»Jag har stora skor att fylla«

Söndag 7 januari

Det allra första jag vill berätta är att bokstaven ecks på mitt tangentbord har slutat fungera, så tills jag har lyckats lösa det kommer jag att få förlita mig på autocorrect, ert överseende och mer eller mindre kreativa lösningar. Jag är en ofrivillig Georges Perec. Det där var min brasklapp och det här är min dagbok. 

Dagbok får nog vara vad jag ska kalla den. Eller vad vi ska kalla den kanske. Jag vill understryka att det här inte är helt och hållet min idé. Det gör det lättare för mig att hantera tankar som vem i helvete tror jag att jag är som tror att någon skulle vara intresserad av att läsa min dagbok? Det gör det också lättare för mig att ta mig ur eventuella rättsliga tvister om jag skulle råka begå förtal. Med det sagt är det väl på sin plats att förtydliga att det jag kommer att skriva här inte nödvändigtvis representerar min arbetsgivares åsikter.

Så, vad ska det här egentligen bli? Jag har teasat om förtal och åsikter som vore jag Ale Schulman år 2005, men det är inte i den riktningen det här ska gå. Om jag ska vara ärlig vet jag inte själv helt säkert vad jag kommer att skriva om här. Någonstans i grunden gör jag det i egenskap av fotbollsspelare, men förvänta er inga smaskiga historier från omklädningsrummet. Förvänta er heller inte att det bara kommer att handla om mitt kärleksliv. 

Ambitionen är att skriva varje dag, men alla dagar kan inte vara contentdagar. Ibland kanske jag skriver två sidor om min och min vän Philips kampanj på Baldurs Gate. Ibland kanske jag recenserar hotellrum i Östersund. Om jag är riktigt lat länkar jag kanske bara till någon rolig tweet jag sett. Vissa dagar kanske jag känner väldigt starkt för något, och då kan det till exempel dyka upp ett oombett inlägg i VAR-debatten. Vi får helt enkelt se! Tanken är sedan att hela den gångna veckans alster publiceras på måndagar. Ett släpp i veckan alltså. 

I morgon gör vi säsongens första träning. Om jag inte har förfrusit fingrarna återkommer jag efter den! 

Måndag 8 januari

Mina fingrar har inte riktigt tinat än men jävlar vad gött det är att vara i gång. Jag har en lös broskbit som härjar i mitt knä sedan slutet av november, så för min del blev det en kort träning på planen. Tuggade lite med staketrävarna och lunkade in i gymmet. Med tanke på att det var tio minusgrader var det imponerande hur många supportrar som kom och höll låda med sång, banderoll och pyro. Det uppskattas! 

Tisdag 9 januari

Första dubbelpasset för i år! Jag var orolig att jag skulle försova mig. Min circardiska rytm är liksom inte anpassad efter hur vårt samhälle är uppbyggt. Jag förstår meriten i att vara vaken på dagen och sova på natten och hur det historiskt sett varit rimligt. Jägare och samlare och farliga nätter och allt det där. Min hjärna verkar ha missat den detaljen i evolutionen för så fort jag får tillfälle vill jag vara vaken på natten. Min hjärna funkar bäst då. Det är egentligen då jag känner mest inspiration att skriva och få utlopp för något slags kreativitet. Som när jag i åldern 20–23 levde ett fotbollslöst liv och brukade ligga vaken på nätterna och skriva. Jag hade en blogg på den tiden och använde skrivandet för att kanalisera ångest. Ibland kan jag romantisera den perioden. Inte som i att jag hellre hade velat leva det livet, utan mer som hur man kan romantisera en gammal kärlek. Det är väl det som är nostalgi, antar jag. 

Hur som helst! Jag försov mig inte utan studsade upp vid 07.10. Jag håller på att experimentera med olika varianter av frukost för att hitta den som maximerar min prestation, och i dag testade jag att bara dricka kaffe. Svart som råolja ungefär. Plockade upp min målvaktskollega tillika granne Hampus Pauli och körde till IP. 

Två pass senare ligger jag i min soffa med en påse med frysta ärtor på knät och allt är som det ska. Rehabträning innebär två steg fram och ett steg bak och det är lite svårt att vänja mig vid att det får göra ont. I vissa rörelser känner jag broskbiten skrapa mot något där inne, och instinktivt vill kroppen stoppa rörelsen som gör ont medan jag försöker hacka mig in i hjärnan och stoppa impulsen. Det är säkert en rafflande kamp i nervsystemet. Jaja, man vänjer sig, som Kjell Höglund sa. 

