»Vi kommer alltid ha Guinnesstunnan«

Måndag 22 januari

19.42. I dag gjorde jag min första hela träning! Fotboll är så jävla roligt. 

Tisdag 23 januari

16.59. I dag gjorde jag min andra hela träning! Fotboll är så jävla roligt. Vi hade dubbelpass, vilket innebär att vi äter lunch tillsammans på IP mellan träningarna. Jag gillar verkligen de stunderna, speciellt när vi ätit upp och har två timmar framför oss att döda. Några spelar kort, andra tar en tupplur. Jag brukar sitta kvar i restaurangen med en dricka kaffe och snacka skit. Extra roligt är det i början av säsongen när vi får tillfälle att känna lite på de nya spelarna. 

I övrigt har jag organiserat med släp och flytthjälp inför min flytt till Malmö. Pappa kommer hit från Åhus i morgon och jag har lurat Pauli att gå med på att hjälpa mig lasta släpet. Stackarn har ingen aning om hur stor min soffa är. Vår fysio kommer säkert att tycka att jag borde ha anlitat flyttgubbar, men jag är väl inte gjort av pengar och Pauli nöjer sig med en lunch.

Onsdag 24 januari

23.04. Året är 2018 och min vän Marcus är på utbytestermin i Dublin. När jag och vårt gemensamma kompisgäng åker och hälsar på honom lär han oss hur man säger skål på Iriska och visar oss sin tillfälliga hemstad. Han tar oss till klipporna i Howth, där vågorna från Irländska sjön piskar upp drivved på stranden och aprilvinden blåser genom märgen. Vi går till Dicyes, en studentbar där man kan dricka blaskig öl för en Euro och dansa i regnet. Innan vi åker hem har jag hunnit bli kär i en kanadensisk utbytesstudent och natten innan vi ska åka hem gråter jag på vårt hostel för jag vill aldrig att den här resan ska ta slut. Men den gör ju oundvikligen det, och jag och mina vänner åker hem till Lund. 

Ett par månader senare kommer Marcus hem, och även han har blivit hopplöst förälskad. Dock inte i någon utbytesstudent, utan i ölen Guinness. Med begränsade möjligheter att få tag på Guinness på kran i Lund börjar en idé formas. Tydligen kan man köpa tunnor på Systembolaget, och det är precis vad vi gör. Vi kånkar den tunga ståltunnan genom staden till mitt 14 kvadratmeter stora korridorrum och börjar planera vad vi ska göra med den. Ska vi vänta till St Patricks day och göra en stor grej av det? Ska vi öppna den nu direkt? Just det visar sig bli ett problem, att öppna den. 

Efter en stund av vildsint googlande visar det sig att vi behöver köpa utrustning för över fyratusen kronor, och riktigt den budgeten har ingen av oss. Vi skjuter det på framtiden och tänker att vi löser det när vi har pengar. Kanske till St Patricks day året därpå? 

Året är 2024 och Guinnesstunnan har precis följt med mig i en tredje flytt. Hur den blev mitt ansvar vet jag inte riktigt, men jag vet att jag nu har burit den upp och ner för trappor i tre olika städer och svurit varje gång dess kanter slagit i mina smalben. Jag vet att jag mer än en gång drömt att tunnan har exploderat. Jag vet också att det står ett bäst före-datum på sidan av tunnan. Januari 2020. 

Nu är Marcus pappa och jag spelar fotboll, och ingen av oss får längre tillfälle att bälga i oss 30 liter Guinness. Vi har knappt tid att ens ses längre och ibland blir jag ledsen när jag tänker på att vi aldrig kommer att ha den typen av vänskap längre. Vi kommer aldrig att dricka blaskig öl på Diceys eller sitta på någon efterfest och skriva dåliga limerickar. Men vi kommer alltid ha Dublin, vi kommer alltid ha våra minnen, och av allt att döma kommer vi alltid ha Guinnesstunnan. Sláinte, Marcus!

