Vad hände med videojuggarna?

Dessutom: målvaktens bästa vänner och Anders Limpárs oönskade Arsenalsorti.
Varje tisdag svarar Offsides Jonatan Häggström Wedding på läsarnas och lyssnarnas fotbollsfrågor.

Limpárs Arsenalkarriär

Anders Limpár var en av den engelska ligans bästa spelare när han hjälpte Arsenal till titeln säsongen 1990/91. Några år senare tvingades han bort från klubben av samma tränare [George Graham] som han vann ligan med. Vad hände?

– Joakim Ferrara.

Passande nog har Offside redan frågat Limpár om detta, i samband med reportaget Lirare söker sin plats i Offside 6/2015. Han berättade att det tidigt började skava mellan honom och Graham. Det första tränaren sade till Limpár var att han skulle ut på en kant för att han »inte kunde tackla«. Fotbollen Arsenal spelade under Graham var inte anpassad för en frisläppt tekniker i mitten. Relationen sattes även på prov när Limpár i en tidningsintervju berättade om sin tränarens tuffa ledarstil. Ett av citaten plockades ur sitt sammanhang och framstod som kritik. På träningen dagen efter var Graham rasande.

Missförståndet reddes ut, men efter några år tröttnade Limpár allt mer på sin tränare.

»Alla skulle skällas ut och brytas ned«, sade Limpár i Offsides reportage. »Jag tror aldrig jag hörde honom säga: ›Bra jobbat!‹«

Dessutom minskade Limpárs speltid under vintern 1993/94, och när han ville förlänga sitt kontrakt var Graham skeptisk. Tränaren kunde inte garantera svensken en plats i laget. Limpar reagerade ilsket: »Jag hade vunnit fem titlar på fyra år åt gubbjäveln och ville vara kvar, så jag sa att jag kunde tänka mig att gå ner i lön.«

Men istället för att skriva ett billigare kontrakt med dribblern sade George Graham att han tänkte sälja honom.

»Sedan vände han sig bara om och lade upp fötterna på skrivbordet«, berättade Limpár. »Fucking jävla asshole, vilken gris. Snacka om omänsklig människa. Kan man inte ens säga: ›Tack för den här tiden och lycka till‹?«

Limpár skrev på för Everton. Där nådde han aldrig samma spelmässiga höjder som i norra London, men han var med och vann FA-cupen 1995. Samma år sparkade Arsenal George Graham när det uppdagades att han hade tagit emot mutor från en norsk agent för att värva två av dennes spelare. Graham stängdes också av från all fotboll i ett år.

Om ni inte kan få nog av Limpár får ni gärna läsa reportaget från 2015, där Erik Eje Almqvist på ett fint sätt skildrar en nostalgisk fotbollsresa i London.

Anders Limpar i Arsenal på 90-talet
Foto: Peter Widing

 

Videojuggarna

Inför säsongen 2000 dök de berömda videojuggarna, Bogić Popović och Dragan Vasiljević, upp i Bajen. Vad hände med dem efter deras sejour i Sverige?

– Marcus Ekholm.

I en tid där varenda löpmeter och förväntad nyckelpassning kan kartläggas är det lätt att skratta åt transferhistorier från förr. Och kanske är berättelsen om »videojuggarna« den som oftast används för att påminna om gamla tiders slumpmässiga scoutingarbete.

I december 1999 presenterade Hammarby IF en sexig dubbelvärvning från den serbiska delen av dåvarande Jugoslavien. Tränaren Sören Cratz erkände att han inte hade studerat spelarna på plats men att ett videoband – som en agent skickat – med ihopklippta aktioner försäkrade klubben om spelarnas kvalitet. Cratz tycktes inte heller ha full koll på statistiken. I ett uttalande till TT i samband med värvningarna sade han att anfallaren Bogić Popović hade gjort 14 mål på »15 eller 16 matcher« i jugoslaviska ligan. Målsiffran stämde, men Popović hade spelat 18 ligamatcher för sitt Hajduk Belgrad. Om mittbacken Dragan Vasiljević från Radnički Niš visste Bajentränaren inte mycket mer än att han var »jättestor och en duktig huvudspelare«.

