Sportjohan
Vad hände med det klassiska klädmärket Sportjohan, som alla division fem-vurmare från 80- och 90-talet känner igen? Finns det kvar? Har det bytt namn? Och vem var Johan?
– Roger Hudin Karlsson, Malmö.
Sportjohan var ett postorderföretag från Olsfors, en liten ort mellan Borås och Bollebygd. Idrottsföreningar i hela landet beställde både matchställ och träningskläder från företaget. När lönsamheten var som bäst trycktes den sportiga Johans katalog i 200 000 exemplar, och hans kläder användes av mer än hälften av Sveriges idrottsföreningar. Både hockeylandslag och fotbollsallsvenska klubbar beställde matchställ från företaget.
Men säg den framgång som varar för evigt. Efter flera ägarbyten försämrades ekonomin, och 2002 försattes Sportjohan i konkurs. Sex år senare avgjordes en tvist om domännamnet sportjohan.se. Någon försökte få liv i varumärket men tilläts inte använda hemsidenamnet. 2016 kom den definitiva dödsstöten när fabrikslokalerna i Olsfors revs.
Men namnet lever kvar. Både klädesplagg och sponsorskyltar från Sportjohan går att skymta på idrottsplatser runt om i landet. På Nillavallen (döpt efter Fischer) i Verum, på Snälleröds IP utanför Klippan och på Vimarvallen i Vimmerby hänger matchur prydda av Sportjohans logga kvar. Nästa gång du besöker din lokala vall kan det vara värt att kasta ett öga på tidsangivaren. Kanske finns det spår av Sportjohan även i din förening. Å andra sidan säger det något att varken Vimarvallen eller Snälleröds IP står värd för fotbollsmatcher i dag.
Den som vill förkovra sig i postordernostalgi kan med fördel ägna några timmar åt Facebookkontot »Sportjohan AB (originalet)«. Kontots grad av officiell prägel är oklar, men klart är att bilderna på slitna Sportjohanplagg upphittade på vinden tycks locka fler än frågeställaren Roger i Malmö.
Vem var Sportjohan, då? Svaret är tyvärr inte mer spännande än att grundaren hette Bernt Johansson.
Timeouten
I mitten av 90-talet experimenterade svensk fotboll med att låta tränarna ta timeout. De allsvenska läktarna ekade tomma, hockeyn var dominant och fotbollsförbundet testade allt möjligt för att öka intresset. Att timeouttestet inte fick fäste går att förstå. De flesta tyckte att det var en usel idé. En av få positiva var IFK Göteborgs tränare Roger Gustafsson. Hur ser han på timeouten i dag? Tror han fortfarande att den hade lyft sporten?
– Mattias Göransson.
Inom fotbollen talas det i dag endast om timeout när någon valt att sluta spela men planerar en comeback eller helt enkelt inte törs dra av plåstret. 1995 var det annorlunda. Då kunde man till morgonkaffet läsa följande formulering i Svenska Dagbladet. »Hårt satsande Helsingborg blev en stor besvikelse inför den stora publiken. Ingenting stämde och tränaren Reine Almqvist tog sin första timeout redan efter 16 minuters spel.«
Vi får anta att det inte var någon paus från tränaryrket Reine Almqvist signalerade för när han riktade timeouttecknet mot domaren.
Lämningarna från svensk fotbolls timeoutförsök är bristfälliga. Inte ens på förbundets hemsida går det att finna information. Kanske försöker de inblandade dölja spåren? Även Roger Gustafssons eventuellt positiva inställning till experimentet tycks ha sopats under mattan.
Det mest intressanta som framgår i mediearkivet är att den dåvarande Blåvittränaren sommaren 1995 tog en timeout i 2–0-ledning hemma mot Hammarby – utan att instruera spelarna. Istället syftade pausen till att tejpa Mikael Martinssons skadade fot. »Jag vågade inte säga ett ord till grabbarna«, sade Roger Gustafsson till TT. »Jag kunde inte ta risken att förstöra något.«
Men visst passar en vänlig inställning till timeouter väl in i Gustafssons väldokumenterat noggranna ledarstil. Så jag frågar honom hur han tänkte när försöket genomfördes. Han svarar i ett mejl:
»Tack för frågan. Tyvärr minns jag ingenting av det här med timeoutexperimentet, så jag har inget att bidraga med.«
Det verkar i alla fall som att timeouttestet bara pågick under 1995 och var sanktionerat av Fifa. Samma år användes regeln under U17-VM i Ecuador. Fotbollstimeouten lär inte återkomma. Däremot finns det en hemmasnickrad variant som ofta föranleds av att målvakten drabbas av plötslig smärta. Den typen av taktisk paus kan ni läsa om i den här texten från förra hösten.
Freddy Adu
– Martin Vikberg.
Den forne supertalangen behöver ingen närmare presentation. Han blev proffs i USA som 14-åring, öste in mål i de amerikanska ungdomslandslagen, skrev ett mångmiljonavtal med Nike och gjorde dyr Pepsireklam ihop med Pelé. Freddy Adu fick också epitetet »the next Pelé«. 2007 flyttade han till Benfica och hamnade i en utlåningskarusell. När Freddy Adu 2011 vände hem till USA fick karriären ett litet uppsving, men det var tydligt att drömmen om den nya Pelé skulle förbli en dröm.
2013 skrev Adu på för brasilianska Bahia och inledde en mångårig tillvaro som kringresande, underpresterande affischnamn. Han förlöjligades men fortsatte föra med sig uppmärksamhet. 2015 skrev han på för finska Kups. Klubben hyste förhoppningar om att lyckas med det omöjliga: att hitta Freddy Adus försvunna potential. Han spelade fem tävlingsmatcher i Kups.
Efter misslyckandet i Finland hörde Adu av sig till Thomas Rongen, som var hans tränare i U20-landslaget. I en intervju med The Guardian berättar Rongen om samtalet:
»Han var riktigt nere och befann sig någonstans i Skandinavien. Han sa: ›Coach, jag har bestämt mig för att spela på högsta nivån igen. Du har alltid varit en av mina största supportrar.‹ Så jag tog honom till Tampa Bay Rowdies.«
Thomas Rongens lag spelade i serien under MLS i USA. Freddy Adu klarade inte av nivån.
»Han tränade inte som en spelare borde«, säger Thomas Rongen till The Guardian. »Han kom aldrig över de första tre, fyra åren, där han skickades runt, där han var MLS frälsare och den nya Pelé.«
Det dröjde några år och Freddy Adu hann ta en timeout från fotbollen, men 2021 presenterades han plötsligt för en nykomling i svenska division ett: Österlens FF. I Henrik Ekblom Ysténs reportage från Offside 1/2021 får vi följa den lilla landsbygdsklubbens nervösa, småskumma och underhållande väntan på superstjärnan.
I dag är Adu 34 år gammal och har inte spelat fotboll på tre år. Hans sejour i Österlen blev kortvarig och misslyckad. Då och då rapporteras det att han fortfarande letar efter en ny klubb. Vad Freddy Adu gör i väntan på nästa kontrakt är oklart. Förhoppningsvis sparade den 14-åriga versionen av honom så mycket han kunde av Nikemiljonerna.
- Mer:
- Vad hände med