Måndag 18 mars
20.31. Första dagen i Katalonien är till ända! Den var lång och fylld av intryck och det finns inte mycket must kvar i min arma hjärna. Det blev uppenbart när Pauli för en stund sedan sa att han skulle lära oss Jucka (kortspelet alltså) i kväll och hela vår bungalow brast ut i ett kollektivt fniss. Det är alltså ungefär där nivån är.
Buffébordet här på Cambrils Park Sport Village är inte något att skriva hem om, men det gör mig inte jättemycket. Jag har begåvats med egenskapen att tycka att all mat befinner sig mellan fyra och sju på en tiogradig skala. Det är lite tråkigt att aldrig få känna riktigt starka matupplevelser, men det är också behändigt att ingen mat är oätlig. Utbudet är i alla fall brett och det resulterar i tallrikar med sjövilda kombinationer på sina håll.
Efter frukost hjälptes jag och Pauli åt med dagens Wordle och Contexto innan vi gick till gymmet på anläggningen. Därifrån gick vi till träningsanläggningen som ligger en kvarts promenad från vårt boende. Det är torrt i Katalonien och tydligen råder bevattningsförbud, så planen vi tränar på får bara vattnas på morgonen fram till klockan 10.00. När vi kom dit vid 11.30 hade den redan torkat, men satan vad skönt det var att beträda en gräsplan. Den ägs förvisso på något sätt av Saudiarabiens fotbollsförbund, men efter att ha mumlat något om moral och sportswashing kastade jag mig tacksamt fram och tillbaka över den påkostade planen.
Eftermiddagen var ledig, så jag, Strid, Bruze, Westström och Pauli hyrde cyklar och rullade längs stranden till centrala Salou. Jag ville helst cykla inåt landet, men blev bryskt nedröstad. Det är något med bergen i horisonten som kallar på mig och eftersom jag är besatt av spanska inbördeskriget vet jag att vi inte är långt från platsen där slaget om Ebro stod 1938. Kanske en annan dag.
Tisdag 19 mars
21.49. I dag var det riktigt tufft. Efter frukost satt vi på uteplatsen och genomförde den dagliga Wordle- och Contextosessionen innan allt drog i gång.
10.00 – Gym.
11.30 – Fotboll.
16.30 – Fotboll.
20.15 – Aktivitet med Jonny.
Första fotbollspasset var »rött«, alltså hög belastning. I stekande sol dessutom. Det var länge sedan jag var så slut efter en träning och det är fint att se hur alla höjer sig ett snäpp här nere. Jag vet inte om det beror på att det är 23 grader och sol, om det är gräset, att det börjar dra ihop sig till premiär eller att vi börjar bli trötta på att vara i varandras närhet 24/7, men av någon anledning small det ordentligt i duellerna i dag. Det är med mör kropp jag ska lägga mig i sängen nu.
Onsdag 20 mars
19.11. En följetong börjar ta form i bungalow VA48. I vårt gemensamma duschrum hade jag och Strid redan i måndags ställt våra tandborstar i varsitt vanligt dricksglas. I morse hade även Pauli ställt in sin tandborste, men av oklara anledningar i ett vinglas. Någon gång under dagen har nu Strid bytt ut sitt dricksglas mot en stor karaff för att markera hur märkligt Paulis val var, och jag är rädd att den här leken kommer att eskalera. Som den där sagan om Mäster Skräddare, fast tvärtom.
Apelsinerna här nere är förresten otroliga. Vi smugglar ut så många vi kan från varje måltid och Strid skalar dem med kirurgisk precision. Trots att poolerna är stängda och hela anläggningen har lite lågsäsongsvibe är det ganska många lag som bor här. I stugorna bredvid oss bor ett schweiziskt lag som varje dag kommer kånkande med öl från butiken inne på området. Bortom dem bor Sickla IF och bredvid dem bor ett lag med irländska tioåringar. Utöver dem ser vi en hel del isländska och norska lag. Det är som vår egen lilla OS-by i lågsäsong.
Nu har mina sambos gått och lagt sig och jag ska smyga in i duschrummet och byta ut mitt dricksglas mot en stol. Vi får se vad de kontrar med.
Torsdag 21 mars
20.56. Pauli kontrade med en sopborste och Strid med en kortlek. Det är egentligen ytterligare en nivå av internskämt bakom kortleken. Det kan spåras tillbaka till Johan Rapp, tidigare mittback i BoIS, som brukade placera en nedvänd joker på bordet när vi spelade Chicago. Han »vann« när han fick någon att vända på kortet. Skämtet lever kvar och man får alltså passa sig när man samlar korten för att blanda inför varje runda. Vågar man chansa på att det suspekt ensamma kortet på bordet är en joker, eller ska man riskera att vända på det och eventuellt »förlora«? Så med Rapps gamla hyss i åtanke fanns det alltså dubbel botten i att upptäcka Strids nya tandborsthållare.
