»En brinnande ilska riktad mot Norge«

Tisdag 5 mars

18.47. Det blev ingen träning för mig i dag. Jag vaknade med feber och det var ganska väntat. Kände redan på vägen hem från Östersund att något var på gång. Till exempel hade jag en nysattack på 16 nysningar, vilket inte är så långt från mitt rekord på 24. Hoppas att det inte är samma virus som härjade i ÖFK och höll 13 spelare borta under veckan inför vår match. 

Det nådde mig på omvägar att det spelades vinnarspel på dagens träning. Ett koncept som går ut på att under säsongens gång samla poäng genom smålagsspel för att i november kora en vinnare. Istället för att spela vinnarspel har jag tittat på två säsonger av The Walking Dead. Hur jag hinner med två säsonger på en dag? Jo, jag har omfamnat generation z-beteendet att snabbspola mig genom avsnitt. På så vis tar det mig ungefär 15 minuter att se ett avsnitt som är 45 minuter långt. 

Onsdag 6 mars

19.11. Inte mycket att rapportera i dag. Jag har fortsatt att maniskt spola mig igenom The Walking Dead och blivit frisk nog för att träna i morgon.

Torsdag 7 mars

22.19. I dag fick jag med mig fyra (!) matlådor hem från IP. Med tanke på hur lite jag tycker om att laga mat blir jag lycklig varje gång det blir mat över från lunchen. Nu vet jag att mina kommande två dagar kommer att bestå av korv, potatis och broccoli. Vi lyckades också klämma in en timmes kortspel och »Bruze« har fortfarande inte vunnit.

Utöver att äta lunch och spela kort har jag också tränat fotboll. Två pass ute på planen, till och med! Vanligtvis brukar det vara ett pass på planen och ett pass på gymmet de dagar vi under försäsongen har dubbelpass, men i dag var försvarsspelare och målvakter på planen även under eftermiddagen. Max Mölder matade inlägg och fick utlopp för lite fotbollsabstinens.

Fredag 8 mars

13.59. Uttåget ur cupen innebär att vår helg är ledig. Det är ganska sällan det händer så det är inte omöjligt att jag kommer att unna mig att ställa till min dygnsrytm en smula. I övrigt ska jag bara vila och äta korv. 

Söndag 10 mars

11.54. Vaknade i dag med en brinnande ilska riktad mot Norge. Det räcker väl egentligen att lämna det okommenterat, men låt mig ändå utveckla. I går skickades två norska barn vidare till Eurovision för att representera Sverige. Det må vara hänt. Jag är inte särskilt patriotisk och Eurovision hyser jag inga överdrivet starka känslor för, men gårdagens Melloresultat kastade mig in i en konspiratorisk spiral. Jag hoppade ner i kaninhålet och landade i insikten att allt vårt fjäskande för Norge är direkt kopplat till Nato.

Under våren 2022 blossade debatten upp om Sveriges varande eller icke varande i militäralliansen Nato. I maj samma år fattade regeringen beslutet att ansöka om medlemskap. Tidigt utkristalliserades två hinder på vägen, nämligen Turkiets president Recep Erdogan och Ungerns premiärminister Viktor Orban. Sveriges regering ägnade de följande månaderna åt att tillfredsställa de två statscheferna på alla sätt de kunde.

Samtidigt satt den norske storföretagaren Petter Stordalen på sin kammare och la upp en plan för hur han skulle förödmjuka Sverige på lämpligast sätt. Uppenbarligen kom han fram till att såra oss på en redan svag punkt. Vår idrottsliga självbild. Vi har de senaste årtiondena sett vårt svenska herrlandslag i fotboll prestera allt sämre, medan Norge avlat fram Erling Haaland i vad jag bara kan anta vara något slags medicinskt laboratorium. I skidspåret förnedrar norrbaggarna oss dag ut och dag in, och abonnerar praktiskt taget på segerkransarna i Vasaloppet. För en vecka sedan krossade norrmannen Torleif Syrstad sina motståndare och vann med fyra minuters marginal. 

En dryg månad dessförinnan satte Stordalen sin diaboliska plan i verket, då han köpte namnrättigheterna till vår nationalarena och döpte om den till Strawberry Arena. Ett hån, inte bara för att företagets logga uppenbarligen är ett hallon, utan också för att det visar att norrmännen kan göra vad de vill med oss, så länge det blidkar Natos norske generalsekreterare Jens Stoltenberg. 

Det är här intrigen tätnar. Aktörerna är presenterade. Allt som återstår är att dra trådar mellan dem. Låt oss börja med det uppenbara. En etymologisk analys av namnet på Vasaloppsvinnaren Torleif Syrstad. Efternamnet bör rimligen på svenska översättas till Söderstad eller Sydstad. En stad i söder säger du? Vad sägs om Istanbul. En från Norden betraktat sydlig stad i Erdogans Turkiet. 

Jag drar en tråd mellan Norge och Turkiet och låter blicken vandra mot Ungern och Viktor Orbans födelseort Székesfehérvár. Den ligger i området Mellersta Transdanubien, som genomkorsas av de Transdanubiska bergen. Det är så klart redan uppenbart vart jag är på väg med det här, men låt mig vara glasklar. En snabb kontroll av en topografisk karta visar med all önskvärd tydlighet det jag redan misstänkte. Székesfehérvár ligger i en dal. Vad då för dal? Just det, en stor dal. Jag drar tråden vidare från Norge till Ungern.

Ju mer jag gräver, desto mer uppenbart blir det att Petter Stordalen de facto är den som drar i alla trådar. I ett Facebookinlägg från 2017 kan man se det första tecknet på den sammansvärjning som skulle avgöra Sveriges framtid, då de tidigare nämnda norska barnen Marcus och Martinus glatt poserar med jordgubbsjätten Stordalen. Stordalen, som i en intervju med Nettavisen dessutom hyllar Stoltenberg genom att ge honom ett »klokkerent terningskast syv«.

Ett land med en så märklig betygsskala är alltså det land som äger vår nationalarena, som skymfar vår landsfader Gustav Vasa, som placerar sina barn som representanter för vår musik och vars poeter tar våra litteraturpriser. Är det verkligen så en allierad ska bete sig? Jag har fått nog av vår norska överhöghet. Sätt på era foliehattar och bränn er Skam-merch! Norge är inte längre våra vänner.

Vad skönt det ska bli att träna i morgon förresten. Konceptet »ledig helg« verkar inte ha odelat positiva effekter på mig.