Den 20 april 2002 mötte Bayer Leverkusen Werder Bremen på hemmaplan. Med tre omgångar kvar av ligasäsongen och med fem poäng till godo på Borussia Dortmund, som samtidigt spelade mot FC Köln, låg det förväntningar i luften ovanför BayArena. Till och med de mörka regnmoln som hade skymt solen de senaste veckorna skingrade sig lagom till avspark. Det här var den första riktigt fina vårdagen, »en bra dag att bli tysk mästare på«, som Süddeutsche Zeitung skrev.
Men Leverkusen inledde svagt och hamnade tidigt i underläge efter att gästernas Krisztian Lisztes dragit iväg ett långskott. Avslutet var inget vidare och i princip alla inne på stadion var eniga – målvakten Hans-Jörg Butt borde ha räddat skottet. Efter en dryg halvtimme kvitterade Zé Roberto. Strax därefter missade Leverkusen en straff; 1–1 i paus alltså.
En stund efter pausvilan kom så de berömda fem minuterna som alla närvarande än i dag pratar om. Anslagstavlan på BayArena visade plötsligt att Köln hade kvitterat i Dortmund. Om det stod sig behövde Leverkusen bara göra ett mål för att dra ifrån till sju poängs försprång, vilket skulle innebära att de hade säkrat ligatiteln. Konstaterandet innebar att hela publiken blev som tokig. Spelarna hajade fansens budskap och satsade allt framåt, trots att det återstod mer än en halvtimme av matchen. När supportrarna och spelarna fem minuter senare tittade upp på samma anslagstavla hade Ailton gjort 2–1 till Bremen efter en kontring, samtidigt som Dortmund hade satt 2–1 på en feldömd straff mot Köln. Plötsligt var Bayer Leverkusens försprång ynka två poäng.
När den nyduschade Michael Ballack, spelmotor och stjärna i Leverkusen, stegade ut på parkeringsplatsen timmen efter slutsignalen försökte han framstå som oberörd inför journalisternas frågor:
– Vad är det? sade han. Har det hänt något?
NATURLIGTVIS HADE något hänt.
– Bremen hemma var matchen där vi tappade mästerskapet, säger den dåvarande sportchefen Reiner Calmund i dag. Resultatet från Dortmund skulle aldrig ha visats på anslagstavlan, och laget borde ha agerat taktiskt klokare.
Calmund sitter vid kaminen på hotell Altenburger Hof i närheten av sin hemort norr om Köln. Framför sig har han frallor och en kopp kaffe. När han pratar om Bayer Leverkusen säger han fortfarande »vi«, trots att han slutade som sportchef 2004. Calmund pratar nästan oavbrutet, och när det handlar om våren 2002 får jag knappt en syl i vädret. Han blir ofta alldeles upprymd, han kastar sig fram och tillbaka i soffan – så gott det nu går med den enorma kroppshyddan – och slår ideligen näven i bordet för att betona det han säger.
Men den här historien börjar givetvis tidigare än 2002. Vi får åtminstone backa till sommaren 2000. Då spelade Bayer Leverkusen bort mästartiteln genom att förlora sista matchen borta mot Unterhaching med 0–2 (ett oavgjort resultat hade räckt för att vinna ligan). Samma eftermiddag lyfte istället Bayern München pokalen mot himlen. Redan då, senvåren 2000, befäste klubben sin image som den eviga tvåan (säsongerna 1996–1997 och 1998–1999 slutade man också tvåa i Bundesliga). När tränaren Christoph Daum kort därefter var tvungen att sluta på grund av kokainmissbruk funderade Bayer Leverkusen för första gången på att anställa Klaus Toppmöller som tränare. Men Toppmöller tränade just då FC Saarbrücken i andraligan och var för dyr för att värva. Överraskande blev istället Berti Vogts ny tränare för Leverkusen . Eftersom Vogts hade rykte om sig att vara en tråkmåns anställde Calmund, förutom andretränaren Wolfgang Rolff och målvaktstränaren Toni Schumacher, också den tidigare landslagsspelaren Pierre Littbarski. Littbarski ansågs vara en glad typ som skulle hålla spelarna på gott humör. Men det blev precis tvärtom: Littbarski hade bott några år i Japan och visade sig vara nästan överdrivet korrekt och oerhört noga med ordning och reda.
