Det var några veckor kvar till den allsvenska premiären. I ett hus i Sollentuna satt sportjournalisten Mathias Lühr och funderade på Kalmar FF:s chanser att toppa fjolårets sjätteplats. Från Göteborg flikade den tidigare Åtvidabergsmittfältaren Hampus Holmgren in att han såg fram emot smålänningarnas premiär mot försäsongshackande Hammarby. Och i sitt hemmakontor utanför Kalmar förklarade KFF:s lagkapten Simon Skrabb att den nylagda konstgräsmattan på Gasten IP kommer förbättra lagets förberedelser inför bortamatcher på plast, såsom premiären i Stockholm. Alla tre lät förväntansfulla.
»Kalmars trupp i år är den starkaste jag har sett på 15 år«, sade Mathias Lühr. »Den bästa sedan de var ett topplag och bröderna Elm dominerade i Allsvenskan.«
Simon Skrabb höll med och lade till att flera av lagets omtalade nyförvärv inte startade när Kalmar FF »spelade ut« AIK i Svenska cupens gruppspel.
Trion diskuterade också hur digitaliseringen har förändrat tillvaron för journalister, vad som gör Henrik Rydström rolig att intervjua och varför Mathias Lühr ofta bär merch från NFL-laget Green Bay Packers. Det var fotbollsspelarna, inte journalisten, som ställde frågorna.
– Det var intressant att höra om Mathias vardag, säger Simon Skrabb några veckor efter poddinspelningen. Jag har inga journalistiska ambitioner, men gillar att höra vad andra människor har att säga.
Mathias Lühr gästade podden Allfinskan i egenskap av före detta reporter och krönikör på Barometern. Den tidigare Expressenprofilen lärde känna Simon Skrabb väl under de två år han tätt bevakade Kalmar FF innan han i vintras lämnade den Kalmarbaserade tidningen. Simon och hans numera fotbollspensionerade kompanjon Hampus Holmgren bjöd in Lühr för att »snacka upp« den allsvenska säsongen 2024.
– Ett kul grepp, säger Mathias Lühr. Simon och Hampus är två trygga österbottningar. Jag förväntade mig inte direkt att ställas mot väggen, utan uppfattade det mer som ett samtal än en intervju om jag ska vara ärlig.
Ändå har jag aldrig förut hört honom vara så personlig i en podcast. Förmodligen har han aldrig förut kommit så oförberedd till en inspelning. Och sällan har en allsvensk fotbollsspelare varit så nyfiken på en journalist.
Det finns anledning att förvänta sig fler poddintervjuer i liknande skepnad de närmaste åren.
När basketstjärnan LeBron James i mitten av mars lanserade podcasten Mind the game dröjde det en dag innan den var USA:s största sportpodd. Efter två dagar var den landets näst största i alla kategorier. En månad senare var podden med LeBron och den tidigare NBA-spelaren JJ Redick nedpetad från tronen. Ny största sportpodd var New heights med bröderna Jason och Travis Kelce, båda stora profiler i NFL (även om Jason nyligen avslutade karriären). Tysklands svar på Kelce-bröderna är Toni och Felix Kroos, vars veckoliga fotbollssamtal pendlar mellan första och tredje plats på listan över landets största sportpoddar.
I Sverige är Simon Skrabb en pionjär som poddande elitidrottare. Cypernproffset Franz Brorsson har förvisso en podcast ihop med sin kompis Oskar, men den handlar mer om – och här är jag snäll i min beskrivning – politik, psykologi och pengar än om fotboll. Ändå tyder mycket på att fler fotbollsspelare snart följer efter Skrabb och Holmgren.
I den allsvenska supporterpodden Tuttosvenskan befinner sig spelare som Ungernproffset Jonathan Levi och Siriuskaptenen Daniel Stensson i ett slags gråzon mellan att vara intervjugäster och »en i gänget«. Ungefär samma funktion fyller Djurgårdens Samuel Leach Holm i Fotbollsmorgon, vars fasta panel bland andra består av Vasalunds Sean Sabetkar, tidigare allsvensk spelare i Degerfors.
»Vi pratar om andra aspekter som supportrarnas tifon och den allsvenska upptaktsträffen.«
Att fotbollsspelare hittar in i mediabranschen är inget nytt. Redan på 1950-talet skrev Lennart »Nacka« Skoglund i DN under vinjetten Nackasnack. På överdrivet söderslang rapporterade han om missnöjda italienska klubbledare och bjöd in läsarna till sin nyöppnade bar i Milano. Välformulerade allsvenska profiler som Henrik Rydström och Per »Texas« Johansson har också skrivit ärligt om sina fotbollsliv, bland annat i Offside. Andra har blivit experter i TV eller radio.
