Lars-Christer Olsson: »Händer det något alls?«

Lars-Christer Olsson är nyss hemkommen från ett möte i Malmö när han slår på en kanna kaffe i sin lägenhet några hundra meter från Lunds tågstation. Utan att invänta bryggaren tar han med sig ett par koppar in i det rymliga vardagsrummet. Om två timmar ska han ansluta till en videokonferens med en bolagsstyrelse han tidigare suttit i. Att stirra på rinnande kaffe och småprata i fem minuter är slöseri med tid, så Lars-Christer Olsson slår sig genast ned i sin gungstol.

– Det är skönt, säger den 74-årige skåningen. Jag är tillräckligt gammal för att sitta i en gungstol nu.

Egentligen känner han sig inte särskilt gammal. Enligt honom själv är han mer modern än många av sina 30 och 40 år yngre kollegor. Eller före detta kollegor.

2021 avgick Lars-Christer Olsson, efter ett helt liv i fotbollens tjänst, från sina ordförandeposter i Svensk Elitfotboll (Sef) och European Leagues (organisationen för Europas inhemska proffsligor). Hans plan var att umgås mer med sin familj och ägna fler timmar åt att spela golf (»jag har spelat så lite att det är i upplösning, och det hade varit roligare om man inte alltid hamnar i det vegetabiliska«) men samtidigt behålla några mindre uppdrag inom fotbollen. Sedan drogs han in i en ordförandekamp han helst hade velat hålla sig utanför, förlorade och återgick till pensionärslivet.

»Jag är orolig över vart svensk fotboll är på väg.«

Det hade varit enkelt att lägga fotbollen bakom sig, låta en ny generation oroa sig över sportens framtid och fokusera på golfsvingen. Men under tiden som gått sedan Svenska fotbollförbundets ordförandeval har Lars-Christer Olsson läst allt han kommit över om besluten, utspelen och riktningsförändringarna som ska staka ut vägen för svensk fotboll. Och han har synpunkter på det mesta.

– Det är lätt att tycka en massa när man sitter vid sidan om, säger han. Jag blev bortvald, men är ingen dålig förlorare. Jag har ingen glädje av att leta fel hos den nuvarande förbundsledningen.

Han reser sig från gungstolen för att hämta det färdigbryggda kaffet. Innan han går mot köket stannar han upp.

– Men jag är orolig över vart svensk fotboll är på väg.

 

Det är måndagen den 11 mars när vi träffas och i kvällstidningarna går det att läsa att förbundsordföranden Fredrik Reinfeldt »visade upp sin nya kärlek« under finalen av Melodifestivalen på Friends arena. Några dagar tidigare rapporterades det om Hammarby IF:s årsmöte, där medlemmarna beslutade att klubben ska verka för att avsätta Reinfeldt. Om fem dagar har SvFF årsmöte. Det första sedan Lars-Christer Olsson förlorade.

De andra kandidaterna hade fallit bort och till slut stod det mellan en tidigare statsminister och en man med över 30 års erfarenhet från höga poster inom Sef, SvFF och Uefa. Lars-Christer Olsson hade inte tänkt ställa upp i valet, men Västerbottens FF bad honom eftersom de var missnöjda med kandidaterna valberedningen hade presenterat.

– Jag höll med dem, säger Lars-Christer Olsson. Och det var enbart därför jag tackade ja. Hade valberedningen gjort sitt jobb ordentligt hade jag inte ställt upp. Förmodligen hade jag inte ens fått frågan.

Hans huvudsakliga kritik mot valberedningen är att personerna de presenterade – däribland Fredrik Reinfeldt som blev deras huvudkandidat – hade för lite erfarenhet av fotbollsrörelsen. Den förre moderattoppens politiska gärning tydde förvisso på bra ledaregenskaper, men han saknade det som enligt Lars-Christer Olsson är allra viktigast hos en förbundsordförande: Fotbollserfarenhet.