– Han var strängare än Berti, säger Reiner Calmund. Det var nästan så att Berti var en muntergök i jämförelse.
När Littbarski senare under säsongen kapade klubbens kelgris Michael Ballack på en träning fick han sparken. Även om Leverkusen till slut knep en fjärdeplats och fick kvala till Champions League var stämningen allt annat än god. Inom några veckor hade samtliga tränare förutom Schumacher fått sparken. In kom så Klaus Toppmöller. Den då 50-årige tysken hade aldrig tränat ett så starkt lag tidigare – förutom möjligen Eintracht Frankfurt på 90-talet – och för honom var det en dröm som gick i uppfyllelse. Under sommaruppehållet satt han hemma i lilla Rivenich i Moseldalen och testade olika uppställningar på taktiktavlan. Vilka möjligheter! Bara mittfältet med Ballack, Zé Roberto, Bastürk och Schneider fick det att vattnas i munnen. När Toppmöller kort därefter tillsammans med Calmund flög till U21-VM och besökte Argentinas och Brasiliens spelarhotell märkte sportchefen hur uppspelt tränaren var:
– En dag fick han prata med Argentinas förbundskapten och i det ögonblicket var han som ett barn som fick fira både julafton och födelsedag samtidigt. Hade han fått som han själv hade önskat hade han nog tagit på sig en argentinsk tröja, varit med på träningen och jagat autografer. Just denna entusiasm smittade av sig på laget och alla runt omkring i Leverkusen. Han fick till och med en gammal räv som mig att gå igång.
ALLA VAR DOCK INTE lika övertygade om att Leverkusen hade något stort på gång. När experterna tippade Bundesliga inför säsongen 2001–2002 var det knappt någon som trodde på en topplacering för klubben. Klaus Toppmöller reagerade på tipsen med viss förvåning.
– Det bästa tipset vi fick var plats sju, minns han. Någon trodde till och med att vi skulle åka ur Bundesliga.
Toppmöller vidarebefordrade experternas tips till sina spelare och kommenterade att det var en »skymf mot laget«. Men att en samling fotbollstyckare sågade hans lags chanser var i sammanhanget ändå ett mindre bekymmer för den nye tränaren. Inledningsvis var han nämligen tvungen att ta itu med en del interna problem. Dels var supportrarna sura på Ballack sedan de fått kännedom om en klausul i spelarens kontrakt som innebar att han kunde lämna klubben för kaffepengar. Dels hade Zé Roberto gått ut i medierna och sagt att han ämnade gå till Deportivo La Coruña; han tänkte inte ens ställa upp i Champions League-kvalet mot Röda Stjärnan eftersom han då inte skulle få spela i Europaspelet för sin tilltänkta klubb. Frågetecknen kring Ballack och Zé Roberto var bara ytterligare ett bevis på hur splittrad klubben hade blivit under Vogts tid. Hela laget var uppdelat i olika falanger. Troligen var det bara Toppmöller, och kanske Calmund, som var övertygade: Bayer Leverkusen hade något speciellt på gång.
Och det började utmärkt. I Bundesliga var Bayer Leverkusen direkt med i toppen, och i tyska cupen gick man hela vägen till final. Men det där lilla extra var ändå kvällsmatcherna i Champions League, och exempelvis La Gazzetta dello Sport skrev att Leverkusen »förnedrade Europas fotbollsadel«. I det första gruppspelet gick Leverkusen vidare trots att motståndet hette Barcelona, Olympique Lyon och Fenerbahçe. I nästa gruppspel ställdes klubben mot Deportivo La Coruña, Arsenal och Juventus och tog sig ännu en gång vidare. Sedan kom kvartsfinalen mot Liverpool. På Anfield hade inget tyskt lag vunnit i mannaminne. Så inte heller Bayer Leverkusen, som förlorade med 0–1. Men i returen hemma på BayArena vann laget med 4–2. Under en match som än en gång gav så mycket dramatik att både Calmund och supportrarna undrade om de skulle överleva, kunde brassen Lucio med sex minuter kvar dundra in det avgörande målet som fick en hel stadion, en hel stad och nästan ett helt land att explodera. Det där sista var kanske det märkligaste av allt. Klubben var på väg att bli omtyckt.