Torsdag 11 januari

Jag kämpar med att inte vara för mycket meta. Att det här inte ska vara en dagbok om att skriva dagbok. Men jag finner mig ofta i resonemang kring hur, varför och för vem jag ska göra det här. Hela premissen med en dagbok är ju att den ska vara privat. Hur skriver man dagbok med publik? Varför publicerar man sig egentligen överhuvudtaget? Jag tycker det är läskigt att tänka mig att ni kan läsa det jag skriver, men samtidigt bjuder jag ju i allra högsta grad in till det. Det är något i sårbarhet som jag ofta drar mig till. 

När jag lyfte de här tankarna med den geniale Mattias Hallberg på BoIS kommunikationsavdelning kontrade han med att Lars Norén ju hade lyckats göra det, som om det vore ett argument för att jag också skulle lyckas. Jag har förvisso aldrig läst Noréns dagböcker, men visst är det väl ganska stora skor att fylla. I morgon ska jag till bibblan och låna dem. Hans dagböcker alltså, inte hans skor.

Jag tror att ni kommer få stå ut med en del metaresonemang i mina inlägg. Det är märkligt egentligen, att mina två huvudsakliga riktningar i livet, fotboll och skrivande, båda är områden inom vilka man gör sig sårbar för andras kritik på ett så tydligt sätt. Vad är det i min personlighet som gör att jag vill exponera mig så? 

Lördag 13 januari

I dag spelades en internmatch och jag stod vid sidan och frös i snöfallet. 0–0 blev resultatet, till huvudtränare Max Mölders förtjusning. Vi har nämligen gnuggat försvarsspel i veckan. Två gånger 25 minuter, eventuellt med tilläggstid om vi ska tro på kapten Philip Anderssons inre klocka. »Fucking hell« suckade han på sin ljuvliga skånska när han efter en lång löpning hemåt felaktigt trodde att matchen skulle blåsas av.

I övrigt har min vecka präglats ganska mycket av rapporteringen från folkmordsrättegången mot Israel i Haag. På det ämnet tycker jag att ni ska läsa den här artikeln i Dagens Nyheter, där min kollega Amr Kaddoura intervjuas angående hans och Palestinas deltagande i Asiatiska mästerskapen. Jag tycker det är viktigt att inte titta bort, utan läsa på och sätta sig in i vad som händer i Gaza just nu.

Det här blir nog veckans sista inlägg. I kväll ska jag till Malmö och fira min vän Joels examen, och i morgon tänker jag ge mig själv ledigt. Nästa vecka blir det mer fotboll här i dagboken, tror jag. Om jag ska vara transparent har jag inte varit skitbra på att skriva varje dag. Om jag ska vara helt transparent sitter jag nu, måndag kväll, och har precis skrivit de tre senaste inläggen och låtsats befinna mig i presens. Jag är i alla fall ärlig med mina misslyckanden. 

Nästa vecka ska jag vara mer aktuell, jag lovar! 

Tisdag 16 januari

I går publicerades första veckans inlägg på klubbens hemsida och jag var lite nervös för hur det skulle tas emot, framförallt inom laget. Det är ju min vardag jag ska skildra, och det som händer på IP är en stor del av min vardag. Samtidigt är det en avvägning jag behöver göra innan jag till exempel skriver om Philles vokabulär (se 13/1). Hur villig är jag att slänga en lagkompis under bussen för bra content? Inte speciellt, är det ärliga svaret. Vi får väl se, är det dramaturgiskt mer intressanta svaret. Mottagandet var hur som helst framförallt nyfiket! Jag försöker bearbeta Vincent Sundberg till att skriva ett gästinlägg. Det kan jag garantera skulle vara succé. 

Stegringen av mitt deltagande på träningsplanen går som den ska! Eller ja, just nu vet jag inte riktigt. Efter träningen i dag svullnade någonting ovanför min knäskål upp ganska rejält. Det ser lite ut som någon har trollat in en golfboll där inne. Min frysta ärtpåse är fastlindad runt knät och i morgon är det onsdag och vilodag! 

Onsdag 17 januari

12.30. Jag vill revidera min optimism från i går lite. Inte för att knät har hunnit bli sämre under natten men för att det inte känns ärligt att ge sken av att jag tar det med en klackspark. Det känns ganska pissjobbigt, faktiskt. När jag vred knät i slutet av november var jag rädd att det var korsbandet. När jag låg på planen grät jag inte för att det gjorde ont utan för att jag såg långa månader av rehab och en missad säsong framför mig. När jag några dagar senare fick veta att det »bara« var en broskbit som var lös ställde hjärnan om till att det inte var någonting alls och att jag skulle vara tillbaka till träningspremiären. Sedan dess har det varit en process att acceptera och uppskatta långsamma framsteg. Herregud folk dör, det går ingen nöd på mig. Jag ville bara inte göra våld på mig själv genom att låtsas som att allt är happy clappy.

