Vad hände med matchprogrammen?

Sveriges OS-målvakt 1992

Jag undrar vad som hände med Jan Ekholm, som var förstemålis i OS i Barcelona. I samma trupp fanns Tomas Brolin, Johnny Rödlund, Patrik Andersson och många andra spelare som verkligen lyckades med sina karriärer. Hur kom Jan Ekholm ens med i laget? Han spelade ju i IFK Sundsvall i division ett. Och vad hände sedan?

– Fredrik Gustafsson.

Inte nog med Brolin, Rödlund och »Bjärred«. Även profiler som Håkan Mild, Magnus »Ölme« Johansson, Joachim Björklund, Jesper Jansson, Anders Andersson, Pascal Simpson och Niklas Gudmundsson deltog i turneringen. I kvällspressen beskrevs laget som ett svenskt »dream team«.

Jan »Jante« Ekholm var 22 år gammal och spelade mycket riktigt i IFK Sundsvall när han togs ut i OS-laget. Under våren hade både han och laget gjort succé i division ett, som då var Sveriges näst högsta serie. Formen höll i sig under OS, där Ekholm valdes före Halmstads Håkan Svensson (som senare fick en lång allsvensk karriär) och höll nollan i de två första matcherna. Sverige spelade 0–0 mot Paraguay och vann med 4–0 mot Marocko.

»Det var verkligen en upplevelse«, sade Söderhamnssonen Jan Ekholm 2016 till lokaltidningen Ljusnan. »Man visste ju vad som väntade rent fotbollsmässigt, men det organisatoriska var verkligen stort att uppleva. Och jag kan tänka mig att det är ännu större idag.«

Sverige avslutade gruppspelet med att spela 1–1 mot Sydkorea, vilket räckte för att avancera till slutspel. Kvartsfinalen mot Australien har en särskild plats i Jan Ekholms minne.

»Matchen spelades på Camp Nou, FC Barcelonas hemmaplan och en av de kändaste arenorna i världen. Det var kanske 30 eller 40 000 personer på läktaren när vi spelade, men arenan såg inte ens halvfull ut eftersom den tar upp till 120 000 besökare. Det är ett sådant minne man aldrig kommer att glömma, att få spela på en sådan arena.«

Sverige förlorade dock kvartsfinalen med 2–1, mycket på grund av att Tomas Brolin tvingades kliva av skadad i första halvlek. Och Jan Ekholm fick aldrig uppleva något liknande igen. Hans IFK Sundsvall misslyckades med att gå upp till Allsvenskan under hösten och högre upp än division 1 nådde han aldrig under karriären. Istället utbildade målvakten sig till polis, och när Ljusnan intervjuade honom 2016 jobbade han som kommunpolis i Söderhamn.

Jabulani

Vad hände med VM-bollen i Sydafrika som gav oss långskott som flög som badbollar? Är den helt borta?

– Gustaf Brosell.

Sällan har en fotboll varit så kontroversiell som inför VM 2010. Jabulani beskrevs som »vobblig« och oberäknelig, och enligt tillverkarna studsade den högre och flög fem procent snabbare än en vanlig boll. Italiens anfallare Giampaolo Pazzini menade att bollen skulle komma att avgöra hela turneringen. Brasiliens målvakt Júlio César jämförde den med vad som går att hitta i mataffären. Tyskarna var som vanligt mest ordentliga i klassen och hade förberett sig genom att spela hela säsongen i Bundesliga med Jabulani. Enligt somliga experter var Tyskland favoriter i turneringen, enbart för att de var vana vid bollen.

När turneringen väl började bjöds publiken på flera läckra långskottsmål – och tidningsläsarna bjöds på fler ilskna bolluttalanden. Målvakter var arga för att bollbanan inte gick att förutse. Utespelare var frustrerade över att skotten hamnade på läktaren. The Guardian spekulerade i att matchbollen var förklaringen till »bristen på underhållande fotboll«.

