Vad hände med Björn Hellbergs supporterskap?

Panos i Panos Ljungskile

– Oskar Thörnqvist.

De flesta kan historien. Inför Ljungskile SK:s första säsong i Allsvenskan 1997 köpte »baddräktskungen« Panos Papadopoulos (mannen bakom badklädesmärket Panos Emporio) namnrättigheterna till klubben, som döptes om till Panos Ljungskile. Många gjorde sig lustiga över namnet och IFK Göteborgs supportrar dök upp iklädda badbyxor på Skarsjövallen. Å andra sidan hade Ljungskile troligen inte haft råd att spela i Allsvenskan utan namnbytet. Namnet levde kvar fram till 2002 då Panos och klubben avslutade samarbetet.

»Affärsmässigt har jag inte tjänat på samarbetet«, sade Panos Papadopoulos till TT. »Men det enda jag ångrar är att jag kanske var för feg när jag satt med och bestämde. Bland annat ville jag byta ut tränaren när det gick dåligt i Allsvenskan.«

Därefter har Ljungskile och Panos samarbetat flera gånger. 2008 sponsrade affärsmannen återigen klubben, som då var tillbaka i Allsvenskan. Den 1 april 2017 skrev LSK på sin hemsida att Panos än en gång skulle göra comeback i klubben, den här gången som spelare.

»Vi hoppas ju att Panos skall vara en förstärkning«, sade ordföranden Erland Holmdahl. »Senast nöjde han sig med goda råd vid sidan om men nu vill han gärna spela. Något inhopp kommer det säkert att bli!«

De senaste åren verkar Panos ha lämnat fotbollen bakom sig. 2019 sålde han också sitt varumärke Panos Emporio, 33 år efter att han startade det.

»Jag hade tappat inspirationen och livslusten med det«, sade han 2022 i en intervju med GP. »När jag skulle gå till jobbet suckade jag bara. Jag tog beslutet att sälja och gjorde hela affären på en månad. Det gick snabbt. Känslorna kom sedan. Det var mycket jobbigt i några år men nu har jag släppt det.«

Istället för att vara baddräktskung öppnade Panos en restaurang i Göteborg och skrev en självbiografi. Med jämna mellanrum syns han till bland kvällstidningarnas vimmelbilder från fester och röda mattor.

Skoknepen

När jag var ung snackades det mycket om att man behövde »spela in« skorna innan de formade sig perfekt efter foten. Vissa av mina kompisar påskyndade processen genom att traska runt i fotbollsskor i skolan. Andra påstod att de sov med sina nya dojor på fötterna. Finns det här kvar? Vad har dagens fotbollsspelare för knep?

– William.

Läderskor är som de flesta vet bäst på att forma sig efter fötterna, men passformen i plast- och tygskor går också att anpassa. Många fotbollsspelare har genom åren experimenterat med mer eller mindre kreativa lösningar på nya skor-problemet. Elfsborgs vänsterback Niklas Hult har också brottats med passformen och tror sig de senaste åren ha hittat det optimala knepet.

– Jag brukar basta med skorna, säger Hult. Det funkar faktiskt ganska bra! Tidigare kokade jag mina nya skor, det var skakigare.

Kokade?

– Ja, i en kastrull. Det blev bra ibland, men kokade man skorna lite för mycket smälte de nästan. Det var en hårfin linje mellan perfekt resultat och förstörda skor. Sedan var det lurigt när man skulle dra på sig de kokta skorna för att de skulle forma sig efter fötterna. Jag fick hälla i lite ljummet vatten, ofta onödigt mycket, för att våga stoppa ned tårna.

Hur reagerar dina lagkamrater när du kliver in i bastun med skor på fötterna?

– Det är faktiskt många som har hakat på! Vi blir bara fler och fler skobastare.

Björn Hellbergs supporterskap

Vad hände med den trogne HBK-supportern och ständige besökaren på Örjans vall, Björn Hellberg? Han ger ju fortfarande ut sina deckarböcker, men går han på hemmamatcherna? Björn och ordföranden Stig Nilsson satt förr jämte varandra vid pressplatserna på huvudläktaren och var välkänt högljudda.

– Tommy Thorbjörnsson.