BAYER LEVERKUSEN HADE aldrig haft det lätt, vare sig bland journalister eller hos supportrar. När kemi- och läkemedelskoncernen Bayers klubb gick upp i Bundesliga 1979 var FC Köln från grannstaden i semifinal i Europacupen och fick all uppmärksamhet i den stora mediestaden Köln. Sportcheferna och de främsta sportreportrarna på de stora tidningarna besökte hellre Müngersdorfer Stadion och filosoferade om Kölns fotbollssjäl och gamla tider än att ta sig öster om floden Rhen. Vad som hände i Bayer Leverkusen var det få som brydde sig om. Dit skickades nybörjarna och praktikanterna. Den inställningen förändrades inte trots FC Kölns nedgång på 90-talet. Det hade naturligtvis att göra med den motvilja som fanns mot klubben. Precis som många supportrar tyckte de flesta sportjournalister inte om att en koncern som Bayer investerade en massa pengar i en klubb som konkurrerade med – eller till och med gick förbi – FC Köln och andra anrika klubbar.
Tyska supportrars skepsis till Leverkusen berodde också på att klubben var den enda i Bundesliga som inte drevs i föreningsform. En tysk klubb som vill bolagisera måste se till att föreningen behåller aktiemajoriteten, inte mer än 49 procent får säljas ut. Men för Leverkusen hade man gjort ett undantag. Den ägs till hundra procent av Bayer, och detta »Lex Leverkusen« har förstärkt bilden av en själlös klubb utan respekt för föreningsdemokrati. Under en lång tid var ett insläppt mål för Leverkusen något för andra fans att glädjas åt. Det var inte lätt att hitta någon utanför staden, som är helt uppbyggd kring Bayer, som önskade Leverkusen framgång. Inte ens den spektakulära fotboll som Leverkusen spelade 1996 under tränaren Christoph Daum kunde ändra på detta.
Men våren 2002 hände något. Efter framgångarna började plötsligt journalister som tidigare knappt hade satt sin fot i Leverkusen att följa laget. Och även de lät sig förföras av det vackra kombinationsspelet. Svårimponerade gamla uvar som upplevt diverse fotbolls-VM på plats blev nästan förälskade. När Oliver Neuville kvitterade till 2–2 i semifinalen mot Manchester United i Champions League ställde sig Hartmut Scherzer, en av Tysklands mest respekterade sportjournalister någonsin, plötsligt upp och jublade. Till och med den 65-årige veteranen, som hade skrivit om den klassiska boxningsmatchen mellan Muhammad Ali och George Foreman 1974, blev förförd av Leverkusens fina fotboll, och erkände senare att han tappade distansen till det han skulle rapportera om:
– Något liknande har inte hänt mig på 20 år, sade han.
DET ALLT STÖRRE intresset för Leverkusen berodde också på Klaus Toppmöllers tydliga, direkta och ibland avväpnande uppträdande. Hans sätt att bygga upp självförtroendet hos den blyge mittfältaren Bernd Schneider, så att denne till slut blev en av världens bästa på sin position, både förvånade och fascinerade journalisterna. Stephan Klemm, redaktör på Kölner Stadtanzeiger:
– Toppmöller sa helt enkelt till Schneider på träningarna: »Är man så bra på träningarna som du ska det vara omöjligt att bara vara en spelare i mängden.«
När Toppmöller själv ombeds kommentera Schneiders förvandling säger han:
– Jag sa bara: »Testa samma saker när du spelar match som du gör varje dag på träningarna. Då har din motståndare inte en chans. Du är given i startelvan.«
Med det förtroendet från tränaren gjorde Schneider sin dittills bästa säsong. Han utvecklades till den bästa teknikern i landet och fick smeknamnet »den vite brasilianaren«. Det var ingen slump.
EFTER SEGRARNA MOT Liverpool och Manchester United – om inte förr – stod det dock klart att de många matcherna inte gick spårlöst förbi. Laget hade knappt haft några skador alls under första halvan av säsongen, men nu blev skavankerna och problemen allt fler.
– Problemet är ju inte att man skadar sig, det handlar snarare om att det inte finns tid för återhämtning, säger Toni Schumacher. Att hela tiden komma till nästa match lite småskadad, det är inte bra.
