… Stokelona
Många pratar om Bojan Krkić tid i Stoke, men en del verkar ha glömt att en annan gammal Barcelonatalang, Ibrahim Afellay, också spelade i »The Potters« under en period. Vad hände därefter, och vad gör Afellay i dag? Och varför slutade Stoke med sin tiki-taka-satsning?
– Eric i Helsingborg.
Sällan har kontrasterna varit större än när Mark Hughes ersatte Tony Pulis som manager i Stoke sommaren 2013. Under Pulis hade Stoke gjort sig känt som ett benknäckargäng med inkast och långbollar som sina främsta anfallsvapen. Fyrtorn som Ricardo Fuller, Mamady Sidibé, Ryan Shawcross och Peter Crouch turades om att nicka in Rory Delaps långa inkast. Uttrycket »Can they do it on a cold rainy night in Stoke?« användes ofta runt 2010 och satte fingret på lagets förmåga att ständigt göra det jobbigt för motståndarna.
När den världsvane tränaren Mark Hughes, som spelat i både Barcelona och Bayern München, tog över Stoke väntade en totalförvandling. Han ville se frejdig fotboll, och plötsligt värvade klubben gamla akademispelare från Barcelona och sevärda offensiva spelare som Marko Arnautović. Många stora namn anlände till Britannia Stadium under de efterföljande åren. Barcelonas förre supertalang Bojan Krkić Stokeifierades och gick från »nästa Messi« till en stabil men alldaglig Premier League-mittfältare. Ibrahim Afellay gick från skadebenägen Champions League-vinnare till skadebenägen Championshipspelare. För trots Barcelonasatsningen blev Stoke aldrig något topplag i Premier League. Mark Hughes ledde laget till tre raka niondeplatser men fick sparken i januari 2018. Samma säsong åkte Stoke ur Premier League. Än så länge har de inte återvänt.
Tiki-taka-satsningen lades ned när Mark Hughes fick sparken. Prestigevärvningarna hette inte längre Xherdan Shaqiri, Joselu eller Jesé Rodríguez. Istället lade Stoke sina pengar på Sam Vokes, James McClean och Tom Ince.
Flera av spelarna från »Stokelona« fick fina karriärer i andra klubbar. Xherdan Shaqiri vann Champions League med Liverpool, Joselu har den här säsongen gjort 13 mål i Real Madrid, och Eric Maxim Choupo-Moting har vunnit titlar med både PSG och Bayern München.
För andra nådde karriären aldrig högre än Stoke. Bojan Krkić lämnade klubben efter fem säsonger och har sedan dess spelat i Kanada och Japan. Han avslutade karriären i mars förra året och sitter i dag i FC Barcelonas sportkommitté, samt jobbar med att utveckla ungdomsspelare i klubben. Ibrahim Afellay drabbades av flera långvariga skador i Stoke och vände sommaren 2019 hem till sin ungdomsklubb PSV Eindhoven. Två år och tre matcher senare avslutade han karriären. I dag är han expert på den nederländska TV-kanalen NOS.
… Rönnbergs centrifugalfint
Vad hände egentligen med Mikael Rönnbergs snurr- eller centrifugalfint? Helmuts Balderis utförde något liknande trick i hockeyn och Kenta Nilsson försökte försvenska det, men på fotbollsplanen har jag har varken förr eller senare sett Rönnbergsnurren, förutom att jag själv studerade in och använde finten i division sex på 80-talet.
Grejen var att Rönnberg utnyttjade centrifugalkraften för att ta sig förbi en oftast snabbare motståndare på kanten. Jag som inte heller tillhörde klassens snabbaste kvadrant på 60 meter insåg direkt det geniala: i steget snurrade han medsols 360 grader. Enbart detta förvirrade ju motståndaren. Rönnberg rörde inte bollen under sitt balettskoleliknande varv, utan den rullade vidare bredvid. Det var först vid utgången av varvet han drog med sig bollen med vänsterfoten. Med hjälp av just centrifugalkraften fick han en oerhörd skjuts de första meterna och kunde fokusera på att slå sitt inlägg.