– Valberedningen måste ha tänkt att andra erfarenheter kunde väga upp för det. Men jag tycker att de gjorde en felaktig bedömning av vilken typ av kompetens man behöver för att vara förbundsordförande.

Majoriteten av de röstberättigade var av en annan åsikt. När svensk fotbolls distriktsförbund och elitföreningar hade röstat stod det klart att Fredrik Reinfeldt vann valet med 143 röster mot Lars-Christer Olssons 111.

»Allvarligt talat tror jag att han kunde för lite om fotboll, och inte ville exponera sig för risken med en debatt.«

Förloraren tänker inte försöka bli ordförande igen, och ser ingen mening med att i efterhand analysera sin kandidatur. Men han vet vad som talade emot honom.

– Jag gick emot valberedningens förslag, säger han. Deras uppgift är att lyfta fram och stötta sin kandidat, vilket försvårade kommunikationen för mig. Det ska krävas mycket för att ett årsmöte ska gå emot valberedningens förslag.

Lars-Christer Olsson, tillbaka i gungstolen, lutar sig tillbaka och placerar händerna bakom huvudet.

– Sedan får jag erkänna att åldern kan ha varit en faktor. Jag tycker visserligen själv att jag är mer modern i tanken än många andra, men det hjälper inte om inte andra också tycker det.

Många pratade om att de ville »ha in något nytt«. De tidigare ordförandena hette Lars-Åke och Karl-Erik. Du heter Lars-Christer.

– Ja, jag skulle ha börjat med att ta bort dubbelnamnet, så det inte märktes att jag var en reminiscens från 50-talet.

Mer allvarligt, kan det ha legat dig i fatet att du varit med så länge, att du varit en del av »det gamla« som man ville bort från?

– Så kan det vara. Men jag är självsäker nog att säga att de som tänker så har fel. I så fall har de inte sett vad som har utvecklats tack vare mig.

Vad kunde du gjort annorlunda?

– Jag kunde säkert ha drivit kampanj för att nå ut bättre till distriktsförbunden. Jag tyckte egentligen att uppdragen jag haft och allt jag har genomfört genom åren talade för sig själv. Men det kanske inte nådde fram.

Var du besviken över att förlora?

– Som alla idrottsmänniskor ställer jag upp i saker för att vinna. Men jag släppte det snabbt, och var kanske mer frustrerad än besviken.

Varför?

– Jag hade önskat en mer öppen diskussion inför valet. Dels från valberedningens sida, vad de ville att en ny ordförande skulle åstadkomma. Dels mellan oss kandidater.

»Inför valet var jag osäker på vad Reinfeldt ville göra med svensk fotboll. Det är inte mycket klarare i dag.«

Lars-Christer Olsson, Fredrik Reinfeldt och de andra kandidaterna fick chans att presentera sina idéer om svensk fotboll för de röstberättigade. Flera medier bjöd också in till TV-debatter och bad om intervjuer. Utöver presskonferensen där Reinfeldt presenterades som valberedningens huvudkandidat avböjde han dock alla medieförfrågningar, med motiveringen att han inte tyckte att valprocessen skulle vara »mediadriven«. Att han tackade nej till debatterna, som Lars-Christer Olsson gärna ville ställa upp på, förklarade Reinfeldt med att han som valberedningens huvudkandidat inte kände något behov av att delta.

– Jag tyckte att det var konstigt, säger Lars-Christer Olsson. En av hans styrkor, som man har vetat sedan hans tid i den civila politiken, är att han är duktig på att uttrycka sig från talarstolen. Det var synd att han inte ställde upp. Jag hade säkert kunnat lära mig en del av honom!

74-åringen skrattar till, nästan som om han själv lägger märke till hur skickligt han förklär kritik mot Reinfeldt som beröm.

Varför ville han inte vara med i en debatt, tror du?

