Föreställ dig att du är med i frågesportprogrammet Jeopardy. En kategori är »Dopade fotbollsspelare«. Du överlägger med dig själv: Hur mycket kan jag om det här egentligen? Kanske flimrar ordet efedrin förbi i huvudet och du tänker på Maradona i USA-VM 1994, eventuellt hoppas du att en fråga handlar om Paul Pogba som hösten 2023, efter en match med Juventus, testade positivt för ett testosteronproducerande och dopningsklassat preparat. Det kan hända att du försöker komma på namnet på den där Siriusmålvakten som häromåret testade positivt för kokain (Joshua Wicks) – för visst klassas bruk av »partydroger« som dopning? Och den gamle Manchester United-försvararen Rio Ferdinand, stängdes inte han av i åtta månader när han smet från en dopningkontroll?
Mer än så är det knappast. Så du drabbas av panik. Möjligen också en existentiell kris. Är detta allt jag kan om dopade fotbollsspelare, trots att jag vet vem som spelar vänsterback i Salernitana? Du kan ha ett intimare förhållande till fotbollen än till din partner, tillbringa mer tid på att följa sporten än du lägger på vänskapsrelationer, och ändå inte klara mer än 200-kronorsnivån i Jeopardy när det kommer till kända dopningsfall inom fotbollen.
I en idrott som omsätter mer pengar än någon annan, och där de fysiska kraven och förväntningarna på spelarna ökat i takt med att värderingarna på stjärnorna gått från hundratals miljoner kronor till miljardbelopp, borde det rimligtvis finnas spelare som är beredda att runda hörnen. Åtminstone fler än som avslöjats. Om vägen tillbaka från en skada kan påskyndas, eller om återhämtningen under ett intensivt och avgörande spelschema kan kortas ner med hjälp av en injektion eller några tabletter, vore det märkligt om inte en sport som blivit ansiktet utåt för filmningar och ekonomiskt fusk också blickade mot otillåtna preparat.
Eller så litar man på det som Fifa, Uefa, ligapresidenter i Spanien, Italien och andra stora ligor – och även det som den svenska fotbollsrörelsen – sagt år efter år: fotbollen är förskonad från dopning. Fotbollen är ren. Det finns för lite att vinna på att dopa sig som fotbollsspelare, de fysiska fördelarna är för små i relation till de eventuella konsekvenserna. När Pogba åker dit blir det blott ett undantag och ett exempel på att ingen kommer undan. Och så får vi höra det på nytt: dopningkontrollerna är många och gedigna. Det går inte att fuska.
»Det finns exempel där inte en enda spelare i en hel liga har testats för dopning på ett helt år.«
En som definitivt inte köper det snacket är dokumentärfilmaren och grävjournalisten Hajo Seppelt.
– Det är skrattretande att Uefa är så godtrogna, säger han.
Den 60-årige tysken är den journalist i världen som avslöjat flest dopade idrottare. Sedan hans första avslöjande om östtyska simmerskor på 80-talet har Hajo Seppelts dokumentärer och inslag för ARD, den tyska motsvarigheten till SVT, resulterat i fler journalistutmärkelser än Messi och Ronaldo har titlar tillsammans. I snart 20 år har han arbetat på ARD:s »anti doping unit«, ett slags redaktion som uteslutande arbetar med journalistik om dopning.
– Det finns exempel där inte en enda spelare i en hel liga har testats för dopning på ett helt år, säger tysken. Och nästan aldrig testar man för epo (bloddopning som höjer prestationsförmågan), vilket också är otroligt! En idrott som omsätter så många miljarder borde kunna lägga ytterligare några miljoner på att säkerställa att betydligt fler testas.
Hajo Seppelt menar att det ligger i fotbollsindustrins intresse att »inte gräva för djupt i det här«.
– För mycket står på spel, säger han. 99 procent av alla de mediehus som spenderar miljarder på att bevaka fotbollen ser idrotten primärt som underhållning. Det ska inte skava, det får inte bli smutsigt. Så vi medier är högst delaktiga i den naiva och icke-granskande kulturen.