Ändå är det något nytt som håller på att hända. Vem som helst kan starta en podd i dag. Spelare som vill uttrycka sig behöver inte längre tilldelas en plattform av etablerade medier. För 15 år sedan gick det förstås att blogga på egen hand, vilket »Texas« gjorde innan han blev spelarkrönikör i Offside, men ljudformatet har fått en annan typ av genomslagskraft, bland annat tack vare marknadsföringskraften i sociala medier. Dessutom kan långt ifrån alla fotbollsspelare uttrycka sig underhållande och korrekt i skrift. Fler har talets gåva. Och de som inte direkt fylls till brädden av karisma kan charma sin publik medelst ärlighet och en inom toppidrotten allt ovanligare inblick i vardagen. Men frågan är vad idrottarna själva får ut av poddandet. Brinner de för hantverket? Vill de dela med sig av sina kunskaper och insikter? Eller är det bara ytterligare ett sätt att tjäna pengar?
Simon Skrabb har länge velat vara mer än en fotbollsspelare. Han intresserar sig för föreningsstrukturer, ungdomsutveckling och entreprenörskap. Redan nu funderar han på att bli klubbägare, klubbchef eller sportchef efter karriären. Han leker med tanken att skapa ett styrdokument för finsk ungdomsutveckling och är av uppfattningen att livet »är så mycket mer än fotboll«.
När Simon 2018 blev långtidsskadad i IFK Norrköping fanns det ett tomrum att fylla, så han startade tjänsteförmedlingen Dealfinder ihop med Hampus Holmgren. Duon lärde känna varandra i de finska ungdomslandslagen och kom varandra riktigt nära 2014, då de blev lagkamrater i Åtvidaberg. Företaget var ett sätt för Simon och Hampus att fylla tiden med mer än fotboll. När de 2023 startade podcasten Allfinskan var det delvis av samma anledning, hur motsägelsefullt det än låter med tanke på att fotboll är poddens huvudtema.
– Det är en annan typ av fotbollssnack än i vardagen, säger Simon Skrabb. Vi pratar om andra aspekter som supportrarnas tifon och den allsvenska upptaktsträffen. Sedan händer det att vi kommer in på helt andra ämnen också.
Men det var inte bara för att bryta av mot den inrutade elitfotbollsvardagen som Simon Skrabb började podda.
– Jag tycker att den här typen av poddar har saknats, säger han. Det finns många fanpoddar och poddar med journalister eller experter som sitter och analyserar matcher. Någon gång har jag hört lite av det och tänkt: »Har vi ens sett samma match?« Jag och Hampus vill ge en rättvis bild av det vi håller på med. Det är inte säkert att en fotbollsjournalist kan tillräckligt mycket fotboll för att bena ut en match. Och oavsett hur mycket de kan har de inte inblick i vår taktik och matchplan. Där föddes idén till podden.
»Det är egentligen skitsamma vad du gör. LeBron behöver knappt säga något vettigt. Folk lyssnar ändå.«
Det må låta genomtänkt, men till en början fanns inga tydliga mål eller förhoppningar med Allfinskan. Simon betraktade inspelningarna som ett roligt test och ett tillfälle att prata med Hampus om annat än deras företag. Efter ett tag märkte han att lyssnare i både Finland och Sverige uppskattade blandningen av lustiga anekdoter, allsvenska matchanalyser, rapporter från FF Jaros framfart i Finland och inblickar i Kalmar FF:s vardag.
– Det är stramt med resurser till marknadsföring och jag kan tycka att fansen får för lite inblick och information. Kalmar FF har dragit ned lite på kommunikationen och i podden har jag chans att vara omklädningsrummets röst ut till våra supportrar. Min moderklubb FF Jaro har inget kapital alls för att synas och göra eget innehåll. Jag har en roll som rådgivare och hjälper till med videoanalys i Jaro, så även där kan jag ge lyssnarna insyn.
Simon Skrabbs och Hampus Holmgrens poddande ger reklamintäkter, men summorna är än så länge små. Inget som gör skillnad för någon av dem. Större namn kan däremot bli miljonärer (om de inte redan är det) med hjälp av en podcast. Simon Skrabb tror att pengarna är en stor drivkraft för de största idrottsstjärnorna som startar en podd.