Truppen var helt enkelt för tunn för att man skulle ha råd att låta Ballack eller Zé Roberto vila. Orken tröt hos samtliga. Och än värre var att man klantade bort spelare på egen hand. Anfallaren Thomas Brdarić saknades till exempel under de avgörande veckorna, men inte på grund av formsvacka eller skada – enligt uppgift hade istället sjukgymnasten Dieter Trzolek gett honom en allergimedicin som stod på listan över dopningsklassade preparat.
Efter 1–2 mot Bremen och sensationella 2–2 borta mot United förlorade man mot Nürnberg med 1–0. Nederlaget mot bottenlaget innebar att Dortmund gick förbi Leverkusen i ligan. Med en omgång kvar att spela krävdes det att man vann i sista ligamatchen samtidigt som Dortmund spelade oavgjort eller förlorade.
– Om det var något som under 2002 påminde om Unterhaching så var det matchen i Nürnberg, säger Reiner Calmund.
Spelarna var trötta. Eller så klarade de inte av pressen. Kanske både och. Men det fanns ingen tid att slicka såren, för bara fyra dagar senare var det dags för semifinalreturen mot Manchester United. Att Leverkusen klarade 1–1 och därmed tog sig till final var enligt Calmund nästan enbart Michael Ballacks förtjänst:
– Då steg Ballack i mina ögon. Visserligen stod det klart att han skulle gå till Bayern München efter VM, men det var otroligt hur han kämpade och slet i den matchen.
Samtidigt minns Calmund känslan han bar på i omklädningsrummet efter 1–1-matchen mot United. Han såg hur trötta spelarna var, det syntes framför allt i deras ögon. Skulle spelarna verkligen kunna ladda om till avslutningen i ligan bara några dagar senare?
DET KUNDE DE. Bayer Leverkusen vann sista matchen mot Hertha Berlin med 2–1. Men samtidigt slog Borussia Dortmund Werder Bremen med samma siffror och blev därmed mästare. Bilderna som visade hur en gråtande Calmund pratade till supportrarna i kurvan finns kvar i minnet än i dag:
– Det var givetvis en stor besvikelse, säger Calmund. Men samtidigt var det också en lättnad. Vi hade ju kunnat spela bort även Champions League-platsen, så illa kändes det på slutet.
Veckan därpå var det tysk cupfinal i Berlin mot Schalke 04. Det började bra när Dimitar Berbatov efter en halvtimmes spel gav Leverkusen ledningen. Men istället för utökad ledning på ännu en chans för Berbatov kvitterade Jörg Böhme på en frispark – som Butt inte var chanslös på – precis före pausvilan. Efter Victor Agalis 1–2-mål föll Leverkusen ihop som ett korthus i den andra halvleken och förlorade till slut med 2–4. Än en gång fanns det knappt någon tid för misströstan. En final återstod.
DAGEN FÖRE CHAMPIONS LEAGUE-FINALEN mot Real Madrid i Glasgow arrangerades en bankett. Många storheter var där: Fifapampen Sepp Blatter, Uefapresidenten Lennart Johansson, den tidigare IOK-presidenten Juan Antonio Samaranch – men också skotska nationalhjältar som Sean Connery.
– En massa stora personligheter, minns Meinolf Sprink, dåvarande sportchef för Bayer AG och därmed den som bestämde över de många idrottare som tävlade med Bayers logotyp på bröstet: fotbollsspelarna i Leverkusen, friidrottarna i Leverkusen, handbollslaget i Dormagen, volleybollaget i Wuppertal …
Sprink är byggd som en tiokampare: breda axlar, drygt två meter lång och stora händer med ett handslag som ett skruvstäd. Han utstrålar självförtroende och ger intrycket av en man som gärna pratar.
– Jag skulle hålla tal å Bayers vägnar eftersom Calmund och Holzhäuser var för dåliga på engelska, säger han när vi träffas.
Språket var inga problem för Sprink, som hade jobbat flera år i USA. Men när han såg alla kändisar som han tidigare bara sett på TV eller i James Bond-filmer blev han knäsvag:
– Jag tänkte »vad gör lilla jag från Bayer Leverkusen här«?
Först talade Real Madrids president Florentino Pérez. Spanjoren betonade vilka mål hans klubb, som just skulle fylla 100 år, hade. Han fick det att låta som om klubben tack vare jubileet och sin ärorika historia förtjänade Champions League-pokalen.
– Han framstod som en arrogant knös, säger Sprink.