Antidoping Sverige, som på uppdrag av Riksidrottsförbundet ansvarar för antidopningverksamheten inom alla idrotter i Sverige, gör totalt cirka 3 500 kontroller varje år. 2023 utfördes 230 av dessa på elitfotbollsspelare. Två åkte fast, en damallsvensk spelare i IFK Kalmar och en herrfutsalspelare i AFC Eskilstuna. Båda hävdade att de inte hade dopat sig medvetet. Istället påstod spelarna att de positiva testen berodde på att de missat att ange att de brukar medicin som de tagit under många år för redan konstaterade sjukdomar.
Två positiva fall i fjol betyder att 2023 var ett ovanligt dopningår för svensk fotboll. Två positiva test ska nämligen jämföras med statistiken de senaste drygt 40 åren: sedan 1981 har färre än 15 fotbollsspelare haft otillåtna preparat i sina kroppar. Man kan tänka att det var lite halvslappt med kontrollerna på 80- och 90-talet. Men sedan 2012 har endast fem svenska fotbollsspelare testat positivt. Det är inte en djärv gissning att antalet hade varit fler om dopningkontrollerna varit mer frekventa.
»Min övertygelse är att dopning inte är ett stort problem inom fotbollen.«
IF Elfsborgs lagläkare Matilda Lundblad har tolv säsonger bakom sig som medicinskt ansvarig i herrallsvenskan och åtta säsonger i damallsvenskan. Inte en enda gång har hon haft en spelare som testat positivt.
– Tre, kanske fyra gånger, per säsong blir två av våra spelare slumpmässigt utvalda för att genomgå dopningkontroller, säger hon.
Det innebär att sex till åtta spelare per elitlag testas under en genomsnittlig säsong. Har en spelare otur blir han eller hon utvald av kontrollanterna mer än en gång varje säsong, vilket i sådana fall betyder att färre spelare än sex till åtta i varje lag faktiskt testas.
Per »Texas« Johansson, som spelade i Allsvenskan i elva år, testades två gånger under hela sin karriär.
– Jag har blivit kontrollerad i självscanningen i min lokala matbutik fler gånger än jag testades för dopning, säger han.
Matilda Lundblad förstår att det kan framstå som om dopningkontrollerna är för få utifrån att så många spelare sällan eller aldrig testas. Samtidigt:
– Jag vill inte framstå som naiv, men min övertygelse är att dopning inte är ett stort problem inom fotbollen. Jag skulle säga att kunskapen bland spelarna generellt är stor om vad som är okej och vad som är förbjudet. Vi »besiktigar« alla våra spelare regelbundet och har full insyn i vilka eventuella läkemedel de intar för sjukdomar eller diagnoser. Vi lämnar inget åt slumpen, jag pratar mycket med våra spelare om att även kosttillskott kan vara förenat med en stor risk. Inte sällan tillverkas kosttillskott utomlands och på fabriker som producerar läkemedel, risken finns att spår av förbjudna preparat hamnar även i kosttillskottet.
»Det är relativt få preparat som gör skillnad för en elitfotbollsspelare.«
Matilda Lundblad och Elfsborg, liksom flera andra allsvenska klubbar som kontaktas för den här texten, har genomarbetade rutiner och återkommande möten med spelarna för att minimera risken för misstag eller slarv. För det är så hon ser på det, utifrån hennes erfarenheter och kunskap handlar nästan alltid de positiva fallen inom fotbollen om att spelaren inte haft koll på vilka mediciner som innehåller spår av prestationshöjande substanser. Hon ger några exempel där det är avgörande att hon som läkare får information om mediciner eller läkemedel som spelaren eventuellt intagit – saker som hon då rapporterar in till Antidoping Sverige.
– En spelare kan behöva en kortisoninjektion för en allergi. Har spelaren en bakgrund i Norge kan den vara godkänd där men dopningklassad i Sverige. Då måste vi antingen hitta ett alternativ till det kortisonet eller rapportera att det finns en bakomliggande sjukdom som motiverar användandet. Astmamediciner är inte heller problemfria, det finns varianter som är dopningklassade och som inte kan användas utan dispens. Vi kan ha en spelare som har fått diagnosen ADHD och det är likadant där, om inte vi rapporterar in att spelaren tar medicin för det kommer han eller hon att fastna i en dopningkontroll.