– På den nivån handlar det mycket om branding, säger han. Det är egentligen skitsamma vad du gör. LeBron behöver knappt säga något vettigt. Folk lyssnar ändå. Det är ganska lätta intäkter.
Säkert har Skrabb en poäng i att LeBron ser podden som ett sätt att tjäna miljonsummor även efter karriären. Samtidigt är ikonens varumärke så stort att han kan ta sig an vilket högarvoderat uppdrag som helst utanför basketplanen. Det torde alltså finnas något mer än pengarna som lockar med poddandet.
»Vi håller på att förlora hela essensen av sporten basket«, sade LeBron enligt Lakersnation.com när han tillfrågades om sin nya fritidsaktivitet. »Jag vill lära unga vad basketen verkligen betyder. Jag blev frustrerad av att höra alla dumma jämförelser varje dag. Vem är bäst av de här två spelarna? Hur påverkar det här hans eftermäle? Skulle den här killen på 50-talet vara bättre än spelarna i dag? Att matas med sånt är inte bra för ungdomar. Om man vill höra den typen av snack går man till frisörsalongerna, men i dag hör man det varje dag i nationell TV. Jag känner att publiken behöver ett annorlunda perspektiv med fokus på vad spelet i grunden handlar om och anledningarna till att jag förälskade mig i det.«
Inte helt olikt Simon Skrabbs tankar om att »ge en rättvis bild av det vi håller på med« alltså. Även Felix och Toni Kroos har fått frågor om sin podcast. De tycks i första hand betrakta inspelningarna som ett sätt att förbättra relationen till varandra. »Tidigare ringde jag bara på Tonis födelsedag«, som Felix uttryckte det i en intervju med Süddeutsche Zeitung. Bröderna tycker helt enkelt att radioleken är rolig, och att folk vill lyssna ses som en bonus. Men varför lyssnar de? Toni tror att poddens fans är nyfikna på vad som händer bakom kulisserna i den stora fotbollsvärlden, men också att de gillar den skojfriska stämningen bröderna emellan. Felix menar att hemligheten är att inte förbereda sig för mycket, att snacket känns ärligt och äkta.
Ingen av dem nämner det uppenbara. Att Toni Kroos kändisskap gör honom intressant att lyssna på, särskilt i ett sammanhang där han är avslappnad och bekväm. Nyfikenheten på hur kändisar »är egentligen« har alltid funnits. Tidigare tog den sig i uttryck via skvallertidningar och paparazzis som inkräktade på profilers privatliv. I dag kan de själva tjäna pengar på att berätta om sina liv i sammanhang de själva kontrollerar och äger.
»Mina citat togs ur sin kontext och det blev en jäkla hets från supportrar. Då förklarade jag i podden hur jag tänkte. Alla förstod och plötsligt var det inga problem.«
Namnet Simon Skrabb är stort i Kalmar och Finland, men säljer knappast löstidningar. I fallet Allfinskan är det snarare kunskap och insyn bakom kulisserna som lockar lyssnare.
– Vi går igenom matcherna mer djupdykande än tidningarna, säger Simon. Jag förklarar på en ganska nördig nivå varför vi gjorde på ett visst sätt och hur vi tyckte det fungerade. Sedan kan jag ge inblick i hur våra träningsveckor ser ut, vad vi gör på en bortaresa och hur vi laddar upp. Mycket allmänna fotbollsgrejer som supportrar annars inte har tillgång till.
Simon Skrabb är generellt välvillig gentemot medier. Han svarar när lokaltidningarna hemma i Österbotten ringer och citeras ofta i Barometerns spalter. Trots att han tycker pausintervjuerna i Discoverys sändningar är mer irriterande än givande ställer han upp eftersom han antar att supportrarna »får ut något av det«. Ändå finner han det lättare att vara sig själv och bjuda på intressanta detaljer när han spelar in med kompisen Hampus Holmgren.
– I intervjuer vill man skydda sig själv, säger Simon Skrabb. Säger jag för mycket kan det användas på fel sätt. I podden kan jag lugnt tänka ut vad jag ska säga och blir det dumt klipper jag bort det. Det gör att jag inte behöver vara så jävla censurerad, för jag behöver inte vara rädd att bli missförstådd. Det är skönt att slippa vara så bajsnödig.
Varifrån kommer rädslan att bli missförstådd?
– Jag har åkt på en del nitlotter med reportrar som inte får göra fler intervjuer. Till exempel har jag lärt mig att man aldrig ska snacka om Balotelli [lagkamrat i Brescia]. Då får italienarna nys om det och förvränger citaten hejvilt. Det har gjort mig väldigt aktsam.