Sedan var det Sprinks tur att tala. Han inledde med at prata om den långa och sagolika resa som Bayer Leverkusen hade gjort och sade att man var en riktig underdog som storögt tittade på fotbollsvärldens giganter och som enbart var glada över att få delta i en sådan här match. Han avslutade med att säga att kanske till och med den största drömmen kunde besannas om det gick som han önskade i matchen på Hampden Park. Sprinks tal var fyllt av fotbollsromantik, och de flesta verkade gillade det.
– Efteråt kom Blatter fram och tackade mig, minns Sprink.
Kanske påminde talet också Sprinks bordsgranne om Skottlands historia, med sekler av kamp mot jätten Englands makt och arrogans. De två ord som den kiltklädde Sean Connery yttrade minns Sprink fortfarande: »Very remarkable.« Utomordentligt.
I DAG SER SPRINK tillbaka på säsongen 2002 som »ett slags tsunami som blev större och större och sköljde över oss«. Det var en framgångsvåg som ironiskt nog satte koncernens PR-folk i en svår situation. Ett drygt halvår tidigare hade Bayer AG tvingats återkalla sitt kolesterolpreparat Lipobay, eftersom det enligt uppgift hade orsakat 100 dödsfall i USA. Aktiekursen föll med 25 procent och Bayers marknadsvärde sjönk med mer än fem miljarder euro. En kort tid riskerade företaget till och med att gå under. Tusentals arbetstillfällen försvann – allt på grund av Lipobay. Stämningen i regionen, som är beroende av Bayer, var körd i botten.
– Alla hängde med huvudet, minns Sprink.
Under våren, samtidigt som fotbollslaget drog till sig uppmärksamhet, inleddes rättsprocesserna i USA.
När Ballack, Schneider, Bastürk och gänget spelade sin fantastiska kortpassningsfotboll i april och maj 2002 gav det positiva rubriker – åtminstone för fotbollsklubben – något som koncernens marknadschefer inte riktigt visste hur de skulle hantera.
– Inom företaget rasade en diskussion om huruvida vi skulle göra en reklamkampanj eller ej, minns Sprink.
Det vore förstås känsligt om Bayer jublade trots att människor enligt uppgift hade dött. Det hela slutade med att man inte gjorde någon kampanj för att försöka släta över skandalen. Desto positivare var intäkterna och marknadseffekten av fotbollsframgångarna. Sprink uppskattade redan före Champions League-finalen att Bayer AG hade behövt investera 100 miljoner euro för att få lika mycket uppmärksamhet på annat sätt.
– Jag fick till och med veta att jag hade räknat alldeles för lågt, säger han. VD:n på TEAM, företaget som marknadsförde Champions League, pratade om 250 miljoner euro, tack vare att vi mötte så starka varumärken som Liverpool, Manchester United och Real Madrid.
MED ENDAST EN match kvar att spela av säsongen hade den impopulära och ofta hånade fabriksklubben Bayer Leverkusen plötsligt fått en massa sympatier. Eller som Sprink uttrycker det:
– Människorna hade slutit fred med Bayer Leverkusen.
Numera är Lipobay inte mer än en fotnot i koncernens historia, och knappt någon minns detaljerna. Bayer Leverkusens segrar har däremot blivit sanna myter, och nästan alla kan räkna upp matcherna, resultaten och ögonblicken som sticker ut. Sprink verkar minnas allt: Hur åskådarna på Old Trafford gav Bayer Leverkusen en stående ovation efter matchen, Jörg Böhmes frispark i cupfinalen – där »alla utom vår målvakt såg var han skulle skjuta« – och Calmunds replik till honom efter segern mot Liverpool: »Vi kan inte få stopp på det här tåget nu.«
– Till och med Fortuna Düsseldorf-supportern och Toten Hosen-sångaren Campino ringde och gratulerade, minns Calmund.
MEN ALLT DET där spelade ingen roll längre. Förlorade man mot Real Madrid i Skottland skulle säsongen gå till historien som en av de mest melankoliska någonsin.
Väl på plats i Glasgow visade tränarna en video med de bästa sekvenserna från Champions League-säsongen. Det var läckra mål, fantastiska kombinationer och jublande fans. Tränarstaben gjorde allt de förmådde för att få spelarna att glömma matcherna mot Bremen, Nürnberg och Schalke.