När Vasiljević anlände till Söder var han mycket riktigt 198 centimeter lång. Men hur väl Popović och Vasiljević skulle prestera i Allsvenskan gick det bara att spekulera i. Den 17 december 1999, en dryg vecka efter att duon presenterades, följde både Aftonbladet och Dagens Nyheter upp nyheten.

I DN gick det att läsa om en anonymiserad jugoslavisk ligatränare som var skeptisk till Hammarbys värvningar. »Jag är mycket tveksam till att Popović lyckas i Sverige, sade den hemlige tränaren. »Anledningen till att han gör så många mål är att man hela tiden passar bollen till honom. Angående Vasiljević vet jag att det finns en lång kille i Radničkis lag, men det är ingen spelare som märks.« DN:s anonyma källa menade också att jugoslavisk fotboll höll mycket låg standard vid tidpunkten. De talanger som fanns spelade i Partizan Belgrad eller hade redan hunnit lämna Jugoslavien för större fotbollsländer än Sverige.

Aftonbladet skrev däremot att Popović väntades bli uttagen i en reservbetonad landslagstrupp, vilket sågs som en garanti på att han höll hög klass. Sören Cratz pustade ut.

»Det är klart att man funderar när man köper en spelare så här«, sade han till Aftonbladet. »Men nu känns det bra. En spelare som tas ut i landslaget måste vara skicklig.«

 

En månad senare debuttränade »videojuggarna« med Bajen och trots att Vasiljević armbågade lagkamraten Roger Sandberg blodig fick Sören Cratz ett fint första intryck av duon. »De passar in i gruppen och är öppna«, sade han till Aftonbladet. »Det känns rätt, absolut rätt.«

Vasiljević slog fast att han var en »normal grabb och ingen snobb«, medan målkungen Popović hyllade Stefan Schwarz som »en av världens bästa spelare« och skröt om att han minsann gick under smeknamnet »Bobigol« hemma i Jugoslavien.

Där någonstans slutade de positiva rubrikerna. Under sin andra träningsmatch hamnade Bogić Popović i bråk med lagkamraten Kaj Eskelinen. »Fuck him«, sade han till Dagens Nyheter. »Kaj tror att han är Maradona, men han är ingenting. Han bara snackar

och vill att jag ska springa, men jag är ingen häst.«

Det blev värre. Popović söp sig redlös under lagets träningsläger och hamnade i flera duster med Sören Cratz. Han fick visserligen starta den allsvenska premiären, men byttes ut i paus och spelade aldrig mer i den grönvita tröjan. Istället ägnade han sin tid i Stockholm åt tjejer, nattklubbar och fler tjafs. Under sommaruppehållet åkte han hem till Jugoslavien och gick upp från 90 till 102 kilo. Den 1 september bröt Popović sitt kontrakt med Hammarby och flyttade hem.

Och Dragan Vasiljević? I skuggan av sin rubrikvänliga landsman hade mittbacken tränat bra och skött sig, utan att få mer än ett par inhopp som belöning. I efterhand har Vasiljević berättat att han led av att ständigt buntas ihop med Popović, trots att de varken var vänner eller särskilt likasinnade. Medan »Bobigol« festade på stan stannade den långe mittbacken hemma med familjen. Sören Cratz sade att Vasiljević behövde förbättra sitt positionsspel men i övrigt hade förutsättningarna att ta en startplats i laget. Det gjorde han aldrig. I april 2001 bröts även Vasiljević kontrakt.

 

2005 letade Erik Niva upp »videojuggarna« för ett reportage i Aftonbladets sportmagasin S. Dragan Vasiljević hade flyttat hem till Serbien efter en sejour i isländska ligan, planerade att hitta en ny klubb i Belgien och funderade på att bli tränare. Han mindes tiden i Hammarby som ett jobbigt misslyckande men hade gått vidare i livet.