Är det jobbigt att känna att du inte kan vara helt öppen i intervjuer? Att du inte riktigt visar upp »den riktiga« Simon?
– Ja, lite. Det blir tråkigare. Man märker det här på många spelare. Svaren blir sällan intressanta. Ibland kan reportern skriva svaret innan de ställt frågan. Det är bara floskler. Jag tycker det är knepigt, särskilt i skrift. Sarkasm kan till exempel vara svårt att förstå i en text.
Använder du podden till att reda ut missförstånd och försvara dig mot kritik?
– Då måste man leta upp kritiken också! Det är jag inte så bra på. Men det blev en grej när våra supportrar brände bengaler förra året. Jag blev förbannad för att matchen avbröts när vi hade bra flyt i spelet. Mina citat togs ur sin kontext och det blev en jäkla hets från supportrar. Då förklarade jag i podden hur jag tänkte. Alla förstod och plötsligt var det inga problem.
Om det går dåligt för Kalmar FF, blir det jobbigare att podda då?
– Det är absolut som tråkigast när vi har förlorat. Samtidigt är det kanske då supportrarna behöver det som mest? En del av mitt uppdrag som kapten är att mana till lugn när det går dåligt genom att berätta om processen för hur vi ska lösa det. När jag och Hampus började podda förra sommaren hade laget en tuff period. Vi var aldrig indragna i något hemskt, men det var en del svaga resultat. Då fick jag testa på att prata om våra misslyckanden i podden. Förhoppningsvis slipper jag göra det i år. Än så länge är det guld och gröna skogar.
Några veckor efter vårt samtal har Kalmar förlorat alla de tre inledande matcherna i Allsvenskan. Discoverys expert Alexander Axén har totalsågat lagets försök att kortpassa sig ur eget straffområde, en strategi som har kostat två till synes klantiga och onödiga insläppta mål. Veckan efter förlusten mot IFK Göteborg i omgång tre publiceras inget avsnitt av Allfinskan – Hampus Holmgren är på jobbresa. Samtidigt beklagar sig Alexander Axén återigen över Kalmar FF:s »naiva« spelstil i podcasten Fans Corner.
Att spy galla över dåliga resultat är lättare från utsidan. Fotbollsspelare tenderar att vara nyktra och nyanserade i sina analyser. Mer drastisk kan man vara som pensionerad utövare. Under IFK Göteborgs kaotiska fjolår sågade Pontus Wernbloom såväl klubbledare som tidigare lagkamrater i podcasten Hunden, katten, glassen. En arg Wernbloom visade sig vara ett framgångsrecept tillsammans med poddens övriga beståndsdelar: Tobias Hysén och Mattias Bjärsmyr. De tre tidigare fotbollsproffsens namn sålde givetvis. Samtidigt har de en trovärdighet som är få förunnad. Dels för att de »kan branschen«. Dels för att ingen kan ifrågasätta deras Blåvitthjärtan.
– Om en journalist hade sågat Blåvitt på samma sätt hade det blivit ramaskri, säger Mathias Lühr. Men när en tidigare spelare som uppenbarligen har ett klubbhjärta gör det lyssnar folk.
Hunden, katten, glassen blev snabbt en av Sveriges största fotbollspoddar. Besvikna IFK:are lyssnade för att få sin frustration bekräftad. Motståndarsupportrar för att gotta sig åt rivalens bedrövelse.
Trenden tyder på att »yrket« poddare kommer bli vanligare för fotbollsspelare som har avslutat karriären. Fotbollen är tacksam på så vis. Jämfört med andra branscher som film, musik och litteratur finns det i sportsammanhang ett tydligt bäst före-datum. Alice Cooper hade framstått som en bitter föredetting om han helt slutade släppa musik för att poddsåga sina musikkollegor. Istället gjorde han 2020 en podcast där han hyllade andra rockstjärnor och berättade smickrande anekdoter om när han träffat dem. Visst kan även fotbollsspelare förefalla bittra på ålderns höst, men alla vet att de slutade på grund av ålder, inte för att de förlorat sin genialitet. Därför kan Jamie Carragher, Gary Neville, Thierry Henry och Micah Richards (nåja) komma undan med det mesta i diverse brittiska TV-studior och poddar, utan att viftas bort som irrelevanta stofiler. Avdankade och reaktionära gamla tränare som Greame Souness har det tuffare.