– Allvarligt talat tror jag att han kunde för lite om fotboll, och inte ville exponera sig för risken med en debatt. Jag hade kanske gjort samma sak i hans situation, men det är ett svaghetstecken för själva processen.

Hur då?

– Som nästa förbundsordförande ska man inte kunna gömma sig. Ett förtroendemannaval som så många bryr sig om skiljer sig egentligen inte så mycket från ett politiskt val. En debatt hade gjort det lättare för fotbollsrörelsen att bilda sig en uppfattning om vad kandidaterna tycker och vill göra. Valberedningen borde upprätta såna rutiner. Alla som blir nominerade ställer givetvis upp på allt en valberedning föreslår.

 

Den 25 mars förra året tillträdde Fredrik Reinfeldt som ordförande. Samma dag hängde Gaissupportrar under en träningsmatch upp en banderoll med texten »Avgå Reinfeldt«. Hans första år som förbundsbas har fortsatt i samma tecken. Vissa ogillar ordföranden på grund av hans uppenbara politiska färg. Andra tvivlar på att han förstår sig på fotboll. Mest kritik har han fått för sina positiva uttalanden om videobedömningssystemet VAR. Men få talar om vad Fredrik Reinfeldt faktiskt har genomfört.

Och det är därför Lars-Christer Olsson sitter hemma i sin gungstol och är orolig.

– Inför valet var jag osäker på vad Reinfeldt ville göra med svensk fotboll, säger han. Det är inte mycket klarare i dag, ett år senare. Det snackas för lite om vad som händer på förbundet, så frågan jag ställer mig är: Händer det något alls?

»Istället för att ta från elitens pengar hade jag sett till att distrikten får stöd…«

Lars-Christer Olsson vet förstås att åtminstone vissa saker har hänt. Fredrik Reinfeldts förbundsstyrelse ersatte avgående generalsekreteraren Håkan Sjöstrand med Andrea Möllerberg. Hon har i sin tur strukturerat om den sportsliga delen av förbundskontoret, med Kim Källström i den nya rollen som fotbollschef. Caroline Sjöblom har blivit teknisk direktör för flick- och damfotboll, Peter Wettergren har fått samma roll på pojk- och herrsidan – och nyligen presenterades dansken Jon Dahl Tomasson som herrlandslagets nya förbundskapten.

– Det var säkert nödvändiga förändringar, men det räcker inte, säger Lars-Christer Olsson. Svensk fotboll har fler akuta problem som behöver hanteras.

Han radar upp exempel. Förbundets sparbeting på 30 miljoner kronor. Bristen på ekonomisk tillväxt. »Göteborgsmotionen« som föreslog att elitfotbollen skulle dela med sig av kakan från bland annat TV-rättigheter till föreningarna i lägre divisioner, och som i förlängningen ökade motsättningarna mellan bredden och eliten.

Var hade du börjat?

– För det första hade jag tagit en ordentlig diskussion med distrikten om vilken väg vi bör välja framåt för att öka breddverksamhetens möjligheter. Göteborgsmotionen är en missnöjesyttring som jag tycker var dumt formulerad. Att beskatta varandra löser inget och elitklubbarna lever inte direkt som kungar på sina resurser. Vi behöver mer pengar i alla delar av svensk fotboll.

Lars-Christer Olsson gestikulerar med armarna, som för att visa att det han ska säga är viktigt.

– Men det finns en anledning till att Göteborgsmotionen skrevs. Missnöjet och de strukturella problemen måste man ta på allvar. Tävlingsverksamheten är för dyr för klubbarna precis under eliten. Särskilt för de som tar steget från en regionalserie till en förbundsserie. Det är ett rent slukhål. Frågan är brådskande, så där hade jag definitivt gjort något.

Vad?

– Istället för att ta från elitens pengar hade jag sett till att distrikten får stöd och förutsättningar så de själva kan öka intäkterna. Sedan tror jag att man även behöver förändra i seriepyramiden, för att minska avstånden mellan de lag som möts.

