Målvaktens hemligheter

Varför ser man sällan de fladdriga och färgglada målvakströjorna i dagens toppfotboll?

– När jag som barn såg mina idoler på Olympia hade alla fladdriga dressar, även utespelare. Sedan tajtade de till tröjorna, antagligen för att få bort tröjdragningar. Men ingen drar målvakten i tröjan, så jag vet inte varför även målvaktströjorna blev tajtare. Det ska väl kännas modernt.

Och färgerna? Målvaktströjorna på 90-talet var ofta spräckliga med egendomliga mönster och en handfull olika färger.

– Vissa säsonger var mina kläder väldigt färgglada. Jag har bland annat spelat med rosa tröja. I början av min karriär blev reglerna hårdare, och plötsligt var domarna extremt noggranna med att ingen del av målvaktsdressen fick ha samma färg som domarnas eller motståndarlagets kläder. Kanske är det därför man numera håller sig till en färg, även om den i sig kan sticka ut.

Vilken tröja gillade du bäst?

– En säsong spelade jag mycket i en gul dress med vita strumpor. Jag är inte mycket gladare i gult än någon annan färg, men jag gjorde många bra matcher med den tröjan och fick en fin känsla. Då frågade jag ibland materialaren om han kunde se till att jag fick bära den gula. Jag var inte särskilt skrockfull, men det var alltid skönt när man kom till en samling och en tröja jag spelat bra i tidigare hängde där. I övrigt brydde jag mig inte så mycket. Som målvakt fick jag anpassa mig efter vilka färger alla andra hade. Om mina strumpor var av samma färg som motståndarnas strumpor behövde vi ändra hela dressen för att det skulle se bra ut.

»Det var bara spel för gallerierna. Men ja, reglerna var hårda.«

Är reglerna för färger verkligen så hårda?

– När vi spelade borta mot Celtic i Champions League-kvalet hade jag ett par vita cykelbyxor under mina gula målvaktsshorts. Linjedomaren kom fram och drog upp mina shorts. När han såg att underbyxorna var vita tvingade han mig att gå in och byta. Den vita färgen syntes inte ens, men han trodde att det skulle göra att man som domare kunde blanda ihop mig med Celticspelarna. Det slutade med att vi var sena ut till matchen. Kanske tvingades HIF betala böter också. Jag hade inga cykelbyxor i rätt färg, så jag tog på mig ett par kortare och drog upp dem så högt jag kunde. Sedan drog jag ned dem igen så fort matchen började. Det var bara spel för gallerierna. Men ja, reglerna var hårda.

Hur såg din målvaktsutrustning ut i övrigt? Använde du vadderade kläder?

– Jag tränade alltid i vadderade cykelbyxor under ett par trekvartsbyxor. Det blir en enorm påfrestning för höfterna när man slänger sig mycket. Då är det skönt med vaddering där. Men på match spelade jag utan skydd för att kunna röra mig smidigare. Däremot hade jag en tajt underställströja för att inte skrapa upp sår. Har man en massa köttsår från träningsveckan kan det hända att man blir medveten om att det kommer göra ont att kasta sig. Då kanske man tappar några centimeter i frånskjutet, vilket kan kosta ett mål. Därför ville man vara så hel i kroppen som möjligt när det väl var match.

»Det gjorde så ont att slänga sig att det drabbade mitt spel.«

Men ingen vaddering på armbågarna?

– Jag hade någon vadderad tröja när jag var i Feyenoord men tyckte det kändes klumpigt. Det tog emot när jag skulle sträcka på armen. När jag var ung spelade vi på konstgräs och då gällde det att klä på sig så mycket som möjligt. Men jag hade skydd även på gräs som barn. Då kunde man inte hantera smärtan på samma sätt. När man blir äldre får man bättre teknik och landar inte på armbågarna. Det är mest höfterna som tar smällen.

Gör det ont att slänga sig även när man har rätt teknik?

– Det gör mindre ont, men på ett eller annat sätt måste du landa på marken till slut. Det är klart att det känns. Sedan beror det på planen. Kastar man sig på en stenhård plan mitt i sommaren skrapar man upp huden. Men på match tänkte jag aldrig på det. Då var jag så påkopplad och behövde inte slänga mig lika mycket som på träning.