När vi kom hem efter lunchen hade spelplanen förändrats ytterligare. Jag tyckte att jag hade något riktigt bra på gång när jag kom på att jag skulle borra in min tandborste i en gammal stelnad baguette. När jag fnissande för mig själv gick in i duschrummet upptäckte jag att Pauli hade bytt ut sin borste mot ett tvättställ. Touché.
Jag hörde en fin grej i dag när jag låg och aktivt försökte sola bort strumpbrännan med resten av kroppen i skuggan. Det var en liten detalj som gjorde mig blödig inför fotbollens förenande egenskaper. En kille från det schweiziska laget som är här och tränar inför vad jag bara kan anta är VM i ölhävning gick förbi våra stugor iklädd en Chelseatröja. Robin Dzabic (Chelseasupporter) sken upp och sa: »Chelsea yeah? But they’re shit now.« En fin liten interaktion som gjorde mig på gott humör.
Efter eftermiddagens träning stannade jag, Strid och Westström kvar på träningsanläggningen och tittade på när andra lag tränade. Någon gång därefter flyttades gränserna för tandborstkampen igen då jag upptäckte att Strid använde min sänggavel som hållare. Det innebar att man inte längre var begränsad till duschrummet, och jag tejpade således upp hans tandborste på grannstugans yttervägg.
Fredag 22 mars
17.50. I dag gick det riktigt hett till på den Saudiskt ägda arenan utanför Salou. Två fotbollspass som båda bestod av vinnarspel, i kombination med att det var våra sista fotbollspass för veckan, fick intensiteten att höjas ytterligare. Supportergruppen Sabola Boys hade också tagit sig ner för att bevittna våra sista dagar i Katalonien och hålla lite låda på läktaren.
Två fina pinnar in på vinnarspelskontot och ledig eftermiddag. Nu mår man!
Lördag 23 mars
21.49. Den här dagen har jag primärt ägnat åt att vara arg på irländska barn. Någon gång under natten stals ett antal av våra cyklar, vilket var problematiskt eftersom de skulle lämnas tillbaka i morse. Jag får till viss del så klart skylla mig själv eftersom jag var naiv och tänkte att jag inte behövde låsa min cykel, utan lämnade låset med nyckel i korgen.
Noggrant detektivarbete ledde till att vi hittade cyklarna gömda hos irländarna. Mitt lås var dock borta, och jag kunde inte lämna tillbaka cykeln utan lås. De hade lämnat sin boll i min cykelkorg, så jag tänkte att jag lite smidigt bara skulle föreslå ett byte. Boll mot lås och deras ansvariga ledare behövde inte få veta något. Men de små tjyvarna var inte hemma under förmiddagen, så varje gång jag gick dit och var beredd på konfrontation fick jag vända hem med stigande frustration. Till slut skrev jag en arg lapp som jag lämnade där jag hittade cykeln, och tog tillsammans med Strid, Pauli och Westström en taxi till Tarragona för att turista.
När vi kom hem för så där en timme sedan gick jag återigen bort till den irländska delen, redo för strid, men det jag hade glömt att ta i beaktning var hur svag jag är för irländsk engelska. Hur skulle jag någonsin kunna vara arg på ett barn som pratar irländsk engelska? De erkände att de »hittat« cykeln men visste ingenting om låset. Så de fick tillbaka sin boll i utbyte mot att de lovade att inte »hitta« fler cyklar. Därefter fick jag betala 10 Euro kontant till receptionisten för det borttappade låset. Det kändes väldigt mycket som en påhittad avgift. Inte för att den inte var berättigad, men för att han stoppade sedeln i fickan.
På väg tillbaka till bungalow VA48 mötte jag Kozma. Vi gick en promenad inne på anläggningen och pratade om hur lägret hade varit. Harmonisk och mottaglig som jag var efter att cykelaffären löst sig blev jag blödig av att se hur kanske hundra barn från olika länder spelade fotboll, basket och volleyboll tillsammans i strålkastarljuset. Som en perfekt summering på något sätt. Världen står i brand och jag fick inte tag på någon bungalowkatt, men här springer barn omkring och samexisterar utan att kunna prata varandras språk.
Söndag 24 mars
18.04. Hemma! Den här dagen har varit ett töcken av pyttesmå tupplurar på olika transportmedel. 06.05 ringde väckarklockorna i bungalow VA48 och vi packade det sista av våra grejer. På något sätt lyckades min yrvakna hjärna få med sig allt, trots att jag väcktes ett par gånger under natten av vad som lät som brittiska barn.
Direkt när jag kom hem rusade jag och köpte sushi. Jag ska erkänna att det var uppfriskande att känna smak.
- Mer:
- Svantes dagbok