Typ att gå över till tre division ett-serier?

– Till exempel. Serieverksamheten kräver en total översyn.

»En folkrörelse som fotboll måste vara transparent och ta hjälp av medier för att sprida sina idéer.«

Finns det något du tycker den nya förbundsledningen, med Reinfeldt i spetsen, har gjort bra?

– Initiativet att organisera om på förbundskansliet var viktigt tror jag. Där finns många duktiga medarbetare, men de har haft en inkompetent ledning. Nu har Möllerberg [Andrea, generalsekreterare] gjort ingrepp i den översta ledningen på kansliet. Förhoppningsvis visar de sig lyckade. Men det är egentligen den enda förändringen jag har sett på förbundet.

Tycker du att hon och Reinfeldt borde ha åstadkommit mer?

– Ja, men jag säger det med förbehållet att jag omöjligt kan veta vilka diskussioner som skett. Utifrån medier och den öppna debatten har det pratats för lite om vart verksamheten är på väg.

Kan det vara så att Reinfeldt vill jobba mer i det tysta? Att det smids planer och tas beslut bakom kulisserna?

– Kanske. Men då blir jag misstänksam. En folkrörelse som fotboll måste vara transparent och ta hjälp av medier för att sprida sina idéer. Alla inom sporten, från gåfotbollsspelande pensionärer till ungdomsspelare, måste engagera sig i riktningen svensk fotboll ska ta.

»Ett tydligt exempel på att han har för dålig koll på verksamheten.«

 

Lars-Christer Olsson sörplar i sig den sista droppen kaffe, rycker på axlarna och säger:

– Men vad vet jag. Ni i media kanske inte har ställt rätt frågor.

Många av frågorna har handlat om VAR. Särskilt efter kritikstormen mot Reinfeldt när han i en SVT-dokumentär förra sommaren beskrev de medlemmar som kämpar mot VAR som »några få supportrar«, trots att majoriteten av elitföreningarna har årsmötesbeslut på att arbeta mot att verktyget införs. Hur hade…

– Det uttalandet var ett tydligt exempel på att han har för dålig koll på verksamheten. Bristande erfarenhet.

Hur hade du hanterat VAR-frågan, som uppenbarligen är väldigt känslig?

– Jag hade engagerat alla som kan påverkas av VAR och försökt hitta en gemensam lösning. Jag tycker att det finns en fara i ett extremt utnyttjande av VAR, eftersom det urholkar domarens auktoritet. En av grunderna i lagidrott är att domaren bestämmer. Med VAR fungerar det inte längre så. Istället tror jag på ett system som hjälper domarna utan att deras roll förändras. Jag tror att det finns tekniska lösningar som den ordinarie matchorganisationen kan använda sig av. Innan fotbollen införde VAR borde man ha testat och experimenterat mer. Nu har vi i Sverige chans att göra det. Jag tror vi kan slippa nackdelarna med VAR, men ändå få högre »uppklarningsgrad« i domarnas beslut.

Men är det så viktigt att det blir rätt hela tiden?

– Nej. Det är en viktig del i utbildningen av människor att man kan tillåtas göra fel. Precis som fotbollsspelarna. En fotboll fri från misstag är inte fotboll. Då kan vi lika gärna införa robotar.

»Vi måste sluta bråka om vem som vill ha VAR eller inte, och istället testa något annat som vi kan enas om.«

Så vad tycker du egentligen i VAR-frågan?

– Att man ska utreda nya tekniska lösningar, som till skillnad från VAR är anpassade efter fotbollens förutsättningar. Jag vill att Sverige går i bräschen för det. Vi måste sluta bråka om vem som vill ha VAR eller inte, och istället testa något annat som vi kan enas om. Ett sånt försöksprojekt behöver inte kosta så mycket. Och blir det inte bra får vi skrota det. Men om vi lyckas gynnas inte bara svensk fotboll och elitklubbarnas medlemmar. Då har vi gjort hela fotbollen en tjänst.