Tennisoraklet, journalisten, författaren och TV-profilen Björn Hellberg behöver ingen närmare introduktion. Låt oss därför dyka rätt ned i hans svar på din fråga.

Hej Björn. Går du fortfarande på Halmstads BK:s matcher?

– Jadå. Jag började gå på matcherna 1952 och hyllar principen att man ska vara obrottsligt lojal med sina lag. Därför har jag hållit på Halmstads Bollklubb i med- och motgång, även om det blivit få titlar genom åren. Förr såg jag alla hemmamatcher, men de senaste 40-50 åren har jag flängt runt så mycket att jag bara kunnat vara på Örjans vall ett par gånger varje år.

Stämmer det att du och den mångårige ordföranden Stig Nilsson brukade sitta och vara högljudda tillsammans?

– Ja, vi hade stolar intill varandra, så när vi ropade blev det nästan stereoeffekt ute på planen. Stig var väldigt engagerad i matcherna men orkade inte se på när det blev jämnt. Om HBK ledde med 1–0 gick han ned till omklädningsrummet när 20 minuter återstod. Det ärvde han för övrigt av en tidigare legendarisk HBK-ledare som hette Bengt Winge. En gång när Halmstad ledde med 1–0 mot AIK på 50-talet blev Winge så nervös att han gick ned till omklädningsrummen och kräktes. Sedan vågade han inte se slutet. Precis som Stig Nilsson. Själv satt jag alltid kvar till slutsignalen.

Vad pratade du och Stig om på läktaren?

– Det var samma kommentarer som alla har på läktaren, nämligen att man vet hur allt skulle ha gjorts. Vi satt där med vår klokhet och allvisdom. Jag var engagerad och kunde ropa något ibland, men Stig var snäppet värre. Han skrek hela tiden »offside!« för att påverka domarna och han hade väldigt intensivt kroppsspråk. Han vred och skruvade på sig i ångest, så det var en upplevelse bara att sitta intill honom. Ofta lika intressant som själva matchen.

Björn Hellberg har mycket att berätta om historiska matcher och skeenden. Han skrev till och med HBK:s jubileumsbok när klubben fyllde 80. Men även dagens lag följer han noga.

– Det blir spännande att följa årets säsong. De har en bredare trupp än tidigare, vilket gör laget starkare på pappret. Sedan vet man inte hur det blir i praktiken, men jag har högsta förtroende för Magnus Haglund. En utomordentlig tränare. Om det någonsin fallerar beror det inte på honom. Så mycket kan jag påpeka.

Vem är din favoritspelare?

– Andreas Johansson är förstås en legendar i klubben. I övrigt uppskattar jag Joel Allansson. Han märks inte så mycket men gör alltid ett plikttroget jobb. Alla tiders favoritspelare är Sylve Bengtsson, allsvensk skyttekung 1956. Hade han spelat i en större klubb än HBK hade han samlat ihop betydligt fler landskamper än de 28 han spelade. Han var helt makalös och den enda spelaren jag vet som i seriematcher har uppträtt på alla elva positioner i laget. En del säger att Nisse Liedholm också gjorde det. Då frågar jag alltid om han även spelat målvakt. Det gjorde han inte. Men det gjorde Sylve Bengtsson. När den ordinarie målvakten skadade sig fick Sylve rycka in, trots att han var den bästa utespelaren.

Den källkritiska typen kan här stanna upp och undersöka om Sylve Bengtsson verkligen gjorde 28 landskamper. Ni som känner till Björn Hellbergs sifferminne kan lugnt läsa vidare.

– Jag har förresten ett minne som är intressant, säger Björn. Det var i oktober 1955 och jag lyssnade på radio. Då fanns inga längre utläggningar om matcherna som i dag. Det kom bara in en röst och sa resultatet. Jag hörde en röst som sa »Västerås SK, Halmstads Bollklubb« och blev givetvis rädd. Sedan hörde jag 0–1, målskytt och så vidare. Lite senare kom rösten tillbaka: »Västerås SK, Halmstads Bollklubb, 0–2, målskytt Östen Ståhl.« Sedan fortsatte det: 0–3, Östen Ståhl. 0–4, Östen Ståhl. 0–5, Östen Ståhl. Det var alltså i Allsvenskan, det här! Rösten återvände: »Västerås SK–Halmstads BK, 0–6, målskytt Östen Ståhl.« 0–7, Östen Ståhl. Sedan 0–8 och 0–9 av Lars Olof Johansson, som var Mats Jingblads pappa. Men Östen Ståhl gjorde alltså sex mål i följd!