– Ingemar Härd.
Efter att ha läst beskrivningen känner jag genast en stark lust att se finten. Dessvärre verkar den inte gå att hitta på internet. Kanske har någon av er läsare sparat gamla VHS-band där Rönnbergs okonventionella fint går att se? I så fall får ni gärna höra av er.
I brist på videobevis ringer jag fintens uppfinnare för att räta ut frågetecknen. Den i dag 67 år gamle Mikael Rönnberg befinner sig på Södermalm och mår »perfekt« när han svarar. Han minns centrifugalfinten och känner igen frågeställaren Ingemars beskrivning.
– När jag går omkring här på Södermalm får jag ständigt höra den här grejen, säger han. Jag har inget namn på finten, men många gamla bajare kommer ihåg den och gillar att påminna mig.
Hur kom det sig att du började med finten?
– Det där är dagens rebus. Jag minns inte, men den var effektiv. Det var därför jag fortsatte. Jag gillade det här med att dribbla, och närmaste vägen till mål var alltid en tunnel. När man lägger ner så mycket tid ska man få njuta av att spela boll. När man gör oförutsägbara saker är backarna helt borta. Du vet, ingen förväntar sig att man ska göra en tunnel strax utanför eget straffområde. Det är hela hemligheten. Allt som är oväntat fungerar.
Var det därför den speciella snurrfinten lurade motståndarna?
– Ja, så var det. Man får inte använda den för ofta. Jag gjorde mycket överstegsfinter och skottfinter också. På straffar väntade jag alltid ut målvakten och lurade honom att slänga sig. Sedan lobbade jag bara in den. Fotbollen har blivit så tråkig nu. Jag går på Bajens matcher när jag är hemma, och det är inte samma lekfullhet som förr. Inget lag vill släppa in mål, så de bara väntar på motståndarna. Fotboll är bara roligt när något lag leder, så att de andra måste anfalla. Många tycker som jag.
Rönnberg verkar inte vilja prata mer om centrifugalfinten. Det räcker med de söderkisar som stoppar honom för att återuppleva gamla fotbollsminnen.
– Jag är mer för filosofi och sånt. Man får ta det som en komplimang när folk vill prata om mig som spelare, men jag är lite allergisk mot det om jag ska vara ärlig. Utanför planen har jag alltid gillat att hålla låg profil. Jag blir ännu gladare om någon uppskattar mitt sätt att se på livet istället för mina dribblingar.
Halva året bor Mikael Rönnberg på den grekiska ön Skopelos, där han nästan helt stänger ute omvärlden för att slappna av och umgås med sig själv. Han äter när han vill, sover när han vill, tar ett glas vin när han vill. Enda sättet att nå honom är genom att ringa knappmobilen som han sällan använder. Resten av året bor han på Södermalm.
– När jag slutade spela fotboll frågade jag min käresta Marie om hon ville ha en lycklig Micke eller en olycklig Micke. »Det är klart att jag vill att du ska vara lycklig«, svarade hon. Då sa jag att det innebär att jag måste bo halva året på Skopelos. Det har fungerat utmärkt, och vi älskar varandra lika mycket som vi gjorde för 30 år sedan.
Rönnberg pratar länge om lugnet på den turistfattiga ön Skopelos. Han har lärt sig grekiska och tycker att den grekiska kulturen passar honom bättre än den stockholmska. Konsten att hitta lycka och sinnesro intresserar honom betydligt mer än den i dag allt för »taktiska och tråkiga« fotbollen. Men flera gånger leder han faktiskt in samtalet på gamla fotbollsminnen.