Det låter optimistiskt.

– Ja, men det är enda vägen framåt i min värld. Inget förbund som tänker i normala banor skulle besluta att införa VAR mot en majoritet av klubbarna som berörs av systemet.

Det är precis vad elitföreningarnas medlemmar är oroliga kommer hända. Frågan väntas avgöras på representantskapet, där distrikten har fler röster än elitklubbarna.

– Ja, men det finns ingen anledning att polarisera frågan. Om ett beslut ska tas måste det göras i samförstånd. Om man går emot vad elitklubbarna vill hade det blivit en katastrof. Först och främst skulle det ses som en provokation mot fansen och leda till ett fruktansvärt klimat på läktarna. Det hade också minskat förtroendet för den demokratiska processen i svensk fotboll. En av fördelarna med VAR-debatten är att den har engagerat många supportrar som tidigare kanske inte gått på årsmöten. Jag vill att fler blir delaktiga i den demokratiska processen. Då behöver vi visa att det går att påverka dem som bestämmer.

»Det är en förbundsordförandes förbannade skyldighet att vara tillgänglig.«

I slutet av januari avslöjade Aftonbladet att »ett stort antal personer« inom svensk fotboll var besvikna för att Fredrik Reinfeldt har missat möten och inte engagerat sig nog ute i distrikten. Flera menar att förbundsordföranden inte är tillräckligt tillgänglig och kopplar ihop det med att han har åtta andra styrelseuppdrag, varav tre som ordförande. Hur ser du på den kritiken mot honom?

– Han måste få göra som han vill med de andra uppdragen, men jag hade inte klarat att kombinera ordförandeskapet med andra uppdrag. Att leda en så stor folkrörelse som fotbollen är större än ett vanligt heltidsjobb. Sedan tycker jag att det är rätt att man kritiserar bristen på tillgänglighet om det finns en sådan. Det är en förbundsordförandes förbannade skyldighet att vara tillgänglig.

 

Samtidigt som svensk fotboll står inför många vägskäl finns ännu större frågor inom den internationella fotbollen. Fifa är i färd med att skänka VM 2034 till Saudiarabien, som redan har köpt Premier League-klubben Newcastle och värvat stjärnor som Karim Benzema, Cristiano Ronaldo och Neymar till sin inhemska liga. Samtidigt pågår diskussioner om en europeisk superliga för de redan rikaste.

Klubbarnas ägarstruktur är också i förändring. Anrika klubbar köps upp av konsortium som äger tio andra lag, eller som de kallar det: varumärken. Multiklubbsägandet har till och med tagits upp i EU-parlamentet. Utöver att klubbar många bryr sig om plötsligt förvandlas till en talangfabrik åt någon större, oroar sig många för vad som sker när lag som delar ägare möts i internationella turneringar.

»Kompisbeslut blev viktigare än demokratiska principer.«

Lars-Christer Olsson, Uefas generalsekreterare mellan 2003 och 2007, följer den internationella fotbollsutvecklingen bekymrat men med stort intresse. Han har också via sina kontakter och egna erfarenheter god inblick i vad som sker bakom maktens låsta dörrar.

– Perioden med Lennart Johansson i Uefa blev tyvärr unik, säger han.

Han syftar på åren mellan 1990 och 2007, då svensken var ordförande i Uefa samt vice ordförande i Fifa.

– Lennart och generalsekreteraren som företrädde mig, Gerhard Aigner, byggde upp ett system som förmodligen var mer transparent och effektivt än hos något annat internationellt idrottsförbund. Det fanns en annan öppenhet, ett engagemang underifrån och ett debattklimat som helt försvann när Michel Platini tog över.

Den franske fotbollslegendaren besegrade Johansson i Uefas ordförandeval 2007.