Hände det att du tänkte: »Fan, måste jag kasta mig igen? Det gör så ont.«

– Egentligen inte förrän jag skadade mig allvarligt i nacken mot slutet av karriären. Då visste jag före varje räddning att det skulle göra fruktansvärt ont i nacken och att jag skulle få jätteproblem. Det var också då jag insåg att det var dags att sluta. Om jag hade känt så innan på grund av en skada eller något hade jag nog behövt avsluta karriären tidigare. I och för sig kände jag lite så när jag var i Holland.

Berätta.

– Vi mötte Anderlecht på försäsongen och jag boxade undan en boll. En av deras spelare försökte nicka men missade bollen och träffade min axel med huvudet. Det gjorde ont, men jag tänkte inte så mycket på det. Ju längre tiden gick, desto mer smärta kände jag, och det samlades vätska i axeln. När vi röntgade långt senare upptäckte vi att det låg en lös benbit i axeln. Inte helt bra, men vi var bara två »friska« målvakter just då. Det var jag och Brad Jones, så det var bara att bita ihop och träna på sprutor. Jag körde på i stort sett hela säsongen med den trasiga axeln, och de sista veckorna innan jag opererades kunde jag inte sträcka på mig som jag brukar. Målvaktstränaren såg samma sak, och vi insåg att något behövde göras. Det gjorde så ont att slänga sig att det drabbade mitt spel.

»Det var kanske min största besvikelse i karriären.«

Brad Jones, är det inte han som spelade i Liverpool också?

– Precis. Jag gjorde min andra säsong i Feyenoord när han kom dit. Brad hade lite skadeproblem under försäsongen och jag fick spela i Supercupen mot PSV Eindhoven. Vi förlorade visserligen med 1–0, men jag gjorde en bra match och var helt säker på att jag skulle starta även i seriepremiären. Vår tränare Giovanni van Bronkhorst kallade in oss båda på sitt kontor och sa att han skulle satsa på Brad Jones som förstemålvakt. Det var kanske min största besvikelse i karriären. Men efter två matcher i serien var det bara att lyfta på hatten och säga: »Helt rätt beslut!« Brad var en nivå över mig så att det bara skrek om det. Han sa själv att han spelade sitt livs fotboll just där och då. Det var faktiskt en skön känsla att gå från jättebesviken till att landa i att Brad helt enkelt var mycket bättre. Han är den bästa målvakten jag har spelat med och en underbart trevlig kille.

Tillbaka till utrustningen. Använde du handskar med inbyggda skenor?

– Finger saves kallas det. Det blev stort någon gång i början av min karriär, och plötsligt skulle alla ha det. Tanken är att skenorna ska ge stöd till fingrarna, så de klarar att hålla emot istället för att vika sig när man räddar en boll långt ut. Jag testade det, men störde mig på att det inte gick att knyta ihop handen fullt ut, vilket skapade problem när man skulle boxa ut bollen. När man väl lyckades boxa gjorde det fruktansvärt ont. Skenorna var stenhårda och smällde rakt in i fingrarna. Dessutom försvann känslan när jag skulle greppa bollar. Så jag trivdes aldrig med finger saves, men jag kan tänka mig att det är skönt om man har skadat fingret. Där hade jag en annan specialgrej med handskarna.

Vadå?

– Jag skadade fingret i en cupmatch borta mot Västerås på försäsongen. Tidigare i karriären hade jag dragit många fingrar ur led och då var det bara att dra tillbaka det och spela igen. Men den här gången fick vi inte rätt på fingret. Till slut fick jag säga att det gjorde för ont och att jag inte klarade att dra mer i fingret. En läkare kom in och sa direkt: »Det där är brutet, det kan du aldrig dra rätt.« Jag fick stå över några matcher och i premiären klev målvaktstränaren Daniel Andersson in, för även den andre målvakten hade gått sönder. Daniel Andersson, 42 år, höll nollan i premiären borta mot Kalmar. Sedan kom jag tillbaka och spelade med en specialhandske där lillfingret och ringfingret satt ihop, så jag kunde tejpa. Det var väldigt skönt och jag funderade faktiskt på att fortsätta så. Jag vet att Iker Casillas spelade med en sån vante hela karriären efter att ha skadat fingret allvarligt som ung.

»Han kände lite på det, sedan sa det bara ›pang!‹ och han hade dragit fingret rätt.«

Du sade i förbifarten att du dragit många fingrar ur led, som om det är världens mest självklara grej att göra.