Diskussionerna om Jabulani dog snabbt ut efter VM. De som mindes tillbaka till Giovanni van Bronkhorsts skott i krysset mot Uruguay eller Diego Forláns volleymål mot Tyskland vevade repriser för att målen var vackra, inte för att bollen var konstig. Aldrig senare har en boll hamnat i så stort fokus som 2010. Kanske lärde sig Adidas och Fifa av misstaget. Kanske insåg spelarna att deras reaktioner var överdrivna.

Nu till det viktiga: Finns Jabulani någonstans? Den verkar inte tillverkas längre men finns att köpa i andrahand på diverse sajter. Jag råkar också veta att det finns ett gäng slitna Jabulanibollar undangömda och bortglömda någonstans i BK Zeros klubblokal i Motala.

Matchprogrammen

Att de försvann från de flesta svenska arenorna för några år sedan är uppenbart, men finns de klassiska matchprogrammen kvar någonstans?

– Markus Franklin.

Det stämmer att matchprogrammen på många arenor blivit sämre och tråkigare eller helt enkelt försvunnit. Några allsvenska klubbar delar fortfarande ut ett tunt program med spelartrupper och reklam. De flesta har skrotat sin blaska eller övergått till digitala varianter. Men det finns också ett par undantag, drivna av pigga supportrar.

På Djurgårdens hemmamatcher kan publiken swisha en slant för ett exemplar av Bågspännaren. På samma arena bläddrar en del åskådare i Supportrarnas matchprogram när Hammarby spelar hemmamatch.

Bajen var 2008 en av de första svenska elitklubbarna som slutade trycka ett eget program. Ville man ta del av typisk matchprogramsinformation fick man leta fram den i mobilen. Hammarbysupportern och matchprogramsromantikern Magnus Hagström blev bestört. Han och en kompis revolterade mot sin egen förening och när premiärdagen var kommen sålde de en hemmasnickrad blaska för 10 kronor styck.

– Vi märkte att det fanns ett intresse, säger Magnus Hagström. Så vi fortsatte och ökade från åtta till tolv sidor.

Efter säsongen 2008 hörde Hammarby IF av sig till Hagström och undrade om de kunde köpa ett gäng program inför varje match för att dela ut till sina sponsorer, som hade saknat något att bläddra i när de såg matcherna på plats.

– Då kände jag att vi hade fått rätt. När stora starka Hammarby vädjade till oss, en liten grupp supportrar som gjorde ett program på ideell basis. Samtidigt försvann lite av den rebelliska känslan, för sedan dess har vi haft klubben i ryggen. De hjälper oss med det de kan, utan att blanda sig i vad vi skriver.

Magnus Hagström är än i dag redaktör för Supportrarnas matchprogram, som inför varje hemmamatch trycker ett program på minst 32 sidor. I söndagens allsvenska premiär mot Kalmar slog de på stort med 48 sidor. Under året hoppas de även öka sin närvaro på damlagets matcher.

Medan andra klubbars program dött ut har Bajens supportervariant alltså bara blivit större. Magnus Hagström uppskattar att mellan fem och tio procent av publiken köper ett exemplar, trots att tabeller, statistik och spelschema går att hitta med ett snabbt knapptryck i mobilen, och att det finns såväl poddar som webbintervjuer om Hammarby »lite överallt«.

Så vad är grejen med ett matchprogram?

– Många har som jag en speciell relation till matchprogrammen, säger Hagström. Jag har fortfarande kvar programmet från min första Hammarbymatch, mot Djurgården 1973. När jag åkt på bortamatch har jag traskat runt hela arenan i jakt på deras program, både för att läsa och spara som minne. Det har varit en viktig del av matchupplevelsen för mig. Så tror jag att många supportrar fortfarande känner. En fotbollsmatch omges av olika ritualer och man vill att allt ska vara som när man gick på sina första matcher som barn. Vissa kanske inte bryr sig så mycket om innehållet, utan vill bara ha den där känslan av nervöst bläddrande i programmet medan spelarna värmer upp. Även de som inte köper våra program hade nog saknat oss om vi försvann. Många är stolta över kulturen kring Hammarby och det kanske hade känts tomt om vi inte stod och hojtade medan de klev in på arenan, oavsett om de köper programmet eller inte.

