var att Gerd Müller inte var någon Johan Cruijff, utan bara en extremt pålitlig avslutare.
Helmut Schön och Beckenbauer bestämde att Berti Vogts skulle hålla koll på Cruijff. Som finaluppladdning spelade laget en internmatch mot reserverna, som fick ordern att imitera Nederländerna. Günter Netzer var förstås Cruijff, och i träningsmatchen fick han bevakaren Vogts att se ut som en mycket svag fotbollsspelare.
En minut in i finalen sprang Cruijff utan problem ifrån Vogts med bollen och fälldes av Hoeness i straffområdet. Johan Neeskens pangade in straffen. Men precis som i VM-finalen 1954 [då Västtyskland vände 0–2 till 3–2 mot Ungern] tog tyskarna fram kämpatakterna samtidigt som deras motståndare försökte glänsa. »Vi ville förnedra tyskarna«, skulle Johnny Rep många år senare erkänna för skribenten David Winner. Ett kardinalfel i fotboll – även i en normal match.
Holländarna misslyckades med att utöka ledningen och plötsligt rusade Hölzenbein in i deras straffområde. Wim Jansen missade bollen när han skulle bryta och i sådana situationer visste Hölzenbein precis vad han skulle göra. Som Beckenbauer senare uttryckte saken: »Han sprang in i spelarens ben och ramlade. Det var hans specialitet.«
Domaren pekade på straffpunkten och Breitner kvitterade. Och nu fick holländarna problem. Neeskens kunde inte skaka av sig Bonhof, Rep var hjälplös mot Breitner och Vogts lyckades kontrollera Cruijff. Beckenbauer blev den dominerande spelaren på planen. När Västtyskland fick en frispark just utanför straffområdet ställde han upp sig som om han tänkte skruva bollen runt muren. Istället bjöd han på en elegant chipp som tvingade målvakten Jan Jongbloed till en stark räddning. Två minuter före pausvilan tog sig Bonhof fram på högerkanten och slog ett kort, lågt inlägg. Müller fångade upp bollen felvänd när de holländska backarna stod på hälarna. Han sköt mitt i vändningen och bollen gick in bakom en fastfrusen Jongbloed.
»Ett stort gräl bröt ut och eskalerade till ett bråk mellan Deckert och Uli Hoeness.«
I andra halvlek återfann Nederländerna sin rytm och ju längre matchen gick, desto tydligare blev deras spelmässiga överlägsenhet. Det krävdes svettiga räddningar av Sepp Maier, rensningar på mållinjen och hjälp av stolpen för att Västtyskland skulle behålla försprånget ända till slutsignalen. Beckenbauer och Cruijff bytte tröjor. Det fanns ingen illvilja mellan lagen (den skulle komma senare). Västtysklands naturliga rivaler var Frankrike och Österrike medan Belgien var laget som Nederländerna absolut inte fick förlora mot.
För andra gången fick en västtysk lagkapten lyfta VM-pokalen. Allt borde ha varit frid och fröjd. Men på ett sätt stod redan en sur stank kring den färska titeln. Dessa spelare var inte som de populära finalisterna från 1954, 1966 och 1970. De var bara en samling män som hade fått jobbet gjort, och det först efter att ha svikit både landet och tränaren. När holländarna missmodigt knallade av finalplanen var det inte längre givet för hemmapubliken vilka hjältarna var. Senare samma kväll skulle också all västtysk munterhet försvinna.
Runt klockan åtta på kvällen, ett par timmar efter finalens sista spark, anlände mästarna till Hilton Hotel i München för en segerbankett. Sepp Maier hälsade glatt och avspänt på Bayerns premiärminister varpå en förbundstjänsteman direkt beordrade målvakten att bete sig anständigt. När spelarna kom in i matsalen räknade de med att få se sina fruar där. Till en början såg de bara förbundspamparnas respektive, men till slut upptäckte de åtminstone Uli Hoeness hustru Susi och satte sig vid hennes bord. Då kom en kypare fram och bad Susi Hoeness lämna lokalen. Servitören förklarade att chefen för landslagsdelegationen, Hans Deckert, instruerat honom att inga spelarfruar fick närvara vid banketten.
Ett stort gräl bröt ut och eskalerade till ett bråk mellan Deckert och Uli Hoeness. »Här står vi för ordning och reda«, sa Deckert. »Det är inte din sak att kräva saker du inte har rätt till.« Hoeness och hans fru lämnade lokalen. Beckenbauer och flera andra spelade följde efter dem och tillbringade istället kvällen på Münchens barer och diskotek, långt ifrån förbundskostymerna.
En äcklad Gerd Müller tog farväl av landslaget samma kväll. Wolfgang Overath och Jürgen Grabowski meddelade samma beslut följande morgon. Paul Breitner slutade ett par månader senare. Helmut Schön hade också avgått om det inte varit för Hermann Neuberger, som efter VM blev förbundsordförande. Neuberger bönföll tränaren att fortsätta, och till slut lät sig Schön övertalas att leda laget till och med Argentina-VM 1978.
Målvakten Sepp Maier konstaterade: »Tyskar kan organisera en VM-turnering perfekt och besegra även den starkaste motståndaren med hjälp av en okuvlig disciplin. Men vi har inte en aning om hur man ordnar en fest.«
Översättning: Johan Orrenius.