– Vi var övertygade om att vi skulle vinna, säger Toni Schumacher.
Matchen skulle bli som en spegelbild av hela denna underbara och bittra säsong. Bayer Leverkusen höll inte bara jämna steg med Real Madrid utan var under långa perioder till och med bättre. Och det mot en motståndare med superstjärnor som Figo, Roberto Carlos, Raúl och Zidane, alla på toppen av sina karriärer. Real tog visserligen tidigt ledningen genom en bredsida av Raúl, men Lucio kvitterade snart. Precis före pausvilan gjorde så Zidane 2–1 på en perfekt volleyträff som än i dag är ett av de vackraste målen i en cupfinal. Ju längre matchen led, desto mer tryck skapade Leverkusen. Men gång på gång stod den unge målvakten Iker Casillas, som byttes in i andra halvlek, i vägen. Bara under tilläggstiden hade Leverkusen tre jättechanser, bland annat en för målvakten Butt som tagit upp sig på en fast situation. Men det var helt enkelt inte Bayers dag. Inte den här gången heller.
– Vi trodde att Gud hade stora saker planerade för oss, men vi insåg att så inte var fallet, säger Toni Schumacher.
DEN EFTERFÖLJANDE BANKETTEN, som var inplanerad oavsett om det blev en vinst eller en förlust, hölls på det lyxiga Landhotel MacDonald Crutherland utanför Glasgow. Thomas Brdarić, som var tillbaka till Champions League-finalen, har bara vaga minnen från kvällen:
– Jag har några minnesbilder av sponsorer som gled runt, men jag kommer egentligen knappt ihåg någonting. Vi spelare hängde i lobbyn, där vi drack och rökte. Vi var nog alla eniga om att vi hellre hade vunnit en titel än att ha spelat fantastisk fotboll utan att få något för det.
Få noterade att Klaus Toppmöller, klockan två på natten, tappert dansade med sin fru. Men vi återkommer till honom.
Mest bedrövad av alla var kanske målvakten Hans-Jörg Butt. Reals 1–0 kom efter en målvaktstavla, det var de flesta överens om. Och inte heller vid 2–1-målet var Butt chanslös, hur snyggt det än var.
»Jag förlorade«, sade Butt på banketten till Schumacher.
»Det är över nu, slappna av«, försökte målvaktstränaren.
Men det är inte lätt för Butt. Än i dag ses han som en av de ansvariga för Leverkusens snöpliga vårsäsong 2002. Många minns att den tidigare så stabila – men sällan lysande – målvakten hade en formsvacka under de avgörande veckorna. Det är tydligt att ingen öppet vill ge honom skulden, men att Bayer Leverkusen inte hade avslutat säsongen helt utan titlar med en lysande målvakt, det verkar alla vara överens om. Alla utom Schumacher, men han var ju också Butts målvaktstränare.
Några veckor senare åkte Butt, som en av fem Leverkusenspelare, till VM i Japan och Sydkorea. Som en fulländning av ödets ironi blev de förstås tvåa där också (övriga tyska VM-deltagare från laget var Carsten Ramelow, Michael Ballack, Bernd Schneider och Oliver Neuville). Även Reiner Calmund var på plats, och än i dag säger en och annan på det tyska förbundet halvt på skämt att man inte borde ha bjudit in honom till finalen i Yokohama. Calmund själv tar sin egendomliga humor till hjälp för att beskriva VM-finalförlusten mot Brasilien:
– Jag var i alla fall glad att jag efter finalen inte var tvungen att stå på gräsmattan mitt i konfettiregnet. Men så kom det plötsligt konfetti från taket ändå.
EGENTLIGEN SKULLE DET ha varit sex Leverkusenspelare i VM-truppen. Men efter att Jens Nowotny slitit av korsbandet i den andra semifinalen mot Manchester United, stannade han hemma och rehabtränade när hans lagkamrater åkte på ännu en besvikelse. Kanske var han ändå den största förloraren av dem alla – att få möjligheten att spela en Champions League-final är få förunnat. Eller? När man träffar honom ger han en helt annan bild än man förväntar sig.
– I sex år hade Christoph Daum stått för ett bra förarbete, säger han. Han förberedde laget på ett fantastiskt sätt och förespråkade en ljuvlig fotboll med en lätt dragen handbroms, det var alltid en kontrollerad offensiv. Vårt spel var i princip perfekt under Daum.