Vad ska finnas i ett matchprogram?

– Laguppställningarna måste finnas med, ihop med något slags presentation av spelartruppen. Det är hela grunden. Sedan ska det finnas statistik. Man ska kunna kolla vilka som har spelat i tidigare matcher och hur tabelläget ser ut. Jag vill även ha en intervju och information om bortalaget. Vi har också ganska höga ambitioner och försöker skildra hela kulturen runt Hammarby. Kanske skriva om historiska spelare och händelser, berätta om en annan sektion inom klubben eller intervjua en supporter som har något kul på gång. Jag ser programmet som en kulturskrift om vår klubb.

Varför tycks det krävas en grupp engagerade supportrar för att göra ett rejält allsvenskt matchprogram?

– Klubbarna tycker nog att de får ut sin information ändå, via sociala medier och annat. Att trycka ett matchprogram kostar betydligt mer än att publicera en intervju med tränaren på hemsidan. Jag tror också att folk slutade köpa matchprogrammen för några år sedan, när de upptäckte att det verkliga innehållet allt tydligare ersattes av reklam. Då lönade det sig inte för klubbarna.

Det kan tänkas att många hellre stöttar några inbitna supportrar än en klubb som säljer spelare för tiotals miljoner kronor. Kanske är det också därför matchprogrammen tycks överleva bättre i lägre divisioner, där intäkter från ett matchprogram kan göra skillnaden mellan röda och svarta siffror i bokslutet. Enligt den eminenta Facebooksidan Programkollen hade division två-klubben Smedby AIS ett program på 32 sidor förra säsongen, och i division fem bjöd Fritsla IF på fyra sidor innehållande all information som publiken kunde tänkas behöva: Trupper, läget i laget, motståndarkoll, tabell, skytteliga, resultat och en liten text om förutsättningarna inför matchen.

Samtidigt avvecklas programmen även i England, som varit en förebild för matchprogramsnördar som Magnus Hagström.

– Tendensen i England har varit att matchprogrammen blivit generiska, säger han. Förr stack de ut mer, och det kändes spännande varje gång man besökte en ny arena. De har blivit stelare på något sätt, precis som fotbollen i stort. Jag har följt Millwall i många år och intervjuat deras matchprogramsredaktör flera gånger. För ett par år sedan lade även de ned sitt program. Det gjorde mig besviken.

Mycket är dystert för Hagström och alla andra matchprogramsentusiaster, men de överraskande undantagen finns kvar, inte bara på Tele 2 arena.

Utöver ambitiösa gärdsgårdsklubbar inom Fotbollssverige verkar bandyn fortfarande ta matchprogramskulturen på allvar. En av juvelerna är Karlstadklubben Boltics truppgenomgång där spelarna berättar hur deras matchuppladdning ser ut. Prickskytten Johannes Camilton avslöjar att han brukar smörja in målkungen Gustav Backmans underställ med tigerbalsam och samla energi genom att se sin lagkamrat klia sig över hela kroppen. Veteranen Erik Wallman bjuder på igenkänning med svaret: »Vet ej, olika uppladdning varje gång när man har småbarn.« Och målvakten Joakim Westberg betonar vikten av att komma i tid till samlingen för att hinna »mysa« i lugn och ro före matchen.

»Det är för mycket stress i svensk bandy«, lägger han till.

Skicka gärna in era recensioner och minnen av matchprogram till vadhandemed@offside.org. Vilka klubbar, sporter och divisioner är bäst?