21.53. Lyssnade precis på Max’Med (herregud vilka längder jag gick för att få tag på ett x där) Mohamed i BoIS-podden. Vilken ljuvlig intervju! I morgon ska jag gräva i vilken poesi han gillar.

Den uppmärksamme noterar att jag lagt till klockslag i dagens inlägg. Det ska jag försöka komma ihåg att göra framöver. Jag tänker att det får vara lite så här. Vi får hitta strukturer för hur den här dagboken ska se ut efterhand.

Torsdag 18 januari

21.17. Sitter och försöker kalkylera på huruvida det är värt för mig att investera i en trimmer till Robin Dzabic. I två säsonger har Salong Dzabic varit ett fenomen i vårt omklädningsrum. Robin har inte bara en oerhört vass vänsterfot, utan också flinka frisörfingrar. I slutet av förra året började hans trimmer hacka mitt under en klippning, och häromdagen fick jag veta att den lagt av helt. Jag har erbjudit mig att sponsra med halva kostnaden av en trimmer, men Robin tvekar ändå kring att köpa en ny. Nu försöker jag alltså komma fram till var min smärtgräns går. Hur mycket kan jag investera för att det ska vara mer värt än att gå till en riktig frisör hela året? 

Frisören jag annars kommer att gå till är en man som brukar stå utanför sin salong och röka. När jag frågar honom om han har tid har han allra oftast det och börjar klippa direkt. Det är inget snack om att tvätta händer utan jag finner mig plötsligt i hans läderstol med ciggdoftande händer i mitt hår. Det finns så klart något charmigt i det, men eftersom det dessutom kostar 200 spänn lutar det åt att det är ekonomiskt mer rimligt att hålla Salong Dzabic öppen. Mindre autentiskt men på lång sikt billigare. You win some, you lose some. 

Det tog mig förresten 22 år att inse att det går att sitta tyst och blunda hos frisören. Jag testade det en gång för några år sedan, istället för att sitta där och stirra på mig själv och småprata med frisören. Jag tänker mig att det är skonsammast för alla inblandade. Inte för att jag har något emot småprat men det måste vara jobbigt för frisören att göra det dagar i ända, eller? Tystnaden gör mig också mer lyhörd inför de små subtila vridningar och vändningar jag behöver göra för att frisören ska komma åt bättre. Jag är dock lite rädd att det uppfattas som otrevligt (kanske?) och märkligt (sannolikt). 

Lördag 20 januari

18.03. Snön har regnat bort och i förmiddags löpte jag gatlopp mellan hundbajs som töat fram på trottoarerna. Årets första träningsmatch stod för dörren och jag fick inte vara med. Istället körde jag till IP och genomförde ett träningspass på planen med vår fysioterapeut Oskar. Ni anar inte hur skönt det var att träna på en plan utan det lager av is som vi fått förhålla oss till under de två första veckorna. Konstgräset är helt nytt men har varit mer eller mindre vidrigt att träna på, och därför var det ljuvligt att jag i dag kunde kasta mig utan att höra mina höfter vråla sitt motstånd i mitt inre. 

Inför matchen satt jag på bänken och tittade på uppvärmningen när Erik Hedenquist kom förbi och blödde ymnigt ur näsan. I övrigt såg det bra ut och jag kände ett litet sting i bröstet av att inte kunna vara med. Med Kaddo på landslagsuppdrag och mig skadad fick Pauli spela hela matchen. Vi gjorde en helt okej prestation, särskilt första halvlek, men förlorade med 0–3 efter tre insläppta mål på fasta situationer.

En av matchens negativa höjdpunkter var när någon sköt in ett nödbloss som i en fallskärm sakta seglade ner på planen. Där låg den och brann tills Philip Andersson trampade på den och joggade ut med den till sidlinjen. Kanske vågar man gissa att han gav ifrån sig ett patenterat »ah, suck«. Alltså inte som i att han suckar, utan som i att han faktiskt säger »suck«. Idé till Melker och Hallberg på kommunikation: sätt en mic på Phille. 

Tillbaka till nödblosset. Jag må vara positivt inställd till pyroteknik (hoppas inte SvFF läser det här), men det där var kanske inte så begåvat. Konsekvensen blev en kal fläck där plasten svetts bort vid mittcirkeln på planen där vi tränar varje dag. Planen som redan tagit stryk efter att motståndarsupportrar på liknande sätt brände bort plast i ena straffområdet i slutet av förra säsongen. 

Hur som helst! Skönt att vi är igång och härligt att se supportrarna igen!

Söndag 21 januari

17.53. Jag har fortfarande inte lånat Noréns dagböcker. I morgon tror jag är dagen. På återseende!