Jonas Werner har varit herrlandslagets läkare sedan 2020. Oavsett om det är Fifa- eller Uefa-arrangerade matcher är dopningkontrollerna fler än i Allsvenskan. Det är snarare regel än undantag att två spelare från varje landslag kontrolleras för dopning efter en landskamp.
– Inför VM i Ryssland 2018 vet jag att dopningkontrollanter kom och testade hela den svenska truppen, säger Werner. Det var dessutom också blodprover, vanligtvis är det endast urinprov som tas efter matcher.
Sedan hans anställning i landslaget finns det likväl spelare som haft tur i dopningkontrollotteriet, några har aldrig behövt lämna urinprov.
– Är man på landslagsnivå har man redan fått en bra utbildning i sina klubblag om hur otroligt noggrann man måste vara med vad man stoppar i sig. Säg att du är diabetiker som tar insulin. Det är ett preparat som man måste söka godkännande för. Och det är inte det enklaste i sig. Man måste visa upp när och var diagnosen ställdes, redogöra för varför man måste ha just det här särskilda insulinet när det finns andra som inte är dopningklassade. En stor apparat är i gång för att säkerställa idrottens renlighet.
»23,7 procent av de tillfrågade menade att de visste att de hade minst en lagkamrat som dopat sig.«
Jonas Werner avslutar med att presentera ett argument som ofta hörs när frågan om varför så få fotbollsspelare åker fast för dopning.
– Det är relativt få preparat som gör skillnad för en elitfotbollsspelare. Det är skillnad om du är långdistanslöpare eller cyklist där uthålligheten är avgörande. Fotbollsspelare behöver så mycket annat och i en mer komplex kombination. Styrka, explosivitet, koncentration, teknik, balans … Det finns för få fördelar i förhållande till risken.
Han pausar sig själv innan han adderar en sista tanke:
– Om det är en grupp inom fotbollen som eventuellt kan »tjäna« på att ta förbjudna preparat så är det de som har ihållande skadeproblematik, där man griper efter halmstrån för att karriären inte ska försvinna.
Nyligen satt de forna storspelarna Jamie Carragher, Gary Neville och Roy Keane i en TV-sändning och pratade om dopning. Alla tre misstänkte flera gånger under sina karriärer att motståndare var dopade, inte minst när de mötte italienska klubblag i slutet av 90-talet och i början av 00-talet. När domaren hade blåst för full tid var de själva dränerade och hade krampkänningar medan deras motståndare knappt såg svettiga ut.
Anekdotisk bevisföring och spekulationer finns det gott om. De faktiska bevisen är färre. Visserligen har det slagits fast att Olympique de Marseille och Juventus mer eller mindre på klubbledningsnivå beordrade sina spelare att dopa sig. Likaså åkte några nordkoreanska damspelare fast för anabola steroider under VM 2011. Men på sistone är det inte mer än någon spelare här och där som avslöjats.
När personer inom fotbollen uttalar sig om att dopning kanske är mer utbredd än vad allmänheten tror är det som att det inte riktigt biter. I en intervju med L’Équipe 2015 sade den dåvarande managern för Arsenal, Arséne Wenger, att han hade kännedom om flera stora fotbollsspelare som i närtid hade dopat sig. Det blev en del rubriker och några debatter, men sedan dog det ut. I dag är Wenger »utvecklingschef för världsfotbollen« på Fifa och har inte pratat om dopning på flera år.
»Nästan alltid finns det en läkare som tar på sig skulden. Eller en släkting. Eller en privattränare.«
2019 publicerade avdelningen för idrottsvetenskap på Granadas universitet i Spanien en stor undersökning där 1 324 spelare i La Liga, Segunda División och den spanska tredjeligan svarat anonymt på en enkät. 23,7 procent av de tillfrågade menade att de visste att de hade minst en lagkamrat som dopat sig. »Alarmerande«, sade en representant för Wada, World Anti Doping Agency, till insidethegames.biz. Men det enda som egentligen hände var att La Liga-presidenten Javier Tebas slog fast att dopning inte existerar inom spansk fotboll.