Han berättar om när han tunnlade Glenn Hysén som bara vände sig om och skrattade. Han förklarar hur omtyckt han blev för sina dribblingskonster under proffsåren i amerikanska Dallas Sidekick och grekiska AEL 1964. Och han skrattar åt minnet från när han lobbade Thomas Ravelli och efteråt sprang fram och retades med orden: »Du kan ju inte stå och hänga tvätt mitt i en allsvensk match!«
– Jag lobbade honom flera gånger under karriären, säger Rönnberg. För några år sedan ringde han mig faktiskt, det här är bara en liten story.
Han imiterar Ravellis småländska oväntat bra och berättar detaljerat »den lilla storyn« om när målvaktslegendaren ringde honom. Öster skulle fira ett jubileum och Ravelli ville bjuda in sin tidigare motståndare. Ungefär så här lät konversationen enligt Mikael Rönnberg:
Ravelli: »Du borde vara med på partyt för du har fan lobbat in tre mål på mig, jävla bajare.«
Rönnberg: »Tyvärr Thomas, tack för kaffet, men jag sitter i Grekland så jag kan inte komma.«
Ravelli: »Vad är det för jävla prioritering du håller på med?«
Till sist återvänder Mikael Rönnberg till snurrfinten som vårt samtal började med. Jag frågar om han någonsin sett en annan spelare göra den.
– Nej, det har jag inte. Nu har jag inte sett varenda match, men den har nog försvunnit och glömts bort av de flesta. Alla pratar istället om min överstegsfint som gjorde försvararen helt förvirrad.
Vad som hände med överstegsfinten vet vi. Centrifugalfinten fortsätter vara ett mysterium, men kanske finns det någon obemärkt snurrlirare kvar där ute. Om jag hittar personen lovar jag att uppdatera er.
Al-Saadi Gaddafi
Vad hände med Muammar al-Gaddafis son? Jag vill minnas att han spelade fotboll i Serie A, men sedan? Och efter arabiska våren?
– Johan Perjos.
Al-Saadi Gaddafi var son till Libyens diktator och fick styra landets fotboll som han ville. Han tog i princip ut sig själv till landslaget och såg till att domarna gav hans lag fördelar i den inhemska ligan. Förbundskaptenen Franco Scoglio fick sparken när han vägrade starta med den mediokre men mäktige fotbollsspelaren i landslaget. I ett reportage från Offside 3/2003 fick vi följa Al-Saadi Gaddafis vardag där han varvade träningar och matcher med möten på fotbollsförbundets kontor.
Kort efter att reportaget skrevs värvades Gaddafi från libyska Al-Ittihad Trippoli till Perugia. Den italienska klubbens president Luciano Gaucci var känd för sina märkliga upptåg. Vid ett tillfälle försökte han värva de svenska stjärnorna Hanna Ljungberg och Victoria Sandell Svensson till Perugias herrlag. I fallet Gaddafi var dock Italiens president Silvio Berlusconi ansvarig för värvningen. Han ville förbättra relationen med Libyen och bad Gaucci om en tjänst.
Al-Saadi gjorde en match för Perugia men stängdes senare av för dopning. Han fortsatte dock sin Italienkarriär med att köpa till sig ett kontrakt i både Udinese och Sampdoria. Under sin tid i Udinese spelade han 25 minuter i Serie A. I Sampdoria fick han inte en minut på planen.
Efter idrottskarriärens slut ägnade sig Al-Saadi Gaddafi åt politik och affärer. Under arabiska våren 2011 hade han en hög militär post, men när hans diktatorpappa störtades och mördades flydde Al-Saadi till Niger. Landet tog först emot honom med öppna armar och skyddade honom från omvärlden, men 2014 gick Niger med på att lämna ut Gaddafi till Libyen, där han stod åtalad för olika brott mot demonstranterna under arabiska våren. Han anklagades även för att ha mördat en fotbollstränare många år tidigare, men frikändes senare för det brottet. Fram till 2021 satt Gaddafi i libyskt fängelse, men numera är han på fri fot i Istanbul. Någon framträdande roll inom fotbollen verkar han inte ha.
- Mer:
- Vad hände med