»Vi brukar ibland berätta om snacket på planen. Det är bara roligt. Däremot vill jag inte säga att någon är en risig fotbollsspelare.«
Klart är i alla fall att det redan finns en stor marknad för ex-proffsens åsikter. Att den kommer växa är ingen vågad gissning. Mer intressant är att gamla fotbollsspelare i dag kan hitta sin plats långt utanför TV- och radiohusen. Konsumenterna nöjer sig inte längre med de allsvenska experterna Discovery erbjuder. Elfsborgarna kanske hellre vill lyssna på sin gamla hjälte Lasse Nilsson i Ljugarbänken. Och när Jonathan Levi slutar spela boll kan han räkna kallt med att de som gillar honom efterfrågar en podd.
Delvis ligger den här utvecklingen i linje med att även fler aktiva idrottare startar egna poddar. På ett annat sätt är det två vitt skilda fenomen. Utöver mer tid har Hunden, katten, glassen-gänget större möjligheter att vara frispråkiga, tycka till om heta frågor och sticka ut med djärva uttalanden. För aktiva spelare som Simon Skrabb är det svårare.
– Jag kan inte vara öppen med allt som händer i KFF, säger han. Jag vill bjuda på så mycket som möjligt men måste ibland hålla igen. Sedan kan jag inte gå runt och såga folk till höger och vänster. Inte för att jag sågar mycket annars, men jag tror att man hade kunnat göra bättre poddar med fler detaljer efter karriären. Jag är försiktig med att kritisera andra lag eller spelare. Man vet aldrig om vi hamnar i samma lag senare.
Det kanske ändå går att berätta om till exempel ett tjafs du haft under match, utan att vara elak mot spelaren det gäller?
– Absolut. Bara man är tydlig med att jag hade kunnat agera likadant. Vi brukar ibland berätta om snacket på planen. Det är bara roligt. Däremot vill jag inte säga att någon är en risig fotbollsspelare.
Kanske hade Allfinskan varit bättre om Skrabb inte spelade fotboll och vågade vara mer kontroversiell. Troligen inte. Hans inifrånperspektiv är poddens främsta konkurrensfördel. Inte ens Bjärsmyr, Hysén och Wernbloom kan redogöra för vad som händer i Blåvitts omklädningsrum mellan halvlekarna.
Att Simon Skrabbs parhäst Hampus Holmgren har avslutat elitkarriären och följer Kalmar från sidan bidrar paradoxalt nog till att lyssnaren kommer ännu närmare omklädningsrummet. Ponera att Skrabb och lagkamraten Lars Sætra hade haft en podcast ihop. Förmodligen hade deras snack om KFF-vardagen känts avigt. Båda vet redan allt som händer. Hampus Holmgren är genuint intresserad av vad som händer bakom de rödvita kulisserna. Lite som en reporter alltså. Skillnaden och fördelen är att Hampus agerar som Simons vän och kollega, vilket gör hela situationen mer bekväm. Till skillnad från de flesta sportjournalister har Hampus också spelat i Allsvenskan. En erfarenhet som borgar för fler initierade frågor, vilket sannolikt framkallar mer intressanta svar. Men oavsett hur nyfiken och skicklig Hampus Holmgren är som frågeställare saknar han incitament att ifrågasätta och pressa Skrabb med följdfrågor. Ett problem? Inte nödvändigtvis.
Sedan Mathias Lühr gästade Allfinskan har han funderat på om spelarnas inträde på poddmarknaden är bra eller dåligt.
– I Simons fall ser jag bara podden som ett kul grepp, säger journalisten. Under de två åren jag bevakade Kalmar FF var Simon alltid tillgänglig och generös mot journalister. Han försökte aldrig gömma sig eller dölja något utan var transparent precis som hela föreningen. Men…
Ja, det finns en invändning. Allfinskan är ett komplement till de journalistiska och supporterdrivna forum Simon Skrabb uttrycker sig i. En plattform där han tillåts grotta ned sig i fotbollsdetaljer och resonera fritt. Men vad händer om idrottsstjärnor helt slutar svara när journalister ringer? Om de uteslutande uttrycker sig i sina egna eller andra fotbollsspelares poddar? Frågeställningen aktualiseras varje gång en politiker eller berömd förebild kommenterar en kontrovers via sina sociala medie-kanaler istället för att uttala sig i traditionella medier. Den är fullt lika relevant när Michael Jordan har kontroll över en dokumentärserie om sin egen karriär, när storklubbar som Manchester City i princip producerar sina egna dokumentärer och när granskade agenter gör intervjuer med andra medier än de granskande.
