»Ett skrynkligt kvitto på att jag åstadkommit något«

Måndag 12 februari

22.32. Senaste veckan har två personer oberoende av varandra tipsat mig om att läsa Självbetraktelser. Dagböcker som skrevs av den romerska kejsaren Marcus Aurelius för så där två tusen år sedan alltså. I kväll fann jag mig i en lägenhet tillhörande en tinderdejt, och jag kastade mig så klart över hennes bokhylla. Bokhyllor är bra på det sättet. Deras sekundära syfte är att förvara böcker och deras primära är att spegla en person. Där stod den i alla fall, Självbetraktelser, och jag fick låna den.

Det här är bara en fortsättning på en händelsekedja i vars ände jag antagligen kommer att stå som stoiker. Förra sommaren träffade jag en vän som pratade om stoicismen och en kväll satt vi vid vallgraven utanför citadellet i Landskrona och försökte förstå oss på filosofin. Ingen av oss bottnade riktigt i våra tolkningar men vi ville imponera på varandra, så vi satt där till sent och spekulerade. När den nu dök upp i mitt liv igen, stoicismen, var det kanske ett tecken från högre makter på att jag ska hänge mig till den. Beroende på hur stoiker ställer sig till högre makter. Det vet jag mer om när jag är klar med min gymnasialt kodade filosofi-fas.

Tisdag 13 februari

19.48. I dag var det lagfoto och »Heden« höll (till Kommunikations förtjusning) låda. Den mannen är ljuvlig varje dag, men så fort en kamera riktas mot honom växlar han upp ytterligare ett par nivåer. 

Under lunchen hade vi besök av en supporter, som dessvärre fått ett tråkigt sjukdomsbesked. Maktlösa och hedrade åt vi tillsammans och lämnade över en signerad matchboll, och jag påmindes om att vi är del av något större. Det är lätt att det blir något slentrianmässigt över att signera bollarna eller tröjorna som läggs fram på bordet i omklädningsrummet. Själva utfallet blir detsamma, min signatur blir inte mindre ful, men jag vill aldrig göra det utan att tänka på att min signatur är en del av något som betyder så mycket för många. 

Jag är glad att Stefan kom och påminde oss om det i dag, och jag är glad över att vi fick möjlighet att göra hans dag bättre. Jag hoppas att vi tog den tillvara.

Onsdag 14 februari

10.03 och jag har redan gjort vad jag ska för i dag. Klockan nio var jag i Landskrona och tog ett rutinmässigt blodprov och resten av dagen ska jag fokusera helhjärtat på att inte köpa Football Manager. 

Lördag 17 februari

16.40. Att leva på Best Western vid Bromma Blocks med Philip Andersson är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. 

Med våra respektive ordinarie rumskompisar Strid och Heden på skadelistan föll det sig så att jag och Phille delade rum. Initialt såg det ut att bli lite mer intimt än någon av oss hade velat, eftersom rummet bara hade en säng. Precis innan vi genom sten-sax-påse skulle avgöra vem som skulle få vara lilla skeden erbjöd sig vår reseledare Jonny att byta rum med oss. Skönt för oss, synd för dagboken. 

Ganska tidigt under min tid i BoIS blev mina i sammanhanget extrema politiska åsikter ett stående skämt mellan mig och Phille. Som när jag någon gång åkte på böter efter att ha glömt min vattenflaska vid träningsplanen. Jag försökte bestrida boten men möttes av argumentet att det borde vara lugnt eftersom jag ju »älskar att betala skatt«. Ungefär så har det nu låtit i tre år. Våra ideologiska olikheter till trots somnade vi som vänner efter att plöjt hela SVT:s (!) fredagstablå. Alla segrar räknas. 

I morse gick jag en promenad och höll på att bryta nacken som en konsekvens av den undermåliga isbekämpningen i Gröndal, tvärs över vägen från vårt hotell. Phille jobbade på sin laptop och spillde ut nötter i sängen innan vi åkte till Grimsta och förlorade mot ett för dagen bättre BP.

Genom bussfönstret såg jag precis solen gå ner över vad som kanske är Lilla Essingen och jag tog givetvis en bild som jag ska skicka till Strid. Ironiskt, så klart. 

Söndag 18 februari

14.43. Ibland tänker jag på saker jag fått, och får, offra för att kunna spela elitfotboll. Jag vaknade i dag till ett meddelande i en gruppchatt om att vi borde börja planera hur vi ska göra med boende i samband med vår väns bröllop i sommar. Det är ett av tre bröllop jag antagligen kommer att missa i år, och jag har skjutit upp att OSA så länge som möjligt i väntan på sommarens spelschema. En annan vän hade i går inflyttningsfest i den lägenhet i Göteborg dit han och hans sambo precis flyttat. Mitt kompisgäng, som efter tiden i Lund spridits ut i landet, vallfärdade dit för en sällsynt återträff. Jag? Jag halvlåg över ett dubbelsäte på en buss söderut efter förlusten mot Brommapojkarna.

Givetvis är jag tacksam över det liv jag lever. Över att jag på många sätt lever min dröm. Och när inte det räcker till är jag tacksam över att jag får leva andras dröm. En regnig söndag i februari, med 14 timmars buss i ryggen, 90 minuters bänk i huvudet och 3–0 i röven gjorde det mig gott att läsa Jonatan Häggström Weddings reportage i Offside, där han deltar i och på ett briljant sätt skildrar tre veckors försäsongsträning med Gais.

För mig känns det skönt när någon utifrån tar steget in i vår värld och beskriver tillvaron på gränsen till proffslivet. Jag blir på något sätt stolt över mig själv när jag läser om hur Jonatan får en bristning i vaden efter två dagar, som en bekräftelse på att det här livet inte är för vem som helst. Jag famlar efter formuleringar för jag kan inte komma på varför det känns bra i mig. Kanske för att allt hade varit förgäves om Jonatan, vanligtvis hemmahörande i division sju, utan problem hade tagit sig igenom en allsvensk försäsong. Kanske för att det är ett skrynkligt kvitto på att jag åstadkommit något. 

21.15. Kollade schemat nu. Samtidigt som Ivar och Hedda avger sina löften utanför Uppsala i sommar är det avspark i vårt bortamöte mot Gefle. Jag kanske hinner förbi på vägen hem!