Nowotny påpekar att sju spelare spelade i landslaget redan under Daums tid i klubben och att stommen inför säsongen 2002 redan var etablerad. »Visst«, säger han, »under tiden med Vogts fanns det en del motsättningar«. Men sedan kom Toppmöller och gjorde den »gemensamma produkten«, som Nowotny kallar det, fulländad.
– Toppmöller släppte på handbromsen och sa: »Låt bollen göra jobbet, ni kan ju spela.« I princip tränade vi knappt något på systemet under Toppmöller, det var knappt något prat om taktik. Varje enskild spelare visste vad han skulle göra. Vi kompletterade varandra perfekt.
Perfekt var enligt Nowotny också den »uppfriskande mixen« i laget. Dels fanns »schackspelarna« som Ramelow och han själv – taktiskt skickliga spelare som mer eller mindre uppfattade planen som ett rutmönster. Dels hade man ledare som Ballack och Lucio. Dessutom fanns »instinktsspelarna« som Zé Roberto, Bastürk och Schneider – briljanta tekniker.
– När de fick bollen satte de direkt igång spelet, säger han. Ibland förstod man inte hur de bar sig åt.
Men kanske var schackspelarna för få? Även Nowotnys mittbackskollega Lucio kunde plötsligt rusa iväg med bollen och glömma allt vad system hette.
– I slutändan var vi inte tillräckligt smarta, inte tillräckligt kalla, säger Nowotny. Vi spelade visserligen fantastisk anfallsfotboll, men vi hade behövt vinna en skitmatch med 1–0 ibland också.
Ja, kanske är det så att ett lag som ska vinna Champions League och ligatitlar även måste behärska en effektiv och taktisk fotboll, för att spara på krafterna. Nowotny vill inte kritisera Klaus Toppmöller alltför mycket, men säger:
– En del hävdar att vi skulle ha vunnit alla tre titlar om Daum hade varit kvar.
När han får frågan om han ändå inte är lite bitter över det faktum att Leverkusens säsong slutade som den gjorde, säger han:
– Visst önskar jag att den fina fotbollen skulle ha lönat sig. Men sånt är livet ibland. Det är inte alltid rättvist.
Han berättar istället att han känner mer för lagkamraten Zoltán Sebescen. Han berättar hur hans lagkamrat kämpade sig igenom säsongen med en avsliten menisk. Trots smärtan spelade han nästan samtliga matcher 2002. Vann de Champions League-finalen skulle allt slit vara värt något.
– Fyra veckor efter finalen opererades han, säger Nowotny. Han kom aldrig tillbaka igen, han hade gått för länge med skadan. Plötsligt var hans karriär över. Han blev inte ens ordentligt avtackad.
Och så var det då det här med Toppmöller. Hur ser han på säsongen i dag?
Ja, det verkar som att han bara är besviken över en sak: att han inte fick fortsätta jobba med sitt lag, med sina »grabbar«. Sommaren 2002, med Michael Ballacks och Zé Robertos övergångar till Bayern München, innebar nämligen början till slutet. Kommande säsong kantades av »otur och besvikelser«, och Toppmöller fick sparken innan den ens var över. Det råder inga tvivel om att Toppmöller upplevde sin bästa tid i karriären i Leverkusen. I Hamburger SV, som han gick till 2003, lyckades han inget vidare, och sedan blev han förbundskapten för Georgien. Där slutade hans tränarkarriär. Oavsett vilket – ingen kan någonsin ta ifrån honom att han 2002 utsågs till Europas näst bästa tränare.
– Vi fick nog mer beröm i utlandet än i Tyskland, säger han. När jag reser till Skottland vill folk än i dag prata om finalen mot Real Madrid.
När jag frågar om han inte känner vemod när han tänker på vad de hade kunnat vinna 2002, blir han irriterad:
– Jag kan inte förstå dem som klassar oss som förlorare. Jag är inte den som absolut måste vinna titlar. Det tycker jag är lite löjligt. Vi hade ett fantastiskt lag och spelade underbar fotboll. Vad ska jag med en massa pokaler till?
Kanske har vi där också den bästa förklaringen till varför Bayer Leverkusen 2000 inte vann något annat än ett bättre rykte.
Översättning: Stefan Carlsson.