– Det var iscensatt av Blatter [Sepp, dåvarande Fifaordförande]. Han vann valet åt Platini och förändrade organisationen så Uefa i princip blev en copy paste på Fifas organisation. Kompisbeslut blev viktigare än demokratiska principer. Blatter var enastående på att organisera korruption, delvis stöttad av schweizisk lagstiftning. Jag tycker att vi tog stora framsteg under Lennarts tid som ordförande, men andra i Europa höll inte med.

Med den här bakgrunden, vad tycker du om dagens Uefa?

– Aleksander Čeferin har rättat till en del skräp som Platini införde, men det finns fortfarande förändringar att göra där. Jag tycker att Uefa är en mycket mer välfungerande organisation än Fifa, men det finns mycket som behöver renoveras i hela den internationella fotbollen. Jag diskuterar mycket med dem som jobbar i European Leagues, där jag är hedersordförande sedan jag 2021 avgick från ordförandeposten.

Vad diskuterar ni?

– Multiklubbsägande är en av de viktigaste frågorna för European Leagues, och för hela klubbfotbollen. Det kan äventyra hela trovärdigheten i sporten. Det finns en del regler, att en klubb inte får möta ett farmarlag som man har inflytande över, men det är svårt att dra en gräns för vad som är inflytande i en annan klubb. Just nu är diskussionen för tam. När jag ser att internationella konglomerat medvetet skickar runt spelare mellan sina klubbar känner jag att fotbollen måste sätta ned foten. Den här utvecklingen går i linje med försöket att organisera privata ligor. Där har jag länge hävdat att den europeiska fotbollen och EU måste komma fram till gemensamma bestämmelser. Däremot är jag inte orolig över att Mellanöstern ska ersätta den europeiska fotbollsmarknaden.

Varför?

– De har betalat några av de före detta bästa spelarna, men de allra bästa tror jag kommer fortsätta spela i Europa. Jag såg ett reportage om qatariska ligan, där de fyra stora klubbarna har samma ägare. En av tränarna sa till och med att man inte kan ha fyra jämna lag, och så förlorar alla andra med 8–0. Det kommer aldrig skapa ett intresse för den ligan.

»Även vår ordförande måste givetvis försöka påverka genom att föra fram våra demokratiska värderingar.«

Det har blivit vanligare, kanske framför allt bland barn, att man hejar på en spelare snarare än en klubb. Kan inte det tala för till exempel saudiska ligan, när Ronaldo och Neymar spelar där?

– När man blir äldre än 15 uppskattar man nog kvaliteten på fotbollen också, eller känslan av att tävlingen är äkta. Så jag är inte oroad över det faktiskt.

Hur ser du på att Saudiarabien och andra gulfstater ändå ökar sitt inflytande i europeisk fotboll? Till exempel spelades spanska supercupfinalen förra året i Riyadh.

– Det tycker jag är helt fel, precis som det hade varit fel att flytta den typen av matcher till Nordamerika. Det är bara pengar som avgör. Man måste etablera ett internationellt regelverk för den här typen av saker. Även frågan om vilka sponsorer man ska acceptera är intressant. Premier League har jobbat med frågan men är tyvärr lite tvehågsna. De vill att det ska gå rätt till. Samtidigt vill de ha pengarna. Reglerna måste införas ännu högre upp i fotbollsorganisationen.

Vad har en svensk förbundsordförande för roll i den här typen av internationella frågor?

– Det är viktigt att Sverige tar ställning. Karl-Erik [Nilsson] är fortfarande styrelseledamot i Uefa och har en uppgift att driva den nordiska synen på hur man ska fatta beslut. Även vår ordförande måste givetvis försöka påverka genom att föra fram våra demokratiska värderingar, men då krävs det att man har kompisar med sig. Vi måste samarbeta med de andra nordiska förbunden, Tyskland, Holland, Belgien med flera för att ha större chans att göra skillnad.

Går det inte att stå för sina åsikter utan att samla ihop flera förbund?