Mer bitter var Bogić Popović. Han hade avslutat fotbollskarriären, börjat jobba som olicensierad fotbollsagent och njöt obekymrat av livet, med öl och mat i stora mängder. Men när Sören Cratz kom på tal eldade han upp sig: »Hammarby betalade stora pengar för mig och fansen frågade: ›Varför spelar inte Bobi?‹ Då hittade Sören Cratz på sagor om mig som ursäkt. ›Bobi är alkoholist, Dragan är bög.‹ Såna saker spred han ut. Det är så han arbetar, Cratz.«

Sören Cratz avfärdade anklagelserna som »dumheter«. Han undslapp också kritik för sina misslyckade videovärvningar, för säsongen 2001 ledde han Hammarby till klubbens första SM-guld. Medan lagkaptenen Lasse Eriksson lyfte Lennart Johanssons pokal mot skyn funderade nog få på varför »videojuggarna« aldrig lyckades i Bajen.

 

Öknamnet »videojuggarna« då? Vem myntade det? Expressens krönikör Mats Olsson förstås. Han uppfann ordet i förbifarten, i en text som egentligen handlade om Mattias Asper och »målvaktens bästa vänner«. Passande, med tanke på vad nästa fråga handlar om …

 

Målvaktens bästa vänner

Vid ramträffar förr sade man alltid att stolpen är målvaktens bästa vän. Känslan är att man inte hör eller läser det uttrycket särskilt ofta längre. Går det att ta reda på om användningen av uttrycket har minskat?

– Björn.

Att undersöka hur ofta stolparna eller ribban beskrivs som »målvaktens bästa vänner« i TV och radio hade krävt veckor, kanske år, av min arbetstid. Förhoppningsvis läser ni hellre nya brev kommande veckor än en seriös vetenskaplig undersökning om olika sätt att benämna målramar. Däremot kan jag efter en snabb sökning i mediearkivet konstatera att uttryckets popularitet i skrift verkar ha hållit en jämn nivå de senaste 15 åren. Om något har det blivit vanligare. Jag förvånas dock av hur sällan formuleringen använts i tryckt press, i snitt bara en handfull gånger varje år. Troligen förekommer det betydligt oftare i talad media.

En intressant detalj är att uttrycket ofta föregås av något i stil med »det heter att…« eller »man brukar säga att…«, som om reportern vill be om ursäkt för den inte helt nyskapande frasen. Jag om någon borde veta. Häromdagen visade min kollega Fredrik Tillberg ett klipp som är tänkt att publiceras på Offsides sociala medier.

– Vad är det man brukar säga? sade jag i klippet. Stolpen är målvaktens bästa vän.

Johan Orrenius smyglyssnade och skrattade till:

– Där är du stark, sade han utan att dölja sitt ironiska tonfall.

Han hade rätt. När man jobbar med språket som verktyg är det viktigt att inte fastna i floskler och uttjatade metaforer. Säkert finns det något roligare sätt att beskriva hur en målvakt räddas av stolparna. Dessutom går det att ifrågasätta sanningshalten i att stolpen skulle vara målvaktens bästa vän. Precis detta gjorde Mats Olsson i texten från 2000 där han uppfann ordet »videojugge«. Tillsammans med målvakten Mattias Asper resonerade han sig fram till att en vän är pålitlig, medan en stolpe kan svika. Asper sade att stolpen inte alls känns kamratlig när den styr en boll in i mål. Och Mats Olsson använde sina egna målvaktserfarenheter för att konstatera att man aldrig känner sig så ensam och vilsen som efter en utrusning, då man inte längre vet var stolparna är. »Men en riktig vän vet man alltid var man har.«

Stolputtrycket tycks inte minska i användning, men borde kanske göra det. Förhoppningsvis hinner det också klippas bort från videon där jag säger det innan den dyker upp i Instagramflödet.

Publicerades 19-03-2024. Artikeln är skriven av .