»Han hade möjlighet att se sitt livs första älg«

Söndag 3 mars

18.02. »Du får inte skriva om hur dålig jag är på Chicago« sa Gustaf Bruzelius när han alldeles nyss såg mig slå upp min laptop på bordet framför mig. Egentligen hade jag inte tänkt recensera hans insats, utan kanske bara nämna att det spelats ohemula mängder kort under tågresan till och från Östersund. Nu är jag snarare inne på dedikera hela inlägget till att i backspegeln detaljstudera alla de beslut som lett till att Bruze inte vunnit någon av de rundor vi hunnit med under de totalt 24 timmar vi befunnit oss på olika tåg genom landet. Samtidigt har jag ett anteckningsblock fyllt med anteckningar från resan, anteckningar som i alla fall vid första anblick är bättre innehåll än Bruzes »otur«.

Vid 07.45 i fredags parkerade jag bilen hemma hos Strid i centrala Lund. Han sa att han hade en överraskning som skulle glädja mig, varpå han på väg till tågcentralen drog fram en bok om andra världskriget, nyligen inköpt på bokrean. Ännu, två och ett halvt dygn senare, har jag inte sett honom öppna boken på ett annat sätt än ironiskt. Men! Det är tanken som räknas och det kommer fler bortamatcher. Istället för läsning ägnades hela sträckan mellan Lund och Sundsvall åt Chicago, eller »Att stjäla pengar av Bruze«, som vi numera kallar det. 

Resten av resan sysselsatte jag mig med att göra vad jag för det mesta gör på bortaresor, alltså att titta drömskt ut genom fönstret och lyssna på missade avsnitt av Morgonpasset. Två observationer lyckades min av kortspel brända hjärna göra, och här kopierar jag in dem direkt från mitt anteckningsblock:

Mycket snö.

I Jämtland har folk fortfarande julbelysning. Ju djupare desto mer.

På andra sidan mittgången satt Frederik Ihler och spanade efter älgar. Han berättade tidigt efter sin ankomst till BoIS att han i egenskap av dansk väldigt gärna vill se en älg, och sedan dess har jag sett hur han med stigande desperation stirrat ut genom diverse buss- och tågfönster. Ett beteende jag så klart uppmuntrar, eftersom jag delar hans fascination. 

Väl framme i Östersund klev jag och Strid in i rummet på hotellet som blivit mitt favorithotell av de jag hittills upplevt. Beläget i en gammal teater, med knarrande golv och vad som känns som anrik inredning. Som brukligt surfade vi in på Hemnet och började drömma om stugor vid jämtländska sjöar långt från civilisation. Jag vet inte hur många gånger vi de senaste två åren lekt leken »gissa vad den här stugan/lägenheten/villan kostar«, men antagligen lika många gånger som antalet städer vi övernattat i. Så förflöt kvällen, och efter en påhälsning av Phille som ville låna tandkräm gick vi och la oss.

Efter lördagens frukost gick hela truppen på promenad till Frösön, och medan reseledare Jonny styrde upp en aktivitet kom jag på Ihler med att blicka trånande mot ett konstverk föreställande en älg. Jag lovade honom att vi någon gång i vår ska åka till Söderåsens älgpark. Det räckte för att hans trans skulle brytas.

Under vår promenad tillbaka till hotellet stannade jag och Ihler i en liten souvenirbutik som jag redan förra året hade spanat in. Den gången hade jag genom skyltfönstret sett en tröja med texten Republiken Jamtland men inte hunnit dit medan det var öppet. Egentligen hade jag glömt bort den nu, men Bruze påminde mig när han frågade om jag inte skulle »köpa den där jävla tröjan du tjatade om förra året?« Så jag köpte den där jävla tröjan jag tjatat om. Jag funderar på om det kanske ska bli ett projekt i år. Jag älskar ju att kuska runt i landet och se städer som jag annars aldrig hade sett, så varför inte ta med mig memorabilia som jag någon gång efter karriären kan bli sentimental över?

Östersund är en sådan stad som jag antagligen aldrig hade hamnat i om det inte vore för fotbollen. Nu har jag varit där tre gånger, och det börjar växa fram till att bli en av mina favoritstäder. Norra rikshalvan (förlåt för fruktansvärd generalisering) har alltid tilltalat mig. Det är märkligt, eftersom jag aldrig åkt skidor och knappt kan stå på skridskor. Kanske har det med det norrländska (återigen, förlåt) vemodet att göra. Kanske har det med motstånd mot övermakten och dess exploatering att göra? Samma mekanismer går i gång i mig när jag ser att Östersunds bibliotek skyltar på samiska som när jag ser skyltar på iriska i Dublin. En liten seger för de förtryckta. 

Hur som helst! I varje stad vi kommer till brukar framförallt Strid och jag identifiera den (o)heliga treenigheten bestående av Pinchos, Taco bar och Brödernas. Helst av allt ska de ligga inom 100 meter från varandra och det fungerar som något slags markör på en stads storlek. I Östersund kan man få med både Taco bar och Brödernas på en bild, och drygt 100 meter därifrån ligger Pinchos. Givetvis skrev jag till Edvin Dahlqvist, som var central i grundandet av originalspaningen, och rapporterade.

Därefter åt vi lunch på hotellet och gjorde oss redo för avfärd till Jämtkraft Arena. Refererande av matchen lämnar jag till de mer kunniga, men på förhand visste vi att förutsättningarna för avancemang var tuffa. Häcken behövde slå BP, och vi behövde vinna med fem mål eller mer, beroende på hur många mål Häcken gjorde på BP. Matematiskt möjligt, men i praktiken visade det sig bli för svårt. Östersund vann efter att Erick Brendon smällt in en vacker frispark och vår dröm om Europa var över för det här året. 

09.19 på söndagsmorgonen gick tåget söderut och ingen i vårt kortspelsgäng kände sig manad att dra i gång ett parti. Istället ägnade jag mig åt älgspotting genom rutan, och någonstans strax söder om Ånge petade Ihler på mig från sätet bakom. 

– Nu har jag kigget ud hele vajen og ikke sett noen älg (här gissar jag vilt på vad han faktiskt sa).

Den otålige dansken förstår inte att det krävs ett stoiskt tålamod och flera timmars passivitet för att ens ha chansen att skymta en älg. Istället ställde han sig bredvid Bruze, som satt och analyserade gårdagens match.

Drygt tre timmar in i resan, efter ett avsnitt av Historiepodden och majoriteten av fredagens Morgonpasset, någonstans mellan Ljusdal och Bollnäs, vid stranden intill en isbelagd sjö ungefär hundra meter från spåret, såg jag den. Älgen. Jag knackade frenetiskt på rutan för att uppmärksamma Ihler på att han hade möjlighet att se sitt livs första älg, men det väntade danska glädjevrålet uteblev. Istället möttes jag av tystnad. När jag vände mig om såg jag honom rastlöst trampande i mittgången, och när han såg mina uppspärrade ögon förstod han. Han hade missat sin chans. 

Efter tågbyten i Stockholm och Hallsberg är vi nu på resans sista etapp. Bruze ville gärna spela Chicago men det enda tillgängliga bordet ockuperas av gänget som spelar Gurka. Strid sitter bredvid mig och ägnar sig åt att inte läsa om andra världskriget och Ihler blickar vaksamt ut i mörkret. Spanar. Spejar.