Ändå är det varken niomålskrossen eller Östen Ståhls målfest som fascinerar Björn Hellberg mest. Istället gottar han sig åt detaljen att HBK:s stora målskytt Sylve Bengtsson inte gjorde ett enda mål i storsegern, trots att han samma säsong kom att bli skytteligavinnare med 22 mål på 22 matcher.

– Men Sylve var en briljant framspelare också och passade till hälften av målen.

Sömlöst övergår Björn Hellberg till att berätta om guldsäsongen 1976. Hur Halmstad nästan åkte ur säsongen innan, förlorade flera nyckelspelare men ändå lyckades vinna Allsvenskan tack vare »mirakeltränaren« Roy Hodgson och målskytten Rutger Backe.

Men vad hände med Östen Ståhl? Var han bra även utöver 9–0-matchen?

– Under resten av säsongen gjorde han sammanlagt två mål. Han var väldigt bra men skadebenägen. Östen Ståhl var för övrigt unik i ett annat avseende. Jag såg en match som grabb i mitten av 50-talet. Halmstad tog emot Malmö FF. Då gjorde HBK ett mål utan att bollen vidrörde gräset. Hur kan det gå till? Jo, Halmstads målvakt som hette Rune Ludvigsson – du kan kolla namnet, Rune Ludvigsson – gjorde en utspark. Bollen gick lite över mittplan och där sköt Östen Ståhl på volley, innan den rörde marken. Skottet gick direkt i mål, förbi Malmös målvakt Tore Svensson. Det är bra att ha detaljerna med. Tore Svensson hette han, ljushårig målvakt. Matchen slutade 1–1 men det målet var unikt.

Utöver att vara Halmstadssupporter har Björn Hellberg två favoritlag: Laholms FK i division två och Sunderland i engelska Championship. Samtliga lag har han följt sedan 1950-talet. Att laholmaren Björn Hellberg fattade tycke för Laholm och HBK är naturligt. Sunderland valde han däremot efter en rad sammanträffanden.

Först såg han en bild på det nordengelska laget i Rekordmagasinet. Han fascinerades av dräkterna, rödvita tröjor och svarta byxor. Han läste också att laget kallades »The Black Cats«, de svarta katterna.

– Det gav en extra kick, säger Björn. Några dagar senare hörde jag Evert Taube sjunga »ifrån Sunderland till Santa Cruz« i Eldarevalsen. Då fastnade jag för alltid. I samma veva såg jag en svart katt gå förbi utanför fönstret och såg det som ett gott omen.

Blev det ett gott omen?

– Inte alls. Jag har sett Sunderland på plats runt tio gånger, men har aldrig fått se dem vinna. I bästa fall oavgjort. Många frågar hur jag kan hålla på »ett sånt lag«. Då svarar jag: »Men herregud, Sunderland var ju Storbritanniens bästa lag på 1890-talet!« Samtidigt vet jag att man inte leva på det hur länge som helst. Sunderland är än i dag det lag som toppat den engelska maratontabellen längst period. Nu är de inte ens topp tio. Under de 70 år jag har följt laget har jag bara fått en enda framgång. Det var 1973 när Sunderland vann över Leeds i FA-cupfinalen. Leeds var ett av Europas bästa lag, Sunderland spelade i andradivisionen. Det var en jätteskräll! Men det vore kul att få uppleva någon mer framgång, åtminstone att de går upp till Premier League igen.

Annars då, vad har du för dig om dagarna?

– Nu sänds faktiskt programmet Seniorsurfarna, där jag är med, på SVT. Jag skriver böcker och jobbar med lite allt möjligt. Jag var på Wimbledon 53 år i rad fram till att det stoppades på grund av pandemin. De senaste åren har det blivit mindre tennis, bland annat för att vi inte har någon bra svensk spelare längre. Jag lever inte som vanliga pensionärer utan försöker vara så aktiv som möjligt. Men visst har det blivit lite lugnare. Numera jobbar jag bara heltid.