»Oförberedd, oskyddad och böjd mot marken«

Måndag 29 januari

21.49. I så där tio år har jag lyssnat på Aleks och Sigges podcast [tangenten X är fortsatt ur funktion på Svantes tangentbord, så denna stavning ska ej uppfattas som en diss] när jag ska sova. Jag ställer in den på att stängas av efter 45 minuter och oftast räcker det för att jag ska hinna somna. Egentligen hade jag gärna somnat till något annat, kanske något som inte fem gånger per avsnitt markerar nya segment med svinhög Klezmermusik. Men jag är en vanemänniska och deras podd har blivit som en snuttefilt för mig. 

Hur som helst, i går testade jag något nytt! Jag började lyssna på en ljudbok. Svälten heter den, och är skriven av Magnus Västerbro. Det är en fackbok som avhandlar svältåren 1867–1869 och det låter väl instinktivt tillräckligt torrt för att jag ska kunna somna till det. Trodde jag. Istället fick jag förlänga sömntimern tre gånger och somnade alldeles för sent. 

Vad tar jag då med mig från den erfarenheten? För det första att jag uppenbarligen inte är redo att släppa min snuttefilt än, och för det andra att jag kommande dagar antagligen kommer att vara besatt av svältåren 1867–1869. 

Tisdag 30 januari

17.23. I dag hände det. För första gången under de två år som jag och målvaktstränaren Thomas Kozma känt varandra lyckades han tunnla mig. Det är en ständigt pågående grej vi håller på med, att mellan övningar försöka tunnla varandra mitt i steget. Vad det gör med våra respektive psykiska måenden att ständigt gå omkring i oro över att bli förnedrad kan jag inte utvärdera än, men jag antar att det ger oss men för livet.

Antalet gånger jag har tunnlat honom på de mest makabra sätt är så klart inget jag kommer att skryta om här, men nu när han för en gångs skull har lyckats förtjänar han att det beskrivs. Jag stod inne i målet, med lite mer än axelbredd mellan mina fötter, och skulle plocka upp min vattenflaska. Oförberedd, oskyddad och böjd mot marken. Då tog han tillfället i akt. Från två meters avstånd sparkade han till bollen med viss kraft så att den först slog vattenflaskan ur min hand och sedan fortsatte mellan mina ben.

Man skulle kunna argumentera för att den var något oren, att konsten att tunnla borde minna mer om finsnickeri än om att hugga ved, men argumentet »tunnel som tunnel« antar jag är svårt att komma bort från. Efter att Kozma dessutom sa att »det där måste du skriva om i din dagbok« hade jag heller inget val. Om händelseförloppet beskrivs på samma sätt i hans dagbok kan jag inte uttala mig om, men den här berättelsen äger jag. 

Fredag 2 februari

22.12. I dag har jag hämtat min systerdotter på förskolan! Egentligen hade jag lovat följa med min syster dit i måndags men jag fick fullt upp med flyttbestyr. Etta hade berättat för alla sina kompisar att jag skulle hämta henne och blev så klart jätteledsen när jag inte dök upp. I dag överraskade jag henne och sen gick vi hem till mig och spelade kortspel. 

Jag har också påbörjat mastodontprojektet att lyssna på ett åtta timmar långt avsnitt av Kolla Svensken. Det är egentligen flera avsnitt som gjordes under våren 2020, som nu klippts samman till ett. Konceptet är att Marcus Thapper och bröderna Bernövall under de psykotiska första covid-månaderna tog sig an att välja ett lag att hålla på i varje landskap och det är hysteriskt roligt. 

Lördag 3 februari

16.59. Sitter på bussen hem från Göteborg. 0–0 borta mot seriekonkurrenten Utsikten får väl ses som ett fall framåt efter förra helgen. Personligen är jag bara glad för förtroendet och för att jag fick hålla en nolla, mer än så har jag egentligen inte att säga om matchen. Längre fram i bussen pågår ett parti Gurka och utanför fönstret är himlen orange.

Jag sitter på Edvin Dahlqvists gamla plats och tänker på hur jag under en bussresa förra året petade på honom för att han inte skulle missa hur sjukt stor månen var den natten. Funderar på att peta på Jesper Strid för att ironiskt påpeka hur fin solnedgången är, eftersom jag vet att han till skillnad från mig inte kommer att fascineras av den. Det är väl ganska platt, men jag kommer aldrig att sluta ta bilder på fina solnedgångar. Och den här solnedgången, efter 0–0 mot Utsikten i februari, känns så mycket bättre än mörkret efter förra fredagen.

Söndag 4 februari

17.01. Kom precis hem från Ikea så nu är jag utbränd. Jag skulle köpa en duschstång så att jag hädanefter inte ska tvingas sitta som Gollum i mitt badkar för att undvika översvämning i badrummet. Som väntat kom jag därifrån svettig och utmattad med hundra stearinljus och utan de där plastgrejerna som man fäster duschdraperiet i. Det får bli Gollumduschar tills jag lyckats samla mig för runda två.