– Man kan alltid säga vad man tycker men måste ha en plan för att engagera fler. I en idealvärld ska det inte behöva vara så, men världen är inte idealisk. Hur världen ser ut reflekteras i fotbollsrörelsen.

 

Två timmar har gått. Lars-Christer Olssons inplanerade videomöte börjar om en minut. Ändå sitter han lugnt kvar i gungstolen.

– Äsch, jag struntar i det, säger han. Det är roligare att prata om det här. Jag säger till dem att jag inte kan.

Han traskar iväg för att ringa ett kvickt samtal. Sedan återvänder han till vardagsrummet, sjunker ned igen och kommer in på 51-procentsregeln. I kontrast till den internationella fotbollen ter sig Sverige med sin föreningsdemokrati som allt mer avvikande. Många är stolta över att svensk fotboll än så länge står emot sportens kommersialisering. Somliga värderar till och med medlemmarnas makt högre än sportslig framgång. Men Lars-Christer Olsson är inte säker på att 51-procentsregeln ska bestå i samma form som den alltid har gjort.

– Om svensk fotboll ska ta kliv behöver vi finansiering utifrån, säger han. Malmö har lyckats bygga en stark ekonomi på sportsliga grunder. Kanske kan fler göra det. Det är en romantisk bild, men jag tror inte att den är realistisk. Om vi vågar föra en diskussion och vara kreativa tror jag att vi kan behålla medlemmarnas makt men samtidigt få in mer resurser i klubbarna. Många företag och investerare hade säkert velat pumpa in pengar i en förening om de fick mer att säga till om, även om medlemmarna har majoritet på årsmötet. Det skulle vara en intressant diskussion.

»Allt som sägs och skrivs från förbundet är för intetsägande, möjligen bortsett från jämställdhetsarbetet.«

 

Lars-Christer Olsson har en klar bild av hur fotbollen ser ut, hur fotbollspolitik fungerar och hur den borde fungera. Han svarar genomtänkt och utförligt på frågor om problem i såväl svensk som internationell fotboll, och berättar gärna hur han hade agerat i olika situationer.

Men när Fredrik Reinfeldt kommer på tal låter det annorlunda. Under intervjun tar Lars-Christer Olsson aldrig själv upp SvFF:s ordförande. Han undviker tydligt att nämna Reinfeldts namn, och talar istället om förbundet eller förbundsledningen som helhet.

Ändå framgår det att han är skeptisk till att Fredrik Reinfeldt ska kunna lyfta svensk fotboll.

– Allt som sägs och skrivs från förbundet är för intetsägande, möjligen bortsett från jämställdhetsarbetet, där de har gjort mycket bra. Annars är det alldeles för många övergripande strategier och högtravande allmänna formuleringar som saknar handlingsplan, och som i praktiken inte betyder något. Jag förespråkar konkreta resultat, och av det jag har sett hittills är jag osäker på att förbundet kommer nå konkreta resultat.

Svenska fotbollförbundets verksamhetsberättelse för år 2023 innehåller en verksamhetsplan med målsättningar och en strategi för 2024. I strategin nämns ett antal fokusområden för det kommande året. Formuleringar i stil med »trygga miljöer« och »världsledande spelarutbildning«. Enligt Lars-Christer Olsson saknas en tydlig plan för hur fokusområdena ska följas, och hur de ska gynna svensk fotboll.

– Jag hade velat se ett linjetal på årsmötet, säger han. »Så här ser vi att förbundets verksamhet har fungerat. Det här ska vi förändra, det här vill vi åstadkomma och här är vår tidsplan.« Hittills har det bara varit snack om att alla ska tycka om varandra. Men inget konkret som kan fortplanta sig i fotbollsrörelsen.

Intervjun som skulle ta två timmar har tagit tre. Lars-Christer Olsson reser sig upp och plockar med sig disk in till köket. Innan vi skiljs åt skickar han med en hälsning.

– Jag är ganska angelägen om att du inte får mig att framstå som en sur gammal gubbe. Det är jag inte.