»Dansken blev mer och mer desperat«

Måndag 5 februari

20.53. Jag ska inte köpa Football Manager. Jag ska inte köpa Football Manager. Jag ska inte köpa Football Manager.

I och med att jag numera inte har något jobb parallellt med fotbollen har jag jämförelsevis jättemånga lediga timmar på mitt dygn. Hittills har jag gjort produktiva grejer med dessa timmar. Tillbringat mer tid med familj och vänner, lagat mer ambitiös mat, skrivit dagbok. Helt enkelt haft en livsstil jag är tillfreds med.

Nu är allt på väg att raseras efter att någon i Tuttosvenskan bara nämnde Football Manager. Ingenting är så uppslukande som det där spelet. Få känslor kan mäta sig med den som infinner sig när en femstjärnig spelare dyker upp i ungdomsakademin och min motståndskraft hänger nu på en skör tråd. Om jag plötsligt slutar skriva här och någon hittar min dagbok vet ni vad som har hänt.

Tisdag 6 februari

19.39. Det var en dramatisk dag på IP i dag. Tisdag innebär oftast fotboll på förmiddagen och gym på eftermiddagen, men eftersom det hade snöat under natten bytte vi ordning på passen för att kommunen skulle få tid att skotta planen. Under lunchen nådde oss budet att det tydligen inte gick att skotta den nya konstgräsplanen, och att vi istället skulle träna på det gamla konstgräset. Ett stenhårt konstgräs som jag kommer att hålla ansvarigt när jag om – högt räknat – 20 år kommer att behöva byta höftleder.

En stund senare nådde oss ännu ett bud. En bild i truppens WhatsApp-grupp visar planen det var tänkt att vi skulle träna på, med snödrivor och isklumpar, och ett meddelande om att eftermiddagens pass även det blir på gymmet. Philip Andersson var inte i min närhet när beskedet kom, men jag antar att han sa »suck«. Robin Dzabic visade god karaktär och gick ut och skottade fram en yta för att med hjälp av en bänk träna passningar medan vi andra tog ut vår frustration på gymmet.

Onsdag 7 februari

15.37. Ikea är mycket mer behagligt en onsdagsförmiddag än på en söndagseftermiddag. Nu har jag alla beståndsdelar för att kunna duscha i upprätt position. 

Torsdag 8 februari

22.39. Freden i Roskilde är uppriven. I dag återupptogs det svensk-danska kriget och slagfältet var restaurangen på Landskrona IP. Upprinnelsen till striden var att Frederik Ihler, bördig från Århus, försökte lära oss att räkna på danska. Jag är ganska säker på att han försökt göra det minst tre gånger förut under det dryga halvår han varit i Landskrona, men vi verkar vara immuna mot danskarnas logik, eller brist därpå. Det mynnade ut i en mer generell skärmytsling kring vilket land som är bäst, och eskalerade till fullskaligt krig om vilket land som har det mest välkända företaget. 

Den danska fronten, med Ihler i spetsen (något missvisande beskrivning eftersom Ihler också var den enda beståndsdelen i den danska hären) bestämde sig tidigt för huvudargumentet att fraktföretaget Mærsk är danskarnas bästa bidrag och mer välkänt än något svenskt företag. Motdraget från svenskarna (framförallt David Edvardsson och mig) kom snabbt och skoningslöst. Ikea är så klart mer välkänt för allmänheten i hela världen. Ett stickprov i truppen visade att ganska få ens kände till Mærsk, något som gjorde Ihler upprörd på gränsen till tårar.

Under timmarna mellan fotbollsträningen på förmiddagen och gympasset på eftermiddagen böljade striden fram och tillbaka, från restaurangen ner till katakomberna under huvudläktaren. Förolämpningar kastades åt alla håll och dansken blev mer och mer desperat. En period av stiltje uppstod när halva truppen gick till gymmet, och jag och Ihler blev kvar i omklädningsrummet, utmattade som två boxare efter elfte ronden. 

Då kom han på det. I en överraskningsattack från vänsterflanken dök han upp medan jag låg och vilade på massagebritsen.

– LEGO, sa han.

Och jag kastade in handduken. 

Fredag 9 februari

19.53. Det var inte meningen att det här skulle bli en följetong, men i dag rasade min duschstång ner på golvet. Sugpropparna verkar inte vilja fästa mot väggen och jag står handfallen. En dyster dag för min hållning och mina chanser att kunna duscha som en normal människa.

Lördag 10 februari

10.38. Eftersom jag numera tillbringar ungefär en och en halv timme om dagen på E6:an har jag tid att konsumera grejer på vägen. Vanligtvis blir det Morgonpasset på vägen till träningen och Eftermiddag i P3 på vägen hem. I dag är det lördag och jag fick ändra min lyssningsrutin. Jag har aldrig varit en person som gör spellistor, vilket innebär att jag oftast bara sätter i gång min automatiskt genererade På repeat-lista på Spotify, vilket i sin tur innebär att musiken jag lyssnar på bara går i en spretig loop. Så här lät mina 40 minuter norrut i dag:

These Words – Natasha Bedingfield.

Yes Sir, I Can Boogie – Baccara.

Come Out Ye Black & Tans – The Wolfe Tones (den här lyssnade jag på fyra gånger i rad för det är en banger och det känns som en enorm frihet att kunna vråla om IRA klockan 08.30 på morgonen utan att någon hör).

UÅ – Random Bastards.

Bette Davies Eyes – Kim Carnes.

In i din famn – Franska Trion.

Kampens Väg – Dan Berglund.

Det är väl egentligen inte rimligt ur varken ett klimatmässigt eller ekonomiskt perspektiv att köra själv varje dag, men jag njuter så mycket av den stunden. Jag får väl snart nästla mig in i bilpoolen med andra spelare som bilpendlar innan plånboken är tom och världen står i brand. 

Söndag 11 februari

14.53. Jag sitter på Jord och skriver det här inlägget och fyller i de dagar jag lämnat tomma. Jag är mycket väl medveten om att jag har lättare att skriva när jag ligger på min soffa, men jag romantiserar ju bilden av att sitta på ett café och lyssna på Leonard Cohen och kanalisera något slags konstnärskap. I den bilden ingår dock inte den unga man som i den här verkligheten sitter en meter från mig och beskriver för sina vänner hur han vann sitt break up. Det är uppenbart att han förlorade det och jag kan inte tänka en enda ren tanke.

En av mina orena tankar för mig till en eftermiddag i december för några år sedan, då jag fick för mig att börja skriva en bok. Eftersom jag på många sätt är en kliché satte jag mig på Inferno i Lund där jag gått på många första dejter, där jag rimligtvis borde ha nära till känslor och tankar. Fyra timmar senare hade jag druckit tre koppar kaffe, sett en man i shorts på gatan utanför, skrivit en tweet som genererade två likes och gått hem. 

Nu gick mannen som förlorat sitt break up och jag kom på att jag inte skrivit något om matchen i går! Jag satt på bänken och vi vann med 3–2. Kul att vinna ett derby och bra med en seger inför cuppremiären mot Brommapojkarna nästa helg!