Den tyske dopningreportern Hajo Seppelt är inte en man som drar på smilbanden i onödan. Men när han får en fråga om Der Spiegels avslöjande om Sergio Ramos positiva dopningtest efter Champions League-finalen med Real Madrid mot Juventus 2017, ler han och säger:
– Hur mycket tror du att läkaren i Real Madrid fick i ersättning för att ta på sig skulden?
Samtidigt blev Seppelt inte förvånad av utgången. Ramosfallet följde enligt honom »klassisk dramaturgi« när någon åker fast.
– Inte bara inom fotbollen utan inom alla andra idrotter, säger han. Nästan alltid finns det en läkare som tar på sig skulden. Eller en släkting. Eller en privattränare.
En månad efter finalen mot Juventus kom resultatet för det urinprov som Real Madrids lagkapten lämnat. Det visade sig vara positivt för det förbjudna preparatet dexametason. När Uefas antidopningenhet kontaktade Sergio Ramos och Real Madrid för en kommentar kontrade båda med att det var klubbens läkare som begått ett misstag. Läkaren sade att han i segeryran och under dopningkontrollen glömt bort att han injicerat Ramos med ett dopningklassat preparat. Uefa lade ner ärendet och skrev i den rapport som Der Spiegel kom över att var »väldigt troligt« att det rörde sig om ett »administrativt misstag«.
– Det är illavarslande, säger Hajo Seppelt. En klubbläkare på den nivån har endast ett uppdrag när det nalkas en dopningkontroll och det är att rapportera ärligt och korrekt. Om Uefa väljer att lita på en part som ertappats med otillåtna preparat kan man tycka att det borde krävas mer än en lam bortförklaring för att bli frikänd. Och man kan fråga sig hur ofta det här händer, att de stora jättarna kommer undan.
»De som säger att dopning inte har någon fysisk effekt på fotbollsspelare borde inte uttala sig.«
Hajo Seppelt varken tror eller har belägg för att det pågår systematisk dopning inom fotbollen. Däremot är han övertygad om att det är betydligt fler som använder förbjudna preparat i syfte att prestera bättre än vad som kommer fram. När han får höra hur få fotbollsspelare som testas i Sverige skakar han på huvudet.
– Det är ett skämt. Men så här är det i alla fotbollsländer.
Som Seppelt ser det kan dagens mäktiga och resursstarka toppfotboll nästan styra debatten om dopning.
– Det påtalas med stolthet att man gör fler dopningkontroller än någonsin tidigare, säger han. Men i jämförelse med andra idrotter med betydligt färre utövare och enormt mindre omsättning ligger fotbollen otroligt långt efter.
Han berättar att han häromåret, under arbetet med en dokumentär om spelares användande av smärtstillande i Bundesliga, blev påmind om fotbollens motstånd och ointresse att beblanda sig med »tråkigheter«. Ligarepresentanter och klubbledare ansträngde sig på ett »fascinerande och talande« sätt för att försvåra Seppelts och hans kollegors arbete. De ville inte att någon skulle granska fotbollens baksidor och kopplade in dyra advokater och skickliga PR-personer.
Att inte fotbollsspelare skulle tjäna på att dopa sig köper han inte:
– Kom igen, fotbollen är inte som för 20 år sedan. I dag är det så många fler högintensiva matcher med betydligt mindre återhämtningstid där både snabbhet och uthållighet avgör många matcher. Det där snacket måste upphöra! Jag är införstådd med att tyngdlyftare eller cyklister når större effekter om de dopar sig med epo, men det är inget annat än ett skämt om man tror att det inte finns preparat som kan hjälpa en som fotbollsspelare.
Hajo Seppelt, som i perioder tvingats ha polisskydd efter sina dopningavslöjanden, är uppeldad.
– De som säger att dopning inte har någon fysisk effekt på fotbollsspelare borde inte uttala sig. Jag gissar inte här, jag har ägnat mer än halva mitt liv åt dopning och det handlar i grund och botten om att hitta små, små fördelar. Varför skulle fotbollsspelare vara så unika?
Du har väl inte missat?