– Första gången var det jättejobbigt. Jag skulle ta ned ett inlägg under en träning och fick en knuff i luften, så jag landade på ett finger. Jag kunde knappt få av mig handsken, fingret stod helt snett där inne. Så jag fick med full kraft dra av den. Sedan kom vår fystränare och sa: »Jaha, men det här fingret är bara ur led, kolla åt ett annat håll.« Han kände lite på det, sedan sa det bara »pang!« och han hade dragit fingret rätt. Det gjorde givetvis ont, och man måste tejpa efteråt, men man vänjer sig.

Har du problem med fingrarna i dag?

– Lillfingret som jag bröt är lite böjt hela tiden. Det går inte att knäcka rätt. Mot slutet av karriären hade jag också ofta ont i tummarna. Jag tror det beror på alla bollar jag har greppat genom åren. Grepptekniken sitter mycket i tummarna, ihop med lillfingrarna. Ändå har jag haft tur jämfört med många andra gamla målvakter. I HIF skrattade vi mycket åt målvaktstränaren Daniel Andersson. Han hade ett finger som såg ut som en krok.

Vad hände med sexsekundersregeln vid utspark? Finns den överhuvudtaget?

– Jag var aldrig orolig för att bli avblåst vid en utspark. Men under stora delar av min karriär var vi ett topplag, vilket innebar att jag försökte få ut bollen snabbt så att vi kunde driva upp tempot. Jag hade också som rutin att leta efter medspelare. Springer man fram och tillbaka och spanar efter alternativ är domaren mer överseende. Men ibland står målvakter i nästan en halvminut med bollen i handen innan de sparkar ut den. Av någon anledning har det blivit som en tyst överenskommelse att strunta i den regeln. Det stör mig egentligen inte, men enda sättet att lösa problemet är att införa något i stil med handbollens passivitetsvarning. Att domaren sträcker upp handen efter typ åtta sekunder, och då har målvakten exakt tre sekunder på sig att släppa bollen.

»Jag fick aldrig indirekt frispark emot mig, oavsett hur länge jag stod med bollen i famnen.«

Sex sekunder kanske är för lite också?

– Ja, och från vilket ögonblick gäller de sex sekunderna? Säg att du räddar ett hårt skott och greppar den. Ska man börja räkna när bollen når händerna? Eller när man ställer sig upp efter räddningen? I så fall är det bara att ligga kvar en stund så man får extra tid. När jag började spela fick man ta sex steg, vilket var ännu konstigare. Tid är bättre, men det spelar ingen roll eftersom regeln aldrig används. Jag fick aldrig indirekt frispark emot mig, oavsett hur länge jag stod med bollen i famnen.

Men du kanske blev varnad för maskning vid någon inspark i alla fall?

– Det blev jag säkert. Men de flesta av mina gula kort var tyvärr för snack.

Vad brukade du säga?

– »Jag har rätt och du har fel.« Men kanske på ett annat sätt. En gång fick vi hörna emot oss när jag släppte ut bollen till inspark. Då blev jag tokig och rusade 30 meter fram till domaren Bojan Pandžić. Han fick en utskällning och jag fick en varning tillbaka. Jag kunde bli arg men sa aldrig något jag ångrar. Jag gick aldrig över gränsen, men tyvärr skapar det här med snacket problem för mig än i dag.

Hur?

– Jag har tränat min sons lag i några år och har alltid varit på dem om att inte klaga på domaren, medspelarna eller motståndarna. Nu när de är lite äldre menar de att de googlat fram klipp på mig där jag är arg på domaren. Då går det inte att komma undan. Det är inte bra att det finns videobevis.

»Min målvaktskollega Kenneth Vermeer hade Vaseline i handskarna. Jättekonstigt.«

I Champions League-finalen 2005 hoppade och dansade Liverpools målvakt Jerzy Dudek på mållinjen och fick på så sätt Milans straffskyttar ur balans. Har du provat något liknande?

– Inte alls. Jag var, framför allt i början av karriären, väldigt dålig på att rädda straffar. Och lika dålig på att psyka motståndare. Det enda knepet jag använde var att påminna domaren om att bollen inte ligger på straffpunkten. Ibland tvingades han som skulle skjuta rätta till bollen. Då kände jag att jag hade ett litet övertag. Annars var det inte min personlighet att skrika, hoppa och studsa. Jag trivdes inte med att hålla på så och behövde fokusera på mig själv för att kunna rädda.

Hände det att en straffskytt psykade dig?

– Kanske att de kom fram och sa att jag alltid kastar mig till vänster, »så det gör du väl i dag också«. Jag visste inte vad jag skulle tänka. »Ska jag göra det nu också då … eller?« Om straffskytten var en tidigare lagkamrat kunde jag säga något liknande, typ att jag har räddat hundratals straffar av honom på träning. Det betydde egentligen ingenting och hjälpte nog inte så mycket. Jag kanske borde ha utvecklat den delen av mitt målvaktsspel, att psyka straffläggaren.