Torsdag 25 januari

14.02. Träffade precis en av mina nya grannar. Han är tydligen med i musikkollektivet Random Bastards och jag blev lite starstruck. 

Fredag 26 januari

20.45. Usch, det här är ett svårt inlägg. Egentligen, om det nu finns något egentligen, borde jag sysselsätta mig. Borde träffa någon kompis, borde gå bort och hänga med min systerdotter, borde titta på nionde avsnittet av Love is Blind, borde kanske mer än någonsin gå ut och ta en öl. Det är vad som vore bäst för mig, för att släppa tankarna på haveriet till match jag precis genomförde. Å andra sidan är det väl just precis i sådana här stunder jag ska skriva, som något slags terapi. Det är svårt, för då och då blixtrar bilder för mitt inre från ett av målen jag släppte in. Ett sånt där mål som kanske hade blivit viralt om det hade skett på högre nivå. Jag ser mig slå en passning adresserad till min mittback och jag ser en dansk motståndare bryta passningen rakt in i mål. 0–5. 

Vad skriver man då, för att göra sig av med minnesbilden, eller åtminstone för att göra den lättare att hantera? Kan jag ens skriva mig ur den här känslan eller grottar jag bara ner mig mer genom att beskriva den? Inlägget skulle kunna ta slut här för jag har inget svar på frågan. Jag har stirrat på skärmen i en kvart nu och jag vet liksom inte vart det ska ta vägen.

Försöker tänka tankar som att det i alla fall är tur att det bara var träningsmatch, att man ju lär sig av misstag och att det »bara« är fotboll. Försöker minnas misstag som andra har gjort i hopp om att mitt ska blekna. Jag är i alla fall inte Loris Karius i en Champions League-final. Jag är i alla fall inte … här försökte jag googla på välkända icke-fotbollsrelaterade misstag, men får bara upp historier om misstag som vänts till framgångar, och det är inte alls vad jag behöver just nu. Thomas Edison misslyckades tydligen med 1 000 glödlampor innan han till slut fick en att fungera, men hur ska jag applicera den vetskapen på min situation? Jag vill inte läsa om »11 famous failures that will inspire you to success«, jag vill läsa om hur man hanterar känslan av att ha gjort människor besvikna. 

Jag är tillbaka efter att ha stirrat på skärmen i ytterligare en kvart. Har mer eller mindre landat i att jag trots allt inte kan påverka det som har hänt, och att det ju är träning redan på söndag. Då har jag chans att göra bra grejer igen. Nu ska jag titta på Love is Blind och odla min trädgård. 

Lördag 27 januari

20.03. Ledig dag i dag. Vanligtvis är det skönt med sådana men i dag hade det varit skönt att träna. Att få gårdagen ur systemet. Jag somnade på soffan i går, någonstans mitt i fjärde avsnittet av Band of Brothers eftersom det hade varit jobbigt att gå och lägga mig i tystnad med alla tankar. Herregud vad jag hoppas att jag får träna i morgon. Det snackades om att jag eventuellt skulle vila eftersom mitt knä fortätter svullna upp vid belastning, men allt jag vill är att göra en helt vanlig träning.

Annars då? Jag har hängt med min syster och systerdotter i dag. De bor bara ett par hus bort och det är så skönt att ha dem nära. Etta är fem år gammal och har ingen uppfattning om vad som utgör en lyckad eller misslyckad aktion för en fotbollsmålvakt. 

Söndag 28 januari

18.37. Kom precis hem från Joel. Han bjöd på kålpudding och rekommenderade mig att se nya säsongen av True Detective, så det tänker jag göra i kväll. På träningen i morse blev jag kommenderad att vila, vilket så klart var det rimliga beslutet vad än jag hade velat. Vi analyserade fredagens match och tog med oss massor av lärdomar. Ny vecka, nya möjligheter!