»Kim Hellberg kom faktiskt fram till mig efter en match och sa att han lyssnade och uppskattade podden med Rydström.«
Att den stora fotbollsvärlden blir allt mer otillgänglig för journalister är ingen hemlighet. I Sverige går de flesta spelare att nå, men även här tycks flera av de största klubbarna föredra egenproducerat material om laget medan förfrågningar om längre intervjuer allt oftare fastnar hos diverse mellanhänder. När de upptäcker att egna poddar räcker för att få exponering och möjlighet att bemöta frågetecken riskerar tillgängligheten att bli ännu sämre.
– Det är framför allt ett problem i Europa, säger Mathias Lühr. I USA, där fenomenet är som störst, måste spelarna göra en viss mängd intervjuer enligt sina avtal med ligorna. Möjligheten finns alltså att ställa journalistiska frågor. Men i Europa är de bästa spelarna så otroligt skyddade av sina klubbar. Då kan de enkelt undvika alla motfrågor genom att bara ställa upp i sammanhang de själva kontrollerar.
Men även i USA finns exempel på spelare som föredrar poddpolare framför journalister. Denver Nuggets serbiske superstjärna Nikola Jokić har aldrig gjort en större intervju med »gammelmedia«. Däremot gästade han i december förra året lagkamraten Michael Porter Juniors podd Curious Mike. Trots sin ovilja att synas och höras utanför basketplanen svarar Jokić på frågor nästan varje vecka i samband med obligatoriska presskonferenser och efter matchen-intervjuer. Som Mathias Lühr säger möjliggör den europeiska storklubbsmentaliteten ännu större tystnad gentemot medier. Måste det vara ett problem då? Kanske inte. De flesta som spelar fotboll gör det av kärlek till sporten snarare än för att bli offentliga personer. Och i alla tider har det funnits fåordiga och hemliga fotbollsspelare. Det befarade problemet med spelarnas egna poddar är inte bara att de ersätter och konkurrerar med »vanliga« intervjuer, snarare kan det leda till att fullständigt ensidiga och ibland felaktiga verklighetsbeskrivningar tillåts spridas. Hellre total tystnad än att stå oemotsagd?
– En av de största sportpoddarna i USA drivs av den tidigare NFL-stjärnan Pat McAfee, säger Mathias Lühr. Han bjuder in stora spelare och tränare, jag som Green Bay Packers-supporter älskade när Aaron Rodgers gästade en gång i veckan. Det blir väldigt intressanta samtal för att Rodgers och de andra som varit med känner sig trygga där. Det gör att de kan uttrycka sig på ett annat sätt än när de pratar med en journalist. Pat McAfee är ingen journalist, han beter sig mer som en kompis till sina gäster. Det är samma sak i Kelcebrödernas podd. De har väldigt profilerade gäster och får ofta till bra snack. Kan de skapa ännu mer information eller underhållning är det bara bra. Men om sanningen eller verkligheten försvinner på vägen är det dåligt. Vi behöver även de journalistiska poddarna.
Varför?
– När jag lyssnar på Pat McAfees podcast känner jag ibland att han missar eller undviker väsentliga motfrågor. Det är bra om samtalet känns genuint trevligt och gästen öppnar upp sig, men ibland måste man stanna upp och ifrågasätta intervjuobjektet. Jag gjorde KFF-podden för Barometern och hade dåvarande tränaren Henrik Rydström som gäst nästan varje vecka. Ingen av oss sparade på krutet, vi var ärliga och vågade tjafsa med varandra. Det skapade en dynamik och många intressanta svar från honom som aldrig kan uppstå i en mysig kompispodd.
Höll lyssnarna med?
– Många lyssnade i alla fall. Hammarbys tränare Kim Hellberg, som då var i Värnamo, kom faktiskt fram till mig efter en match och sa att han lyssnade och uppskattade podden med Rydström. Jag hoppas att folk inser värdet i att nödvändiga frågor ställs till ledare och aktiva inom idrotten.
Det bör nämnas att de flesta poddande idrottare likt Skrabb tycks mer benägna än andra att ställa upp även i traditionella intervjuer. Ett intresse för mediebranschen och att uttrycka sig bidrar sannolikt till att spelarna startar en egen podcast från första början. I så fall vore det kontraproduktivt att vägra uttala sig i alla andra forum än sitt eget.
Men visst går det att tänka sig en framtid där fotbollsspelare avvärjer frågor om en måltorka eller en agenthärva med orden: »Du får lyssna på min podd.«