Borde du ha varit mer som den engelske målvakten Joe Hart?

– Absolut inte. Jag var med i U21-EM 2009 när han i semifinalen psykade sönder våra spelare med fula ord och grimaser. Det påverkade så klart våra straffläggare. Tänk dig själv att en engelsman står och skriker svordomar på hård brittiska. Men det hade inte blivit trovärdigt om jag försökt samma sak. En svensk som skriker »fuck off«. Det är inte lika starkt. Dessutom hade jag nog inte mått bra av att bete mig så, men det gjorde onekligen Joe Hart.

Vad tyckte dina lagkamrater om hans beteende?

– Flera var arga och undrade om det verkligen var okej att göra så. Och visst, det kanske var osportsligt. Men jag tyckte inte att det var något att gnälla över. Hart gjorde allt för att vinna och lyckades. Redan i min första pojklandskamp fick jag lära mig hur mycket hårdare engelsmännen var. Jag blev stämplad på foten inför en hörna och frågade motståndaren vad han höll på med. Han stirrade bara på mig, väste fram »fuck off!« och sprang därifrån.

»Min pappa var ofta på mig och undrade när jag skulle sluta spotta i handskarna.«

Har du tänkt på att det har blivit allt ovanligare med målvakter som sparkar skorna mot stolpen när de ska slå en inspark?

– Nej, men det stämmer! Jag tror det beror på att fler matcher spelas på konstgräs och att naturgräsplanerna har blivit bättre. När jag började spela stod jag ofta i gyttja. Då fastnade det en massa jord mellan mina skruvdobbar och greppet blev sämre. Det är därför målvakter sparkar skon mot stolpen, för att få bort all jord. Man vill inte gärna halka när man ska skjuta ut bollen. Men jag har sett spelare göra det även på konstgräs, fast det inte behövs. De har det som ett tics.

Hade du något tics?

– Jag spottade väldigt mycket i handskarna, betydligt oftare än det behövdes. Min pappa var ofta på mig och undrade när jag skulle sluta spotta i handskarna. »Men i dag gjorde jag inte det«, svarade jag. Sedan såg jag klipp från matchen och det visade sig att jag gjorde det hela tiden.

Var det i grunden ett sätt att få bättre grepp?

– Ja, man vill att handskarna ska vara lite fuktiga. Men i Holland slutade jag faktiskt spotta i dem. När jag kom dit upptäckte jag att min målvaktskollega Kenneth Vermeer hade Vaseline i handskarna. Jättekonstigt. Man tänker att det blir halt av det. Men jag testade och det fungerade! Med Vaseline i handskarna behövdes inte längre någon vätska, så då slutade jag spotta. Men det slet något oerhört på greppet också, så man kunde i stort sett bara använda handskarna en gång. Jag tror inte att materialarna i Feyenoord var glada över Vaselinet.

»Jag bönade och bad om att vi skulle få träna några gånger med de nya bollarna.«

Hur många handskar avverkade du en vanlig säsong?

– Jag vågar knappt säga det högt, men någonstans mellan 30 och 40 stycken. Jag ville inte spela i helt nya handskar, för det är som en hal beläggning på greppet i början. Därför tränade jag ofta två träningar före match med de nya handskarna. Ibland tog jag en dusch med dem också för att få bättre grepp. Efter en match använde jag handskarna i början av nästa träningsvecka, innan jag gick över till nästa par. När det var riktigt blött kunde ett par slitna handskar fungera bättre, men annars var de som bäst efter två träningar. Men vet du vad som är ännu värre än helt nya handskar?

Nej.

– Nya bollar. I början av säsongen var det som svårast med greppet. Materialarna ville alltid spara de finaste bollarna till premiären, men när en boll är ny ligger det som en hinna runt den, vilket gör den halare än en tvål. Särskilt om gräset är ordentligt vattnat också. Jag bönade och bad om att vi skulle få träna några gånger med de nya bollarna innan de användes på match. Ibland tog jag med bollarna ut till asfalten bredvid planen bara för att dunka dem i marken om och om igen. På så sätt fick jag bort den första hinnan, så jag kunde greppa bollen.

Så om målvakterna släpper in enkla mål i början av säsongen vet vi varför.

– I så fall är det bara på grund av bollarna. Definitivt ingen annan anledning.